Just nu känns det som att rädsla är lite temat i mitt liv. Snart ska jag börja arbetsträna, denna månaden i alla fall, och det gör mig helt skräckslagen. Nästintill förlamad av skäck i vissa stunder faktiskt. Jag har lixom svårt att känna glädjen över det för att jag är så rädd. Men varje dag manifesterar jag glädjen, jag affirmerar stunder påväg till jobbet i solen och jag pratar ihjäl Stoffe och mina vänner om detta. Ber dem påminna mig om och om igen vad som ger energi i vardagen (jobbet är en viktig del här) och att energi behövs puttas in utifrån också. Att det är rätt tid nu. Att jag är redo. Att jag bara provar. Inget är skrivet i sten. En stund i taget. Att inte oroa mig för något som händer om två veckor utan att vara här och nu. Påminna. Påminna. Påminna. 

Scared as shit. Bara förnamnet. Men att attrahera glädje och energi och positiva tankar har aldrig känts så viktigt som just precis nu. 

Idag orkade jag i alla fall åka in till Norra Bantorget och klippa mig. Jag har avbokat tider tre gånger sedan mars pga magsjuka, trötthet och extrem trötthet. Ja. Så blir det ibland. Därför kändes det lite extra skönt idag när topparna kapades och färgen fixades till. Resultatet? 

Den frisyren blev väl ett minne blott eftersom jag sen gick hem i SNÖSTORM. Lite anmärkningsvärt ändå. Det är något lite extra med snöstorm den 9 maj. 

Men mellan hagelskur och snöstorm hann jag ta den här bilden på Norra Bantorget. Någon har planterat massor av tulpaner i parken. Så vackert. Kändes lite Amsterdam light över det hela. 

Nu: hoppa på mattan och andas. 

Alltså jag vet inte hur många gånger jag har snuddat vid tanken på att det här med att blogga inte alls är min grej egentligen. Jag gillar inte att fläka upp foton på mig själv, jag kommer aldrig ihåg att fota vardagshändelser utan lever för mycket i nuet, jag har inte ett sånt fancy instagram-liv att visa upp och jag spyr själv på alla som lägger upp häftiga bilder på huvudstående yogapositioner (förutom the one and only Yoga Girl) och berättar om hur medvetna dom har blivit. Förlåt och no offence alltså. Men jag är verkligen inte den tjejen. Och därför har jag så ofta tvekat på att blogga. Jag är en udda fågel i en sån här värld. 

Men jag har gjort min blogg till min och den innehåller bara sanningen. Självklart bortskuret vissa privata delar om folk i min närhet, och bortskalat kring vad jag har för mig, för att jag skulle aldrig hinna eller ha lust att dela precis allt som händer i vardagen. Men, en sak har jag lovat mig själv, och det är att vartenda ord jag skriver här ska vara sant. Att jag ska våga agera motvikt till perfekta liv och skriva för att dela med mig av min verklighet som utmattad. 

Men det är egentligen alla ni som gör bloggen. Utan er är den ingenting. Det är ni som gör den levande. Och ni är så inihelvetes kloka att jag smäller av alltså. Era kommentarer gör att jag känner mig som världens lyckost. 

Sofia skrev igår om hur man, när man frisknar till i utmattning, ju har en högre toleransnivå innan såna här smällar. Vilket gör att man kan ta det betydligt längre innan man drar i handbromsen. Man vet helt enkelt inte riktigt att man är påväg nedåt förrän det är lite väl sent. Det tog jag med mig och slutade slå på mig själv om att jag hade gjort något fel. Jag hade bara agerat helt normalt. Tänk att en sån kommentar kan lixom vända hela mitt tankesätt. Tack ❤

Och Anneli som beskrev sin senaste dipp och hur hennes kiropraktor förklarat att även om det känns som att en sån här svacka gör att man hamnar på ruta ett, så gör man inte det. Allt jobb man gjorde innan finns kvar. Just här och nu känns ju det som ungefär världens bästa nyhet. 

Och jag vill bara tacka alla er som kommenterar här inne. Ni ska veta att det är ni som skapar den här bloggen. Och att jag är precis lika intresserad av era resor som ni är av min. Jag hittar sån kraft i att veta hur det går för er och om era framsteg och bakslag. Det blir som en kollektiv bank för kloka påminnelser. 

Nu ska jag duscha av mig och så kommer min kompis Therese över på middag. Kanske beställer jag hem något eller slänger ihop en enkel vardagsrätt. Men bara känslan av att våga testa att genomföra en kompiskväll känns härlig. Och att jag faktiskt vill. Kanske det viktigaste ändå? När allt är som värst så ligger jag bara i ett mörkt rum och lusten att genomföra saker är så långt borta. 

Att boka av allt förra veckan var nog det smartaste jag kunde göra. Dagarna som följde var förvisso ledsna men ändå kände jag mig mer stark i mig själv när jag stod på mig och litade på min kropps signaler. Det är ju faktiskt jag som har kommandot i allt det här. Det var nog den viktigaste lärdomen. 

Alla bilder är tagna i Tylösand (april förra året) när jag och Stoffe var där med mina svärföräldrar. Så vacker plats. Känner mig som Per Gessle (ROCKSTJÄRNA) när jag lyssnar på min kropp och säger NEJ. 

Den här helgen är det Calles svensexa. Igår kväll kom några av killarna upp till Stockholm, och en av dem sov här, innan kidnappningen som var tidigt imorse. Klockan åtta stod det 15 killar här och frukost var uppdukat. Jag smet över till Emma som har sin fina mamma på besök. Frukost och kaffe och snack. Efter det var jag totalt kraschad. Tre timmars sitta i en soffa och prata körde slut på mig. Kroppen har sedan dess darrat, känts som bly, varit så svag att jag knappt orkat hålla i gaffeln när jag äter och en allmän olustkänsla har funnits där.

För nu är jag så ledsen och trött på detta. Jag känner flera gånger per dag att jag verkligen inte ORKAR mer. Jag är mentalt och fysiskt slut och all min motivation att kämpa har blåst bort. Jag mediterar, gråter, ber till universum, försöker få kontakt med mamma så hon ska kunna hjälpa mig och den enda känsla jag får tillbaka är sorg och uppgivenhet. Inte en gnutta energi eller glädje eller kämparglöd. 

Så opeppiga inlägg den senaste tiden men som ni förstår så är det en svacka. Bara det att när jag haft cirka femtio svackor under dessa dryga två år och lixom inte känner att det ens går åt rätt håll. Då blir jag uppgiven. Voxra kanske inte har gjort nån skillnad ännu, det tar säkert mer än sju dagar (?), och min gamla medicin har helt gått ur kroppen. Så känslorna är som ett stormigt hav och egentligen är inte det alls problemet. Jag kan gråta. Men jag orkar inte att min kropp ska vara så trött. Jag vill också kunna ha en frukost med mina vänner och sen ta en promenad på eftermiddagen. Och slippa välja mellan att plocka ur diskmaskinen och värma matlåda i ugnen på kvällen för att båda dom uppgifterna blir för mycket. Är det verkligen för mycket begärt? 

Och förutom allt med mediciner och depp och tråkiga grejer så närmar det sig Emma och Calles bröllop. Jag ska vara brudtärna och Stoffe ska vara bestman. Hur mysigt? Både ceremonin och festen kommer att hållas på ett slott nere i Blekinge och temat är ganska avslappnat och bohemiskt (förutom den svindyra champagnen såklart, vi fyra älskar ju bra skumpa och dricker gärna det till typ korv och makaroner en tisdag bara för att det är kul) och om jag känner Emma rätt kommer hon nog gifta sig barfota i gräset. Och Calle kommer nog ha sneakers tror jag. Rätt enkelt med andra ord men mer fokus på en avslappnad och rolig fest. 

MEN! Som jag tänkt på vad jag ska ha på mig! Vad tusan alltså… orkar verkligen inte gå i butiker och leta så jag har kikat runt lite online och igår klickade jag hem en första uppsättning som jag ska prova:

Den här klänningen från ASOS. Och just det, liten parentes, det är en gravidklänning och jag är inte gravid. Oooops. Men den var så fin så jag ville prova den ändå. Nåväl. Även denna klickade jag hem:

Också från ASOS. Tvådelad klänning. Och denna kjolen:

Inte toppen alltså. Tänkte i så fall ha en sidenblus från typ Ahlvar eller Lou in Love till den kjolen.

Skönt att en har värdsliga bekymmer också. Nu ska jag traska över till Emma och hämta ett par grejer och sen ska jag njuta av att vara helt obokad i två dagar. Inte göra något alls förutom vila mig i solen, strosa sakta längs vattnet och kanske ta med kameran ut en sväng. 

Hoppas ni får en fin torsdag! ❤️ 

Varit hos läkaren idag. Eller ja egentligen en av specialistsjuksköterskorna som jobbar där, för min läkare är så fullbokad och jag behövde ju en akuttid med nya medicinen. Men hon var så gullig. Nästan för gullig för hon var så omhändertagande så jag började såklart storgråta bara jag kom innanför dörren och såg hennes varma uppenbarelse. 

Men så är det ju. Att hålla inne allt är inte heller en bra idé. Ut med det bara så det inte sätter sig i kroppen. Så försöker jag tänka även om det är lätt att falla tillbaka in i rollen som ”sociala Therese” ute bland folk. Nåja. Allt är en övning. 

Igår ringde Isabel när jag låg helt slutkörd i sängen. Och krokodiltårarna svämmade över totalt ”Jag är ledsen Isa att jag är så tråkig att prata med just nu”. Då blev hon tyst en stund. ”Vad menar du? Jag ringde för att prata med Tess och om du är ledsen just nu så är det den versionen jag vill prata med. Tänkte du leka någon annan en stund menar du?” ”Jaaaa…” 

För precis så är det. Att jag har svårt att släppa alla spärrar och låta andra personer ta del av vad som verkligen försiggår. De får snarare se en lite polerad yta. Men jag jobbar på det. Man är ju inte bättre än att man kan försöka skapa nya banor i alla fall. Med betoning på försöka. För det är ju verkligen lättare sagt än gjort. 

Nej hörni nu är jag så trött. Ni vet när man lixom når en gräns och det bara inte går längre? Kroppen är bokstavligen som bly och att ens ta sig mellan sängen och köket är som en mils promenad. Där är jag nu. Så idag blev det till att avboka alla veckans aktiviteter och möten med Försäkringskassan och AF och middagar och frisörbesök. Det enda som fick vara kvar är läkarbesöket. 

Ja. Ibland blir det så. Och jag upplever att det är en så otrolig svårt balans att pusha sig framåt i utmattningen, som jag faktiskt behöver göra ibland, och att backa när kroppen säger nej. Det finns lixom inget facit. Jag bara vet att jag måste frånkoppla mig från alla krav några dagar för att repa tillbaka lite krafter. Min nya medicin måste få lugn och ro för att kunna blomma ut och jag behöver vila. 

Så just nu ligger jag i sängen och övertalar mig själv varannan minut till att inte googla ”Voxra biverkningar” eller ”Voxra insättning”. För då kommer jag få läsa om all världens nära-döden-upplevelser. Så mycket skit som står där alltså. Nej min regel om att lyssna på läkaren kvarstår. Hade jag läst Flashback hade det nog känts som läge att ringa och boka gravsten direkt… eller nåt.