Månad: december 2016

Sluta innan du blir trött

Igår kväll kom jag på att jag glömt Den Heliga Generalregeln för alla utmattade i allt vi gör: sluta innan du blir trött. Innan! Inte när du blir trött. Det hade jag ju glömt. I söndags körde jag slut på mig på den där maskinen på gymmet (gosh så osmart!) och igår så skulle jag researcha lite inför de resor vi planerar att göra under 2017 och blev såklart besatt. Big time. Läste artiklar, recensioner, restips, jämförde priser… i fyra timmar!! Hallå?! Vart tog mitt sunda förnuft vägen? 

Så sen blev jag slut. Först slut i kroppen i söndags så jag låg ju i sängen hela dagen igår och körde slut på huvudet också. Dubbel score. Igår kväll låg jag i sängen och tänkte på vad som gått snett (…) och kom på: jag glömde sluta innan jag blev trött! 

Aj då. Gjort är gjort och ingen idé att gräva ner sig i gamla misstag. Istället lärde jag mig ju något. Så idag har jag varit inne vid Norra Bantorget och fixat ny färg i håret och klippt mig och sen åt jag lunch på CloudNine och sen köpte jag ett par klappar på Stoffes jobb. Och nu påväg hem. Och jag tror att jag lyckades stoppa innan jag blev trött idag. Nästan i alla fall. Alltid något. 

Nu ska jag hem och vila. Sörja lite över att jag sett alla avsnitt av Skam på SVT. Så fint gjord. Vilka insatser alltså. En riktig nostalgitripp. 

Annons

Inspirationen är borta 

Och det här med att svettas ut på trainer i tjugo minuter. Det är inte en bra idé. Idag värker hela kroppen och huvudet och jag har mest bara sovit hela dagen.

Så har jag tänkt också på att jag tappat inspirationen för att skriva den senaste tiden. Och jag vet inte riktigt varför. Det känns som att jag inte har något att ge längre. Inget att dela och inga tankar eller tips. Det bara tog stopp.

Fråga gärna om det är något speciellt ni undrar eller vill veta. Bland annat fick jag en fråga för några veckor sedan som var så bra att jag inte ens kommit på något svar: hur var dina första nio månader av din utmattning? När du hade din akuta fas? Och jag minns inget. Blackout. Men om det är något speciellt om den tiden ni undrar så svarar jag jättegärna. Men helheten har jag glömt. Förträngt. Har jag insett nu.

Grattis på födelsedagen mamma

Idag är det din dag mamma. Den här dagen i december. Jag och Stoffe åt födelsedagsfrukost imorse för dig. Vörtbröd med god, lagrad ost. Kaffe. Stjärnorna sken vackert i fönstret. Solen gav det där magiska ljuset genom vårt burspråk. Såg du det mamma? Såg du solen?

Men allt är inte bara ljus. Inte alls. Så efter frukosten gick jag till gymmet och ställde mig på en trainer för att bli av med all ilska. Frustration. Sorg. Över att du inte längre finns här. Över så många saker jag vill dela med dig. Jag satte på det rödaste av mina Chanel på läpparna. Du vet den där klassiska halvmatta Coco som du också älskade. Den hade jag. Bara för att fucka upp allas åsikter om hur man ska se ut på gymmet. Sen satte jag på musik på högsta volym i mina öron och grät. I 20 minuter. Svettades ut all ilska och grät som ett barn. Och det hjälpte verkligen. För sen kunde jag sträcka ut kroppen på min yogamatta och öppna upp bröstet mot himlen. Och känna glädjen igen. Den fanns där bakom ridån av sorg. Och alla som undrade kan undra vidare. För har man förlorat någon nära och den fyller år. Då vet man. Hur jävla ont det gör. Att det inte passar i någon mall. Att egentligen inget passar i någon mall alls. Då har man upplevt hur sorg på riktigt sliter en i stycken. Och sen lämnar en där ensam för att plocka ihop delarna av sig själv igen.

Och mamma. Det börjar kännas lite bättre nu. Jag ser skymtar av vad som är jag och vad som finns bakom den delen av mig som varit sjuk. Deprimerad. Utmattad. Ledsen. Där bakom finns ju jag. Therese. Som älskar att umgås med mina vänner. Älskar hundar. Skrivande. Yoga. Mat. Allt det hittade jag igen. Så nu börjar pusselbitarna falla på plats. Det tog ganska lång tid. Men ändå rätt kort egentligen. Med tanke på allt jag lärt mig under de här två åren. Då kan man inte räkna tiden i timmar och dagar. För då finns bara visheten. Djupet. Sanningen. Den går inte på tid.

Mamma jag hoppas du har det bra. Tack för allt du ger mig varje dag. All kärlek. Allt ljus. Alla minnen. För din närvaro.

Grattis på födelsedagen mamma. Jag längtar efter dig och saknar dig varje dag. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

Ångest av överansträngning 

Jahapp! En rolig dag följd av en dag med ångest. Då vet man att utmattningen ändå finns där. Skönt. Så man slipper sakna den… not.

Ligger i soffan och kollar serier. Dricker te. Äter bananer för att ångesten inte ska få njuta av att jag är hungrig iaf. Sneglar på pepparkakshuset och funderar på om skorstenen verkligen har en funktion egentligen? Kan nog bryta loss den?

Ska dessutom få mens närsomhelst så jag känner mig svettig av kroppens temperatur som alltid skjuter i höjden precis dagarna innan. Hyn protesterar. Håret blir smutsigt på nolltid. Magen är ett bottenlöst hål av hormoner som lever loppan. Jamen så härlig dag va? En är på topp på alla plan.

Nu blir det nog ändå en tugga av skorstenen och lite mer serier och chaite. Besitos.

I stan

Idag har vi varit inne på Östermalm; Stoffe, hans pappa och jag. Vi har köpt lite julklappar och fikat och ätit lunch och fikat igen och druckit champagne och druckit glögg. Som man ska göra en onsdag bara för att livet är här och nu och man vet inte vad som händer sen och då kan man lika gärna göra allt på en vanlig onsdag. 

Nu sitter vi på båten hem till oss och kanske ska vi ta en nap eller en yogapaus när vi kommer hem. Sen får vi se vad kvällen bjuder på beroende av energinivån. 

Hoppas ni har en fin onsdag! ❤️

Hej i huvudet

Det här med ångest alltså. Det kan ju vara bra snurrigt ibland. En bra grej som en av mina yogalärare, Luke Brache, har lärt mig är att säga hej tre gånger i huvudet. Alltså när man upplever att den där ångesten och rösten i huvudet som stegrar så kan det bli rejält surrigt om man då dessutom får för sig att alla tankar därinne är sanna. Verkliga. Realistiska. För det är dom inte. Då sa Luke, som berättade att han har samma problem, att han brukar säga hej inne i huvudet tre gånger. Då gör han klart för sig själv att rösten han hör som ältar runt saker därinne faktiskt inte är hans röst. Den är en fiktiv röst. Som en rumskamrat (ibland hyfsat otrevlig runskamrat dessutom).

Jag har gjort detta i några veckor nu och tycker faktiskt att det fungerar. Det tar ut fokuset från huvudet och mitt medvetande kan enklare placeras längre ner i kroppen. Väldigt skönt. Så fort jag förstår att det inte är min egen röst därinne så blir jag lugnare.

Och som Luke sa så om den där rösten i ditt huvud vore en fysisk person som du skulle hänga med en hel dag så skulle du inte stå ut. Det skulle vara den mest neurotiska och ältande människa du någonsin träffat. Hua! Rösten är inte på riktigt och vi behöver inte bemöda oss med att försöka lita på rösten heller. Eller i alla fall långt ifrån alltid. Den är ofta en så pass kraftig förenkling av våra hjärnbanor, och ärligt talat en riktig liten jävel som alltid bara tar genvägar förbi alla logiska och resonabla portar, och är därmed inte en pålitlig källa. Det är bättre att ignorera surret och istället ge oss själva tid att tänka igenom saker klarare.

Vi är inte våra känslor och vårt sinne.

Processed with VSCO with s2 preset

Och just det! Jag har bakat ett pepparkakshus. Eller ja alltså en färdig grund men jag satte ihop det och dekorerade det färgglatt och fint. Nu står det och doftar gott och gör mig glad här hemma. Vi får väl se hur länge det får stå kvar. Några av takpannorna försvann ner i magen redan igår… 

Att våga låta kroppen leda

Efter den här rundan med förkylning har jag upptäckt ett stort framsteg hos mig själv. *Tadaaaa*. Nu förväntar ni er ett stordåd men det är mer av en subtil förändring i min inställning. Som är stor för mig. 

Förut när jag var sjuk i ”vanliga” förkylningar och sånt så blev jag irriterad på min kropp för att den inte var frisk. Jag blev lixom lite förbannad och insåg inte att förkylningen ju faktiskt är en del av min kropp just nu. Så när jag jobbade så var det absolut helt normalt för mig att gå till jobbet trots att jag var genomförkyld. Jag hade ju så mycket viktiga möten (hello, verklighetsuppfattningen i det alltså…) och hade jag feber satt jag hemma och jobbade istället. Så idiotiskt! En förkylning tar ju runt en vecka att bli av med och den läker man med sömn och vila. För att kroppen behöver en paus. Så är det med det. 

Nu när jag är sjuk tänker jag mer ”Jahapp, bäst att vila då. Undrar vad det finns för najsiga serier på Netflix…”. Och skillnaden märkte jag speciellt på Stoffe som ju blev ganska stressad de första dagarna han var hemma från jobbet. Han kunde absolut inte acceptera att hans kropp behövde vila. Men nu är ju jag klokare, vad gäller just det, så jag fick honom att ringa sig sjuk och nu har han faktiskt varit hemma en vecka snart. Jättebra tycker jag. 

Både jag och Stoffe är extremt drivna och har lätt för att låta viljan köra över kroppens alla signaler. Vi tycker (tyckte!) nog, ingen av oss, att kroppen har något att säga till om, bara vi VILL något tillräckligt mycket. Så osmart. Nu har ju jag fått en rejäl läxa i vad som händer om man kör över kroppen, så det försöker jag ju såklart ta vara på varje dag och speciellt i situationer som dessa. När det blir så tydligt att hur mycket vi än vill något så kommer kroppen alltid att vinna kampen. Tillslut. Sjukdomen kommer inte att försvinna förrän vi ger den utrymme att läka. 

Så är det väl med det mesta tänker jag. Att det är ett enda stort lagspel alltihop. Med kroppen och huvudet. Viljan och acceptansen. Förmågan att bli frisk och förmågan att faktiskt vara sjuk. 

    Glad tredje advent

    Glad tredje advent på er alla! Hoppas ni har haft en fin helg med både vila och sällskap och god mat. Här hemma är vi fortsatt sjuka så tempot är väldigt lågt (som vanligt då…) men vi orkade oss i alla fall bort till Magnus Johansons bageri för att köpa lussekatter och glögg. Så det har vi festat på. Yum. 

    Nu tänker jag kräma ut dom sista timmarna i den här soffan, med min favoritkille, innan veckan drar igång och bara njuta av middag och kanske en film. 

    Hörs mer imorgon!

    Vad är egentligen yoga?

    Fortsatt rejält sjuka här hemma. Stoffe har definitivt fått en typ av nära-döden-influensa (…) för han är så ynklig och butter att det inte är klokt. Hjärtat alltså. Måste vara såååå jobbigt för honom. 

    Idag har jag läst igenom senaste numret av en av alla yogatidningar jag konsumerar varje månad. Jag älskar att läsa om yoga, meditation och ayurveda och blandar tidningar, bloggar och böcker för att få ihop en lagom lättsmält mix för mig. Hursomhelst så kan jag ibland bli nästan stressad av alla perfekta yogis som går upp 04.30 på morgonen för att dricka varmt vatten med citron till frukost och sen göra sin (egen såklart, aldrig något lättåtkomligt här) praktik i två timmar. Inkluderat en djup meditation och mantra och ommande. Och här någonstans känner jag mig så otillräcklig. Det är ju så urbota dumt att jämföra sig, och det är ju precis det jag gör, men jag känner att jag lixom aldrig kommer kunna vara ”en riktig yogi” om det är allt det där som krävs. Min kropp orkar inte, och skulle nog inte heller må bra av, att gå upp så tidigt, äta så lite och yoga så mycket. Jag får inte ihop det.

    Och alla bilder på folks fina positioner och platser där ”dom gör sin yoga i gryningen och mår så bra i själen hela dagen”. What? Varför känner inte jag så? Jag menar, jag yogar nästan varje dag, nåja nästan…, men då snackar vi ligga lite på ett bolster och vila, några sittande framåtfällningar, öppna up bröstet och andas. Kanske 15 minuter totalt. Mer gedigen praktik gör jag på min studio ett par gånger i veckan. Om jag ens får ihop det??? För oftare ligger jag lixom kvar i soffan och muttrar över att det ändå regnar och jag är ju hungrig så jag struntar nog i det idag. 

    Nu vet jag att ni som läser härinne är så kloka och fina att ni kommer säga samma sak som jag också såklart tänker: jamen skiiiit i dom! Du är utmattad! Yoga handlar inte om det! Och nej. Det gör det sannerligen inte. Yoga för mig är att jag tar med mig mina ynka minuter ut i min vardag för att försöka vara en bra medmänniska och möta andra med ett öppet hjärta. Jag vill vara sann mot mig själv och påminner mig om detta gång på gång på gång. Och jag försöker rida ut ångestattacker med hjälp av min yogaandning oftare än ni vill tro. Och jag är så långt ifrån en sån där perfekt kittad yogi som man ser i tidningarna. 

    Men vet ni varför jag blir upprörd? För att bilden av yogis är så endimensionell. Så irriterande perfekt på något sätt. Man pratar sällan om yogis som kanske bara mediterar lite framför tvn med en skål chips under armen för att hen inte orkar rulla ut sin matta. Eller att hen inte alls äter vegetariska superfoodmåltider mer än en gång vart femte år och alla andra dagar dricker rödvin och älskar sig själv och sin kropp och alla runtomkring lika mycket för det. Nej det gör mig irriterad att till och med yoga ska täckas över med ett filter och vara rosenskimrande och prestationsinriktat och perfekt. När det ju är allt annat än just det. När yoga handlar om syftet. Och livet. Och att må bra för att kunna göra bra. Och det är ju så individuellt. Varför framgår inte det? 

    För mig har yogan varit förändrande. Definitivt. Den har räddat mig så många stunder under min utmattning och allt jag känner för yoga är ren kärlek. Jag tror kanske att det är just därför jag blir så ledsen när min yoga framställs som något som ska presteras eller uppnås. Eller något man ska vara. För det är allt annat än det. Yoga handlar om processen. Och processen är individuell. Resan är individuell. Praktiken är individuell. 

    Och nu ska jag ta och försöka få det här trycket över bröstet att släppa igen. För så illa blev det. Jag blev så ledsen över att jag lyckades förminska mig själv inom något som betyder så mycket för mig. 

    I just came for the savasana.