Vin och vänner 

Det har varit två hyfsat (i mina mått mätt) hektiska dagar. I torsdags var jag inne i stan för att leta tärnklänning. Jag har ju beställt ett tiotal klänningar och kjolar online men ville ändå ge NK och Biblioteksgatan en chans. För att inte missa något (hej överambitiös). 

Om det var jobbigt? Ja! Stan kan vara den värsta platsen att vara på när man är utmattad. Alla ljud, trafik, människor, saker, lampor, musik. Det gör mig totalt slut. Var nästan gråtfärdig efter tre timmar dels på grund av utmattningen, dels för att jag verkligen inte hittade något och också för att jag kände mig som en svullen kossa bland alla smala petita långklänningar. Blä. Åkte hem och hade ett mentalt samtal med min kropp om att den är prefekt precis som den är och att vi två aldrig ska ge oss in i träsket att slå på oss själva på grund av ett snedvridet kroppsideal där alla kvinnor stöps i samma (tunna) form. Vi ser olika ut och det borde kläderna i butikerna representera bättre. Hela spektrat lixom. Nåja. Nu nöjer jag mig med mina onlineklänningar så är det bra med det.

Och igår var jag över hos Emma med några fler tjejer på kvällen. Det var planering av sista detaljerna för brudföljet. Så pirrigt! Men mest var det vin och solbrillor på terrassen. Och tjejsnack. En glad fredag helt enkelt. Var så obeskrivligt glad att orka en sån kväll. Nu ska jag fortsätta en lugn förmiddag och se hur kroppen svarar på gårdagen. Istället för att rusa vidare direkt. En händelserik kväll måste alltid följas av en lugn förmiddag. Och en händelserik förmiddag måste alltid följas av en lugnare eftermiddag och kväll. Min egen lilla grundregel. 

Annonser

8 reaktioner på ”Vin och vänner 

  1. Du duger verkligen som du är ❤️❤️❤️.
    Det är svårt att sluta slå på sig själv.Tror att det är en av anledningarna till att människor
    hamnar i utmattning.Men bara insikten om att man inte varit snäll mot sig själv är en väg till att läka.
    Detta samhälle med sina ibland sjuka och omänskliga ideal gör att vi upplever saknad och stress efter sådant vi inte har istället för att fokusera på det vi har och känna lycka i det.
    Vad är viktigt på riktigt om vi verkligen tänker efter och vad betyder egentligen inte så mycket ?
    Klokt tänkt att du försöker energibalansera som du gör.😍
    Stadsmiljöer tröttade ut mig redan innan jag blev sjuk på grund av min högkänslighet men just nu har jag valt bort det då hjärnan inte orkar med alla intryck.
    Känner en sån frid att vara i naturen eller vid havet där ångest, influensavärken och mattheten inte vinner över känslan att jag är del av något större än mig själv och känslan att jag kommer att bli frisk.
    Det är först när man blir sjuk i utmattning som man förstår hur komplex vår hjärna och våra stressystem i kroppen är.
    Hur sköra vi egentligen är mitt i allt det starka.
    Du är modig som vågar vara sann mot dig själv.❤️❤️❤️
    Det hjälper mig i min utmattning att få dela dina tankar.
    Var rädd om dig.
    Kram från
    Annica

    Gilla

    1. Är också HSP så vet precis vad du menar. Ibland känns det som att stadsmiljö aldrig kommer att vara något för mig. Samtidigt som jag gillar inspirationen i små doser lixom. Men en ständig balans. Tack för din fina kommenterar ❤️❤️❤️ Den värmer. En dag kanske jag verkligen kommer uppskatta erfarenheten men mitt i såna här trösklar är det otroligt tufft. Kram på dig! ❤️

      Gilla

    1. Jag tror det går bra? Känner mig inte så ledsen längre och värken försvann efter 7-9 dagar typ. Nu hoppas jag att allt går åt rätt håll. Äter bra 150 än så länge så kanske kommer vi höja om två veckor. Beror på vad kroppen svarar. Tack! KRAM

      Gilla

  2. Här har du en till som försöker prata sig själv tillrätta! Gällande både stort och smått. Jag var hos min läkare i förra veckan och vi har enats (hjälp hur gick det här till) om att jag ska prova arbetsträna i juni. Jag vet inte hur det kommer gå. Tycker inte att min ork är där den borde vara. Men, jag känner att jag vill ge det en chans för att på så vis få ett kvitto på mitt mående. Jag vill ju så gärna ha fel, vill tro att min läkare har rätt! Och som min arbetsgivare säger ”det är ett försök och inte på något sätt ristat i sten”. Och så sa läkaren också. Men ändå… Är både glad och livrädd samtidigt.
    Och så vill jag bara nämna att jag också har tvingats inse att mina kläder inte passar. Tror att våra garderober är konstiga? Men det är bara mina kläder som ”krymper” haha (och lite snyft). Det gäller att stoppa sig själv innan hjärnan spinner loss i negativa tankar. Försöker nu hitta kläder som passar min nya storlek. Tänk att shopping som var så roligt förut, nu är det en riktigt stor utmaning och bara ett måste. En aktivitet som dränerar en på energi.
    Jag är nyfiken på vilken klänning du väljer till bröllopet! Har du bestämt dig än?
    Jag önskar dig all lycka till med din arbetsträning! (Oj vad jag hoppar mellan ämnena men du kan ju tänka dig hur det snurrar i det här huvudet just nu)?! Stor kram på dig!

    Gilla

    1. Åh jag vet precis hur det känns. Är man nånsin redo lixom? Fick hem boken ”tillbaka till jobbet – hållbar återgång efter stressrelaterad ohälsa” idag. Hade beställt från Adlibris. Kanske kan vara värt för dig också att läsa? Den gav lite bra tankar kring känslan av att man måste vara redo för att börja arbetsträna osv. Att det aldrig finns ett bra läge. Att man bara provar. Man kan alltid backa. Massa såna bra saker. Så allt inte känns så definitivt… det kan ju skrämma vemsomhelst! KRAM 💜💜💜

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s