Dan före dopparedan

Dagen för julafton. Lilla julafton. Vi brukar spendera den här kvällen hos Stoffes mamma med uppesittarkväll och massor av te och godis. Och det brukar vara den finaste av alla juldagarna enligt mig. Lugnet före stormen lixom. 

Men i år ska vi fira jul hemma i Stockholm så då blir det ju inte alls enligt tradition. Istället ligger jag och vilar en del för att orka morgondagen och emellanåt rör jag lite i en julgröt. För vi är inte världens mest fixiga när det kommer till sånt här. Jul och sånt. Vi håller det enkelt och lägger hellre tid på en mysig film och en promenad än att jäkta i köket. Försöker undvika att prestera julen och allt det där. Det är ju så enkelt att det blir så. 

Hursomhelst så saknar jag såklart Stoffes mamma och hennes man. Men ska fokusera på att göra en mysig kväll i lugnets tecken. Och imorgon kommer Stoffes pappa och min pappa upp, och min syster och hennes flickvän kommer hit. Och vi ska göra en, för oss, annorlunda jul. Mysigt ska det bli!

Igår kokade jag ihop några gräddkolor. Satte fokus på att göra det helt mindful och utan den där prestationsmotorn som så lätt kickar in hos mig. Och det gick bra. För bra kanske. Kulproverna var så goda att jag gjorde säkert tjugo stycken kulor och sen var smeten så hård att gräddkolorna blev mer typ Werthers Orginal. Jaja. Mindful var ju målet och det klarade jag ju. Så pass bra att jag helt glömde tiden. 

Annonser

Överansträngd 

Jahopp. Ligger i sängen igen. Snuddar vid överansträngningen. Brytet. Kraschen. Magen kollapsar och jag tappar aptiten helt. Mår illa. Kräks. Hjärntröttheten hoppar fram vid minsta ansträngning. Kroppen värker. Jag vilar och sover men orkar aldrig riktigt vakna. Så trött. Slut på så många plan.

Ja och varför? Jag vet inte exakt. Många saker antagligen. Min två-årsdag som utmattad var i måndags. Den gör ont. Min mammas födelsedag i söndags. Den gör ont. Julen ligger framför mig. Den gör helt galet ont av alla dåliga minnen från min utmattning. Jag var rejält sjuk i influensan och den reparationen tar tid. Längre tid än jag vill tro.

Många faktorer. Orsaker. Störningar. En och en ingen större fara. Tillsammans rinner glaset över och energin tar slut. Så nu vilar jag. Läser Eckhart Tolle i små portioner. Fyren mellan haven däremellan.

Och håller tummarna för att det ändå blir en helt okej jul.

Min utmattningsresa

Min resa ur den mörkaste av dalar har aldrig varit rak. Den har varit snårig och ärligt talat känns det som att jag till och med har trampat upp vägen helt själv. Men mina egna nakna fötter. Där ingen visade den riktiga vägen. Folk stod och pekade och tyckte och hejade och klappade händer och ropade. Men ingen visade mig den riktiga vägen. Därför fick jag skapa den helt själv.

Kanske finns det heller ingen väg för alla ur utmattning. Vi har alla hamnat här av olika anledningar och sjukdomen startar ju egentligen så långt innan kraschen så för att komma tillbaka (eller egentligen aldrig tillbaka eller hur?) , bli frisk, så handlar det om att börja nysta upp. Vända ut och in på sig själv och sitt beteende och sina tankar för att kunna ta bort allt det som är sjukt, infekterat, mörkt, och sen fram med det friska. Nya. Och den vägen var aldrig enkel för mig. Den har gjort ont nästan precis hela tiden.

Det har gått ganska exakt två år nu sedan jag gick in i väggen. Och egentligen är det inte förrän den här hösten som jag egentligen börjat må bra. Inte helt bra men ändå bra. Jag trodde att jag mådde bra så många gånger tidigare. Men pusselbitar saknades och dessa dök upp som ständiga påminnelser om att min resa inte var klar än. Jag var inte färdig. Fortfarande har jag såklart tendenser som inte är friska, jag har en inre motor som jag kopplar på ibland på ett osunt sätt, och detta jobbar jag med varje dag. Och kommer nog alltid att göra. Den där motorn kommer kunna ta över mig om jag inte bestämmer mig för att hålla den under kontroll.

Resorna som måttstock

Kanske har den tydligaste måttstocken, på hur jag egentligen tagit mig framåt, för mig varit två saker; våra resor och våra träffar med Stoffes familj. Resorna har vi ju haft regelbundet inbokade (förutom alla avbokade resor då mina första nio månader för då var jag bara helt sängliggandes) från oktober 2015, tio månader efter min krasch, och fram till dagens datum. Vi har rest ungefär var tredje månad under hela den här tiden och det har varit bra för mig. Alltid när jag trott att allt stått stilla, för så känns det ofta när jag bara går här hemma och allt verkar vara precis detsamma hela tiden, så har resorna visat sig gå bättre och bättre för mig. Likaså med våra resor ner till Blekinge för att träffa Stoffes familj. Det är alltid en utmaning med mycket människor och stoj och såklart så mycket skoj. Men jag har sett hur jag själv har utvecklats från gång till gång. Vi ses ungefär hos dem vartannat kvartal och hos oss vartannat kvartal. Så fyra gånger per år ungefär. Och sen då våra resor på det. En hel del aktiviteter när man slår ihop allt och på det då att vara utmattad… Massa kärlek och massa tårar ❤

Varje kvartal har jag ändå blivit starkare. Och kanske är kvartal också lagom att mäta i? För veckor är egentligen alldeles för korta intervaller för en utmattad person, man måste se i betydligt längre perspektiv. Dagar är ju som en liten nysning när man pratar läkning av utmattning. Veckor detsamma. En månad är ungefär läkningstid för två dagars överansträngning i den akuta fasen. Kan ni tänka er? Så kvartalen har jag hållit fast vid som mitt räknesätt.

Processed with VSCO with hb2 preset

December 2014 till September 2015 (mina första nio månader som utmattad)

Det här var min akuta fas. Eller alltså, det visste jag nog inte riktigt då för jag vägrade nog acceptera att jag ens var just utmattad. Jag trodde det ar något helt annat fel på mig. Ingen kan väl bli SÅ dålig av utmattning?? Det stämde aldrig i mitt huvud.

Min krasch var fyra dagar innan julafton. Jag skulle gå på ledighet och ni kan läsa här om hur det hela gick till med besök på SÖS akut och känseltapp och mist talförmåga. Just nu känns det som att jag aldrig kommer kunna uppskatta julen igen, den är bara så mycket ångest eftersom jag påminns om min krasch. När jag skriver detta är det några dagar kvar till julafton och min kropp skakar av ångest. För att det är så fruktansvärt jobbigt. Att minnas. Det gör så ont. Jag sov i princip dynget runt de här månaderna. I juni minns jag att jag mailade min läkare efter att jag hade varit hos pappa och Anette i några dagar och bara sovit. 22 timmar per dygn. I juni. Ett halvår efter kraschen. Men så var det. Min kropp var helt slutkörd.

Mitt starkaste minne från den här tiden är att jag lixom inte kom upp ur sängen. Jag var trött och otroligt nedstämd. Så Stoffe hade ett knep… Han kom in i sovrummet varje morgon och sålde biljetter till en konsert han skulle hålla om fem minuter i duschen för mig. Så jag fick snällt ”köpa” biljetterna av honom och kravla mig till badrummet där han stod redo helt naken i duschen. Och så sjöng han. Och dansade. Oftast till Tomas Ledin (han tycker själv att han är bäst på dom låtarna…) men ibland till något som jag fick välja. Mitt i all misär fick det mig att dra på smilbanden lite att se min fina kille dansa och sjunga naken i duschen varje morgon. Han är bäst ❤

Processed with VSCO with hb1 preset

Jag låg i sängen. I nio månader. Med en depression som min läkare klassade som svår, och jag tog motvilligt emot antidepressiv medicin. För annars hade jag tvingats åka in till psyket. Det var kanske ett hot från läkaren men idag är jag så tacksam för att han stod på sig. Jag trodde på riktigt att jag skulle ta livet av mig själv i perioder, att jag skulle hamna i en psykos eftersom min ångest var så troligt stark att jag helt tappade kontrollen över den. Många gånger.

Jag gick på antidepp och lugnande medicin för att överleva dag efter dag. Efter hand kunde vi ta bort den lugnande medicinen och jag fick chans att börja jobba med acceptansen. Då började resan på riktigt. När nio månader hade gått kände jag hur jag sakta började ta mig ur dimman, en specifik händelse fick mig att skratta för första gången på flera månader och det var startskotet för en vändning. Så för att trycka på vändningen ytterligare kom jag och läkaren fram till att en resa nog skulle vara bra. För att komma iväg och få sol och bryta mönstret. Nu jäklar skulle jag upp ur sängen.

Grekland, Oktober 2015 (10 månader som utmattad)

Inför den första resan till Grekland oroade jag mig som tusan för hur jag ens skulle ta mig till Arlanda?? Jag hade knappt varit utanför dörren på nio månader och så skulle vi tilll Grekland! Den stressen var rejält stor kan jag tala om. Men redan här fick jag börja jobba med det mentala; en sak i taget. En sak i taget. En sak i taget. Ständigt repeterande.

Jag och läkaren pratade mycket om hur viktigt det är att ta en sak i taget och göra den saken så enkel som möjligt. Så taxi till Arlanda blev standard för oss efter detta. Aldrig mer krångel med extpesståg eller buss. Köpa frukost direkt på Arlanda, hitta en lugn vrå och invänta boarding. Gråta av överansträngning redan innan boarding… så var det. På den här resan spenderade jag mycket tid ensam med min yogamatta på hotellet. Jag rullade ut mattan bredvid poolen och satt där och andades. Timme efter timme. Jag hade sån ångest. Och sen åt jag ofta ensam mina middagar på hotellet, ett litet familjehotell så jag satt lixom på terassen på den här villan ensam måååånga timmar, och yoghurt med massa frukt och honung. Och läste. Massor. Det var typ min resa. Stoffe och hans pappa var ute och upptäckte Parga varje dag. Men jag var såååå nöjd och glad bara att få värme och sol och att kunna bada lite och se något annat än taket i vårt sovrum.


Under den här resan kom min största personliga polett att trilla ner: jag är introvert. Jag läste boken Introvert – Den tysta revolutionen av Linus Jonkman. Och den förändrade hela mig. Eller mitt sätt att se på mig själv i alla fall. Och att acceptera mig själv. Jag minns att jag låg på rummet där i Parga på vårt hotell, en stor villa, dubbeldörrarna var öppna ut mot poolen som låg upplyst precis utanför min dörr. Och jag läste och la ifrån mig boken och tänkte och smälte och läste och tänkte och smälte. Och oj vad jag grät. Jag visste ju inte att jag var okej! Men nu förstod jag att jag inte är konstig eller osocial eller något dåligt alls; jag bara behöver få vara ifred för att ladda mina batterier. Och jag uppskattar inte höga ljud och mingel och fester och massa nya människor. För jag behöver inte det. Min värld finns inom mig. Den upptäckten är den största personliga upptäckten jag har gjort i hela mitt liv. Mitt liv som jag levt i ett samhälle som premierar extrovert beteende… Jag har så mycket att tacka den här boken för.

Detta var den första vändningen för mig. Både resan och boken gav mig ny energi att orka fortsätta kämpa. 

Återhämtningen efter den resan var runt två månader. Jag var helt däckad i några veckor och repade mig allt eftersom.

Julen 2015 (12 månader som utmattad)

Sedan firade vi jul nere i Blekinge hos Stoffes familj, som är en helt otroligt stor familj, och det var så mycket folk och vi flängde en del minns jag. Och här var jag så stolt när jag orkade vara med på julafton ute hos hans farmor och farfar. Utan att somna. Jag vilade emellanåt på en säng men jag orkade ändå. När vi kom hem efter tre dagar där nere så återhämtade jag mig. I sex veckor. Jag grät, hade värk och var totalt slut. Men det visste jag ju att det skulle bli så. Vid detta laget var jag ju ettårig som utmattad och visste att återhämtningen är både lång och otroligt tuff efter varje prövning.

Puerto de Mogan Februari 2016 (14 månader som utmattad)

Efter återhämtningen efter julen började jag bli piggare. I princip hela februari mådde jag SÅ bra. Jag var glad, stark och kände mig optimistisk för framtiden. Och tur var väl det för den optimismen skulle snart krossas. I februari åkte vi till Puerto de Mogan i en vecka, jag och Stoffe. Vi hade en så härlig resa med sol, bad, många promenader (jag var stark!) och jag till och med minns att jag sprang en tur längs kusten en dag. Fortfarande var dock orken så pass låg att jag orkade med antingen stranden eller middag ute. Aldrig båda.

Processed with VSCOcam with a6 preset

Men sedan hände något. Vi kom hem och jag förberedde mig på ett antal tuffa veckor som återhämtning. Men jag klarade aldrig att reparera mig riktigt efter resan. Istället för att bli bättre och bättre så blev jag sämre och sämre. Jag minns att jag tillslut hade sådan hjärntrötthet att jag inte ens kunde stå upp utanför mitt mörka sovrum utan att tårarna rann av smärtan i mitt huvud. Jag skrev ett inlägg här om när jag skulle prova gå på ett yogapass och huvudet värkte så jag ärligt talat trodde att jag skulle kollapsa. Efter det gick jag till läkaren. Och det visade sig att jag inte tålde min dåvarande medicin (en antidepressiv SSRI). Något som är extremt ovanligt så oroa er inte. Vi fick reda på att min kropp bryter ner medicin med cirka en fjärdedels takt mot vad en normal person gör. Så jag var helt enkelt förgiftad. Inte första gången dock, detta hade hänt tidigare också men med helt andra symptom. Därav förvirringen varje gång.

Jag bytte medicin och började på ny kula. I tio dagar. Jag kräktes kaskader varje dag och tålde alltså inte den medicinen heller. Så ytterligare ett byte och sen började jag på nu kula. Igen. Under sommaren 2016 jobbade jag mycket med balans. Ständiga dialoger med mig själv om vad som är rimligt och att försöka identifiera när jag hamnar i lägen där autopiloten och motorn tar över.

Kroatien juni och juli 2016 (18 månader som utmattad)

Sedan åkte vi två veckor till Kroatien. Dessa två veckorna är bland de bästa jag har haft i mitt liv och jag mådde så otroligt bra. Framförallt mentalt bra för jag började känna mig på rikigt genuint lycklig igen, men min kropp började kännas starkare och starkare och jag hade bra kontroll på hur mycket jag orkade. Så den här resan blev så perfekt på alla sätt. En riktigt stor, fet belöning efter våra 18 månader av slit med min utmattning. 

När vi kom hem hade jag en dipp på runt en eller ett par veckor, men inte mer. Här började jag så smått ana att jag verkligen är påväg att bli bättre. Kortare återhämtningstid är alltid den bästa barometern för hur bra kroppen mår.

Sommaren löpte vidare med biltur ner till Blekinge till Stoffes familj och jag fortsatte att må otroligt bra. Min kropp orkade mer och mer och jag kände av gränser på ett nytt sätt. Det har jag ju ärligt talat aldrig i hela mitt liv gjort. Men nu fanns de där.

Och jag tror faktiskt att just kroatienresan och hela vår semester den där månaden i somras för mig var den allra största vändpunkten under min resa. Den var ett kvitto på att allt jobb jag gjort lönat sig för att jag kände hur bra jag mådde den här tiden. För mig var detta så obeskrivligt stort.

Meloneras Oktober 2016 (22 månader som utmattad)

Sommaren vandrade mot höst och vi reste ju till Sheraton Salobre i bergen ovanför Meloneras för en vecka med sol, bad, yoga och god mat. Den här gången var jag inte alls orolig och jag visste hur mycket eller lite jag skulle orka. Visst fick jag en liten dipp en dag men efter en resa på nästan två år så är jag så otroligt van. Sånt kommer. Det är inte röd flagg för det.

Hursomhelst orkade jag ju mycket på den här resan. Vi kunde sola och bada på dagarna, yoga på eftermiddagarna och ändå orkade jag de flesta kvällarna gå ut på restaurang. Tänk er! Lyckan! Och när vi kom hem hade jag bara några dagars dipp och sen var jag fit for fight igen.

Processed with VSCO with hb2 preset

Den mentala biten

När jag kom till läkaren den där dagen i mellandagarna 2014. Då var jag så mentalt nedbruten att jag inte trodde jag var värd ens en pantburk. Jag hade otroligt dålig självkänsla ihop med ett gott självförtroende inom det mesta – en kombination som slet mig i stycken. Jag levde för att bevisa att jag kan. Och jag jämförde mig ständigt med mina vänner och prick allt och alla runtomkring. ”Jag var inte så bra som den” ”Jag hade inte vad den hade” ”Jag skulle aldrig kunna det för att….”. Och sedan den dagen har min läkare peppat mig till tusen varje gång. För han visste att därunder fanns en riktigt härlig tjej. Om bara självkänslan skulle komma på plats. Och det har den gjort. Efter mina första nio månader i sängen insåg jag att jag ju faktiskt är värd en hel del. Jag är rätt av ganska bra…. faktiskt.

Så nu jämför jag mig aldrig. Jag klankar aldrig ner på mig själv. Jag låter inte mina negativa orosmoln kring mig själv (för dom finns ju såklart där) ta över mitt huvud. För jag duger helt perfekt som jag är. Inga yttre omständighet om vad jag har eller vad jag jobbar med påverkar det. Jag är jag. Och jag duger helt perfekt oavsett allt annat.

Om jag har känt mig låg? Definitivt. Om jag har känt mig ledsen? Varje dag. Om jag har låtit det bryta ner mig? Aldrig. Jag har försökt att varje dag se det hela med glimten i ögat. Inte ta mig själv på så jäkla stort allvar. Kriser händer. Överallt. Det händer alla. Det här är min kris just nu. Den är inte mer eller mindre jobbig än någon annans. Så jag bestämde mig ganska tidigt för att inte låta den mentala delen ta kål på mig. Det är annars ganska lätt hänt när man spenderar månader ensam i sängen… Men för mig gick det bra. Mycket tack vare yogan. Jag yogade ju med Adriene på Youtube hela första perioden (Yoga when you are sick) och jag kände att hon och jag bondade ganska bra. Så hennes ord hjälpte mig verkligen. Sometimes you just need to take care… Right?

Processed with VSCO with a6 preset

Mina stöttepelare

Tidigare har jag nämnt att jag inte längre tar råd från allt och alla. Att jag har en tydlig gräns. Vid några tillfällen märkte jag hur jag kände mig värdelös och otillräcklig för att jag inte klarade av att ”prestera” efter allas råd. För ja, råd kan till och med vara en prestation för en riktig prestationsknarkare. Så då bestämde jag mig för att välja vilka jag skulle ta råd av. Och det är Stoffe, min pappa, min läkare och min vän Johanna som ingår i den lilla klanen. Min råd-klan. Dom vet nog knappt om det själva faktiskt. Att jag bara lyssnar på dom. Men så är det.

I övrigt så bollar jag såklart massor av tankar och sånt med andra personer också. Ibland snappar jag upp något intressant men jag är noga med att sätta upp min mentala grind när andra kommer med pekpinnar och goda råd.

Men sen har jag mina övriga stöttepelare. Dom som jag förvisso kanske inte använder som mina rådgivare men som lixom finns där och har funnits där längs hela vägen. Med tålamod och kärlek när jag som mest behövde det. Mina svärföräldrar har respekterat mig och accepterat mig precis som jag är. Hela vägen. Med allt det där mörka som jag burit på. För dom har jag alltid bara varit Therese. Deras stöd har varit ovärderligt och dom har ringt och peppat och tröstat och kommit med så mycket ömhet. Om jag innan tänkte på dom som min extrafamilj så gör jag inte det längre. Dom ÄR min familj nu. Precis lika mycket som min övriga familj.

Och min syster Beatrice och hennes Victoria och mina friends in crime Emma och Isabel och mina mostrar. Dom har hängt med hela vägen. Allihop. Och inte en enda gång har jag behövt be om ursäkt för att jag är på ett visst sätt eller om jag dragit mig undan så har de inte ens höjt på ögonbrynen. Jag har alltid varit mer än okej för dom och för mig har deras närvaro betytt så mycket.

Så all kärlek till er. Mitt eget rådgivargäng som känner mig utan och innan. Mina vänner. Mina svärföräldrar. Min världsfinaste syster och hennes underbara Victoria. Mina mostrar. Tack ❤

Nu och framåt

Och nu är vi här. Snart två månader sedan vår senaste resa, två år efter min krasch, och jag tycker att jag mår helt okej. Jag har överansträngt mig lite de senaste två veckorna men det handlar också om att jag börjar bli uttråkad och rastlös (bra tecken!). Fortsatt sover jag runt 9-10 timmar per natt och en siesta på cirka två timmar varje eftermiddag. Utan det klarar jag mig knappt en hel dag faktiskt. Jag jobbar varje minut med mentala bitar med mig själv för att sända all min medvetenhet och kärlek till min kropp. Som jag idag älskar helt förbehållslöst. Så stor kärlek jag känner till mig själv. Det kan vara den största vinsten i allt det här.

Framåt hoppas jag såklart att den positiva kurva jag haft sedan i somras håller i sig. Att jag fortsätter vara snäll mot mig själv är ett måste för att det ska fungera. Så är det bara. Min resa har ju egentligen bara börjat. Nu kommer snart den tuffa prövningen i att klara att hålla balans när det kommer in jobb och krav i bilden. Och hela resten av livet. Att balansera mig själv samtidigt som jag ska bolla en familj och jobb och ett hem och mina intressen. Det blir en prövning. För jag ser mig inte som frisk. Jag kommer nog aldrig se mig som fri från utmattningen utan istället ha den med mig som en påminnelse om hur viktig jag är. Hur värdefull jag är. Och att den enda som kommer att ta hand om bara mig är jag själv. Det är mitt ansvar.

Sluta innan du blir trött

Igår kväll kom jag på att jag glömt Den Heliga Generalregeln för alla utmattade i allt vi gör: sluta innan du blir trött. Innan! Inte när du blir trött. Det hade jag ju glömt. I söndags körde jag slut på mig på den där maskinen på gymmet (gosh så osmart!) och igår så skulle jag researcha lite inför de resor vi planerar att göra under 2017 och blev såklart besatt. Big time. Läste artiklar, recensioner, restips, jämförde priser… i fyra timmar!! Hallå?! Vart tog mitt sunda förnuft vägen? 

Så sen blev jag slut. Först slut i kroppen i söndags så jag låg ju i sängen hela dagen igår och körde slut på huvudet också. Dubbel score. Igår kväll låg jag i sängen och tänkte på vad som gått snett (…) och kom på: jag glömde sluta innan jag blev trött! 

Aj då. Gjort är gjort och ingen idé att gräva ner sig i gamla misstag. Istället lärde jag mig ju något. Så idag har jag varit inne vid Norra Bantorget och fixat ny färg i håret och klippt mig och sen åt jag lunch på CloudNine och sen köpte jag ett par klappar på Stoffes jobb. Och nu påväg hem. Och jag tror att jag lyckades stoppa innan jag blev trött idag. Nästan i alla fall. Alltid något. 

Nu ska jag hem och vila. Sörja lite över att jag sett alla avsnitt av Skam på SVT. Så fint gjord. Vilka insatser alltså. En riktig nostalgitripp. 

Inspirationen är borta 

Och det här med att svettas ut på trainer i tjugo minuter. Det är inte en bra idé. Idag värker hela kroppen och huvudet och jag har mest bara sovit hela dagen.

Så har jag tänkt också på att jag tappat inspirationen för att skriva den senaste tiden. Och jag vet inte riktigt varför. Det känns som att jag inte har något att ge längre. Inget att dela och inga tankar eller tips. Det bara tog stopp.

Fråga gärna om det är något speciellt ni undrar eller vill veta. Bland annat fick jag en fråga för några veckor sedan som var så bra att jag inte ens kommit på något svar: hur var dina första nio månader av din utmattning? När du hade din akuta fas? Och jag minns inget. Blackout. Men om det är något speciellt om den tiden ni undrar så svarar jag jättegärna. Men helheten har jag glömt. Förträngt. Har jag insett nu.

Grattis på födelsedagen mamma

Idag är det din dag mamma. Den här dagen i december. Jag och Stoffe åt födelsedagsfrukost imorse för dig. Vörtbröd med god, lagrad ost. Kaffe. Stjärnorna sken vackert i fönstret. Solen gav det där magiska ljuset genom vårt burspråk. Såg du det mamma? Såg du solen?

Men allt är inte bara ljus. Inte alls. Så efter frukosten gick jag till gymmet och ställde mig på en trainer för att bli av med all ilska. Frustration. Sorg. Över att du inte längre finns här. Över så många saker jag vill dela med dig. Jag satte på det rödaste av mina Chanel på läpparna. Du vet den där klassiska halvmatta Coco som du också älskade. Den hade jag. Bara för att fucka upp allas åsikter om hur man ska se ut på gymmet. Sen satte jag på musik på högsta volym i mina öron och grät. I 20 minuter. Svettades ut all ilska och grät som ett barn. Och det hjälpte verkligen. För sen kunde jag sträcka ut kroppen på min yogamatta och öppna upp bröstet mot himlen. Och känna glädjen igen. Den fanns där bakom ridån av sorg. Och alla som undrade kan undra vidare. För har man förlorat någon nära och den fyller år. Då vet man. Hur jävla ont det gör. Att det inte passar i någon mall. Att egentligen inget passar i någon mall alls. Då har man upplevt hur sorg på riktigt sliter en i stycken. Och sen lämnar en där ensam för att plocka ihop delarna av sig själv igen.

Och mamma. Det börjar kännas lite bättre nu. Jag ser skymtar av vad som är jag och vad som finns bakom den delen av mig som varit sjuk. Deprimerad. Utmattad. Ledsen. Där bakom finns ju jag. Therese. Som älskar att umgås med mina vänner. Älskar hundar. Skrivande. Yoga. Mat. Allt det hittade jag igen. Så nu börjar pusselbitarna falla på plats. Det tog ganska lång tid. Men ändå rätt kort egentligen. Med tanke på allt jag lärt mig under de här två åren. Då kan man inte räkna tiden i timmar och dagar. För då finns bara visheten. Djupet. Sanningen. Den går inte på tid.

Mamma jag hoppas du har det bra. Tack för allt du ger mig varje dag. All kärlek. Allt ljus. Alla minnen. För din närvaro.

Grattis på födelsedagen mamma. Jag längtar efter dig och saknar dig varje dag. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.