De senaste dagarna har jag känt mig lite låg. Antagligen för att jag förra veckan var väldigt trött, jag hade ju haft en riktigt bra vecka innan dess, och då blir jag lite ledsen. Jag menar, jag vet att livet är upp och ner och båda sidor är precis lika viktiga, just den delen har jag inga större problem med. Det är nog mer själva utmattningen jag börjar bli ganska trött på; trött på att inte orka saker, trött på att vilja så mycket men inte kunna genomföra, trött på att ha ont i kroppen och vara trött i huvudet. Trött på att känna mig utanför hela karusellen och inte bidra med någonting. Bara vandra omkring.

Kanske märker ni lågmäldheten i mina inlägg. De saknar entuasiasm och energi. Jag försöker verkligen att inte klaga eller gnälla men jag måste samtidigt få säga att detta är min sanning  just nu. För att ha utbrändhet är inte en dans på rosor minsann. Och jag säger ha utbrändhet för att förtydliga för mig själv att utbänd inte är vem jag är, det är något min kropp har just nu och det definierar inte mig som person.

I alla fall så i fredags var jag helt förstörd efter en två timmar lång (kort?) utflykt med mig själv vid Nytorget. Jag hade fikat, fotat, ätit lunch och sen låg jag gråtfärdig i sängen hela resten av dagen och kvällen. När Stoffe kom hem runt sex så grät jag och gnydde: ”Jag orkaaaar inte meeeeheeer”. För så kändes det. Jag ville dra täcket över huvudet och hoppas på att någon vuxen skulle lösa situationen åt mig. Eller nåt. Men det händer ju inte. Så bäst att bara krypa ner under täcket, sova för natten och sen vakna upp med förhoppningsvis lite ny energi. I lördags blev det lugnt och igår var jag ju på det igen: en kort utflykt till Il Caffe – skam den som ger sig! Och den gången gick det faktiskt liiiite bättre. Stupade inte hemma i alla fall.

Så vi fortsätter då. En dag  taget. Testa. Falla. Testa igen. Falla igen. Testa igen. Inte falla så djupt. Dag för dag. Stund för stund.