Att spontana IKEA och en workout

Igår hade jag en lugn förmiddag. Men som ofta om jag tillbringar alltför mycket tid med att inte göra så mycket så är det som att min energi lixom går inåt istället och blir till en brinnande, orolig känsla i kroppen. Då vet jag att det kan vara dags att ge sig ut på en promenad eller en utflykt. Just igår ringde Emma precis i den stunden och var allmänt less på att jobba så vi bestämde oss för att åka på utflykt. Och slutade på IKEA *trumvirvel för mest spännande utflykten i Stockholm*. Väl där så shoppade vi massa grejer till deras ena terass som nu är cirka 20 kvadratmeter helt tom yta. Inte kul när solen kommer lixom. Det blev en hängmatta på en ställning, solsängar, krukor och växter. En grill lär bli nästa steg för jag tänker mig att Calle kommer vilja stå där och vända runt nån majs eller nåt.

Hursomhelst såg bilen ut såhär runt klockan 15 igår:

Ändå inte helt full faktiskt. Bra för att vara två uttråkade tjejer på IKEA. Skrattar lite åt Freddes teori (för er som gillar Solsidan…) om att IKEA har ett heroinupplägg. Man ska alltid vara lite i behov av att ta en vända till. Ja, lite sant kanske.

Sen gick vi hem och vilade en stund och väntade på att grabbarna skulle komma hem och så var det nästa stopp: träning. Vi fyra tränar ofta i grupp, kommer gåendes som ett litet entourage i gymmet. Tur att det är stort och flera våningar högt. Glömde dock liiiite igår att ta det lugnt så jag kanske körde lite för hårt. På kvällen skakade kroppen och som alltid blir jag rädd för allt som kan gå in under facket <trött>. Alla olika tröttheter skrämmer mig än så länge. Men det var kul i alla fall. Att strunta i utmattningen en stund. Även om såklart läxan på det kommer efteråt.

Idag är stoffe ledig, Eller ja, han åkte ändå in till jobbet några timmar för han ville gärna vara med på ett inköp *himlar med ögonen*. Passade dock inte så dåligt för jag vilar mig den här förmiddagen och låter kroppen hämta tillbaka energi. Lär behöva ha ätit minst frukost och lunch innan jag orkar ge mig på något överhuvudtaget idag.

Besitos amores ❤

Annonser

I en bubbla av Arbetsträning

Det känns som att jag befinner mig i en bubbla. Härinne spinner min hjärna loss och kroppen jagar upp sig av ångest och oro. Nästa minut försöker jag använda mig av mina strategier för att lugna ner mig själv. Meditation, andning och yoga. Det senare går sådär. Mest är det oron som tar plats och min kropp fullständigt sprutar ut olika substanser för den är så uppjagad. Ändå försöker jag att vara förstående mot mig själv. Det här är det största steget hittills i min utmattning och det har inte hänt såhär mycket i mitt liv på två och ett halvt år. Då måste man vara snäll mot sig själv. 

Idag hade jag det sista mötet med nya jobbet och AF och vi satte datum och tider och alla detaljer. Nu ska jag börja arbetsträna. Nu är det satt och klart. Nästa vecka börjar jag! Och jag är en blandning av helt livrädd, toknervös, orolig, pirrig, glad, förväntansfull och känslosam. Alla känslor på samma gång. En bergochdalbana. Minut för minut skiftar jag känsla. 

Det tog alltså ganska precis två månader från det att vi bestämde på ett samverkansmöte att jag ska börja arbetsträna, till det att jag ska börja. Jag trodde såklart att det skulle ta cirka en vecka. Men inget verkar gå så fort. Vad levde jag i för värld innan? Nu tar allting tid. Och det är faktiskt jätteskönt. Inget som bestäms idag verkställs imorgon utan jag måste ha tålamod. Och det har varit en väldigt bra lärdom. Dessutom sökte jag plats själv för jag var lite picky med vad jag ville ha, och då tog det en hel månad innan jag ens hörde av mig till något företag för jag var sjuk och sen var vi i Amsterdam. Men den tiden behövde jag att landa.

 

Och vet ni? Jag har hittat världens bästa företag att jobba på! Det kändes helt självklart att det var hos dom jag skulle vara. Som att universum balanserade mig med den här platsen. Och så många tecken jag fick. Så många saker som stämde. Jag tror att det är meningen. Att jag ska lära mig att struktur inte behöver vara framgång. Att rörigt också är ett sätt. Att kostym och snäva kjolar inte behöver vara ens jobbkläder. Att en arbetsplats kan innehålla både kaffekokare istället för kaffemaskin, hundar, Bose-lurar på alla anställda (!!), t-shirts och träningskläder i världens vackraste färger och mönster. Så självklart. Det är klart att man kan jobba så. Jag visste bara inte det så jag trodde att jobba innebar att vara instängd och fast i en mall. Nu känns det som att jag precis lärt mig att andas på ett sätt jag inte visste hur man gjorde. 

Förlåt för kommentarer och mail jag inte har svarat på. Jag ser alla! Jag svarar när huvudet lugnat ner sig lite och jag har landat i allt. Telefon och padda och dator ligger långt borta nu eftersom de intryck jag har dagligen räcker gott och väl för att fylla hela hjärnan och skapa kaos. 

Och all tid som jag inte tänker på nya jobbet; tänker jag på bröllopet. En möhippa ska hinnas med och sen ska det giftas och sånt. Och drickas vin. Eller inte så mycket vin för mig för TUSAN vad dåligt jag mådde efter två-tre glas vin i fredags kväll. Min nya medicin verkar inte gå ihop med alkohol. Jag hade inte haft en tanke på det men det fick jag ju snart tänka på… nåja. Hädanefter får det bli kanske ett glas. 

Men klänningen är bestämd sen i lördags. Ni ska såklart få se. Den 10 juni ❤️ Då smäller det. Och i min värld smäller det nästa onsdag också för då är en stor dag för yours truly. Första jobbdagen. Så stort. Fram tills dess ska jag krama på killen ovan och bara njuta av dagarna. 

Vin och vänner 

Det har varit två hyfsat (i mina mått mätt) hektiska dagar. I torsdags var jag inne i stan för att leta tärnklänning. Jag har ju beställt ett tiotal klänningar och kjolar online men ville ändå ge NK och Biblioteksgatan en chans. För att inte missa något (hej överambitiös). 

Om det var jobbigt? Ja! Stan kan vara den värsta platsen att vara på när man är utmattad. Alla ljud, trafik, människor, saker, lampor, musik. Det gör mig totalt slut. Var nästan gråtfärdig efter tre timmar dels på grund av utmattningen, dels för att jag verkligen inte hittade något och också för att jag kände mig som en svullen kossa bland alla smala petita långklänningar. Blä. Åkte hem och hade ett mentalt samtal med min kropp om att den är prefekt precis som den är och att vi två aldrig ska ge oss in i träsket att slå på oss själva på grund av ett snedvridet kroppsideal där alla kvinnor stöps i samma (tunna) form. Vi ser olika ut och det borde kläderna i butikerna representera bättre. Hela spektrat lixom. Nåja. Nu nöjer jag mig med mina onlineklänningar så är det bra med det.

Och igår var jag över hos Emma med några fler tjejer på kvällen. Det var planering av sista detaljerna för brudföljet. Så pirrigt! Men mest var det vin och solbrillor på terrassen. Och tjejsnack. En glad fredag helt enkelt. Var så obeskrivligt glad att orka en sån kväll. Nu ska jag fortsätta en lugn förmiddag och se hur kroppen svarar på gårdagen. Istället för att rusa vidare direkt. En händelserik kväll måste alltid följas av en lugn förmiddag. Och en händelserik förmiddag måste alltid följas av en lugnare eftermiddag och kväll. Min egen lilla grundregel. 

Jobbar med rädslan

Just nu känns det som att rädsla är lite temat i mitt liv. Snart ska jag börja arbetsträna, denna månaden i alla fall, och det gör mig helt skräckslagen. Nästintill förlamad av skäck i vissa stunder faktiskt. Jag har lixom svårt att känna glädjen över det för att jag är så rädd. Men varje dag manifesterar jag glädjen, jag affirmerar stunder påväg till jobbet i solen och jag pratar ihjäl Stoffe och mina vänner om detta. Ber dem påminna mig om och om igen vad som ger energi i vardagen (jobbet är en viktig del här) och att energi behövs puttas in utifrån också. Att det är rätt tid nu. Att jag är redo. Att jag bara provar. Inget är skrivet i sten. En stund i taget. Att inte oroa mig för något som händer om två veckor utan att vara här och nu. Påminna. Påminna. Påminna. 

Scared as shit. Bara förnamnet. Men att attrahera glädje och energi och positiva tankar har aldrig känts så viktigt som just precis nu. 

Fixad frisyr (en stund)

Idag orkade jag i alla fall åka in till Norra Bantorget och klippa mig. Jag har avbokat tider tre gånger sedan mars pga magsjuka, trötthet och extrem trötthet. Ja. Så blir det ibland. Därför kändes det lite extra skönt idag när topparna kapades och färgen fixades till. Resultatet? 

Den frisyren blev väl ett minne blott eftersom jag sen gick hem i SNÖSTORM. Lite anmärkningsvärt ändå. Det är något lite extra med snöstorm den 9 maj. 

Men mellan hagelskur och snöstorm hann jag ta den här bilden på Norra Bantorget. Någon har planterat massor av tulpaner i parken. Så vackert. Kändes lite Amsterdam light över det hela. 

Nu: hoppa på mattan och andas. 

Ni är så fantastiska 

Alltså jag vet inte hur många gånger jag har snuddat vid tanken på att det här med att blogga inte alls är min grej egentligen. Jag gillar inte att fläka upp foton på mig själv, jag kommer aldrig ihåg att fota vardagshändelser utan lever för mycket i nuet, jag har inte ett sånt fancy instagram-liv att visa upp och jag spyr själv på alla som lägger upp häftiga bilder på huvudstående yogapositioner (förutom the one and only Yoga Girl) och berättar om hur medvetna dom har blivit. Förlåt och no offence alltså. Men jag är verkligen inte den tjejen. Och därför har jag så ofta tvekat på att blogga. Jag är en udda fågel i en sån här värld. 

Men jag har gjort min blogg till min och den innehåller bara sanningen. Självklart bortskuret vissa privata delar om folk i min närhet, och bortskalat kring vad jag har för mig, för att jag skulle aldrig hinna eller ha lust att dela precis allt som händer i vardagen. Men, en sak har jag lovat mig själv, och det är att vartenda ord jag skriver här ska vara sant. Att jag ska våga agera motvikt till perfekta liv och skriva för att dela med mig av min verklighet som utmattad. 

Men det är egentligen alla ni som gör bloggen. Utan er är den ingenting. Det är ni som gör den levande. Och ni är så inihelvetes kloka att jag smäller av alltså. Era kommentarer gör att jag känner mig som världens lyckost. 

Sofia skrev igår om hur man, när man frisknar till i utmattning, ju har en högre toleransnivå innan såna här smällar. Vilket gör att man kan ta det betydligt längre innan man drar i handbromsen. Man vet helt enkelt inte riktigt att man är påväg nedåt förrän det är lite väl sent. Det tog jag med mig och slutade slå på mig själv om att jag hade gjort något fel. Jag hade bara agerat helt normalt. Tänk att en sån kommentar kan lixom vända hela mitt tankesätt. Tack ❤

Och Anneli som beskrev sin senaste dipp och hur hennes kiropraktor förklarat att även om det känns som att en sån här svacka gör att man hamnar på ruta ett, så gör man inte det. Allt jobb man gjorde innan finns kvar. Just här och nu känns ju det som ungefär världens bästa nyhet. 

Och jag vill bara tacka alla er som kommenterar här inne. Ni ska veta att det är ni som skapar den här bloggen. Och att jag är precis lika intresserad av era resor som ni är av min. Jag hittar sån kraft i att veta hur det går för er och om era framsteg och bakslag. Det blir som en kollektiv bank för kloka påminnelser. 

Nu ska jag duscha av mig och så kommer min kompis Therese över på middag. Kanske beställer jag hem något eller slänger ihop en enkel vardagsrätt. Men bara känslan av att våga testa att genomföra en kompiskväll känns härlig. Och att jag faktiskt vill. Kanske det viktigaste ändå? När allt är som värst så ligger jag bara i ett mörkt rum och lusten att genomföra saker är så långt borta. 

Att boka av allt förra veckan var nog det smartaste jag kunde göra. Dagarna som följde var förvisso ledsna men ändå kände jag mig mer stark i mig själv när jag stod på mig och litade på min kropps signaler. Det är ju faktiskt jag som har kommandot i allt det här. Det var nog den viktigaste lärdomen. 

Alla bilder är tagna i Tylösand (april förra året) när jag och Stoffe var där med mina svärföräldrar. Så vacker plats. Känner mig som Per Gessle (ROCKSTJÄRNA) när jag lyssnar på min kropp och säger NEJ. 

Svensexa och en kraschad kropp

Den här helgen är det Calles svensexa. Igår kväll kom några av killarna upp till Stockholm, och en av dem sov här, innan kidnappningen som var tidigt imorse. Klockan åtta stod det 15 killar här och frukost var uppdukat. Jag smet över till Emma som har sin fina mamma på besök. Frukost och kaffe och snack. Efter det var jag totalt kraschad. Tre timmars sitta i en soffa och prata körde slut på mig. Kroppen har sedan dess darrat, känts som bly, varit så svag att jag knappt orkat hålla i gaffeln när jag äter och en allmän olustkänsla har funnits där.

För nu är jag så ledsen och trött på detta. Jag känner flera gånger per dag att jag verkligen inte ORKAR mer. Jag är mentalt och fysiskt slut och all min motivation att kämpa har blåst bort. Jag mediterar, gråter, ber till universum, försöker få kontakt med mamma så hon ska kunna hjälpa mig och den enda känsla jag får tillbaka är sorg och uppgivenhet. Inte en gnutta energi eller glädje eller kämparglöd. 

Så opeppiga inlägg den senaste tiden men som ni förstår så är det en svacka. Bara det att när jag haft cirka femtio svackor under dessa dryga två år och lixom inte känner att det ens går åt rätt håll. Då blir jag uppgiven. Voxra kanske inte har gjort nån skillnad ännu, det tar säkert mer än sju dagar (?), och min gamla medicin har helt gått ur kroppen. Så känslorna är som ett stormigt hav och egentligen är inte det alls problemet. Jag kan gråta. Men jag orkar inte att min kropp ska vara så trött. Jag vill också kunna ha en frukost med mina vänner och sen ta en promenad på eftermiddagen. Och slippa välja mellan att plocka ur diskmaskinen och värma matlåda i ugnen på kvällen för att båda dom uppgifterna blir för mycket. Är det verkligen för mycket begärt?