Just nu är jag lite tyst. För jag har ju huvudvärk och hjärntrötthet och då måste man ha tyst runt sig. Så jag intalar mig det som läkaren säger till mig varenda gång jag är där och klagar över min trötta hjärna: Det tar tid! Hjärnan är som ett vinteräpple och vad du än gör kan du inte påskynda läkningen. Äpplet blir klart en viss vecka när… det är klart. Inte mer med det. Jahapp…
De senaste dagarna har jag vilat. Förra veckans överansträngning satte sina spår och det enda receptet är sömn, meditation och vila så det är väl lika bra att göra som man ska? Dessutom har jag träffat en barndomskompis från Trosa som jag inte träffat på 15 (!) år. Vi tog en promenad här i Hammarby Sjöstad och pratade om allt som hänt och inte hänt och jag ler fortfarande åt att hennes skratt är precis nu som då: rättfram och äkta. Sånt gör mig glad på riktigt. Jag har rensat avloppet jätterent i badrummet men glömde visst att skruva tillbaka rören så när Stoffe kom hem och spolade i kranen sprutade vattnet över hela badrummet och det blev kaos. Hoppsan *tralallallaaaa* *hjärntrött* Emma och Calle kom över spontant igår kväll och vi hade årets mest oförglömliga sommarkväll här hemma. Det var god mat på balkongen, ljusslingor som lyste upp augustikvällen, höstvindar i luften, champagne och öl och vin och ingefärsshots i en salig blandning, dubbeldörrar öppna överallt och ljus tända. Och musik. Och vi pratade om resor vi vill göra ihop, om minnen, om välgörenhetsgalan som kommer snart, om hur vi har varandra och hur framtiden kanske kommer se ut. Och skrattade åt alla skånska missförstånd från han som jag bor med. Det blir alltid lika tokigt. Och jag fick den mest kryptiska kommentaren av min lillasyster på det här inlägget så jag blev helt till mig och grinade av lycka för vad jag tror att det betyder och kunde inte sova en blund på hela natten. För jag var så glad. Jag ville hoppa upp ut sängen och springa en mil direkt, göra världens yogapass, dansa vilt och skratta högt. Och det är ju inte så vanligt direkt. För en utbränd menar jag. Höstvindarna har kommit till Stockholm. Och jag njuter. Jag tror faktiskt jag njuter lika mycket av kylan som andra njuter av solen på våren och sommaren. För jag älskar hösten. Men det påminner mig också om att träden snart skiftar till brinnande rött och det väcker kroppen till liv med samma skärande smärta jag kände den där tidiga hösten, 2012. Då när mamma gick bort. Det var såna här dagar då. Men den röda smärtan är nu borta och inom mig bor ett grönt lugn och en glittrande gul glädje. Och så har jag haft tre lediga dagar med Stoffe och vi har som alltid vilat, läst, promenerat, kollat på serier, fuldansat i vardagsrummet och pratat så mycket när vi ska sova att vi inte kunnat sova. Blivit för uppspelta. Och sen fnittrat halva natten.
Det är ett bra tecken att jag återhämtar mig snabbare nu än för några månader sedan. Det är nästan det bästa framgångstecknet faktiskt. Dippar och svackor kommer jag troligtvis ha under lång tid framöver, alltid i samband med överansträngning och press. Men ju snabbare jag kan återhämta mig efter en dipp desto bättre är det.
För ett år sedan hade jag en återhämtningsperiod på 5-6 veckor efter en överansträngning. En dag med för mycket press och jag låg sängliggandes i 5-6 veckor. Sakta, sakta har den tiden kortats ned och i julas var den runt tre veckor minns jag. Nu är det kanske max en vecka eller ännu mindre.
Detta skriver jag till mig själv. Som påminnelse för att det faktiskt ändå går framåt. Även om mina dippar duggar tätt ibland så har min kropp byggt upp förmågan att hämta upp sig igen. Det är så stort! Blir så glad av den tanken. För det är ju jag som har gjort det. Byggt upp den. Jag har närt, vilat, skyddat och vårdat min kropp med näbb och klor i 20 månader. Inget har fått komma emellan oss och jag har i alla stunder prioriterat min läkning framför allt annat. Klapp på axeln!
Det ska jag låta sjunka in idag. Fundera över. Vara nöjd och stolt över. Det är lika bra för man vet aldrig när nästa utmaning ligger för fötterna…
Fortsatt har jag ont i kroppen. Ni vet sådär trött-ont. Ledvärk. Det enda jag kan likna det med är när man var liten och hade växtvärk, detta känns precis likadant. Fast i prick hela kroppen. Det gör jätteont och ibland vill jag bara krypa ihop i fosterställning i sängen och gråta tills värktabletterna kickar in. Vissa gånger gör jag det också… Det är faktiskt okej att vara ledsen och ynklig i det här.
Grejen är att det hjälper nästan inte alls att vila när jag har såhär ont. Inte direkt i alla fall. Det kanske hjälper på sikt såklart för kroppen blir mindre trött, men här och nu under dagen så är värken densamma. Det gör att jag har ganska lätt för att försöka ta mig an saker som gör att jag slipper tänka på hur ont det gör. Men det är ju en för jäklarns dålig strategi. Så det har jag i åtanke när jag svävar bort i uppgifter och tankar.
Vi har med hänsyn till detta haft en lugn dag. Vaknade på hotellet, åt en urgod frukost med massor av frukt, smoothie, hemgjord bönröra, kaffe och färskpressad juice. Mmm… Sen promenerade vi ner till Nybrokajen och åt lunch och tog båten hem. Väl hemma har vi vilat, legat i varsin soffa på balkongen och läst och… Nej. Inget mer. Bara vilat helt enkelt. En kort yogastund för att stilla mitt röriga sinne idag. Yepp. Inget händer och ändå är allt en enda röra. Knasigt det där.
När ens lakan och madrass är helt uppslitna. Då vet man att de antingen:
För mig gäller alternativ två. Hela lakanet och madrassen under (enbart på min sida av sängen såklart…) har stora hål i sig. Jag har nog legat där alldeles för många timmar. Inte ens Ikeas slitmaskiner kommer upp i så många timmar på 19 månader tror jag. Dags att köpa nya som kan slitas med hälsan (?!).
Idag tog vi bilen och körde ut till Ingarö för att bada. Nu ligger vi här på stranden och njuter av molnen (….). Jag smorde in mig med spf 30 men nu undrar jag snarare om vi har ett paraply i bilen. Ingen sol i sikte. Vi har i alla fall, likt en äkta småbarnsfamilj, med oss pastasallad och fika och kaffe och saft. Japp. Vågade inte lita på att detta kunde levereras på plats så kylväskorna åkte med.
Det är skönt att komma iväg på lugna aktiviteter som passar min utmattning. Nu har vi rest tre veckor i rad och det är faktiskt rätt härligt att vara hemma ett par dagar nu. Vi tar allt väldigt slow och mest fikar, kollar vår nya serie (Marcella på Netflix), promenerar, lagar mat och sover. Om ett par dagar åker vi ut i skärgården så batterierna måste laddas inför det. Tankar om Utmattning lärde mig att vila i förebyggande syfte; något jag verkligen tagit fasta på och gör hela tiden. Även om jag inte är trött så vilar jag när jag vet att jag borde vara trött för då är jag troligtvis det, bara att min kropp har en extra energi som gör att jag kan nonchalera tröttheten ganska länge. För länge. Inte bra. Bättre att låta kropp och knopp komma i balans och landa i nuet genom vila. Det tar jag fasta på dessa dagar när jag verkligen kan. Man vet aldrig när man behöver den där reserven.
Om jag hade skrivit i rubriken alla gånger jag känner mig trött hade det varit ungefär så många gånger; 516 893. Men oftast skriver jag ju något annat. Men inte idag. För jag orkar inte tänka.
Vi skulle åkt ut till Saxemara och ätit på Stoffes pappas restaurang ikväll, men så blev det inte. För mig i alla fall. Stoffe fick åka själv. Jag har hela dagen varit så trött att jag knappt orkar stå upp. Har bara legat i sängen hela dagen och stirrat upp i taket varvat med att läsa någon tidning. Eller klappa katten. Spännande (katten är dock rätt spännande!). Som tur är har jag världens bästa svärföräldrar som lixom inte alls dömer ut mig utan när jag kommer upp helt yrvaken klockan kvart över sju på kvällen, efter dagens 50 sovpass, utbrister de bara: ”åh vad bra att du är vaken, nu är middagen klar!” Inte mer än så. Inte tusen frågor eller oroliga blickar eller påståenden. Så skönt. Och inte heller kommenterar de att jag har samma t-shirt på mig som jag sov i natten innan, att min tofs på huvudet suttit kvar sen natten, att jag inte duschat på hela dagen, att jag skulle behövt få lite luft. Ingenting. Tack ❤
Så nu är Stoffe hos sin pappa en stund och kommer snart hem igen. Såna här dagar suger det att vara utbränd. Jag blir frustrerad, ledsen och får dåligt samvete över saker jag inte orkar vara med på. Saker jag verkligen vill vara med på. Som jag sett fram emot. Det gör mig ledsen. Verkligen, verkligen ledsen. Blä.
Och så tillslut fick vi tummen ur och åkte in till Split – i två timmar. Det är helt sant. Vi tog en taxi in (pga utmattad ni vet, det där med att göra livet enkelt står fast) och gick runt lite därinne, åt en supergod kebabrulle utan kött och tog en taxi hem igen. Två timmar och trettio minuter efter att vi lämnade hotellet låg vi i solstolen igen. Yepp.
Dagarna här är ganska lika. Vi har saktat ner tempot rejält och fokus ligger på njuta, vila, mat och yoga. Samma visa varje dag: efter frukosten är det ner till stranden för vila i solsängarna, läsa, bada och spela ping-pong. Efter en stund släpar vi oss till beach restaurangen 7Palms för deras goda grekiska sallad och vila i skuggan. Varm mat är inte ens att tänka på… Mitt på dagen drar vi oss undan solen och ändå sitter man på restaurangen och det rinner svett på kinderna, ryggen, magen… Så tar man varm mat lär man önska att man blev till en pöl så man kunde rinna ner i en brunn någonstans och svalka sig med det övriga vattnet. Typ.
Igår packade vi återigen ryggsäcken med vatten och badkläder och vandrade åt andra hållet, norrut, mot Brela. Sen upptäckte vi förvisso att Brela bara var typ 15 minuters promenad bort så vi gick förbi det och längre upp längs med kusten. Vi hittade en fin badplats och la oss där och njöt. Badplatser här kan vara långa stenstränder, ministenstränder, eller klippor eller avsatser som ser ut som rev. Överallt finns också trappor uthuggna i sten så man enkelt kan gå ner i vattnet. Supersmidigt!
alldamnstories 