Söndermarken

Ni vet känslan när man tror att man har tappat bort sig? Igen. För tusende gången det året. När man glömt vem man är och vad man vill och vad man behöver och vad man kan och vart man är påväg. Och om man överhuvudtaget vill dit. 

Då brukar jag grunda kroppen genom musik. Och det finns en låt, en som präglar hela min uppväxt och mitt liv och min familj och allt jag tänker sammanfattat i en enda text. Och det är Söndermarken

2001 fick vi veta att min mamma var sjuk i cancer. Det var sommar. Allt rasade och allt gjorde så ont i min då fjortonåriga kropp. Men vi hade fortfarande varandra och ännu visste jag inget om det becksvarta mörker som väntar bortom döden för jag trodde att mörkret jag upplevde då var det mörkaste som fanns. 

Den sommaren upptäckte vi Winnerbäck. Han var inte stor då. Nej inte alls. Han hade gett ut hyfsat okända album och vi var snabba på pucken. Vi lyssnade och lyssnade och grät och pratade. Och vi har sedan 2001 gått på hans konserter varenda år mamma fortfarande levde. Och några efter det också. För att minnas. Och hedra. Och känna. 

Hans musik spelades jämt hemma hos oss. Mamma och pappa hade en gammal Bang Olufsen stereo med rejäla högtalare från cirka 1981 som hade f a n t a s t i s k t ljud. Vi satt i soffan. Lagade mat. Hade gäster. Firade. Grät. Pratade. Smidde planer. Bokade resor. Levde. Allt. Till hans musik. Och jag råkar ha läst några av min mammas anteckningar efter att hon gick bort så jag vet att hon lyssnade på albumet Vatten under broarna på nätterna när han var vaken efter cytostatika och kortison. Sömnlös. Då lyssnade hon och fann tröst i att svärtan fanns i musiken. 

De senaste dagarna har jag känt ett starkt intuitivt behov av att vara nära. Minnas var allt började. Augusti är den månaden mamma gick bort 2012 och min kropp minns smärtan. Trycker fram den. Gråt kan komma från ingenstans. En våg av sorg kommer över mig i den lyckligaste stunden. För min kropp minns allt som jag ibland försöker tränga undan. Men dom här dagarna lyssnar jag på Söndermarken och tänker att den låten betyder mer för mig än någon annan. Den står för allt det jag är och det jag kommer ifrån och det jag vill och all min kreativitet och all min glädje och all min sorg. Och den får just nu visa mig vägen. 

Bilder från Amsterdam, tulpansäsogen ❤ 

Annonser

2 reaktioner på ”Söndermarken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s