Månad: augusti 2016

Hjärntröttheten alltså

Den är här igen. Hjärntröttheten. Jag har ingen aning om vad det beror på faktiskt. Kanske är det en överansträngning som hänger kvar från förra veckan, kanske är det medicinen jag inte tål (igen), kanske bara ett naturligt förlopp… Jag vet inte. Men hjärnan känns svullen och det trycker i huvudet. Dessutom gör det så ont om jag inte ser till att hålla mig undan sånt som förvärrar hjärntröttheten. Så det försöker jag göra. För att i alla fall undvika den värsta smärtan. Ipren eller Alvedon hjälper lixom inte vid hjärntrötthet, inte heller de starka smärtstillande jag fick av läkaren. Hjärntrötthet är en obehaglig känsla som är svår att beskriva, men jag kan nog likna den vid ett tryck inuti huvudet. Som om hjärnan är överhettad. Obehagligt. 

I alla fall. Detta blir ett kort hej eftersom jag försöker undvika alla typer av skärmar. Igår höststädade jag balkongen lite genom att plocka bort en hel del växer som hör sommaren till, cyklade och köpte nya höstblommor och även planterade dessa. En hel massa att göra på samma dag för mig. Men härligt var det och fint blev det. Glad att jag orkade! 

Och så fotade jag de fina grejerna Emma kom med till mig häromdagen: hemgjord blåbärssylt på egenplockade blåbär och en flaska med hemgjord hälsoshot gjord på citron, ingefära och honung. För fixig alltså, den där tjejen ❤

Senaste dagarna i händelser

De senaste dagarna har jag vilat. Förra veckans överansträngning satte sina spår och det enda receptet är sömn, meditation och vila så det är väl lika bra att göra som man ska? Dessutom har jag träffat en barndomskompis från Trosa som jag inte träffat på 15 (!) år. Vi tog en promenad här i Hammarby Sjöstad och pratade om allt som hänt och inte hänt och jag ler fortfarande åt att hennes skratt är precis nu som då: rättfram och äkta. Sånt gör mig glad på riktigt. Jag har rensat avloppet jätterent i badrummet men glömde visst att skruva tillbaka rören så när Stoffe kom hem och spolade i kranen sprutade vattnet över hela badrummet och det blev kaos. Hoppsan *tralallallaaaa* *hjärntrött* Emma och Calle kom över spontant igår kväll och vi hade årets mest oförglömliga sommarkväll här hemma. Det var god mat på balkongen, ljusslingor som lyste upp augustikvällen, höstvindar i luften, champagne och öl och vin och ingefärsshots i en salig blandning, dubbeldörrar öppna överallt och ljus tända. Och musik. Och vi pratade om resor vi vill göra ihop, om minnen, om välgörenhetsgalan som kommer snart, om hur vi har varandra och hur framtiden kanske kommer se ut. Och skrattade åt alla skånska missförstånd från han som jag bor med. Det blir alltid lika tokigt. Och jag fick den mest kryptiska kommentaren av min lillasyster på det här inlägget så jag blev helt till mig och grinade av lycka för vad jag tror att det betyder och kunde inte sova en blund på hela natten. För jag var så glad. Jag ville hoppa upp ut sängen och springa en mil direkt, göra världens yogapass, dansa vilt och skratta högt. Och det är ju inte så vanligt direkt. För en utbränd menar jag. Höstvindarna har kommit till Stockholm. Och jag njuter. Jag tror faktiskt jag njuter lika mycket av kylan som andra njuter av solen på våren och sommaren. För jag älskar hösten. Men det påminner mig också om att träden snart skiftar till brinnande rött och det väcker kroppen till liv med samma skärande smärta jag kände den där tidiga hösten, 2012. Då när mamma gick bort. Det var såna här dagar då. Men den röda smärtan är nu borta och inom mig bor ett grönt lugn och en glittrande gul glädje. Och så har jag haft tre lediga dagar med Stoffe och vi har som alltid vilat, läst, promenerat, kollat på serier, fuldansat i vardagsrummet och pratat så mycket när vi ska sova att vi inte kunnat sova. Blivit för uppspelta. Och sen fnittrat halva natten. 

100 mål att uppnå

Plötsligt blev jag lite nojjig över att publicera detta inlägget. Jag är ofta av typen ”säg inte dina mål högt så vet ingen att du har misslyckats” eller ”inte värt att jinxa”. Men så fick jag rätta till den där nedvärderande rösten i huvudet. Klart jag ska säga mina mål högt! Det är blottande och det är väldigt nervöst att lägga upp 100 saker jag vill uppnå; det definierar ju… mig. 

Får man ens lägga upp såna ytliga saker när man är mitt i en utbrändhet? Ja, det tycker jag. Det är ett sätt för mig att blicka framåt. Se att det finns en framtid. Även om det enda jag egentligen önskar såklart är att leva ett friskt och hälsosamt och lyckligt liv. Men det blir ju lite futtigt att bara skriva det? Så, döm mig om ni vill. Här kommer i alla fall mina mål i #100målattnå 

1. Vara närvarande

2. Alltid prioritera att må bra 

3. Inte stressa! Få saker är värda att stressa över. Punkt.

4. Alltid vara trygg i mig själv och stå för det jag tycker samt stå upp för mig själv

5. Förlova mig med Stoffe 

6. Gifta mig med Stoffe; i Italien med familj och vänner

7. Fortsätta ha en fantastisk relation med Stoffe där vi stöttar varandra, uppmuntrar varandra att utvecklas och skrattar och älskar varandra varenda dag 

8. Få två fina, friska barn med Stoffe när vi båda känner att tiden är inne och vi kan ge all vår tid och kärlek till de små liven

9. Ha en stor lägenhet högst upp i ett hus i Hammarby Sjöstad med enorm terass och utsikt över hela Södermalm 

10. Ha ett vackert hus vid vattnet i Nacka eller Bromma

11. Köpa en lägenhet i Stockholms innerstad som investering och som övernattningslägenhet om vi bor i hus

12. Jobba med något som är viktigt på riktigt

13. Jobba med skrivande 

14. Jobba för att uppmärksamma ämnet utbrändhet i Sverige och hjälpa näringsliv, skolor, offentlig sektor och politik att förstå allvaret i att så många unga bränns ut idag

15. Fortsätta praktisera yoga och låta den utveckla mig vidare genom livet för att alltid vara den bästa versionen av mig själv 

16. Fortsätta meditera för att det ger mig tystnad och kontroll över tankarna

17. Fortsätta nära min kreativitet i livet genom text, färg, form, yoga, musik

18. Resa till Island och bada i varma källor, rida och uppleva naturen 

19. Göra en lång resa ihop med Stoffe och båda våra familjer

20. Resa till Sydafrika med Stoffe, Pappa, Anette, Bea och Victoria

21. Göra en resa ihop med Emma och Calle

22. Utbilda mig till yogalärare

23. Åka till Indien och praktisera yoga 

24. Åka till Mexico och äta Taco från gatustånd

25. Starta ett retreatcenter med fokus kring unga i utmattning för att hjälpa andra i samma situation som mig; fokus på yoga och meditation. Ska gå att söka via landstinget. 

26. Se mina barn få en fantastisk relation med min pappa och med Stoffes föräldrar

27. Berätta för mina barn om deras tokiga, roliga, vackra, festglada och alldeles fantastiska mormor

28. Fjällvandra

29. Åka luftballong

30. Ha en labradoodle

31. Fortsätta älska att umgås med mig själv

32. Fortsätta ha en sund inställning till min kropp – den är fantastisk

33. Fortsätta med vegetarisk kosthållning för jag mår så bra av det och för att vår planet mår bra av det

34. Äta massor av god mat så ofta jag kan och oavsett dag i veckan; ost, efterrätter, goda middagar. Allt. Älskar mat så detta måste få hålla i sig. 

35. Ha balans i livet mellan jobb och fritid

36. Uppfostra våra barn till att stå upp för sig själva och för andra som behöver det. De ska våga säga ifrån till saker det tycker är fel. 

37. Låta våra barn själva välja hur de vill leva sitt liv; med vilken partner, om de vill ha barn eller inte, vart de vill bo och leva och alla hur är deras egna val

38. Se våra barn omge sig med personer de älskar

39. Inte behöva jobba så mycket efter 55

40. Driva bolag ihop med Stoffe

41. Driva eget bolag. Kunna leva på mitt eget jobb!

42. Bada massor i livet; när tillfälle ges, i ur och skur, njuta av vattnet och friheten

43. Tillbringa mycket tid i naturen 

44. Unna mig att känna mig fin varje dag, oavsett om det är lite rouge och läppstift i myskläder, rent hår som doftar gott, en god parfym, en lyxig hemmatröja i cashmere eller en hel snygg outfit

45. Äga en Rolexklocka (helst få den av min man som kärleksgåva, hint hint!)

46. Fortsätta ta hand om min hud och mitt hår och fortsätta investera i bra produkter som faktiskt kommer göra skillnad när jag blir äldre 

47. Aldrig färga mitt hår för mörkt eller för ljust, hålla det så nära naturligt som möjligt

48. Spendera tid med mina vänner och skapa minnen tillsammans

49. Alltid tillåta alla känslor att vara lika viktiga; glädje, sorg, ledsamhet, ilska, frustration, lycka

50. Skriva en bok

51. Skriva en artikel som publiceras

52. Bo en helg på ett chict Boutique Hotel med Stoffe i Paris

53. Rida kamel i öknen igen 

54. Leva med ett öppet hjärta

55. Läsa massor av böcker. Inom allt; skönlitteratur, facklitteratur, deckare. Aldrig sluta läsa och fantisera och lära mig nya saker genom litteratur. 

56. Se många bra serier

57. Besöka Berlin och fota alla fantastiska byggnader och graffiti 

58. Laga massor av mat 

59. Lära mig mer om rawfood och laga det hemma. Måste köpa en Vitamix så ska det gå bra. 

60. Vara en kärleksfull och cool mamma till våra barn 

61. Bo utomlands någon gång i livet

62. Åka till Skottland och se den fantastiska naturen

63. Vårda en växt så väl att den blir en del av vår familj i minst 15 år

64. Hitta en ny signaturdoft eftersom min Max Mara Le Parfum har slutat tillverkas

65. Sommarprata om något som är viktigt och som jag kan belysa på ett bra sätt

66. Ha ett jobb som jag verkligen älskar

67. Träna på det sätt som passar mig; ute i naturen och med kroppen som redskap i yoga, simning, promenader och löpning

68. Lära mig göra fina uppsättningar med flätor

69. Bli ännu bättre på SUP yoga

70. Vara jourhem åt hundar som vanvårdats och ska omplaceras

71. Ta över vårdnaden av en vanvårdad hund och ge den all min kärlek

72. Åka till Aruba och yoga, sola, bada, simma och cykla i bergen

73. Semestra i Montenegro

74. Volontärjobba på ett hittehundcenter

75. Inte anpassa mig så förbannat mycket

76. Alltid vara duktig på att ge komplimanger

77. Läsa en till universitetsutbildning eller forska vidare inom min masterinrikting

78. Tala flytande franska

79. Sätta tydliga gränser

80. Åka skidor i franska alperna

81. Alltid lyfta människor i min omgivning både privat och i jobbet

82. Alltid ha bra träningsskor för att undvika skador 

83. Aldrig vara rädd för att misslyckas

84. Ta dykcertifikat

85. Åka på valsafari

86. Se pingviner på Antarktis 

87. Betala för våra barn under deras utbildningstid så de slipper studielån

88. Ge våra barn varsin kontantinsats till deras första lägenhet så de kommer in på bostadsmarknaden

89. Gå en fotokurs

90. Lära mig mer om bildredigering

91. Aldrig skämmas för att jag gick in i väggen

92. Lära mig mer om rymden

93. Umgås mycket med min syster; hon ger mig så bra perspektiv i livet

94. Fortsätta min underbara relation med pappa, han står mig absolut närmast ❤️

95. Tapetsera ett helt rum själv 

96. Göra något för mig själv varje dag, stort eller litet, och varje gång tänka att jag verkligen är värd det

97. Varje gång det finns Titamisu på menyn ska jag ta det; varje tiramisu är för mamma

98. Lära mig ännu mer om odling och växter, praktisera på en handelsträdgård 

99. Lära mig vågsurfa

100. Våga vara lycklig 

Hur mycket ska vi behöva missa? 

Hela eftermiddagen igår och den här förmiddagen har jag försökt skriva något här. Men varje gång suddat ut allt. Skrivit, suddat, skrivit, suddat, skrivit, suddat. Ett tag trodde jag inspirationen var slut, men sen insåg jag att jag försökte skriva något som inte kom inifrån. För det var egentligen en helt annan sak som låg och värkte i bröstet. Så här kommer istället sanningen för nu.

Om 11 dagar är det mammas årsdag. Då är det fyra år sedan hon gick bort. Och oavsett hur lite eller mycket jag försöker förtränga det just nu så är årsdagen alltid ett rent kroppsligt minne. Det kommer till mig i form av en oro och en gnagande känsla som jag aldrig kan sätta fingret på förrän jag minns: mammas årsdag. Det är därför. 

De senaste dagarna har varit så. Jag har tänkt och förträngt och drömt och gråtit och haft ett leende på läpparna vid tanken på mamma. Sorgen ändras år för år och det blir så tydligt när jag ser tillbaka på året vi just gått igenom och jämför det med de andra åren. Sorgen efter mamma är nu mer som ett rum jag har inuti mig och som jag kan glänta på när jag orkar eller vill. Det kommer inte över mig lika panikartat längre, även om det händer det också. Sorgen har också skiftat från att vara en direkt sorg över att hon är borta till en saknad och en längtan; jag vill ha henne här. Jag har accepterat att hon inte längre finns, men jag kan inte acceptera att hon inte kommer finnas här mer. Det är skillnad. 

Sorgen över att hon inte kommer att finnas vid min sida är uthärdlig, men inte mindre. När jag ser mammor sällskapa med sina vuxna döttrar på ett café hugger det till i bröstet på mig. När jag ser en äldre kvinna dra på en barnvagn blixtrar det i maggropen. När jag läser på sociala medier om döttrar som upplevt saker med sina mammor bränner tårarna innanför ögonlocken på mig. När vänner berättar om gårdagens middag med mamma eller om det där samtalet de hade förra veckan, så får jag en klump i halsen. För jag vet att det aldrig kommer att vara vi. Mamma kommer aldrig känna mig som vuxen och det gör fruktansvärt ont. 

Det är så mycket jag vill visa henne. När jag gjorde listan med 100 mål att uppnå så ville jag ringa henne och läsa upp varenda punkt. Få hennes input och berätta om allt jag vill göra. När vi var i Kroatien grät jag hysteriskt för att jag inte kunde berätta för mamma om allt det fantastiska vi upplevde. När vi såg på en serie häromdagen och en begravningsceremoni visades hulkade jag och sjönk ihop till en pöl i Stoffes famn för hennes begravning kom över mig alldeles för tydligt. Och hon fick inte ens se sin begravning, tänkte jag då. Så orimlig tanke, men precis det tänkte jag. 

Så i samband med mammas årsdag slås jag av så mycket saker. Sådant vi upplevt och sådant vi aldrig kommer få uppleva. Minnen från den där hemska dagen då hon gick bort, som tydliga bilder som min hjärna repeterar om och om igen, och blackouten som kom veckorna efteråt. Inte ett enda minne finns i den luckan. Så mycket jag vill visa mamma. Jag vill ha henne nära när jag blir gravid. Jag vill fråga henne om saker när våra små mirakel kommer till världen. Jag vill att hon ska ringa och fråga hur det är med knatte, fnatte och tjatte och jag ska säga att allt är bra och de ska skrika i bakgrunden att de vill prata med mormor. Jag vill att hon ska hålla ett sånt där galet, roligt och pinsamt tal på mitt bröllop. Jag vill att hon ska dansa på bordet på bröllopsfesten. Jag vill att hon ska ringa mig och berätta om något av hennes alltid galna upptåg. Jag vill hålla hennes hand när jag känner mig ynklig och svag. Jag vill ringa henne och be henne säga att allt kommer bli bra när jag själv inte kan hitta ett enda tecken på att det kommer bli det. Jag vill krama henne och dofta på henne och ligga med huvudet i hennes knä så hon kan pilla i mitt hår. Jag vill ha min mamma här. Så enkelt är det. Och alla ni som har det, snälla krama henne lite extra nästa gång. För det minnet av hennes kramar kommer vara ett av dina starkaste när hon inte längre finns. 

Återhämtning

Det är ett bra tecken att jag återhämtar mig snabbare nu än för några månader sedan. Det är nästan det bästa framgångstecknet faktiskt. Dippar och svackor kommer jag troligtvis ha under lång tid framöver, alltid i samband med överansträngning och press. Men ju snabbare jag kan återhämta mig efter en dipp desto bättre är det. 

För ett år sedan hade jag en återhämtningsperiod på 5-6 veckor efter en överansträngning. En dag med för mycket press och jag låg sängliggandes i 5-6 veckor. Sakta, sakta har den tiden kortats ned och i julas var den runt tre veckor minns jag. Nu är det kanske max en vecka eller ännu mindre. 

Detta skriver jag till mig själv. Som påminnelse för att det faktiskt ändå går framåt. Även om mina dippar duggar tätt ibland så har min kropp byggt upp förmågan att hämta upp sig igen. Det är så stort! Blir så glad av den tanken. För det är ju jag som har gjort det. Byggt upp den. Jag har närt, vilat, skyddat och vårdat min kropp med näbb och klor i 20 månader. Inget har fått komma emellan oss och jag har i alla stunder prioriterat min läkning framför allt annat. Klapp på axeln! 

Det ska jag låta sjunka in idag. Fundera över. Vara nöjd och stolt över. Det är lika bra för man vet aldrig när nästa utmaning ligger för fötterna… 

Derailed

Nä men detta gick ju inte så bra. Igår dippade det rejält. Redan natten till igår så vaknade jag med helt extrem ångest; hjärtat slog, kroppen domnade, svetten rann. Ångest har jag ju haft mycket av genom åren men det har jag nu kunnat jobba bort och styra bort själv väldigt bra. Därför var detta inte en så rolig upplevelse när jag inte ens klarade att andas mig igenom attacken. Men jag insåg att det var för att jag helt enkelt tagit på mig för mycket för många dagar i rad. Det fungerar inte. Läxan lärd. 

När jag kom hem efter lunch kopplade kroppen mer helt. Då var det bara marsch in i sängen och sen låg jag där och stirrade upp i taket hela eftermiddagen och kvällen. Orkade knappt resa mig och hämta vatten. Inte en härlig påminnelse.

Så nu är det vila på schemat. Utanför fönstret börjar hösten komma och jag älskar det. Försöker njuta av det. Och jag ska lyssna igenom några av poddarna ni tipsade mig om; tack! Perfekt nu när det är sängläge och jag varken orkar läsa eller se på TV. Allt som flimrar framför ögonen är för mycket. Att lyssna är så mycket bättre. 

Inte kul detta ju. Men såhär är det med utmattning. Den gör sig ständigt påmind när man försöker glömma den. Tackar för det. Inte en kär vän direkt. Men ingen idé att bli frustrerad; det gör mig absolut ingen tjänst alls. 

Vad vill jag uppnå? 

De senaste dagarna verkar det som att det är fler än jag som är förvirrade därute. Över framtiden och sånt. Det är så lätt att hamna i en nedvärderande ton mot sig själv och framförallt är det lätt att missta  framtiden för att bara handla om jobb. Jobbet är ju bara en del av livet. Så igår när jag såg på Isabella Löwengrips blogg att hon uppmanar sina läsare att skriva ner 100 mål de vill uppnå i livet så tänkte jag: ja! Det ska jag göra. Det blir en perfekt kick-start för att få igång kreativiteten och för att se att det sannolikt är väldigt få mål som handlar om jobbet. Och för att få mer svart på vitt åt vilket håll jag vill gå; då kanske steg ett klarnar för mig. 

De närmaste dagarna ska jag jobba på min lista som jag ska publicera här inne när den är klar. Inte det enklaste ju; 100 mål är mycket! Men banne mig inte för mycket om man har ett helt liv på sig att uppnå dem 🙂  

Nu: fixa det trassliga håret som slitits rejält av sol och salta bad i sommar. Ska bara ta mig in till Norra Bantorget… Hua! 

Karlavägen VIP meeting

Mötte upp Isabel idag inne på Östermalm. Hon jobbar men allt är så lugnt på kontoren just nu så vi hade tid för två timmar lunch och fika och snack. Mysigt. Pratade om livet (som alltid!), hur njutigt vi ändå har det nu med all egentid, oändliga möjligheter att yoga och meditera och träffa vänner och göra det vi vill. För en dag är livet annorlunda. Och det vet vi. Det pratade vi om. Och deras nya magnifika lägenhet, framtiden, vad som definierar oss och vilken tur vi har; som har varandra. Isabel hittade jag på en studentfest i Helsingborg och vi har hållit i varandra sedan dess. Gått igenom så mycket. Gråtit och skrattat och stöttat. Hur ofta hittar man en sån diamant bara sådär?! 

Vi träffades uppe på Karlavägen och lunchade och efteråt följde jag med upp på deras kontor som ligger i en vindslägenhet i ett av de vackra gamla husen. Och så sa det pang! Något föll ner hos mig. Såhär vill jag sitta! Jag har ju tidigare jobbat i stora, globala bolag och de senaste fyra åren satt jag inne vid T-centralen på ett kontor där vi var 150 personer per plan. I öppen planlösning (kontorslandskap). På fem plan. Så rörigt. Och inte nog med att det tog så mycket energi av min introverta personlighet så var det som en smäll i huvudet varje gång jag klev utanför dörren: Så. Mycket. Folk.  

Så när jag såg deras mysiga kontor uppe vid Karlavägen, som ju är en hyfsat lugn och lummig gata, så blev jag inspirerad till följande (äntligen något som landar inom mig):

  • Jag vill inte sitta i för stort öppet landskap. Min introverta personlighet gynnas inte av det i längden. Min kreativitet hämmas av allt som händer runtomkring.
  • Jag vill kunna cykla, gå eller ta båten till jobbet. 
  • Jag vill jobba på ett kontor som inte ligger i den värsta, stressigaste delen av Stockholm. Det tar helt enkelt för mycket energi från mig. 

Till Isabel hade jag odlat en stark chiliplanta. Samma sak gjorde jag förra året, kanske har vi en tradition? Såhär såg årets träd ut:

Och nu är jag hemma igen. Helt slut. Denna veckan blev rätt dåligt tajmad med tre dejter tre dagar i rad. Alldeles för mycket. På torsdag ska jag vila och hämta upp krafterna och smälta alla fina träffar jag har haft. Välbehövligt. 

Lunch på Kungsholmen

Åkte bort till Kungholmen idag, hem till Emma för lunch med henne och Veronica. VARJE gång jag kommer till Emma och Calle så blir jag så rackarns inspirerad; dom har ett sååååå fint hem. Nästa gång ska jag ta med kameran i högsta hugg och fota loss så ni får se. Hon är ju för kreativ den där tjejen alltså. Och det får min kreativitet att gå igång på alla cylindrar såklart 🙂

Men i alla fall. En lunch alltså. Med vännerna. Så tacksamt att träffas igen för vi har alla varit borta från Stockholm hela sommaren och det är så roligt att ses igen när vi är tillbaka. Eller ja, Veronica bor i London så henne ser man inte mycket av ju annars. Hon gör trainee på Vidal Sassoon (frisörsalong) i London i tre år och är alltså iväg typ 50 veckor per år, hemma ynka två veckor </3. Emma har varit i Blekinge i sex veckor på semester/lite jobb, lyxigt det där. Hon är egenföretagare så hon kan lixom ta med sitt jobb överallt jobba vartsomhelst ifrån. Hon jobbar med välgörenhet: räddar elefanter i världen. Så spännande jobb! 

Men i alla fall (igen!)… Så härligt att se dem och tanka in nya perspektiv och ny energi. Behövde det kände jag. Jag hade fastnat lite i oro och behövde komma loss. 

Alltid när jag är iväg får jag höra: åh du ser oförskämt fräsch ut! Och det är tacksamt. Men då brukar jag förklara att det är min gå-bort klänning som ser ut såhär. För sen kommer jag hem och totaldäckar i sängen och får ont i kroppen. Andra, friska, personer tar en lunch och sen efter det går till gymmet, lagar mat, kanske träffar en till vän på kvällen mm. Det kan INTE jag göra. Jag gör EN sak per dag. Har jag varit på lunch är det bara raka vägen hem till sängen sen med ledvärk och trött-gråt. Ja. Så är det tyvärr. Och då är jag ändå pigg nu. Men någon promenad, det är inte ens att tänka på just nu. 

Det finns en bildserie som så fint (skrämmande?) visar exakt hur det känns. Att ta på sig ”den fräscha och pigga” versionen av sig själv. Och hur verkligheten är bakom ridån. Inte så glammigt. Alls.