Att inte stressa över att kroppen tar längre tid att läka än vad jag förväntade mig – det är enklare i vissa avseenden och svårare i andra. Förväntningar… Dem håller jag mig borta från nu så gott jag kan. Jag accepterar till viss del den extrema trötthet som kommer med en utmattningsdepression, men ibland tar egot över och jag blir frustrerad över saker jag vill göra men inte orkar. På senare månader har det varit lite enklare för jag har lixom vant mig. Vissa dagar är det en hel dagsuppgift att gå till Coop och handla middag, medan andra har jag kunnat kanske se en vän för en lunch eller gå en kort promenad. Ja, det är där ribban ligger. En lunch med en vän är en sällsynt aktivitet numera för krafterna finns inte där. Huvudvärk utan dess like, kroppen som skriker av smärta i varenda cell och tröttheten som är så total att jag ibland får nästintill panik. Men jag ser till att hålla huvudet fritt från giftiga tankar och mantrat går i mig att min kropp läker, min kropp läker, min kropp läker. Jag måste försöka tro det. 

28 år och utbränd. Hamna i statistiken bland alla duktiga flickor som går rätt in i väggen alldeles för tidigt. Ja, eller det ska ju aldrig hända egentligen men ännu mindre när man ska leva livets glada dagar som ung. Att vara 27 år och vakna en dag och känna att det är en omöjlighet att överhuvudtaget gå upp ur sängen, jobbet finns inte på världskartan. En krasch utan dess like. Det har gått 8 månader och jag kan fortfarande spendera hela dagar i sängen utan att knappt orka vända mig om. Mina vänner har tålmodigt och stöttande väntat vid min sida. Min familj och älskade S har burit mig när jag har fallit. Min älskade mamma har varit min skyddsängel.