Mia Skäringer har gått in i väggen som många av er vet. På hennes Facebooksida la hon upp en så fin text om sin utmattningsdepression. Och jag har läst den här texten. Om och om och om och om igen. För den berörde så mycket. ”Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid.” Vad säger man.. Kan vara det finaste någonsin. Genialt. Magiskt. Medan alla tror hon har sin bästa tid. Så sant Mia. Nu publicerar jag hennes text här och såklart hänvisar jag till hennes Facebooksida där ni kan läsa fler av hennes inlägg.

Mia; all kärlek. Tack för att du satte ord på hur det är att brinna upp. Att känna känslorna ingen annan har tid att känna.

”Det kommer en dag i hennes liv då hon inte förmår bedra sig själv längre. En sällsam gråt utan ände. En dag utan slöjor. Då solen lyser igenom märg och ben, då regnet smattrar mot hjärtat. Varje droppe så tung att köttet dallrar och jorden skälver. Nollpunkten. Ansikte som grimaserar i invanda förväntade uttryck. Inuti tomhet. Inuti panik. Som att gå på rutin. Säga det som förväntas. Flina utan ögon. Det finns ingen hellre stans hon vill vara men här står hon inte ut. Hon håller på att utplåna sig själv. I drivor av snö. Med trasig släde. Spänd på en döende häst. Hur många gånger har hon inte sprungit emot sin egen känsla. Igenom väggar av nej. Anpassat sig. Hållt för andan. Svalt sina egna känslor som spyor. Bitit ihop tills gommen låst sig. Så kommer den dagen. Då skavet tar över. Då blåsan spricker och rinner ut över hela hennes existens. Varje samtal med omgivningen innebär ansträngning. Automatiken dör. Allt blir manuellt. Hjärnan är så långsam. Så trött. Så skadad av stress. Ljuden ekar och hugger som knivar i hennes sida. Tankarna låter sig inte översättas i ord. Hon vet inte vad hennes bekanta heter. Eller vart hon bor. Hon lever i en bubbla utanpå den stora bubblan. Och någonstans ropar alla på henne. Människor som bara pratar. Munnar som går. Ingen mening i meningen. Inget liv i livet. Och hon lider av mellanrummet. Lider av det alldeles förstora avståndet mellan det yttre och inre. Av hemligheterna. Av uppvisningen. Hon ser igenom. Människor på gatan bär sina liv fryspåsar. Synliga för henne i denna dimension. Det mesta är bara ljug. Så kommer dagen då hon får punktering på cykeln i ett triatlon utan mål. Vi hejar på! Täta hålet för fan och skynda vidare. Inte stanna upp. Inte känna efter. I den här tävlingen som helt och hållet avgörs på graden av uthållighet ska hon inte bara cykla, springa och simma. 

Hon ska lämna, jobba, hämta, handla, lyssna, diska, trösta, bära, föda, städa, förstå, tvätta, älska, laga mat, skratta, resa, vara smal, snygg, se lite kåt ut och betala alla räkningar. Noga akta sig för att bli en bitterfitta som luktar rutten blomvas så fort hon öppnar käften, en sån som ryggen börjar kröka sig på för att hon burit för mycket barn och bekymmer. En sån som mungiporna hänger ner på när hon ler. Nä nä. Hon måste skynda sig att bli mindful och ställa sig i solens hälsning så att ingen hinner se att hon nu är på den där skamliga bristningsgränsen. Att hennes vingar brinner som tidningspapper när hon flaxar rakt in i solen. Att hon blir till aska. Tyst och som grått pulver medan alla tror hon har sin bästa tid. 

Och hon gråter tårarna mänskligheten inte har tid att gråta. Känner känslorna ingen annan har tid att känna. Kallas sjuk. Deprimerad. Utbränd. Men tänk om det är så att hon faktiskt är den friskaste av oss alla. Bara det att hon inte vet om det själv ännu.”

De senaste dagarna slash veckorna slash månaderna har jag haft många saker som snurrat i huvudet. Det känns som att ju fler saker som händer runtomkring mig, desto svårare får jag att koppla ner hjärnan. Den bombarderas med intryck och minnen och aktiviteter som ska sorteras och allt mindre tid för bara tystnad. 

Fram till årsskiftet ungefär så var de enda datumen jag behövde hålla koll på mina datum och tider hos läkaren. Det var lixom det enda jag gjorde. Så i mitt huvud fanns bara nästa tid till läkaren och inget mer av direkt administrativ karaktär för hjärnan. Men de senaste månaderna i takt med att jag blir allt piggare så har också sakerna i huvudet blivit fler att hålla reda på. Fortfarande, snart två år efter min krasch, klarar jag absolut inte av att öppna min kalender i telefonen. Jag har ju gjort mig av med min gamla jobbmobil och köpt en egen, blank, tom, privat telefon. Men ändå kan jag inte öppna kalendern. Den är förknippad med så mycket ångest och stress i mitt huvud och bara tanken på hur kalendern såg ut när jag jobbade kan få det att susa mellan öronen på mig. Så, ingen telefonkalender för mig alltså utan jag har haft en miljon lappar som legat här hemma med datum för grejer jag ska komma ihåg och därtill har jag försökt komma ihåg saker i huvudet. Med en hjärntrött hjärna. Inte så smart. 

Tills jag kom på att en ju kan ha papperskalender. Jag hade glömt detta fantastiska påfund där en skriver ner saker som en själv väljer i fina färger, den plingar aldrig (Thank God!) och den är min, min, min och bara min. Ingen annan kan lägga in stressiga aktiviteter eller bokningar i min kalender. Bara jag. Åh! 

Say hello to my new friend – almanackan! Inget mer som ligger och skäpar i hjärnan eller stress över grejer jag tror att jag ska glömma. Nu står allt här. Ibland är det analoga bara för vackert alltså. 

Tack tack TACK världens finaste Ida och Sofie som tog med min text Det blev så outhärdligt svart i Ångestpoddens avsnitt om Utmattningsdepression. 

Texten i sin helhet kan ni läsa här. Och här kan ni läsa om vad jag gjorde innan jag gick in i den där förbannade väggen. 

Nu ska den här utbrunna tjejen laga lite middag, fortsätta vilan under täcket i soffan och hoppas på att morgondagen bjuder på en kropp med mindre värk och mer energi. 

Kärlek till er alla denna torsdag ❤ 

Precis som den något mörka rubriken antyder så värker kroppen rejält idag. Den känns lättirriterad och överkörd. Men ändå måste jag nog säga att det är bättre än sist. Så – framsteg?!

Även om gårdagens inlägg kanske såg lättsamt ut för ögat; som om jag bara testade vidare lite för att jag hade lust. Men nej. Så var det såklart inte. Jag var ordentligt nervös för hur yogan skulle gå och ett par timmar innan klassen känner jag hur kroppen börjar spänna sig. Händer och fötter känns spända. Leder spänner sig runt knän, vrister, höfter, axlar… Som alltid när jag blir nervös. Nästan omärkbart för otränade känselspröt men eftersom mina numera är dopade så känner jag av minsta förändring i min kropp. Så också igår. 

Det gör också att säkert hälften av min energi gick åt innan klassen bara till nervositet. Blir ju något trött på mig själv alltså. Och efteråt förbrukades också ett par tårar i soffan med Stoffe på kvällen för att ”jag var rädd att jag gjort för mycket”. Suck. Tur att min man är förstående och har glimten i ögat och kunde skoja bort min oro. Nåja. Jag vågade i alla fall.

Idag skulle jag lunchat med Isabel men jag orkar inte ta mig utanför dörren. Istället ligger jag nerbäddad i soffan med min mjukaste tröja, sköna leggings och ett par kristaller runt handleden för att hoppas på någon typ av läkning. Idag blir det att respektera kroppen och återhämta enligt behov efter gårdagens eventuella överansträngning. Besitos. 

Bilder från promenad i tisdags. Solen var magisk. Naturen alltså ❤ 

Idag slog regnet utanför fönstret när jag vaknade. Mitt humör var inte alls på samma nivå så jag fick helt ignorera regnet och cyklade iväg för att göra ett par ärenden. Väl hemma igen sprack solen igenom och nu har det stått vila på schemat under hela eftermiddagen för snart ska jag…. Yoga! Inte för att det är något speciellt egentligen ju, jag yogar ju varje dag, men ett vinyasa pass blir det idag. Måste testa igen. Kanske går det helt åt skogen eller så går det lite bättre än sist. Vem vet? 

Jag får ju inte bli rädd för att något inte fungerade gången innan. Varje dag har nya förutsättningar och jag måste hela tiden våga pressa på liiiiite för att komma framåt. Men aldrig för mycket. Så av de 90 minuter som passet är kommer jag spendera säkert 60 i barnets position med ett bolster under magen för att låta kroppen slappna av. Bäst så. Lyssna på Chung-Mei som pratar, alla fina yogis bredvid som andas, de vita bollarna som lyser upp hela taket, känna doften av rökelse, ljus som fladdrar… Allt det där som är det viktiga egentligen. Närvaron. Allt annat är bara broderier för egot.