Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Mycket tankar men de flesta varar bara en stund. Flyktiga. Och om de inte fastnar kanske de inte var så viktiga. Så då vill jag inte hålla fast dem i onödan.

Igår var jag inne i stan och träffade Isabel. På vägen hem kom jag på mig själv med att vissla högt. Vinden slet i håret och i mina kläder. Solen värmde upp Stockholm och den annars kyliga luften från vattnet. Och jag cyklade. För en stund var allt bara som vanligt. Och det var en fin stund.

Nu ska jag snart iväg med Therese på vinyasa. På det igen. Försöker att inte oroa mig lika mycket idag som senast utan mest bara sätta en bra intention för passet så jag backar i tid när kroppen säger ifrån. Dagens intention får vara närvaro.

Bjuder på ett par bilder från när Ebba var minimini. Nu är hon 14 veckor och så mycket mer bastant, långa ben, hennes öron står rakt upp och hon har fått en väldigt stark vilja. Igår när jag gick runt med henne i famnen kändes hon så stor. Lilla grodan.