Etikett: Utbrändhet

Jag har utbränd

De senaste dagarna har jag känt mig lite låg. Antagligen för att jag förra veckan var väldigt trött, jag hade ju haft en riktigt bra vecka innan dess, och då blir jag lite ledsen. Jag menar, jag vet att livet är upp och ner och båda sidor är precis lika viktiga, just den delen har jag inga större problem med. Det är nog mer själva utmattningen jag börjar bli ganska trött på; trött på att inte orka saker, trött på att vilja så mycket men inte kunna genomföra, trött på att ha ont i kroppen och vara trött i huvudet. Trött på att känna mig utanför hela karusellen och inte bidra med någonting. Bara vandra omkring.

Kanske märker ni lågmäldheten i mina inlägg. De saknar entuasiasm och energi. Jag försöker verkligen att inte klaga eller gnälla men jag måste samtidigt få säga att detta är min sanning  just nu. För att ha utbrändhet är inte en dans på rosor minsann. Och jag säger ha utbrändhet för att förtydliga för mig själv att utbänd inte är vem jag är, det är något min kropp har just nu och det definierar inte mig som person.

I alla fall så i fredags var jag helt förstörd efter en två timmar lång (kort?) utflykt med mig själv vid Nytorget. Jag hade fikat, fotat, ätit lunch och sen låg jag gråtfärdig i sängen hela resten av dagen och kvällen. När Stoffe kom hem runt sex så grät jag och gnydde: ”Jag orkaaaar inte meeeeheeer”. För så kändes det. Jag ville dra täcket över huvudet och hoppas på att någon vuxen skulle lösa situationen åt mig. Eller nåt. Men det händer ju inte. Så bäst att bara krypa ner under täcket, sova för natten och sen vakna upp med förhoppningsvis lite ny energi. I lördags blev det lugnt och igår var jag ju på det igen: en kort utflykt till Il Caffe – skam den som ger sig! Och den gången gick det faktiskt liiiite bättre. Stupade inte hemma i alla fall.

Så vi fortsätter då. En dag  taget. Testa. Falla. Testa igen. Falla igen. Testa igen. Inte falla så djupt. Dag för dag. Stund för stund.

Processed with VSCO with hb1 preset

Annons

Fartfylld dag

Alltså jag måste nästan spänna fast säkerhetsbältet i soffan nu när jag skriver detta – för den här dagen var 100 knyck för mig!

Imorse åkte vi från Nyköping hyfsat tidigt för pappa och Anette skulle spela en golftävling på dagen. Jag och Stoffe stod över tävlingen den här gången *host host usla golfare*… och gav oss av hemåt istället. Men (!) det skulle dröja en stund innan vi landade hemma för jag kände mig pigg och äventyrlig och nästan lite galen (nåja, definitonssak). Vi började med stopp på Saltå Kvarn för fika och inhandling i deras butik av massor av goa grejer att fylla upp skafferiet med. Därifrån åkte vi mätta, sockerstinna, fattiga och med en stor kasse med massor av ljuvliga eko-produkter.

Och kosan sedan styrdes mot: Ekerö (ja här förstår ni ju hur pass galen jag verkligen kände mig!). Vi tog färjan över och körde hem till Kim och Veronica och deras lilla yrväder (alltså deras barn, inte deras katt). Hängde där lite, busade, snackade och kollade på Pippi och sen körde vi till Brostugan vid Drottningholm för lunch. Ojojoj nu snackar vi späckat schema för mig. Men det gick verkligen toppen! Åt suverän sallad och körde sedan hemåt mot Hammarby Sjöstad.

För en icke utbränd person låter detta säkert som en helt vanlig söndagsrunda med lite utflykter. Men för mig är det så stort! Allt jag orkade idag och verkligen ville göra och jag var glad och pigg hela vägen. Till och med så är det jag som har kört hela dagen och det är extreeeemt tufft för mitt huvud att köra i Stockholm med all trafik och alla intryck – men det gick verkligen toppen.

Nu ligger jag rätt utslagen i soffan efter en helt underbar helg med pappa och Anette, som vi har skrattat den här helgen, och efter dagens spontana äventyr. Men jag är så glad. Och det är det absolut viktigaste. Nu väntar enkel middag bestående av pasta med tomatsås, en serie och massor av myntate. En stund i taget så löser sig det mesta.

Lunch på Kungsholmen

Åkte bort till Kungholmen idag, hem till Emma för lunch med henne och Veronica. VARJE gång jag kommer till Emma och Calle så blir jag så rackarns inspirerad; dom har ett sååååå fint hem. Nästa gång ska jag ta med kameran i högsta hugg och fota loss så ni får se. Hon är ju för kreativ den där tjejen alltså. Och det får min kreativitet att gå igång på alla cylindrar såklart 🙂

Men i alla fall. En lunch alltså. Med vännerna. Så tacksamt att träffas igen för vi har alla varit borta från Stockholm hela sommaren och det är så roligt att ses igen när vi är tillbaka. Eller ja, Veronica bor i London så henne ser man inte mycket av ju annars. Hon gör trainee på Vidal Sassoon (frisörsalong) i London i tre år och är alltså iväg typ 50 veckor per år, hemma ynka två veckor </3. Emma har varit i Blekinge i sex veckor på semester/lite jobb, lyxigt det där. Hon är egenföretagare så hon kan lixom ta med sitt jobb överallt jobba vartsomhelst ifrån. Hon jobbar med välgörenhet: räddar elefanter i världen. Så spännande jobb! 

Men i alla fall (igen!)… Så härligt att se dem och tanka in nya perspektiv och ny energi. Behövde det kände jag. Jag hade fastnat lite i oro och behövde komma loss. 

Alltid när jag är iväg får jag höra: åh du ser oförskämt fräsch ut! Och det är tacksamt. Men då brukar jag förklara att det är min gå-bort klänning som ser ut såhär. För sen kommer jag hem och totaldäckar i sängen och får ont i kroppen. Andra, friska, personer tar en lunch och sen efter det går till gymmet, lagar mat, kanske träffar en till vän på kvällen mm. Det kan INTE jag göra. Jag gör EN sak per dag. Har jag varit på lunch är det bara raka vägen hem till sängen sen med ledvärk och trött-gråt. Ja. Så är det tyvärr. Och då är jag ändå pigg nu. Men någon promenad, det är inte ens att tänka på just nu. 

Det finns en bildserie som så fint (skrämmande?) visar exakt hur det känns. Att ta på sig ”den fräscha och pigga” versionen av sig själv. Och hur verkligheten är bakom ridån. Inte så glammigt. Alls. 

Trött #516893

Om jag hade skrivit i rubriken alla gånger jag känner mig trött hade det varit ungefär så många gånger; 516 893. Men oftast skriver jag ju något annat. Men inte idag. För jag orkar inte tänka. 

Vi skulle åkt ut till Saxemara och ätit på Stoffes pappas restaurang ikväll, men så blev det inte. För mig i alla fall. Stoffe fick åka själv. Jag har hela dagen varit så trött att jag knappt orkar stå upp. Har bara legat i sängen hela dagen och stirrat upp i taket varvat med att läsa någon tidning. Eller klappa katten. Spännande (katten är dock rätt spännande!). Som tur är har jag världens bästa svärföräldrar som lixom inte alls dömer ut mig utan när jag kommer upp helt yrvaken klockan kvart över sju på kvällen, efter dagens 50 sovpass, utbrister de bara: ”åh vad bra att du är vaken, nu är middagen klar!” Inte mer än så. Inte tusen frågor eller oroliga blickar eller påståenden. Så skönt. Och inte heller kommenterar de att jag har samma t-shirt på mig som jag sov i natten innan, att min tofs på huvudet suttit kvar sen natten, att jag inte duschat på hela dagen, att jag skulle behövt få lite luft. Ingenting. Tack ❤ 

Så nu är Stoffe hos sin pappa en stund och kommer snart hem igen. Såna här dagar suger det att vara utbränd. Jag blir frustrerad, ledsen och får dåligt samvete över saker jag inte orkar vara med på. Saker jag verkligen vill vara med på. Som jag sett fram emot. Det gör mig ledsen. Verkligen, verkligen ledsen. Blä.

Rastlös och orolig

Sedan vi kom hem från Kroatien har jag känt mig extremt rastlös. Jag har funderat på varför och försöker verkligen att inte fastna i den känslan och inte heller lägga för stor vikt vid den. Men jag tror att det beror på att hjärnan bearbetar alla de intryck jag tog med mig från resan, och nu när jag är hemma i min egen miljö så jobbar hjärnan febrilt med att sortera upp alla intrycken. Här hemma finns inget nytt som håller min hjärna upptagen utan nu får den tid att bearbeta vad vi upplevt. Kanske är det rimligt. Kanske inte. 

Jag känner igen känslan av rastlöshet från tidigt i min utmattningsdepression då jag fortfarande hade en hjärna som var upptagen med att sortera och reda ut all den stress jag burit på under många år. När jag jobbade var jag expert på att ockupera hjärnan med nya saker, uppgifter, uppehålla mig med aktiviteter, läsa, skrolla på bloggar, träna, träffa vänner… Allt för att slippa tystnaden. För i tystnaden kom rastlösheten och ångesten. Nu är det inte alls så. Även om rastlösheten fortfarande finns där efter mer aktiva perioder så välkomnar jag den. Jag vet att det är hjärnan som jobbar med nya upplevelser. Och jag låter den göra det. Får den inte jobba klart så övergår det till ångest i nästa stadie.

Så vad gör man då om man är rastlös? Ja, jag vet ju inte vad man gör generellt men jag promenerar, mediterar, yogar, läser, lagar mat… Eller kollar på något program jag gillar (ett i taget – inte ockupera hjärnan!). Och låter allt vara lite kaos en stund. Det är okej. Det är naturligt. 

Så nu har jag på mig en rose quartz kristall runt halsen (för lugnet och för mitt hjärta), jag har mediterat på morgonen och öppnat hjärtat mot solen och nu ska jag kramas lite med Stoffe. En sak i taget. All is well. 

Ärenden i Sickla Köpkvarter

Nä fy alltså! Idag var jag tvungen att ta mig till Sickla Köpkvarter för jag behövde grejer inför vår semester. Vi åker bort på lördag och jag hade alltså missat att klicka hem några saker på nätet… Så jag fick väl skylla mig själv.

Men! Oj vad det dränerar prick all energi att gå runt i affärer. Det är massor av varor så ögonen går i kors, konstigt ljus som irriterar min trötta hjärna, tusen olika ljud och människor runt omkring som pratar, barn som springer, barn i vagnar, gamla med rullatorer, olika språk, familjer… Och samtidigt ska man lixom hålla koll på vad man ska ha, inte glömma något och helst också få med saker i ungefär rätt storlek. Det är väl i alla fall målet.
Jag bestämde mig för att allt jag behövde fick jag köpa på H&M för jag hade inte alls energi att leta runt. Så: ner med 15 par exakt likadana strumpor som jag kan ha i joggingdojjorna, rafsa ihop 20 par trosor i ungefär rätt storlek och skönt, svalt material, ner med träningströjor och en bikini. Orkar inte prova en enda grej. Ser det ut som att brösten får plats i den där bikinitoppen? *håller upp den framför mig* Ja, det går nog! Får rumpan plats i trosor i storlek 42? Ingen aning. Äh, slänger ner dom! 
LINE TILL KASSA TRE!! LINE TILL KASSA TRE!!
Svetten rinner längs min ryggrad och jag känner för att bara fly ut genom dörrarna.
PERONAL TILL PROVEN!! 
Allt är helt suddigt och jag minns knappt vart jag är. Tar bara mina grejer och ställer mig i kön. 
När jag kommer till kassan säger den gulliga tjejen som plockar ihop mina grejer i kassen:
H&M-Blondie: ”Åh, du tänkte träna hela semestern?”

*Jag funderar på vad tusan hon menar. Har jag köpt träningskläder?* 
Jag: ”Nja, inte direkt. Vi ska åka bort och vi har ingen tvättmaskin där”
H&M-Blondie: ”Jaha, du hade så mycket träningskläder här”
*Jag letar i huvudet – vad stoppade jag ner egentligen i korgen? Minns inte en enda grej just nu*
H&M-Blondie: ”Ska du göra något kul i midsommar då?” (Hon försöker skapa trevlig stämning här, jag ser nog helt väck ut vid det här laget)
*När fasen är det midsommar?* Jag vet knappt vilken årstid det är ju!
Jaja… sådär är det. Jag minns knappt alls vad jag köpt och kanske passar typ hälften av grejerna. Dessutom råkade jag ta Stoffes kort istället för mitt eget så jag fick dra allt på hans konto *oooops*
Nu är jag i alla fall hemma och ligger i sängen med handen i en påse nötter. Är helt slut. Fy fasen för att gå i butiker när man är utbränd!

Älskade mamma…

Ofta tänker jag på hur du har det. Vart du är. Det kan vara något av det svåraste med att mista sin mamma; att hon inte är nära mer. Och att hon är borta. Försvunnen. Förgäves har jag letat forskning och hypoteser kring vart en själ tar vägen. Tyvärr finns det bara frågor, inga svar. Så jag antar att du är här någonstans. Det finns i alla fall inget som bevisar motsatsen.

Här är vi nu mamma, 2016. Snart är det fyra år sedan jag kramade dig den där sista gången. Där ute i hallen. Och du höll mig extra hårt, för du visste ju. Att det var sista gången. Jag hade ingen aning. Tur var väl det. Annars hade mina knän vikt sig, mitt hjärta gått i tusen bitar och så hade vi aldrig kunnat slita oss från varandra den där dagen. Nu är det mer ett fint minne. Tänk när vi låg där i sängen, bara du och jag, och pratade, skrattade och grät. För vi visse att allt snart var slut. Bäst att berätta alltihop då. Och fråga. Jag ville verkligen inte ha missat något. Och det har jag aldrig gjort heller. Men jag lär väl göra kanske. Som den dagen jag själv blir mamma, då kommer hålet efter dina råd eka tomt. Och jag kommer känna mig villrådig, förskräckt och undra hur tusan man gör. Men det där är ett tag bort, så vi kan ju ta en sak i taget. Nu är vi här och blonda, rufsiga (och troligtvis väldigt lockiga) bebisar är en stund bort från idag.

Ett tag har vi varit vuxna, Stoffe och jag. Prenumererat på SvD och haft oss. Som riktiga vuxna gör. Men det var inget för oss. Bara weekendbilagan. Så då är man ju ingen direkt morgontidningsmänniska antar jag. Så vi sa upp allt det där. Fortsatte att vara unga och fokusera på saker vi gillar. 
Och Stoffe har haft så många tjänster sen jag berättade för dig, älskade mamma, om den där första chefstjänsten han fick. Då när vi låg i sängen, den sista dagen. Den han skrev på samma vecka som du försvann. Minns du det? Hur stolt du blev. Han frågar mig ofta vad jag tror att du skulle sagt. När han vill ha råd. Så jag brukar ta din röst och pröva ge några råd. Det går väl sådär med råden, men med karriären går det ju bra. För honom.
Min står på paus mamma. Min karriär alltså. Jag ramlade in i väggen. Ingen sa att den var där. Alla hejade på. Tyckte jag var duktig. Det är ju det jag är bäst på, att vara duktig. Så jag fortsatte. Och sen ramlade jag. Och så var väggen just där. Lite typiskt ju. 
Nu har jag varit här i 18 månader. I väggen. Det är svårt att komma ut när man väl ramlat in, så att säga. Det var lixom både utmattning och depression och en hel massa sorg där som gjorde att jag tillslut hade svårt att stå på benen. Och det har jag än. Men jag vet inte om jag skulle gjort annorlunda ändå. Då kanske jag hade varit den där glad-på-utsidan-men-likgiltig-inuti-tjejen fortfarande. Och det vill jag ju inte. Jag tänker att detta är vägen, den tuffa vägen, mot ett bättre liv med mer kärlek, mer glädje och mer närvaro. Dit fram tittar jag alltid när allt känns som jobbigast. Så jag är säker på varför jag gör detta. Glömmer jag för en sekund kan mattan ryckas under mina fötter och så väntar det där avgrundslösa, svarta hålet igen. Bäst att hålla näsan åt rätt håll, eller hur mamma?
Vi bor kvar i alla fall i samma område som vi gjorde den sista tiden du var med oss. Vi köpte en större lägenhet här, sålde vår första lilla Stockholms-pärla. I den här lägenheten hittade jag mina största intressen i livet; yoga och odling. Allt blomstrade ut här. Intressen fanns aldrig på samma sätt i mitt liv 1.0. Men nu finns de där, intressena, i livet. De tar plats och skänker mig glädje och ro. Varje gång jag öppnar hjärtat mot himlen, i yogan eller på vår terrass bland krukorna, så strålar glädjen in i bröstet och jag blir alldeles varm och tacksam. Ibland tänker jag på dig och pappa och att ni möjliggjort detta för oss, att jag är tacksam; men mest tacksam är jag över att ni skapade mig och min syster och gjorde oss till två individer med sunda värderingar och ärliga, öppna, kärleksfulla, generösa själar. För det är bestående. Allt annat kan försvinna, det där runtomkring. Men våra värderingar består. 
Så är livet, älskade mamma, just idag. Saker ändras snabbt och aldrig verkar man kunna veta vad som händer näst. Just nu är jag i väggen, kämpar verkligen hårt med det. Mer hårt än allt vad jobbet krävde. Det här är riktigt jobbigt. Men det ska gå. Det måste gå. Jag ser ju vad som väntar där framme och jag kan knappt bärga mig innan jag kommer dit. Storheten i det är fantastisk. Vägen dit ganska snårig. Jag sticker mig här och där på saker som gör ont, ramlar, faller, reser mig, borstar av gruset och går vidare. Testar ett leende. Testar två. Ger Stoffe, min syster, pappa och hela vårt familj all min kärlek. För att dom alltid kommer att vara viktigast. Och så dig mamma, jag sänder ofta min kärlek till dig. Kan du känna den? Jag brukar låta den strömma ut från bröstet och samtidigt påminna mig själv om att hålla hjärtat öppet. För allt förändras snabbt. Och till sist handlar det bara om hur mycket kärlek jag lyckades göra av med, skänka bort, slösa med, ösa ut. Det är det som är livet. Här innanför väggen låg nyckeln mamma. Jag hittade den! Jag måste bara ta mig ut nu. Med nyckeln i behåll.
Grattis på mors dag mamma. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

En vecka i solen

Veckan spenderades i Puerto de Mogan, Puerto Rico och Amadores. Insamlades gjorde: minnen, energi, solbränna, badupplevelser, mat, mat, massor av mat och glass. Eller nåja, Stoffe stod väl egentligen för 96 % av solbrännan eftersom jag är extremt nojjig över solen och hade solskyddsfaktor 50 redan på planet ner. Och en vecka innan dess. Men så härligt det var att komma iväg och spendera sju hela dygn tillsammans.
Processed with VSCOcam with a6 preset
Jag var extas varje gång vi gick förbi såhär stora kaktusar för jag drömmer lixom om att de ska kunna växa på vår balkong. Tyvärr gillar de nog inte alls klimatet hemma. Men jag drömmer!
Processed with VSCOcam with acg preset
Brunbrända ben i sanden. Ett ögonblick av lycka över solvarm hud och d-vitaminchock.
Processed with VSCOcam with a6 preset
Här ser man mina ärr efter acnen jag berättade om innan. Den har verkligen blivit så mycket bättre nu men ärren finns ju kvar, även om de kanske kommer blekas med tiden. Men jag tänker inte be om ursäkt för det så här är alltså en helt osminkad bild av verkligheten.