Gårdagen gick bra ändå. På vägen till bion, vägen längs Götgatan, fick jag andas rejält för att inte stressa upp mig själv. Alla dessa människor, cyklister, bilar, barnvagnar… min kropp blir alldeles skakig av alla intryck. Väl på bion gick det helt okej. Hade såklart på mina lurar för annars hade det tyvärr aldrig gått. Ljudet var för högt för mitt ömmande huvud. 

Efteråt gick vi hem till mig för mat och vin. Ingen bar eller restaurang. Jag orkade inte mer folk. Där sa kroppen stopp. Men kvällen genomfördes ju i alla fall. Även om jag personligen tyckte att stunden hemma var allra mysigast. Älskar ju hemma mest. Så är det bara. 

Och filmen? Ja spännande skildring av Jackie Kennedys perspektiv kring när hennes man blev beskjuten. Jag var mest tagen av:

1. Att Natalie Portman är helt gränslöst fantastisk. 
2. Att Natalie Portman är en exakt kopia av Emma! (Eller tvärtom?). 
3. Hur de skildrade den första delen av sorgeprocessen på ett väldigt äkta sätt. Hur alla känslor känns så mycket mer i akut sorg och hur man slängs mellan det praktiska som ska ordnas och den bottenlösa saknaden man bara precis nuddat vid de där första skälvande dagarna. 
4. När prästen i filmen säger att alla människor känner den där känslan ibland på natten ”vad det såhär det skulle bli?”. Och ändå går vi alla upp morgonen efter och kokar vårt kaffe och gör vårt jobb. För att det kanske är precis så mycket vi orkar med. 

I helgen är Stoffe ledig och Esther är här. Vi ska mest mysa runt hemma och promenera såklart. Och kanske ta en fika eller två under dagarna. Och jag ska försöka vila huvudet som värker långt inne i hjärnan idag. Inte en angenäm känsla. 

Hoppas ni får en fin lördag! ❤ 

Ikväll ska jag och Emma gå på bio. Vi ska se Jackie här på söder och vi valde att gå redan klockan 18 eftersom vi båda somnar ståendes runt klockan 21.30. Skönt att ens vänner är likadana ändå. 

Men oj vad orolig jag är! Gått på bio har jag bara gjort en gång sedan min krasch och då var Stoffe med. Och det är ju så mycket tryggare då. Den gången gick det väl okej. Inte helt bra men okej. Men nu har ju min hjärntrötthet spökat runt i flera veckor och bara tanken på bion utlöser kramper i hjärnan. Så där är jag nu. Försöker lugna ner mig själv. Komma ihåg att jag kan alltid avbryta. Åka hem. Jag måste våga utmana. Oron får inte styra mig. Kom ihåg. Kom ihåg. Kom ihåg. 

Nu ska jag försöka vila lite. Tränga bort oron. Dricka massor av vatten och se till att få i mig rejält med mat innan. Det är lite som att ladda för ett lopp det här. När man är utmattad och ska göra någonting utanför ens vanliga ramar. Då laddar man rejält. Och prispallen är ju minst lika härlig att kliva upp på efteråt. Inte lika creddig kanske men lika härlig. 

Vaknade och skulle ta mig in till stan till Stoffes jobb och kolla ut lite kläder jag behöver till våren. Men orkade verkligen inte. Fick då för mig att jag nog behövde gå och simma lite. Men så kom jag på att jag känt mig lite sjuk de senaste dagarna, och att gå till badhuset är ju som att vinka hem förkylningen. Orkar inte alls bli sjuk. Förkyld plus utmattad är en dålig kombo. Det går lixom aldrig över och sen tar det månader att bli okej i kroppen igen. Sämst. Så inget badhus. La mig framför TVn och kollade gårdagens avsnitt av The Missing istället. Käkade knäckemackor. Satte igång Boselurarna och dammsög (hallelulja för tystnaden!). Tvättade. Somnade som en stock. 

Och nu väntar jag på Mathem som kommer med veckans mat för tror ni jag orkade gå och handla igår? Icke. Då gäller det att ta till hjälp från internet och klicka hem all mat från sängen. 

Och sen skrattade jag lite åt bilden nedan. Man känner igen sig i känslan!

En lugn dag står på schemat. Eller ja, alltså alla ni som undrar hur min kalender ser ut skulle nog sätta morgonkaffet i halsen om ni såg hur tom den är. Jojomensan, typ en aktivitet per vecka står i kalendern. Men det är lagom för mig. Däremellan är jag spontan och sticker iväg på en lunch här och där och nåt yogapass eller en promenad med en kompis eller så. Det måste helt enkelt vara ganska tomt för att jag ska kunna ha utrymmet att orka med spontana saker; som oftast fungerar bäst just nu. Mindre tanke före och mer känsla i stunden. 

Nu har jag haft en ledig dag med Stoffe, en dag med ärenden på stan och en lunch med Isabel i Gamla Stan. Det är några timmars aktivitet tre dagar i rad. Efter det behövs definitivt vila. Så idag planeras det att kolla på The Missing på TV4 Play, blanda ihop raw chokladbollar, handla, gå ut en promenad med grannens Fralla som är ensam hemma idag och sen sömn såklart. Varken mer eller mindre. 

Hoppas ni får en fin onsdag! 

Först vill jag börja med att säga tack till alla er som tipsat mig om Noise Cancelling Hörlurar. Utan er hade jag aldrig hittat dom här godingarna och inte fått uppleva den härliga avlastning det är för min hjärna. TACK ❤ 

Ett par Bose Quiet Comfort 35 hörlurar är alltså införskaffade. Nu har jag haft dom i en vecka och är så extremt nöjd. Alltså extremt, extremt nöjd. Understruket alltihop. 

Redan dagen efter att jag hade köpt dom så byggdes det upp en stor byggnadsställning utanför ett av våra fönster. Det skulle bytas en balkongdörr på en fransk balkong ovanför oss. Vilket i sig är en rolig historia för grabbarna bytte dörr på fel våningsplan så han uppe på plan fem blev ganska lack när han kom hem från jobbet och hans balkongdörrar var borta. Fast det var grannens under det var fel på. Hur kul är det inte ibland när det blir fel?? Frustade rätt rejält åt den tabben som blev livad här i föreningen – för gamla gubbar skojar man inte så med. Det ska gudarna veta. Nåja! Det slamrades i alla fall rejält här utanför och jag hade tidigare gått bananas och gett mig ut och viftat med armarna och frågat om dom inte behövde raster som alla andra normala människor. Men nu bara satte jag igång mina lurar, aktiverade ljuddämpning och njöt. Det kändes som om jag satt på ett hemligt vapen.

Och jag vet ju att detta inte är lösningen på alla världens problem. Och inte lösningen på hela mitt problem med huvudet för den delen heller. Men det är i alla fall ett hjälpmedel som kan göra att jag för behålla lite mer av min energi istället för att slösa bort prick all kraft på störiga ljud och buller. För att inte tala om bullriga bussar eller barn som skriker. Sånt kan få mig att knäckas på en minut. 

Vi håller tummarna för att Bose kan hjälpa mig lite iaf? Det kunde dom ju bjuda på med tanke på hur många kronor jag tvingades pumpa in i deras kassa när jag köpte dom här *inte alls långsint*. 

Förutom lurarna blev den en tunn, sval tröja i bomull att yoga i och ett läppstift i färg 12 från YSL. Älskar deras läppstift. Sitter som berget. Tummen upp! 

Nu är det dags igen tycker jag. Att påminna om att det finns olika grader av utmattning och depression. Det folk hör i medier där man kan behandla sig ur depression på egen hand genom träning och samtalsterapi eller behandla sin utmattning genom att tänka annorlunda – det gäller lätta depressioner och en väldigt lätt form av utmattning. Det gäller inte The Heavy Shit. Så är det bara. Man kan inte tro att man ska läka en svår depression med konditionsträning eller att man ska klara ut sin egen utmattning med tankegymmastik. Nej. Jag blir rätt upp och ner förbannad över alla medier som så gärna vill lösa andras problem enkelt och skriver om såna här mirakelkurer. För det skapar missförstånd. Och alla vi som ligger utmattade till döds – vi som ofta har dragit oss i åratal för att söka hjälp, för inte är väl vårt problem någon fara? – vi drabbas. Inte nån lite halvdeppig person som tycker livet känns lite jobbigt. För det gör det. Men livet är inte nattsvart och sängläge. Då måste man få hjälp.

Så nu återpublicerar jag inlägget Symtomen kan vara livsfarliga från oktober 2016 och hoppas att det kan vända rätt på något mynt här i världen. 

Originalinlägg – Symtomen kan vara livsfarliga – publicerat 10 oktober 2016

En sak skaver i mig just nu. Alltså skaver big time så där så att jag känner mig riktigt förbannad och rädd och ledsen. Jag har funderat så mycket på om jag ska skriva detta eller inte för jag gillar inte att kasta sura miner runt mig eller på något sätt trycka ned andras jobb och tankar. Men jag måste nog skriva detta. För min egen skull om inte annat. Och kanske för någon annans skull. Också. 

Det syns fler och fler ute i medier av alla dess slag som berättar om sin utbrändhet och hur de kom ur den med än det ena än det andra. Efter en månad typ. Eller två. Och efter det är de lyckliga och kan parera bra och dåliga dagar och välja att leva med mindre ångest. Grattis kan jag väl bara säga! Att just du hann bromsa i tid så att du slapp gå hela vägen rakt in i väggen till helvetet och känna kroppen brännas över öppen eld. Levande. Med öppna ögon. Med en publik som består av prick alla du älskar. Och kanske dina barn. Som skriker efter mamma eller pappa och vill bara släcka elden men det går inte. 

Jag kan inte låta bli att bli tokig. För alltså… alla vi som är riktigt jävla utbrända. Som inte kan gå ur sängen på ett helt år. Som överväger om vi kommer att ta livet av oss själva och hela vår familj under någon vidrig ångestpsykos. Som ber läkaren att spärra in oss på psykiatrisk låst avdelning för vi är så rädda för vår egen ångest. Som två, tre eller tio år efter den akuta fasen i vår utmattningsdepression fortfarande har dagar när vi inte ens orkar gå till Coop och handla. För benen bär inte ända dit. Som kanske hela livet kommer att leva med sviter av förlorad känsel i kroppsdelar. Eller hjärntrötthet som gör att vi aldrig kan se mer än trettio minuter på TV för då får vi ligga i ett mörkt rum tills nästa morgon gryr. Och hur gärna vi än vill gå på den där AWn på fredagen så måste vi avstå för den riskerar hela helgens energi. Flera år efter kraschen. 

Kom inte då och säg att antidepressiva inte hjälper orsaken utan bara symptomen. Symptomen är livsfarliga för vissa, my friends! Kom inte och säg att yoga och meditation är bästa vägen till balans. Eller att gurkmeja eller ingefära eller blutsaft kommer hjälpa mig att avgifta min jävla kropp för det funkar inte så. Inte om man är nästan-död-utmattad. Eller till och med tänker ibland att död skulle vara ett ganska gött alternativ faktiskt. När jag tänker efter. För det finns depressioner och ångest och utmattningssyndrom som är en riktig jävla nära-döden-upplevelse. Som inte kan avhjälpas på andra sätt än med mediciner och läkare och akuta team som tar han om en när man står på broräcket och tänker göra slut på hela skiten. Att då prata om att ashram i Indien eller KBT eller ginko skulle lösa detta är som en riktig käftsmäll. 

Nej alltså. Snälla. Kan vi inte bara enas om att det finns olika grader av utbrändhet och att vissa lider av utmattning och vissa har svåra depressioner inblandat och att allas rehabilitering därifrån ser olika ut. Vi behöver väl inte gå runt och stoltsera med att just vårt sätt minsann var det bästa för jag blev ju frisk av det men kanske gör du något fel för du blir ju inte frisk. Låt var och en ha sin resa. Berätta gärna, mer än gärna, om hur du gjorde för att komma ut klokare på andra sidan men med en viss respekt för att symptomen på depression och ångest och utmattning kan vara fullt ut livsfarliga. 

Har läst så många såna här historier de senaste dagarna där den ena efter den andra kastar ur sig små undertoner av att ”det finns så många andra sätt än mediciner” (läs också att detta på något sätt då skulle vara sämre än de andra sätten?!). Och ja. Det gör det. Men inte för alla. Att säga det och hoppas på att någon ska läsa eller höra det kan döda någon i andra änden. Någon som kanske hoppar från bron.

Med det sagt – jag vill absolut inte döma någon eller trampa på någon. Men jag känner mig jävligt trampad på. Av människor som på olika sätt förminskar allvaret i svår utmattning och utmattningsdepression. Jag har en regel. Världens typ bästa regel faktiskt. Jag lyssna bara på fyra personers råd angående min utmattning; min läkares, min sambos, min pappas och min vän Johannas. Dom fyra. Ingen mer. I början tog jag in alldeles för många råd och blev förvirrad, kände mig sämre än sämst för att jag gjorde ju uppenbarligen så många fel. Jag dög inte. Jag var dålig på att vara sjuk. Jag testade typ 50 olika naturkurer för att läka. Tills jag insåg att det enda jag gör är att fortsätta lyssna på vad andra tycker. FUCK that! Nu lyssnar jag bara på personer som kan sin grej. Eller som känner mig till 100 %. Resten får gärna komma med goda råd men bara om dom låter vettiga bemödar jag mig att bry mig. 

Tjejmiddagen igår var såklart helt fantastisk. Det var första gången jag var hemma hos de här tjejen, vi ingår i samma kompisgäng men har bara träffats ett par gånger, och vilken lägenhet! Sekelskifte, löjligt fin och personlig inredning och en hel drös med rum i fil… vackert. Jag var såklart tvungen att fråga angående inredningen, jag är själv ganska intresserad ju och dessutom älskar jag kreativa saker, och hon hade haft ledordet ”hem” när hon inredde. Att det verkligen skulle kännas som att vara hemma hos någon och aldrig tillgjort eller prydligt eller bara snyggt. Och som hon lyckats! Det var rörigt bohemiskt blandat med så vackra tavlor och krukor och växter och detaljer. Väldigt varmt och hemtrevligt. 

Nåja! Hunden då? Alltså hunden!! Blev såklart förälskad på en millisekund och satt med honom i famnen under kvällen. Och busade. Och bara dog lite av att var typ den sötaste hundvalpen jag sett. Hans öron var så långa att dom drogs i golvet när han gick och när han åt och drack blev dom helt dyngsura. Jag tog ett par bilder men jag hade inte min kamera med mig så de är dåliga i kvalitet för iPhone är inte bra på att fånga föremål som rör sig. Och dessutom var det kasst ljus på kvällen. Men han är förevigad ändå. 

Och formen efter igår är väl lite åt båda hållen tycker jag. Eftersom jag besväras extremt mycket av hjärntrötthet just nu så är det kanske inte förvånande att jag efter alla intryck igår låg vaken halva natten. Inte med ångest utan mer för att hjärnan hade så otroligt mycket information att bearbeta, och när platsen är slut i hjärnan måste den nog bestämma direkt vad som ska stanna och vad som ska slängas. Så inte mycket sömn alltså. Men ändå helt okej i kroppen. 

Men nu ska jag snart få se Stoffe äntligen. Han hade somnat som en stock igår innan jag kom hem och sen jobbade han idag igen, men nu äntligen ska vi få en kväll ihop. Ebba kommer över också så det blir en rejäl dos kärlek ikväll. 

Okej! Ikväll väntar tjejmiddag i Vasastan med en blandning av tjejer som jag känner väl och vissa som är lite mer nya. Bland det bästa av allt är att värdinnan har en 12 veckors cockerspaniel hemma; tror ni jag är peppad?! Hundar alltså. Livet. 

Men lite nervöst såklart för lixom en detalj: orken. Hur ska jag orka? Det har jag ingen aning om. Jag håller tummarna för att dom har en skön säng om jag måste vila och så tar jag på mig mina nya lurar på vägen dit. Och har laddat med mat och massor av vatten och vila på dagen. Vad mer kan man göra lixom. Det blir till att dricka rejält med vin så en inte vet om det är vinet eller utmattningen som gör en dimmig och trött. Sak samma. 

Även om smällen kommer att bli rejäl efter den här kvällen så tar jag risken. För ibland måste man bara ha lite förbannat kul. 

Och sen, efter tjejmiddagen, kommer Stoffe hem. Han har varit i Köpenhamn och jobbat några dagar och ooooojjjj vad jag har saknat honom! Ikväll ska jag krypa ner i sängen och njuta av att kunna vila min panna mot hans axel ❤ 

Hoppas ni alla får en härlig fredagskväll!