Den här dagen har vi sovit sådär länge att en undrar om det är frukost eller lunch som är smartast att intaga direkt. För att sedan bestämma sig för att frukost alltid är godast. Så den vinner alltid. Vi har ätit resterna från tårtan från gårdagen och blivit ledsna när den tog slut. Och vi har gått en promenad runt sjön och vid varenda träd som skiftat nyans från grönt till rött, gult eller orange har jag tvingat Stoffe att stanna och beundra färgexplosionen. Varenda. Träd. Den promenaden tog en stund. Sen satte vi oss på en brygga och pratade. Och pratade. Och skrattade. Tills vi kom på att lunch vore gott.

Och vi har kollat en serie och älskat danska språket till max hela dagen. Och jag är fast i Jonas Hassen Khemiris bok Allt jag inte minns. Inte just för handlingen men för språket. Som är helt jävla magiskt. Och jag läser varje sida sakta så jag kan andas hans perfektion och magi. Och vill aldrig sluta överraskas av språk och texter och hoppas att jag aldrig läser mig trött på text. Och jag har spenderat alldeles för lång tid i duschen för vattnet är väl aldrig så snällt som en söndag eftermiddag. Så då måste en passa på. Och Ebba har varit trött och kelig och legat snällt i våra famnar. Tills hon inte gjorde det längre. Och då var ögonblicket förbi.

Och vi har vilat och legat nakna i sängen mitt på dagen och älskat att ingen kan säga att vi borde göra något annat. För just där och då är allt som betyder något bara vi. Och att alla vi älskar mår bra och kanske ligger de också nakna i sängen just i detta nu och känner samma frihet som vi.