Ångesten och mina (tappra!) försök att leva på som vanligt 

Vilka kämpar vi är hörni. Krigar oss fram. Mitt status är att jag har betydligt mer ork än jag har haft innan och är supertacksam för det, men jag tampas med panikångest istället (den som kom i våras med besked…). Pest eller kolera. Den begränsar mig så mycket och jag blir rent av ledsen varenda gång den kommer, och mörkret som omger ångesten är hemskt. Jag försöker verkligen att lugna ner mig själv och tänka positivt men det är inte alltid så enkelt. 

Hursomhelst så försöker jag göra mitt bästa för att den inte ska ta över hela mitt liv. Jag försöker helt enkelt att fortsätta göra saker jag har planerat och vill göra. Ibland går det toppen och ibland blir det panik för hela slanten. Och gråt. Men när jag ser tillbaka så har jag rest till ett annat land i två veckor. Jag har packat om väskan och åkt vidare ganska kort efter att vi kom hem. Jag har kört bilen några av timmarna vi bilat fastän jag hade sån ångest att jag egentligen ville slippa. Jag har varit iväg på äventyr här i Stockholms skärgård. Jag har gått till jobbet. Jag har stått på Coop och fått panik för att de totalt gjort om hela min ”vanliga” butik där jag visste exakt vart allt stod. Då blev jag alldeles gråtfärdig och ville vända, för något av det värsta med hjärntrötthet är att intryck inte kan sållas och så mycket nya grejer och ljus som blinkar och skyltar gör att jag blir superstressad. Paniken kryper på för att hjärnan helt enkelt blir överbelastad. 

Men jag vägrar låta ångesten vinna. Så jag reste. Och jag packade. Och jag körde bilen. Och jag handlade tittandes med bara ett öga. För att jag inte vill missa att göra alla dom där sakerna som jag ju vill göra, ångesten verkar lixom inte ta hänsyn till att jag tycker att alla saker ovan är sånt som gör min sommar rolig och härlig. Dessutom får jag för mig att jag, om jag avbokar massa roliga saker jag vill göra, kommer att dra mig undan sånt som jag tror skapar ångest och på så sätt egentligen förvärra allt för mig själv. Men jag vet inte. Kanske tänker jag fel. 

Jäkla sjukdom det här. Många tankar. Väldigt lite klarhet. 

Annonser

6 reaktioner på ”Ångesten och mina (tappra!) försök att leva på som vanligt 

  1. Jag tror du gör helt rätt att fortsätta göra saker du vill fast det innebär ibland att ångesten ökar.
    ❤❤❤
    Det är väldigt svårt för man ska balansera det positiva i att uppleva saker samtidigt som hjärnan kan reagera med ångest av för många intryck.
    Jag försöker acceptera ökad ångest av att t.ex .ha umgåtts för länge med människor jag tycker om, rest iväg i sommar med panikångest i ett överfullt flygplan, simmat alldeles för långt för jag älskar att vara ett med vattnet.För att fortsätta känna mig levande i denna komplicerade sjukdom med denna långsamma återhämtningstakt.
    Ger vi upp allt av rädsla för ångesten vad finns då kvar?
    Men det är en kamp och ångest gör ont i både kropp och själ.
    Tror det är viktigt att fortsätta få till balansen mellan aktivitet och vila.
    Men det är ingen lätt resa.
    Fortsätt uppleva saker.❤
    Det ger glädje och energi på sikt och håller mörkret borta.
    Jag tycker du är modig som fortsätter försöka leva fullt ut trots utmattning och ångest.
    ❤❤❤
    Styrke kramar!
    Annica

    Gilla

    1. Tack fina du! Så kloka poänger. Glad att höra att du kom iväg även om ångesten blev tuff såklart, så var det för mig också under resan (speciellt flygplatsen – hua!). Alltid så klok alltså… tack för dina fina kommentarer. All styrka ❤️❤️❤️ KRAM ❤️❤️❤️

      Gilla

  2. Heja dig! Heja oss alla som kämpar!
    Jag tror också du gör helrätt! Utmana och trotsa ångesten är de ända som gör att man känner att de finns någon form av kontroll. Att man faktiskt kan även fast insidan håller på att sulas sönder av all den negativa energin som susar runt. Men de ger med sig. Och nästa gång blir den inte lika stark men ack jobbig och så får de gå ett tag. Min ångest är absolut bättre och hanterbar men fy när den kommer och sköljer över men jag vägrad att låt mig styras av inte negativ energi. Löpning (PW) är så viktig för mig och de får mig att må så mycket bättre. Vet inte hur status är för dig med fysisksktivitet men kanske är de lönt att pröva lite pulshöjande? Allt för att utmana din kropp att ökad puls inte är lika med ångest alt panikattack…
    Du är en kämpe och du är verkligen påväg åt rätt håll!

    Gilla

    1. Ja det med träning har jag läst på om nu i olika forskningsartiklar och förstått att tre pass i veckan kan motsvara ångestdämpande motsvarande SSRI (??). Har haft så svårt att ta till mig det med utmattningen och allt men just med panikångesten tror jag faktiskt att det kan hjälpa. Min terapeut förklarade att man ”lär om” systemet att höjd puls = endorfiner och glädje istället för panikångest, exakt som du skriver också. Så jag ska försööööka orka med det. I alla fall kanske två pass. Och annars promenader som också lättar den där tunga känslan över bröstet. Vi kämpar alltså… everydamnday. 💓

      Gilla

  3. Åå, det tåras lite i ögonen… vad är väl en sommar! Jag är helt slut efter 6 veckors ledigt. 5årig dotter på drygt halvtid utan rutiner & dagis. Viljan att leva & göra saker. Sommaren är så härlig & full av möjligheter övriga året inte tycks erbjuda på samma sätt. Förra året kände jag mig tom & olycklig efter en sommar flängandes mellan olika familj & vänner för att få stöttning med dottern då jag inte orkade. Kraschade sedan till botten i oktober. I år lovade jag mig själv att jag inte skulle ha den känslan. & det har jag nog inte, inte på samma sätt iallafall. Utflykterna har innehållit visst mått av att dämpa oron av att vara ensam ansvarstagande vuxen, men också in erhållit massor utan sommar & äventyr & jo-man-får-faktiskt-passa-på. Jag ör lyckligt trött. & jag längtar efter vardagen, är inte det ett himla bra betyg på en sommar <3.
    & så känns det helt extra fantastiskt att få läsa & känna att jag inte är ensam. Att det är ok att vilja & försöka leva, & att det innebär sämre dagar, bakslag & behov av vila; men det är det värt.
    Tack.

    Gilla

    1. Åhhhhh vi är fler som känner likadant!! Det ÄR tufft med semester och alla grejer som ska göras och planeras. Men skönt att du ändå upplever en liten förbättring från förra året – framsteg! Och ja vardagen är en lättnad för många av oss utmattade, hur härligt och roligt det än är med semester. Läker själens sorger. Men vardagen och rutinerna är läkande på sitt sätt. Höst och krispig luft och te. Livet ❤️❤️❤️

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s