Kategori: Utbrändheten

Off to Yoga

Ska cykla till studion för ett lunchpass med Luke Bache. Detta är mitt första vinyasa sedan innan sommaren. Jag hade ju en rejäl dipp innan sommaren och sedan dess har min kropp inte tolererat ens en droppe svett. Trots att jag numera känner att jag verkligen orkar mer och mer så har fysiskt påfrestande aktiviteter helt gått bort. Promenader och lugn yoga har fungerat bra men minsta ökning av puls eller hetta i kroppen och allt stängs ner och jag har blivit helt sängliggandes. 

Därför tog jag en paus från alla typer av vinyasa och flow och satsade på enbart yin, mjuk hatha, restorative och meditation. Letade också upp en uppsättning övningar som motverkar depression eftersom jag kände att den smög sig på där i maj. Nu har jag gjort dessa övningar under några månader, känt att det givit effekt och varit bra för min kropp och vill helt enkelt testa något annat. Kanske går det käpprätt åt skogen idag och jag vinglar hem helt slutkörd i kroppen, eller så känns det energigivande och roligt. Vi får se.

Min intention inför klassen är att hela tiden lyssna av minsta signal från kroppen och lägga mig i barnets position återkommande för att hämta upp balansen. Yogan finns där för mig, inte för att jag ska prestera inför den eller någon annan. 

Inför möte med nya lärare brukar jag alltid tala om att jag är utbränd och att min kropp är svag. Inte alls för att de skulle döma mig på något sätt annars eller för att få ett okej på att vara svag (det är alltid okej!) men mest för att jag ibland kan behöva en klapp på ryggen som visar att de ser och stöttar. Och för att det är stor skillnad på att vara frisk men inte så stark i kroppen och att vara utmattad och svag i kroppen; i mitt fall får jag absolut aldrig pusha för mycket för att bygga upp mig kropp snabbast möjligt, det skulle slå bakut totalt, och detta har lärarna alltid bra koll på och ger mig bra variationer att jobba med för min långsamma uppbyggningstakt. Också så viktigt att alltid minnas att jag kan ligga kvar i vila även om alla andra rör sig fritt vid sidan om mig, jag gör ju min praktik. Yogan är så bra för den anpassas ju varje dag efter dagsform så ingen alls tycker detta är konstigt, men jag brukar alltid säga till läraren innan för det ger mig mer lugn. Jag är hyfsat prestationsinriktad och måste påminnas om att släppa på det hela, hela tiden. 

Dessutom skulle jag faktiskt vilja slå ett slag för att ibland strössla ut med just det: jag är utbränd. Ofta får man en del obekväma reaktioner men ännu oftare får man så kloka ord och kramar och förståelse. Mina yogalärare har sett mig gråta under varje pass i flera månader när min depression var som värst och min kropp så slut, men de har också sett mig göra stora framsteg i mig själv. Något de gärna berättar för mig och stöttar längs vägen. Så värt måste jag säga. Så var inte rädd att säga det där obekväma och lite personliga till personer du känner förtroende för eller som du tror skulle kunna vara skönt om de visste. Du kommer få så mycket mer kärlek tillbaka än du kan ana! 

Mörkret

Idag har jag pillat lite med bloggen för att få till ett arkiv. Jag vill ju att ni ska kunna navigera enkelt bland äldre inlägg men detta var lättare sagt än gjort. Nu har jag eventuellt fått till ett arkiv, men då endast på dator-versionen av bloggen (?!). Ja ni hör ju. Tyvärr tror jag inte ens det är att jag inte vet hur man gör utan att det faktiskt inte går att få ett arkiv på padda och telefon. Men, men. Hojta om ni vet. Eller om ni ser det?

Jag satte också upp en meny högst upp till höger med några kategorier och en om mig-sida. Dessa ska självklart fyllas på och fixas till men nu har jag i alla fall skalet klart. Klapp på axeln till mig själv ändå.

När jag letade igenom arkivet själv hittade jag det här inlägget. Det skrev jag för ett år sedan. Just i september. Och blev både ledsen och lite glad. Ledsen för att jag vid den tiden hade en så lång bit kvar att gå. Allt var så mörkt då. Och glad för att jag tagit mig såhär långt idag. Att dimman har lättat. Att jag ler igen. Den tacksamheten.

”Det totala mörker som omsluter mig när jag faller. Här nere är jag ensam. Ingen hör mitt skrik. Kanske skriker jag inte ens… Vet plötsligt inte. Inser att många av mina känslor surrar, maler och eploderar inombords; men på utsidan syns ingenting. Likgiltighet. Stabilitet. Lugn.

Panik, ångest och trötthet. Känner mig missförstådd idag och många andra dagar. Har börjat förstå mig själv mer men har svårt att uttrycka det. Att tala utan att veta vad ska ska säga och hur det ska uppfattas ligger inte i min natur. Tiger istället. Men då ligger också ansvaret på mig att ingen annan vet.”

Vila vila vila

Om det är ett ord som sammanfattar mina dagar så är det vila. Hela tiden. Vila. Vila. Vila. Om jag gör en sak i en timme måste jag vila ungefär fyra timmar på det. Ibland är jag osäker på hur mycket av det som syns i bloggen eftersom jag ju inte kan skriva varje dag att jag vilat åtta timmar och gått en promenad på en timme. Knappast så intressant. Men så är verkligheten i alla fall.

Imorse var jag ju in till hudläkaren en sväng och cyklade hem igen (blev orimligt glad över att jag orkade det) och sen: vila. Ikväll kommer min lillasyster och hennes flickvän över på middag, valpgos och allmänt häng. Så inför det behöver jag återhämta mig efter morgonens äventyr. Igår kväll var jag till och med stressad över att jag inte skulle hinna vila tillräckligt mellan mina aktiviteter idag. Att lixom 10 timmars vila (10-18) inte skulle räcka. Det låter nog helt galet för någon som inte upplevt utmattning men jag vet vad som händer om min kropp inte är ”färdigvilad” innan nästa aktivitet; då blir det pannkaka av alltihop och krasch ovanpå det. Inte så kul. 

Hursomhelst så gick det bra hos hudläkaren och min hy fick godkänt. Äntligen! Det där med att ha kvisslor och finnar under ägglossning och mens är tydligen helt normalt (om det var fler som kände igen sig?) och går lixom inte att komma helt ifrån. Men annars såg allt fint ut och jag skulle bara fortsätta med Skinoren, krämen jag smörjer ansiktet med innan mina andra krämer, i förebyggande syfte. Och det är ju helt okej ändå. Alltså; all clear! 

Frågade dock angående ifall acnen kommer tillbaka och han sa att vuxenacne är problematiskt och kan hänga med ett bra tag upp i åren. Det tar lång tid att bli helt av med sin vuxenacne och den brukar ofta komma tillbaka förr eller senare och då sätter man in behandling då, så går det bort, kommer tillbaka lite mindre osv. Alltså ska man inte känna sig dålig eller så för att det kommer tillbaka i perioder; det är inget som man gör fel. Det är bara att acne fungerar så. Typsikt ju. Men ändå ett ganska litet bekymmer i världen tänker jag. 

Idag har jag också myst med den här donnan. Ebbas öron börjar resa sig! Bullterriers har ju stående öron som vuxna så hennes öron ska ända upp, men just nu är de i någon typ av mellanläge så hon ser ut som en sån hund som stoppar ut ansiktet genom fönsterrutan i bilen och de fladdrar i vinden. Svårt att inte skratta. Pyttelite bara. Gostrynet. 

Niklas Ekdal om hjärntrötthet

Imorse såg jag Niklas Ekdal i Nyhetsmorgon berätta om sin hjärntrötthet han fick efter ett kraftigt slag mot huvudet. Och blev så berörd. Allt det där som känns i en hjärntrötthet som han satte ord på. 

För hjärntrötthet kommer ju ofta med utmattning och utmattningsdepression, och även med just kraftiga slag mot huvudet, efter operation av hjärntumörer samt stroke. Inte roliga grejer något av det, och väldigt olika. Men samma hjärntrötthet binder dem samman. 

Niklas försökte ta sitt liv 1,5 år efter hans olycka när han levt med hjärntrötthet under hela perioden. Han kunde inte ta in ljus, ljud och bild. Han låg i sängen avskärmad från livet och utvecklade en depression efter några månader. Och meningslösheten, den kan jag skriva under på. Man ligger där i mörkret och funderar på om det ens finns en väg ut ur detta. 

Under min utmattningsdepression har jag aldrig haft självmordstankar eller känt att jag inte vill leva. Läkarna har varit väldigt noga med att kontrollera detta vilket jag är tacksam över. Men jag känner igen mig i det han berättar och minns episoder när jag legat i ett mörkt sovrum med sådan panikångest att jag varit rädd att jag skulle skada mig själv eller någon annan. Att jag skulle bli galen helt enkelt. Tappa kontrollen över mina handlingar. Detta har jag då tagit upp med min läkare och fått nummer till akutmottagningar inom psykiatri om det skulle slå snett. Och på något sätt när jag hörde intervjun med Niklas så kände jag mig bara så välsignad att ha sluppit känslan av att inte vilja leva. Att inte orka. För det är inget man väljer; det är depressionen som tar över och styr. Och det slapp jag ändå. Och idag kände jag mig mitt i allt så tacksam över att min livsgnista lyst så starkt inom mig hela den här resan. 

Nu blev det här ett ganska mörkt inlägg. Det var inte riktigt tanken. Men jag ville nog förtydliga hur jäklarns jobbigt det är att leva med hjärntrötthet, precis som Niklas berättade. Hur man inte känner igen sig själv och har så svårt att acceptera att hjärnan helt enkelt inte fungerar som den ska. Hur man av rutin sätter krav på den precis som innan. Och då fungerar ju ingenting. Och hur hjärntröttheten framkallar extrem ångest och emellanåt depressiva symptom. Inget är sig längre likt. Och inte kan ljuset i tunneln heller visa sig. 

Alla vi som kämpar med en skadad hjärna; vi är grymma. All pepp till oss varenda jäkla dag! 

Det som inte syns

Igår när jag var inne i stan så blev det lite mer kaos än vad jag berättade om i gårdagens inlägg. Jag var tvungen att smälta det lite själv först och se vad kroppen tänkte göra med den upplevelsen. Men nu så!

Stoffe och jag åt lunch på K25, och ni som kan ert Stockholm vet att det är cirka jordens stökigaste lunchställe. Det är en foodcourt med många olika matställen i samma lokal och en rackarns massa folk också. Vi valde det dels för att det ligger nära Stoffes jobb och för att de serverar stans bästa sushi på ett av ställena inne på K25.

När vi kom så var det fortfarande en bra stund innan lunchtid och inte alls några människor där. Men sakta, sakta började det fyllas och snart satt vi mitt i ett hav av hög musik, massa folk och stim… Jag kände hur pulsen ökade och jag började få extrem ångest. Jag ville spontant fly därifrån och sen kom det över mig: sist jag var här var samma dag jag kraschade. Den där dagen i december 2014. Idag minns jag bara de där sista timmarna lite svagt och luddigt. Allt var på väg att rasera men jag förstod inte. Då.

När jag kom på detta och började sätta samman ett och ett kan ni ju tänka er ångestvågen det framkallade. Jag tänkte: jag kommer ramla ihop! Allt kommer bli som den dagen, jag kommer behöva åka till akuten! Min kropp började stegra upp till en panikångestattack som jag numera känner igen ganska bra precis när det sätter igång. För att försöka avvärja den började jag berätta för Stoffe som satt bredvid prick allt som hände i min kropp där och då; hur det kändes och vad jag tänkte. Han svarade och vi fortsatte så till det klingade av lite. Då fortsatte han prata lugnt med mig och sa hur viktigt det är att jag vågar utsätta mig för detta och att han finns där hela tiden. Inget farligt kan hända. Det är hjärnan som spelar mig ett spratt. Ju mer jag låter den göra det ju mer frihet kommer den att ta sig. Sååå… Det klingade av helt.

Efteråt var jag helt slut, orkade knappt stå på benen, men också lättad över att jag klarade av att ta mig igenom en så pass tuff situation som både var jobbig på grund av ångesten och dessutom minnena den framkallade. Stoffe var tvungen att springa på ett möte så jag gick därifrån på skakiga ben, surr i huvudet, allt var en enda dimma. Varje ljud hördes fortfarande gånger 100 i mitt huvud så jag halvsprang bort till MOOD och låste in mig på en av deras toaletter. Där satt jag säkert i tio minuter och bara andades. Andades. Andades. Och lyssnade på fågelkvittret de har i högtalarna på MOODs badrum. Ända tills jag kände mig stadigare och klarade av att ta mig bort från allt folk och till Stoffes jobb där jag satt ytterligare en stund och lugnade ner mig.

Puh! Vilken dag. Sov som en stock när jag kom hem och vaknade inte ens av att grannen plingade på dörren (!). Såklart, kände mig som en utmattad hundvalp som nyss blivit skrämd av stora stygga vargen.

Mest bara trött

Idag är en riktigt trött dag. Vaknade, åt halva frukosten (orkade inte ens tugga ner hela…), gick och la mig, somnade, vaknade, åt lunch, somnade, borstade tänderna, duschade, ut en kort sväng, hem, sova, vila, läsa, pussa på hundvalp, kolla film, sova med hundvalpen… Och här är vi nu. Lika trött fortfarande. Vad tusan hände? 

Jag har utbränd

De senaste dagarna har jag känt mig lite låg. Antagligen för att jag förra veckan var väldigt trött, jag hade ju haft en riktigt bra vecka innan dess, och då blir jag lite ledsen. Jag menar, jag vet att livet är upp och ner och båda sidor är precis lika viktiga, just den delen har jag inga större problem med. Det är nog mer själva utmattningen jag börjar bli ganska trött på; trött på att inte orka saker, trött på att vilja så mycket men inte kunna genomföra, trött på att ha ont i kroppen och vara trött i huvudet. Trött på att känna mig utanför hela karusellen och inte bidra med någonting. Bara vandra omkring.

Kanske märker ni lågmäldheten i mina inlägg. De saknar entuasiasm och energi. Jag försöker verkligen att inte klaga eller gnälla men jag måste samtidigt få säga att detta är min sanning  just nu. För att ha utbrändhet är inte en dans på rosor minsann. Och jag säger ha utbrändhet för att förtydliga för mig själv att utbänd inte är vem jag är, det är något min kropp har just nu och det definierar inte mig som person.

I alla fall så i fredags var jag helt förstörd efter en två timmar lång (kort?) utflykt med mig själv vid Nytorget. Jag hade fikat, fotat, ätit lunch och sen låg jag gråtfärdig i sängen hela resten av dagen och kvällen. När Stoffe kom hem runt sex så grät jag och gnydde: ”Jag orkaaaar inte meeeeheeer”. För så kändes det. Jag ville dra täcket över huvudet och hoppas på att någon vuxen skulle lösa situationen åt mig. Eller nåt. Men det händer ju inte. Så bäst att bara krypa ner under täcket, sova för natten och sen vakna upp med förhoppningsvis lite ny energi. I lördags blev det lugnt och igår var jag ju på det igen: en kort utflykt till Il Caffe – skam den som ger sig! Och den gången gick det faktiskt liiiite bättre. Stupade inte hemma i alla fall.

Så vi fortsätter då. En dag  taget. Testa. Falla. Testa igen. Falla igen. Testa igen. Inte falla så djupt. Dag för dag. Stund för stund.

Processed with VSCO with hb1 preset

Efter sol kommer regn

Eller hur säger man? Idag har jag varit såååå trött. Såklart. Gjorde ju alldeles för mycket igår så kroppen strejkar nu. Noterat.

Men jag tänker att jag också hade en helt fantastiskt vecka förra veckan och verkligen kände mig otroligt pigg och orkade göra mycket mer än vad jag brukar. Och då blir det nog såhär – att det kommer ett litet bakslag. Så är det ju i utmattningssyndrom. Man blir inte bara bättre och bättre hela tiden utan man blir bättre och bättre får bakslag – det är lixom vägen framåt. 

Så idag har jag legat i sängen prick hela dagen. Har som max gått ca två steg för att sätta igång en maskin tvätt i badrummet då och då eller för att hämta en fruktjuice från Saltå som står i kylen. Och det är helt okej ändå. Poddar, sova, vila, lyssna på fåglar, läsa… Så går dagen lixom ändå. Och jag är vid gott mod och glad ändå trots tröttheten. Det är absolut viktigast.

Ikväll har jag egentid (som om inte all tid typ är egentid för mig…) för Stoffe och Calle är och fightas MMA. De har gått med i en sån klubb och ska dit för sin första träning idag. Jag kan knappt föreställa mig detta alltså! Hela helgen har jag gått runt och retat Stoffe och sagt att han borde skaffa typ en tribal-tatuering eller nåt för att passa in; att han inte kommer bli insläppt i slips och skräddarsydd kostym *emoji som skrattar så tårarna rinner* Men hoppas jag får hem honom utan invärtes skador, då får man väl anse sig nöjd ändå?

16 augusti 2016

Idag är det ett år sedan jag öppnade upp den här bloggen. Då på en annan domän och en annan portal, men ändå densamma. Syftet finns kvar. Och är uppfyllt. Jag valde att skriva av mig för att det där minnet av mamma gjorde så fruktansvärt ont. Det hade då gått tre år och smärtan vägrade avta. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag började skriva. Skriva så som det kändes. Och efter hand märkte jag att det jag skrev blev lättare att bära; som att jag satte ord på det och smärtan fick vingar och flög vidare av sig själv. Utan att jag behövde gå och släpa på allt det där tunga.

Det var det det här inlägget som var det första jag publicerade. Något fint i det. Som ett minne.

Och faktiskt så har det verkligen hjälpt, att skriva. Och mer därtill. Idag bär jag ett helt annat minne inom mig av min mamma. Stundtals gör det fruktansvärt ont men inte alltid, inte varje dag och absolut inte hela tiden. Och det känns väl nästan konstigt att skriva det? Men så är det verkligen. Det har lättat.

Men bloggen har hjälpt mig på så många andra sätt också. För ett år sedan minns jag att jag var hos min läkare och försökte pressa honom på hur jag skulle kunna komma i kontakt med andra som är utmattade. Vart kan jag vända mig, frågade jag. Vet du någon grupp? Men nej, inget sådant. Och jag berättade att jag kände mig så väldigt ensam. Ingen i min omgivning var ens i närheten av att ha förstört kroppen så som jag hade gjort, ingen jag kunde dela min tankar och innersta känslor med. Mina vänner runt mig ville så gärna hjälpa men det gick inte; jag kände mig ständigt missförstådd. Men så när jag började skriva här inne så sakta dök det upp människor runt mig som var precis i samma situation. Och vilken lättnad! Då lossande något i mig och jag vågade skriva mer öppet och ärligt och jag vågade framförallt dela mina texter, innan var jag tyst som en mus om att jag ens skrev – vem skulle vilja läsa?!

Så ett syfte formades till ytterligare ett och nu är skrivandet en del av min läkning. Tack alla ni som läser och peppar och stöttar här inne – oj vad ni ska veta att ni hjälper mig. Jag kunde inte vara mer tacksam.

Så, idag då. Det är den 16 augusti. Dagen innan min mammas årsdag. Då, 2012, när hon gick bort hade vi Emma och Calle över på middag dagen innan allt hände. Då hade jag ingen aning. En kväll som jag än idag minns som magisk, och när pappa ringde mig på tunnelbanan morgonen efter och berättade att mamma var borta så kunde jag inte alls få ihop det; vi hade ju nyss en jättetrevlig kväll och så händer detta? Blir man inte mer förvarnad än så? Jag vet inte vad jag trodde men jag trodde i alla fall inte att döden kom som en sån chock. Så snabbt. Även om det egentligen var allt annat än snabbt, det kan ju se nu, med klarare ögon. Men, i alla fall, försöker vi hålla fast i den 16 augusti. Vi fortsätter middagarna med Emma och Calle dagen innan, för att hedra, och idag ska vi in till Urban Deli på Sveavägen och dricka massor av drinkar. För imorgon är en tuff dag och då behöver jag först mina vänner. Och fira minnet av mamma. Hon hade aldrig velat ha det på något annat sätt.

IMG_4948

IMG_1366

_MG_8505

IMG_2354

_MG_8286

Känner mig lite bussig idag och bjuder på några riktigt gamla bilder. Foto Bea Karlsson

Gårdagen

Igår kväll när bestyren var fixade och vi sjönk ner i soffan med varsin kopp te och lite god choklad så började jag gråta. Och denna gången var det inte för att jag var övertrött eller hade ont i kroppen, utan för att jag var så lycklig! Jag kände pirret i kroppen, bubblorna i bröstet av glädje, jag hade orkat hela dagen och var fortfarande glad och ganska pigg. Det är så stort! Hoppas inte det är att jinxa att jag säger detta nu??! 

Dagen såg ut såhär:

Vi gick upp runt 8.00 (sovmorgon på helgen) och mellan 8.00-9.30 satt vi i soffan med varsin frukostsmoothie, massor av filtar, myskläder och kollade på vår serie som vi följer just nu. Sen gjorde vi oss iordning och klockan 10 gick vi till Coop och handlade inför lunchen. Efter handlingen vilade jag mellan ca 11-12 och under tiden fixade Stoffe här hemma, plockade undan och städade upp lite. Efter det körde vi matlagning 12-13 och sen kom Therese och Robert vid 13. Vi hade en härlig lunch och snack till runt 16 och då däckade både jag och Stoffe i sängen och sov mellan 16-18. Sen… Gick jag ut en timmes promenad. Hallå?! Det är så stort! Jag brukar aldrig orka en promenad samma dag som något sånt där jippo. Men det gjorde jag nu. Efter promenaden rullade jag ut yogamattan för lite stretch, andning och meditation. Och sen en enkel middag bestående av färdigköpt tomatsoppa (perfekt en sån dag ju). Och sen duns ner i soffan med te, sköna kläder, öppna altandörrar som ger den där sköna sommarkvällskänslan och filtar… Och det var då jag insåg att jag hade orkat så ovanligt mycket utan att ens reflektera över det. Och blev så glad. Sen däckade jag i sängen vid 21.30; men det är min vanliga tid för jag är extremt kvällstrött.

Okej, hoppas jag inte jinxat nu men var bara tvungen att berätta om min maffiga dag (för en utbränd är detta som en resa fram och tillbaka till Australien på 48 timmar typ inklusive att ens bagage kommer bort, flygen är sena och du hamnar bredvid en skrikande knoddis och en snarkande gamling). Tack tack tack kroppen ❤