Imorgon sticker vi till Teneriffa. En paus som kommer lägligt. Mitt huvud bankar och ömmar och de senaste dagarna har jag inte ens kunnat se på tv, föra normala samtal eller läsa. Allt gör ont. Det är väl en normal reaktion nu när jag börjat med ny tjänst och sitter vid datorn hela dagarna, hjärntröttheten ligger lixom nära tillhands för kroppen ännu.

Det kan se förvirrande ut i bloggen eftersom jag har en tendens att skriva mer i perioder när allt inte är toppen. För annars har jag lixom fullt upp. Men denna hösten, sedan i mitten av sommaren, har jag mått väldigt bra. Jag har känt mig stark och glad och mina fysiska symptom har minskat allteftersom. Men såklart i perioder som denna, när jobbet trappas upp, så slår det tillbaka. Och så blir jag lite ledsen såklart. Men men. Det är väl normalt antar jag. Men kontentan är ändå att jobbet har fått mig att må så otroligt mycket bättre. Rutinerna gjorde att jag orkade lyfta lite till. 

Hursomhelst så ska det bli en skön vila från datorer och telefoner och allt annat surr. Vi checkar in på ett härligt hotell med yoga och bad. För exakt ett år sedan såg det ut såhär, då pausade vi en stund på Sheraton Salobre i Meloneras:

Hoppas ni får en fin vecka ❤️

Blä. Ångesten som kommer av att man försöker göra nya saker. Eller en sak för mycket. Lära sig ett datorprogram, typ. En enda liten sak för mycket och kroppen skriker NEJ! Hjärnan kollapsar totalt. Ett pip från någon och jag blir spänd och gråtfärdig. Hoppar till av ljud. Orkar inte se tv eller telefon eller läsa en bok. 

Efter jobb och eftermiddagsvila gick jag en promenad i skogen, tappade andan av alla vackra färger, kände kärleken i bröstet. Dunk dunk dunk. Och så behövdes det disktabletter så en sväng inom Coop ovanpå det. Kände paniken växa. Kunde knappt andas när jag väl kom till kassan. Domningar i ansiktet och benen. Kroppen som förbereder flykt. Bit mig men det kommer inget blod. Småsprang hem i panik. Och nu försöker jag vara förstående mot mig själv. Det är tufft med nytt jobb. Förändringar. Allt som ruckar mitt mönster drar undan prick all min stabilitet för stunden. 

Så, what to do? Andas eller nåt. Även om jag helst vill gråta och säga till hen som bestämmer att nu ORKAR JAG INTE MER! Hur mycket ska en behöva kämpa?! 

Och juste. Så läste jag Lotta Lundgrens debattartikel på SvD som ärtan på moset. Grädden i glassen. Oliven i ginen. ”Ytliga människor med ytliga ideal drabbas alltid av tomhet och utmattning.” Joråsåatte. Tackar och bockar. Kärlek och förståelse. Den bollen tänker jag inte fånga, nope. 

Idag var jag på nya jobbet igen, jobbade så som planerat. Blev så extremt trött att jag knappt orkade cykla hem från Gullmarsplan sen, men jag tror ändå att det är normalt att det blir en dipp nu med nya jobbet. Jag har ju lagt till en resväg på cirka en timme och en kvart, och dessutom måste jag numera äta lunch på jobbet för att få ihop timmarna, så det blir rätt mycket mer. I tid två timmar mer per dag och i ansträngning en hel massa mer än så. Men jag trivs verkligen bra! 

Och min läkare säger alltid (behöver påminna mig själv nu!): ”När du lägger till aktiviteter så får du tillbaka symptom på utmattning men det betyder inte att du är sämre i din utmattning.” Så bara för att det just idag känns som att jag aldrig mer kommer komma upp ut sängen och jag blir såklart lite ledsen av tröttheten för den är förknippad med så mycket tråkigheter i min hjärna, så vet jag rent logiskt att detta är normalt. Såhär måste jag pusha mig för att komma framåt. Så nu är det bara jobb på jobbdagar och inga fler aktiviteter eller knappt ens matlagning. Förenkla blir ledordet och vila är det viktigaste just nu. 

Så efter veckans bakslag så provar jag igen. Allt blev helt enkelt för mycket och vi fick alltså dra oss ur köpet av lägenheten i sista stund. När jag skriver det vill jag gråta lite för jag ville så gärna flytta in i den där fantastiska lägenheten, men kroppen klarar inte allt på en gång. Jag får helt enkelt samla mig och minnas att lägenheter finns alltid, hälsan är min prio just nu. Och framförallt: att jag ens övervägde att flytta är så stort! Det hade inte hänt för sex månader sedan. Framsteg ändå alltså *fanfar*. 

Och jag skulle varit hemma från jobbet idag också (var hemma i tisdags och igår för att landa kroppen) men imorse kände jag mig så sugen på att våga mig på att i alla fall åka in fram och tillbaka med tunnelbanan och typ ta en kaffe på jobbet. Sagt och gjort! Var mer noga med min morgonrutin imorse, slarvade av nån dum anledning i måndags, och tog 20 minuter promenad innan fruskost när solen gick upp, kollade in bävern som käkar pinnar på exakt samma ställe varje morgon, kikade på svanarna som sovandes guppade på vattnet och gjorde sen min oljemassage med olivolja som jag fick av min ayurvediska läkare. Sen cyklade jag till Gullmarsplan och tog tunnelbanan därifrån. Lite mer medveten helt enkelt. En del stresspåslag men galaxer ifrån hur det var i måndags. Skam den som ger sig. 

Mitt i all den här röran är jag extremt tacksam över min chef som är så förstående och tillmötesgående. Jag är numera rak och ärlig med hur jag mår och vem som helst hade kunnat backa vid den tornadon. Men han möter mig alltid och kommer med förslag på hur vi kan underlätta och jag kunde verkligen inte vara mer tacksam. Så idag var det verkligen roligt att vara tillbaka och mötas av den positiva känslan. 

Och hur viktigt är det inte att både känna efter när det är för mycket, för att då backa, men också känna efter när man faktiskt vågar testa vingarna igen? Att inte bli bekväm är också en övning. Jag har en tendens att dra mig undan jobbiga och påfrestande situationer för att skydda mig mot stress och ångest (hej psykologtimmargångerhundra) så idag gjorde jag mig stolt när jag vågade sitta upp på hästen igen. På det igen bara! 

Sist men inte minst, några bilder på lägenheten som inte blir vår denna gången. OBS! Bortse från inredningen 🤓 

Kök och matsalsdel separat, och stor balkong mot innergården. 

Coola industrifönster. Härinne skulle bli yogarum! Nej vi har ju inga barn så då får man lyxa med sånt tillsvidare va?! 

Ljuvligt badrum som är lite mer grått än på bilden. Ville typ bosätta mig i enbart badrummet. Älskade det. 

Och ja det fanns ett stort eget gym i huset, torrbastu och ångbastu och hundspa och yogastudio och inte minst… 

BIO. En annan gång ❤️ 

Samtliga bilder är från Mäklarhuset.se Objekt: Hammarby Allé 53 B i Hammarby Sjöstad 

Just nu är allt i mitt huvud och min kropp kaos. Så många förändringar som råkar komma samtidigt. Igår började jag nya tjänsten. Vi letar lägenhet febrilt och planerar fotografering och visning av vår nuvarande. Och ovanpå det ett par grejer som skakade om mig rejält förra veckan. Behöver jag säga att mina stresssymptom är på max? Jag sover riktigt dåligt, gråter och är emotionell på ett sätt som inte är härligt, ångesten flyger i taket och igår påväg in till jobbet fick jag en rejäl ångestattack som jag inte lär glömma i första taget. Jahapp. Är det detta som kallas bakslag antar jag? 

Idag har jag varit hemma från jobbet och istället bokade jag tid hos psykologen och träffade henne nu på eftermiddagen. Tillsammans kunde vi reda upp lite surr i huvudet och vi pratade om att strukturera upp i huvudet en sak i taget. Inte bli överväldigad av allt, för även om vi köper lägenhet nu så ska inte vår fotad förrän om två veckor, visas om fyra veckor, flytt om kanske tre månader… ja sånt. Och jobbet får jag ta dag för dag. Inte låta rädslan ta över (mina nervbanor vill få det till att jag är tillbaka till innan kraschen, så är det givetvis inte). Men jag blir rädd. Så är det bara. Alla alarmsystem lyser rött och nu när jag lärt mig lyssna blir jag så rädd. 

Men jobbar på det. En stund i taget. Andas. 

Punkter vi kom fram till som kan hjälpa i alla fall mot panikattacker på tunnelbanan:

– Magandning

– Spänna händer och axlar krampaktigt för att sedan slappna av och känna skillnaden

– Tysta hörlurar (hur kunde jag glömma dom hemma igår??!) / öronproppar 

Men gör bakslaget att jag ska stoppa livet och fly från problemen? NEJ! Jag ska påminna mig själv om att bakslag är bra för det gör att jag återigen får tillfälle att använda verktygen jag fått i min utmattning. Nu prövas vartenda ett. Och jag måste komma ihåg att hitta glädjen i alla de förändringar som pågår. För det är ju därför jag genomför dom. För att jag är nyfiken på hur det skulle kännas med dom implementerade i mitt liv. Glädjen… som jag har jobbat med den de senaste månaderna. Nu ska jag bara hitta den igen. 

Puuuhhhh! Hoppas ni mår bättre än vad jag gör just nu ❤️ 

Tack tack tack för era fina kommentarer om SVT-klippet ❤️ Ni är så fina! Vi bär alla på vår egen historia och även om allas resa in i väggen är raktigenom individuell, så finns det ändå så många saker vi delar. Processen är ju både samma, lika och helt olika. Allt på samma gång. 

Det är så många jag möter som lixom trevande frågar om det där med att gå in i väggen. Hur går det till? Vad hände egentligen? Hur vet man att man gått in i väggen? Och egentligen finns ju inget svar på det. Men man VET. Man bara vet så in i bomben säkert (när man har smält att man inte har fått en stroke eller en hjärtattack eller något annat medicinsk identifierbart) att det är just väggen man hamnat i. Och då ligger man platt på rygg och försöker att bara andas. Men knappt ens det klarar man, för andetagen går lixom bara antingen in eller ut och aldrig åt båda hållen. Det tar bara stopp i varenda system i kroppen. Och så fort jag tänker på hur min resa in i väggen startade, peakade och rullades fram, då blir jag så ledsen att jag vill gråta. Vilket jag också oftast gör. 

Och jag gråter mer nuförtiden. Både när jag är glad och när jag är ledsen. Jag biter inte ihop när någon sjuger en låt fantastiskt på sin Idol-audition, när jag ser en sorglig film, när jag översköljs av tacksamhet för att all skit jag gått igenom de senaste åren har lett mig till en plats inuti mig själv som är glad och närvarande, när teet jag dricker på min yogamatta värmer mig inifrån och jag badar i ett hav av ljus, när jag tänker på att våra bästa vänner ska flytta till andra sidan jorden och jag vill skrika och säga att det är orimligt, kärleken är för stor. Den gör att jag blir både glad och ledsen om vartannat och allt måste bara ut.

Tack för att ni låter mig ventilera. För att ni ger era kloka perspektiv så mina tankar kan lossna och vidgas. För att vi tillsammans faktiskt kan förändra ett samhälle som är helt fucked up av prestationer och yta yta yta. Det vi känner är på riktigt. 

Några av er kanske minns att jag spelade in ett kort klipp för SVT i februari? Igår släpptes avsnittet och ni hittar det här. Jag vågade först inte titta och det tog faktiskt ett helt dygn innan jag kände mig stark nog för att se klippet. Men nu har jag kikat. 

Ni är nog många med mig som känner igen känslan av att själva ”kraschen” är mer eller mindre av ett trauma och i alla fall för mig så gör det fortfarande otroligt ont att tänka tillbaka på veckorna innan kraschen, den dagen och även tiden precis efter. Det var känsligt att prata om (som ni märker) och jag skulle inte alls säga att jag har bearbetat klart detta än. Kanske tar det tid. Kanske behöver jag mer distans och mer kraft i mig själv för att inte bli rädd att prata om detta, eftersom kroppen på något sätt reagerar instinktivt med skräck vid tanken på pressen jag kände innan jag kraschade. 

Men hursomhelst så kolla gärna själva på klippet. Jag såg att jag pratade om mammor som inte är närvarande, och självklart inkluderar det även pappor (hello!). Jag tänkte bara utifrån min egen roll som kvinna och i framtiden mamma till små goa barn; hur jag har visualiserat mig till att jag trott att jag kommer att vara en stressad mamma. Förut. Inte längre. En liten parentes då. Så ni inte tror att jag tänker att pappor skulle slippa undan stressen av två barn hängandes i rockärmen samtidigt som jobbet kallar. Nope. Inte min man i alla fall! Vi kommer få jobba med närvaron och kravbalanseringen tillsammans ❤ 

Tack till SVT som gjorde att jag kände mig så otroligt bekväm att våga vara sårbar den där dagen i februari när vi spelade in. Som för övrigt ju visat sig vara en av nycklarna till lyckan, det där med sårbarheten. Den behövs för att våga falla fritt och känna pirret av kärlek och närvaro. 

Även om jag har legat hemma sjuk senaste veckan så har det hänt en del på jobbfronten. I fredags blev det klart att jag ska byta roll och växla upp ett par snäpp och då samtidigt även flytta in till huvudkontoret som ligger inne på Holländargatan. Hittills har jag ju jobbat ute i Hammarby Sjöstad, där vi också bor, vilket har varit en väldigt smidig start för mig. Men ett tag har vi nu pratat om nästa steg i processen och hur det ska se ut. Det gäller ju att våga utmana men inte gå för fort fram; en så svår balans. Men nu testar vi nästa grej som är att jag får mer eget ansvar och uppgifter som går i linje med det jag vill göra sen.

Om jag är livrädd? Hell yes! Om jag är superpeppad? Jaaaa! Jag är så glad och det känns nästan som att jag lixom har fått ett jobb på riktigt. Det är ju bara arbetsträning, I know, men för mig är det så stort. Och framförallt ytterligare ett steg i rätt riktning. 

Vi får se hur pendlingen med tunnelbana och grejer ska gå, och om jag kanske helt enkelt måste ta ”den långsamma vägen” med båt istället in till stan och promenera, men allt sånt får jag försöka klura ut efter hand. Prova mig fram. Kanske varierar jag och kanske till och med kan jag cykla lite längre fram. Såna där grejer oroar jag mig väl mest för eftersom jag förknippar jobb i stan med mycket stress från förr, även om jag ju gick in i väggen av så många fler anledningar än jobbet. Men min hjärna tillämpar någon enkel typ av associationsteknik där alltså jobb och tunnelbana i kombination får mina nervceller att spännas till fiolsträngar. Något jag måste jobba på; att inte låta mina rädslor ta över. Att jag är rädd för något betyder inte att jag inte ska göra det. 

Och vad mer är helt fantastiskt? Jo massa saker! Jag kommer sitta på ett kontor som är en takvåning högst upp i ett megafint hus, med snedtak och utsikt över takåsar och känslan av att vara hemma hos någon. Hur härligt och minns ni detta inlägget (what you wish for osv…)? En helt underbar plats att hänga på och jag visualiserar att jag kommer kunna njuta ordentligt av ljuset och myset. Och jag har världens finaste och härligaste kollegor som lixom fått mig att inse att jag älskar att jobba (OBS jobba lagom!) och att vara en del av ett team. Kunde inte minnas att det ju var såhär roligt?! Och jag jobbar två kvarter från Stoffe vilket känns så tryggt och skönt. Lunchdejter coming up. Och jag kommer sitta sååååå nära SATS Sveavägen som ju är inriktade på YOGA! Och vem undervisar där om inte min favorityogalärare i hela världen; Shay Peretz?! Som jag kommer hänga där när orken kommit ikapp och jag har anspassat mig till min nya jobbsituaion. De har yinklasser med flera av lärarna jag är vad vid från Yogayama så det är ett perfekt lunchbreak eller efter-jobbet-vila. 

Ibland alltså. Universum. Thank you thank you thank you. 

Det har inte varit någon direkt action de senaste dagarna för jag har åkt på en dunderfökylning. Sängen har hägrat som så många gånger förut de senaste åren, men vad härligt det är att ha en ”vanlig” sjukdom som går över snabbt. Hallå? En förkylning är tidsmässigt en nysning mot vad en utmattning är. Så det njuter jag av. 

Mest har det varit att kolla serier och film och att läsa böcker. Jag har sett klart alla säsonger av Girls och grät när sista avsnittet gick. Lena Dunham alltså; ett jäkla geni. Och nu kollar jag på The Handmaids Tale, har ni sett den? Väldigt konstig och jag får en obehaglig känsla i magen av varenda scen, men kan ändå inte sluta titta. Men slår ändå sista slaget för Big Little Lies som min syster tipsade mig om. Jag bugar mig djupt för den som skrivit och producerat den serien. Bäst. Varenda detalj är ett mästerverk. 

Ett par mobilbilder har jag i telefonen som jag kan dela med er:  

Såhär spännande och slabbigt (tallrikarna, skrattade högt!) såg det ut när jag och Stoffe var rejält trötta häromkvällen. Då gick han och köpte färdig pumpasoppa från Spoons, ibland blir det så, och så dunkade vi in lite näring genom sallad på avocado, spenat, vitkål, tomater, rödlök, gurka och dressing på olivolja och linfröolja. Numera är jag inte nitisk på att jag måste laga all mat från grunden, har haft såna perioder, och allt behöver inte heller vara svart eller vitt. Halvfabrikat kan pimpas med något mer nyttigt i salladsväg så är det faktiskt helt okej. OCH; alla måltider äts saaaakta vid matbordet och tuggas ordentligt – det viktigaste för att ta upp maximalt med näring från maten. 

Emma och Calles hund har varit sjuksällskap en dag. Vi låg väl mest i soffan och krigade om vem som skulle få mest plats. Vinnaren? Ja, han syns på bilden. 

Och så har jag gått all in på gröt ett tag. Jag är en riktig periodare när det gäller frukost och snöar in på en sak, för att hålla fast vid det i några veckor, och sedan byta. Yepp. Helt osentimentalt. Men gröt är alltid en bra go-to. Här med linfrön, chiafrön, Discovery-äpple i bitar, pumpafrön och solrosfrön. Med matchalatte. 

Häromveckan såg dock varenda frukost ut såhär istället:

Rostat surdegsbröd med avocadoröra (mosad avocado med citron och flingsalt), smoothie med granola som jag gjorde själv och matchalatte… mmmm… blev sugen på den nu. I matchan har jag en halv tesked Ashwaghandapulver eftersom jag inte äter någon antidepp. Bra för det mesta men mest av allt mot ångest och bra för hjärnan. Tips tips 🙂 Smakar som en häst luktar men vad tusan? 

Ja men vilket spännande inlägg alltså. Ni smäller väl av där bakom skärmarna. Men ungefär så spännande känner jag mig här med alla snorpapper och urdruckna koppar med ingefärste. Livet alltså. Så vackert raktigenom ❤️

I helgen var vi på Vår Gård ute i Saltsjöbaden på 50-års fest. Temat var Gatsby och 160 personer införlivade verkligen känslan av 20-tal; det vimlade av fjädrar och hattar och glitter och fransar. Väldigt vackert. Att vi inte var hemma förrän fyra på morgonen är ett bra betyg. Och en person i familjen är gaaanska stolt att hon orkade hela kvällen. Hur häftigt ändå?! 

Dock, innan festen fick jag tänka på följande:

• Vila exakt hela dagen, inte ens en promenad fick påfresta kroppen
• Lugna aktiviteter dagarna innan, se till  att ha en liten buffert med energi i ryggsäcken 
• Äta ordentligt med mat så att kroppen har en energireserv
• Inte titta på tv eller lyssna på musik eller annat störande under dagen, utan låta huvudet vila ordentligt
• Inte dricka för mycket kaffe eller sånt som gör mig stirrig, lugna drycker och mysiga kläder hela dagen
• Yoga en kort stund hemma med fokus på att komma ner i kroppen och fördjupa andningen 

Allt är individuellt såklart, vad man gillar och vad man mår bra av, men för mig blev ovan punkter en plan för hur min energi skulle kunna räcka så jag kunde ha en rolig kväll helt enkelt. Och det fungerade! 

Den där pyttelilla pricken i himlen är en drönare som filmade och tog bilder på oss hela kvällen. Drönare är lite läskiga och coola samtidigt, nästan som en levande varelse i sitt beteende. Jag var på en föreläsning med Kairos Future för ett par år sen och de berättade om hur man i framtiden kommer använda drönare för leveranser av paket direkt till bostäder. Häftig och kanske en gnutta obehagligt beroende på hur nära de ska komma… 

Ledsen för dålig bildkvalitet. Lämnade kameran hemma så jag tog bilderna med min mobilkamera, och jag har råkat lägga min telefon i olivolja så kameralinsen är helt suddig. Men utsikten är vacker ändå.