Etikett: gå in i väggen

Att våga möta kroppens behov

På måndagskvällar brukar jag gå på Lukes yinklass på Yogayama. Det är ett sånt där lugnt mysyoga-pass som är välgörande för hela kroppen. Även ikväll hade jag dessa planer och jag styrde upp prick hela dagen efter att jag skulle orka med den här klassen: ut på kort promenad tidigt på morgonen, vila, lunch, vila, börja med middag redan kl 16, vila, äta, vila… Och sen när väl tiden började dra ihop sig så kände jag hur hela kroppen skrek: JAG VILL VILA! För två år sedan hade jag totalt nonchalerat den känslan och tänkt ”det är bara lathet” eller ”jag har ju planerat att gå så nu bara gör jag det”. För så fungerade jag. Jag gjorde allt jag hade planerat och lite till. Alltid lika målinriktad. Att detta innebar att jag körde över min egen kropp och totalt nonchalerade dess signaler, det struntade jag i. Jag förstod helt enkelt inte hur viktigt det är att lyssna. Att dom signalerna kan vara de enda vi får.

För faktiskt, om jag ska säga något om det här med att gå in i väggen, så är det att jag trodde att jag skulle få ännu fler signaler. Tydligare. Starkare. När jag väl hade kraschat kunde jag ju se signalerna tydligare än tydligast, men innan dess nonchalerade jag det mesta kroppen sa som gnäll. Idag vet jag bättre. Signalerna är allt vi har att utgå ifrån. Så nu tar jag dem på allvar, varenda en.

Så, ikväll då; det som först i min hjärna registrerades som misslyckat (att jag aldrig gick på yogan som jag ju planerat) vände jag snabbt om: vad långt jag har kommit! Att jag hoppar över en planerad aktivitet, hur mysig och bra för kroppen den än må vara, tyder på att jag tagit många kliv framåt sedan innan min krasch.

Jag ska inte sticka under stolen med att det fortfarande tar emot för mig att helt vika mig för kroppens alla signaler; men jag gör det. Oftast i alla fall. Mest av rädsla tror jag. Att jag blivit så jäklarns bränd och är så rädd att utsätta min kropp för saker den inte orkar… Jag drömmer mardrömmar om att den ska börja göra såna konstiga utspel som den gör jag jag ignorerar den. Men, oavsett om det är av rädsla eller vilken annan anledning som helst, så lyssnade jag ikväll. Och vissa andra kvällar. Och dagar. Och morgnar. Och varenda gång är en stor, lycklig vinst.

Annons

Långsamt är också framåt 

Det är fortsatt trött och långsamt här. Men idag är värken inte lika ilande och jag kan då också slappna av på ett annat sätt. Ett skönare sätt.

Har inte massor av spännande rapporter från sovrummet mer än att jag ikväll tänkte laga Atilios Vegobullar med spagetti. Mmm! Ser så gott ut. Jag brukar göra massor av olika vegobiffar och vegobullar och mina favoritrecept innehåller alltid solroskärnor, ofta med någon typ av bönor eller kikärtor. När man steker på solroskärnorna blir biffarna sådär knaprigt goda. Detta blir nytt med bara solroskärnor och har lixom redan smaken av att jag kommer älska dem.

De sista dagarna har jag tänkt massor på mat. Hele tiden! Mat, mat, mat. Idag innan jag gick upp så längtade jag efter lunchen och fantiserade om middagen. Helt galet.

Anyway. All is well.

Vila vila vila

Om det är ett ord som sammanfattar mina dagar så är det vila. Hela tiden. Vila. Vila. Vila. Om jag gör en sak i en timme måste jag vila ungefär fyra timmar på det. Ibland är jag osäker på hur mycket av det som syns i bloggen eftersom jag ju inte kan skriva varje dag att jag vilat åtta timmar och gått en promenad på en timme. Knappast så intressant. Men så är verkligheten i alla fall.

Imorse var jag ju in till hudläkaren en sväng och cyklade hem igen (blev orimligt glad över att jag orkade det) och sen: vila. Ikväll kommer min lillasyster och hennes flickvän över på middag, valpgos och allmänt häng. Så inför det behöver jag återhämta mig efter morgonens äventyr. Igår kväll var jag till och med stressad över att jag inte skulle hinna vila tillräckligt mellan mina aktiviteter idag. Att lixom 10 timmars vila (10-18) inte skulle räcka. Det låter nog helt galet för någon som inte upplevt utmattning men jag vet vad som händer om min kropp inte är ”färdigvilad” innan nästa aktivitet; då blir det pannkaka av alltihop och krasch ovanpå det. Inte så kul. 

Hursomhelst så gick det bra hos hudläkaren och min hy fick godkänt. Äntligen! Det där med att ha kvisslor och finnar under ägglossning och mens är tydligen helt normalt (om det var fler som kände igen sig?) och går lixom inte att komma helt ifrån. Men annars såg allt fint ut och jag skulle bara fortsätta med Skinoren, krämen jag smörjer ansiktet med innan mina andra krämer, i förebyggande syfte. Och det är ju helt okej ändå. Alltså; all clear! 

Frågade dock angående ifall acnen kommer tillbaka och han sa att vuxenacne är problematiskt och kan hänga med ett bra tag upp i åren. Det tar lång tid att bli helt av med sin vuxenacne och den brukar ofta komma tillbaka förr eller senare och då sätter man in behandling då, så går det bort, kommer tillbaka lite mindre osv. Alltså ska man inte känna sig dålig eller så för att det kommer tillbaka i perioder; det är inget som man gör fel. Det är bara att acne fungerar så. Typsikt ju. Men ändå ett ganska litet bekymmer i världen tänker jag. 

Idag har jag också myst med den här donnan. Ebbas öron börjar resa sig! Bullterriers har ju stående öron som vuxna så hennes öron ska ända upp, men just nu är de i någon typ av mellanläge så hon ser ut som en sån hund som stoppar ut ansiktet genom fönsterrutan i bilen och de fladdrar i vinden. Svårt att inte skratta. Pyttelite bara. Gostrynet. 

Jag har utbränd

De senaste dagarna har jag känt mig lite låg. Antagligen för att jag förra veckan var väldigt trött, jag hade ju haft en riktigt bra vecka innan dess, och då blir jag lite ledsen. Jag menar, jag vet att livet är upp och ner och båda sidor är precis lika viktiga, just den delen har jag inga större problem med. Det är nog mer själva utmattningen jag börjar bli ganska trött på; trött på att inte orka saker, trött på att vilja så mycket men inte kunna genomföra, trött på att ha ont i kroppen och vara trött i huvudet. Trött på att känna mig utanför hela karusellen och inte bidra med någonting. Bara vandra omkring.

Kanske märker ni lågmäldheten i mina inlägg. De saknar entuasiasm och energi. Jag försöker verkligen att inte klaga eller gnälla men jag måste samtidigt få säga att detta är min sanning  just nu. För att ha utbrändhet är inte en dans på rosor minsann. Och jag säger ha utbrändhet för att förtydliga för mig själv att utbänd inte är vem jag är, det är något min kropp har just nu och det definierar inte mig som person.

I alla fall så i fredags var jag helt förstörd efter en två timmar lång (kort?) utflykt med mig själv vid Nytorget. Jag hade fikat, fotat, ätit lunch och sen låg jag gråtfärdig i sängen hela resten av dagen och kvällen. När Stoffe kom hem runt sex så grät jag och gnydde: ”Jag orkaaaar inte meeeeheeer”. För så kändes det. Jag ville dra täcket över huvudet och hoppas på att någon vuxen skulle lösa situationen åt mig. Eller nåt. Men det händer ju inte. Så bäst att bara krypa ner under täcket, sova för natten och sen vakna upp med förhoppningsvis lite ny energi. I lördags blev det lugnt och igår var jag ju på det igen: en kort utflykt till Il Caffe – skam den som ger sig! Och den gången gick det faktiskt liiiite bättre. Stupade inte hemma i alla fall.

Så vi fortsätter då. En dag  taget. Testa. Falla. Testa igen. Falla igen. Testa igen. Inte falla så djupt. Dag för dag. Stund för stund.

Processed with VSCO with hb1 preset

5 saker jag ser fram emot den här veckan 

Att få ha den här lediga tisdagen med Stoffe. Vi ska njuta, vila, promenera, fika, kolla film och laga mat. Älskar lediga dagar mitt i veckan!

Att Esther kommer onsdag-torsdag. Då ska jag ligga och skeda med henne i sängen och bara dofta in hennes mjuka, varma, lockiga päls. Och så några promenader och allmänt bus på gården. Kanske får vi chans att busa med grannens kungspudel Nero (världens roligaste och knäppaste hund – visste inte det och pudlar!)

På fredag kommer en stor (liten??) överraskning! Kan knappt vänta att få visa! Har längtar efter detta i flera månader och nu äntligen…

Gå på yinyoga på Yogayama en kväll i veckan. Ligga där med kuddar och filtar och band och block och bara vila kroppen i sköna stretchpositioner. Mmm.

Att få bli lite piggare än vad jag var igår. Jag vilade, skötte mig och allt det där. Kroppen vi kan väl bli vänner igen? Pls?

16 augusti 2016

Idag är det ett år sedan jag öppnade upp den här bloggen. Då på en annan domän och en annan portal, men ändå densamma. Syftet finns kvar. Och är uppfyllt. Jag valde att skriva av mig för att det där minnet av mamma gjorde så fruktansvärt ont. Det hade då gått tre år och smärtan vägrade avta. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag började skriva. Skriva så som det kändes. Och efter hand märkte jag att det jag skrev blev lättare att bära; som att jag satte ord på det och smärtan fick vingar och flög vidare av sig själv. Utan att jag behövde gå och släpa på allt det där tunga.

Det var det det här inlägget som var det första jag publicerade. Något fint i det. Som ett minne.

Och faktiskt så har det verkligen hjälpt, att skriva. Och mer därtill. Idag bär jag ett helt annat minne inom mig av min mamma. Stundtals gör det fruktansvärt ont men inte alltid, inte varje dag och absolut inte hela tiden. Och det känns väl nästan konstigt att skriva det? Men så är det verkligen. Det har lättat.

Men bloggen har hjälpt mig på så många andra sätt också. För ett år sedan minns jag att jag var hos min läkare och försökte pressa honom på hur jag skulle kunna komma i kontakt med andra som är utmattade. Vart kan jag vända mig, frågade jag. Vet du någon grupp? Men nej, inget sådant. Och jag berättade att jag kände mig så väldigt ensam. Ingen i min omgivning var ens i närheten av att ha förstört kroppen så som jag hade gjort, ingen jag kunde dela min tankar och innersta känslor med. Mina vänner runt mig ville så gärna hjälpa men det gick inte; jag kände mig ständigt missförstådd. Men så när jag började skriva här inne så sakta dök det upp människor runt mig som var precis i samma situation. Och vilken lättnad! Då lossande något i mig och jag vågade skriva mer öppet och ärligt och jag vågade framförallt dela mina texter, innan var jag tyst som en mus om att jag ens skrev – vem skulle vilja läsa?!

Så ett syfte formades till ytterligare ett och nu är skrivandet en del av min läkning. Tack alla ni som läser och peppar och stöttar här inne – oj vad ni ska veta att ni hjälper mig. Jag kunde inte vara mer tacksam.

Så, idag då. Det är den 16 augusti. Dagen innan min mammas årsdag. Då, 2012, när hon gick bort hade vi Emma och Calle över på middag dagen innan allt hände. Då hade jag ingen aning. En kväll som jag än idag minns som magisk, och när pappa ringde mig på tunnelbanan morgonen efter och berättade att mamma var borta så kunde jag inte alls få ihop det; vi hade ju nyss en jättetrevlig kväll och så händer detta? Blir man inte mer förvarnad än så? Jag vet inte vad jag trodde men jag trodde i alla fall inte att döden kom som en sån chock. Så snabbt. Även om det egentligen var allt annat än snabbt, det kan ju se nu, med klarare ögon. Men, i alla fall, försöker vi hålla fast i den 16 augusti. Vi fortsätter middagarna med Emma och Calle dagen innan, för att hedra, och idag ska vi in till Urban Deli på Sveavägen och dricka massor av drinkar. För imorgon är en tuff dag och då behöver jag först mina vänner. Och fira minnet av mamma. Hon hade aldrig velat ha det på något annat sätt.

IMG_4948

IMG_1366

_MG_8505

IMG_2354

_MG_8286

Känner mig lite bussig idag och bjuder på några riktigt gamla bilder. Foto Bea Karlsson

Gårdagen

Igår kväll när bestyren var fixade och vi sjönk ner i soffan med varsin kopp te och lite god choklad så började jag gråta. Och denna gången var det inte för att jag var övertrött eller hade ont i kroppen, utan för att jag var så lycklig! Jag kände pirret i kroppen, bubblorna i bröstet av glädje, jag hade orkat hela dagen och var fortfarande glad och ganska pigg. Det är så stort! Hoppas inte det är att jinxa att jag säger detta nu??! 

Dagen såg ut såhär:

Vi gick upp runt 8.00 (sovmorgon på helgen) och mellan 8.00-9.30 satt vi i soffan med varsin frukostsmoothie, massor av filtar, myskläder och kollade på vår serie som vi följer just nu. Sen gjorde vi oss iordning och klockan 10 gick vi till Coop och handlade inför lunchen. Efter handlingen vilade jag mellan ca 11-12 och under tiden fixade Stoffe här hemma, plockade undan och städade upp lite. Efter det körde vi matlagning 12-13 och sen kom Therese och Robert vid 13. Vi hade en härlig lunch och snack till runt 16 och då däckade både jag och Stoffe i sängen och sov mellan 16-18. Sen… Gick jag ut en timmes promenad. Hallå?! Det är så stort! Jag brukar aldrig orka en promenad samma dag som något sånt där jippo. Men det gjorde jag nu. Efter promenaden rullade jag ut yogamattan för lite stretch, andning och meditation. Och sen en enkel middag bestående av färdigköpt tomatsoppa (perfekt en sån dag ju). Och sen duns ner i soffan med te, sköna kläder, öppna altandörrar som ger den där sköna sommarkvällskänslan och filtar… Och det var då jag insåg att jag hade orkat så ovanligt mycket utan att ens reflektera över det. Och blev så glad. Sen däckade jag i sängen vid 21.30; men det är min vanliga tid för jag är extremt kvällstrött.

Okej, hoppas jag inte jinxat nu men var bara tvungen att berätta om min maffiga dag (för en utbränd är detta som en resa fram och tillbaka till Australien på 48 timmar typ inklusive att ens bagage kommer bort, flygen är sena och du hamnar bredvid en skrikande knoddis och en snarkande gamling). Tack tack tack kroppen ❤ 

Senaste dagarna i händelser

De senaste dagarna har jag vilat. Förra veckans överansträngning satte sina spår och det enda receptet är sömn, meditation och vila så det är väl lika bra att göra som man ska? Dessutom har jag träffat en barndomskompis från Trosa som jag inte träffat på 15 (!) år. Vi tog en promenad här i Hammarby Sjöstad och pratade om allt som hänt och inte hänt och jag ler fortfarande åt att hennes skratt är precis nu som då: rättfram och äkta. Sånt gör mig glad på riktigt. Jag har rensat avloppet jätterent i badrummet men glömde visst att skruva tillbaka rören så när Stoffe kom hem och spolade i kranen sprutade vattnet över hela badrummet och det blev kaos. Hoppsan *tralallallaaaa* *hjärntrött* Emma och Calle kom över spontant igår kväll och vi hade årets mest oförglömliga sommarkväll här hemma. Det var god mat på balkongen, ljusslingor som lyste upp augustikvällen, höstvindar i luften, champagne och öl och vin och ingefärsshots i en salig blandning, dubbeldörrar öppna överallt och ljus tända. Och musik. Och vi pratade om resor vi vill göra ihop, om minnen, om välgörenhetsgalan som kommer snart, om hur vi har varandra och hur framtiden kanske kommer se ut. Och skrattade åt alla skånska missförstånd från han som jag bor med. Det blir alltid lika tokigt. Och jag fick den mest kryptiska kommentaren av min lillasyster på det här inlägget så jag blev helt till mig och grinade av lycka för vad jag tror att det betyder och kunde inte sova en blund på hela natten. För jag var så glad. Jag ville hoppa upp ut sängen och springa en mil direkt, göra världens yogapass, dansa vilt och skratta högt. Och det är ju inte så vanligt direkt. För en utbränd menar jag. Höstvindarna har kommit till Stockholm. Och jag njuter. Jag tror faktiskt jag njuter lika mycket av kylan som andra njuter av solen på våren och sommaren. För jag älskar hösten. Men det påminner mig också om att träden snart skiftar till brinnande rött och det väcker kroppen till liv med samma skärande smärta jag kände den där tidiga hösten, 2012. Då när mamma gick bort. Det var såna här dagar då. Men den röda smärtan är nu borta och inom mig bor ett grönt lugn och en glittrande gul glädje. Och så har jag haft tre lediga dagar med Stoffe och vi har som alltid vilat, läst, promenerat, kollat på serier, fuldansat i vardagsrummet och pratat så mycket när vi ska sova att vi inte kunnat sova. Blivit för uppspelta. Och sen fnittrat halva natten. 

Återhämtning

Det är ett bra tecken att jag återhämtar mig snabbare nu än för några månader sedan. Det är nästan det bästa framgångstecknet faktiskt. Dippar och svackor kommer jag troligtvis ha under lång tid framöver, alltid i samband med överansträngning och press. Men ju snabbare jag kan återhämta mig efter en dipp desto bättre är det. 

För ett år sedan hade jag en återhämtningsperiod på 5-6 veckor efter en överansträngning. En dag med för mycket press och jag låg sängliggandes i 5-6 veckor. Sakta, sakta har den tiden kortats ned och i julas var den runt tre veckor minns jag. Nu är det kanske max en vecka eller ännu mindre. 

Detta skriver jag till mig själv. Som påminnelse för att det faktiskt ändå går framåt. Även om mina dippar duggar tätt ibland så har min kropp byggt upp förmågan att hämta upp sig igen. Det är så stort! Blir så glad av den tanken. För det är ju jag som har gjort det. Byggt upp den. Jag har närt, vilat, skyddat och vårdat min kropp med näbb och klor i 20 månader. Inget har fått komma emellan oss och jag har i alla stunder prioriterat min läkning framför allt annat. Klapp på axeln! 

Det ska jag låta sjunka in idag. Fundera över. Vara nöjd och stolt över. Det är lika bra för man vet aldrig när nästa utmaning ligger för fötterna… 

Derailed

Nä men detta gick ju inte så bra. Igår dippade det rejält. Redan natten till igår så vaknade jag med helt extrem ångest; hjärtat slog, kroppen domnade, svetten rann. Ångest har jag ju haft mycket av genom åren men det har jag nu kunnat jobba bort och styra bort själv väldigt bra. Därför var detta inte en så rolig upplevelse när jag inte ens klarade att andas mig igenom attacken. Men jag insåg att det var för att jag helt enkelt tagit på mig för mycket för många dagar i rad. Det fungerar inte. Läxan lärd. 

När jag kom hem efter lunch kopplade kroppen mer helt. Då var det bara marsch in i sängen och sen låg jag där och stirrade upp i taket hela eftermiddagen och kvällen. Orkade knappt resa mig och hämta vatten. Inte en härlig påminnelse.

Så nu är det vila på schemat. Utanför fönstret börjar hösten komma och jag älskar det. Försöker njuta av det. Och jag ska lyssna igenom några av poddarna ni tipsade mig om; tack! Perfekt nu när det är sängläge och jag varken orkar läsa eller se på TV. Allt som flimrar framför ögonen är för mycket. Att lyssna är så mycket bättre. 

Inte kul detta ju. Men såhär är det med utmattning. Den gör sig ständigt påmind när man försöker glömma den. Tackar för det. Inte en kär vän direkt. Men ingen idé att bli frustrerad; det gör mig absolut ingen tjänst alls.