Kategori: Vardagen

Tystnad

Idag har varit en tuff dag. Eller inte direkt tuff utifrån men jag har lixom brottats med mig själv på så många plan. 

Esther är här i en vecka för hennes matte är på semester, och det är verkligen så himla mysigt. Men inatt fick hon för sig att vi hade någon typ av gemensam vaka: hon, jag och Stoffe. Så hon var uppe och vandrade och såg till att det inte blev mycket sömn. Fem imorse gav jag upp och vi gick ut på promenad. Sen fick hon frukost och jag la mig i sängen igen vid sex och var helt slut. Alltså missad nattsömn är verkligen inte bra för min kropp! Den klarar inte att ta igen det. Vi somnade i alla fall om (Stoffe gick till jobbet haha) till tio, jag och Esther, helt slut båda två och när jag vaknade hade hon hoppat upp i min säng och lagt sig vid mina fötter. Gostrollet. 

Men efter den starten blev allt uppochner och jag kände mig förvirrad inombords och ville därför gå på yogan med Chung-Mei men det var Free Flow och jag bara orkar inte ett sånt pass… kunde hon inte haft meditation istället. Och mina tankar har varit överallt och jag kunde verkligen inte få styr på en enda. Tillslut funderade jag på vad jag egentligen tänkte och tyckte och kunde inte komma fram till något alls. En stund på mattan kanske kunde gjort susen men jag orkade verkligen inte ens sätta mig där. Så jag gick bara här i mitt eget silent retreat. Tyst hela dagen. Och med lite perspektiv ser jag hur lätt min sinnesstämning rubbas om något hamnar utanför mina rutiner. Uppenbarligen är jag superkänslig för det och det blir någon typ av stressreaktion av det hela. Stresskänsligheten är ju superhög för mig fortfarande. Ja ni ser, helt oregelbundet och bara rörigt idag…. 

Men nu är Stoffe hemma och vi har dukat fram Marabou och te och Esther ligger vid våra fötter och snarkar. Så nu blir det paus i tänkandet och hoppas att morgondagen blir lite klarare. 

En stund på jorden 

Utanför vårt fönster har snön fallit i snart tre dygn. Konstant. När vi idag gick ut så vadade vi genom snö som räckte oss upp till knäna. Ingen plogbil hinner med att ploga undan för det bara kommer mer och mer och mer. Och kanske vill naturen visa oss att hur mycket vi än skriker kommer den att döva våra skrik. Världen är större än såhär. Världen är större än oss. 

Söndag

Helgen har varit fullt ös. Trots min trötthet tycker jag att allt har gått bra och det kaaaaanske är så att jag kom över den där platån igår. Den som måste bestigas för att komma framåt. Det lär väl visa sig om det var den i veckan tänker jag. 

Här hemma har det idag gosats med hunden, ätits frukost på hotell, ätits pepparkakor hela dagen lång, sovits länge mitt på dagen, handlats och promenerats i snön. En hyfsat vanlig söndag ändå. Nu har vi precis ätit belugabolognese (som bolognese men utan köttfärs och med belugalinser – yum!) och vi kollar på senaste säsongen av The Fall. Nu blir det te och gos i soffan med min älskling. Besitos. 

Låg motivation

Jag har varit tyst här en stund. I fredags vände det och hela eftermiddagen hade jag sån ångest så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag provade äta, vila, kolla film, jag låg på yogamattan och vred mig och mediterade men sinnet sköt åt alla håll och kanter. Jag städade och tvättade. Men inget kunde avleda ångesten. Mitt hjärta bankade så hårt och snabbt så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet eller ställa till något ännu värre. Been there. Tillslut satte jag mig ner i duschen och lät varmt vatten spola över mig länge, länge. Jag tvättade håret, skrubbade kroppen, gjorde en inpackning, exfilierade ansiktet, la en ansiktsmask, målade naglarna, fönade håret, använde en god bodylotion. Och efter det släppte ångesten liiite. En klassisk avledningsmanöver. Puh. Sen åt vi choklad och drack te och kollade på Idol. Och jag tyckte lite synd om mig själv en stund.

Igår återhämtade jag mig men fortsatt kände jag en gnagande känsla. Inte av att jag hade låg energi eller ångest… utan låg motivation. Att orka fortsätta. Ett par saker den senaste veckan har slagit ner mig rejält och jag har helt enkelt tvivlat på att något av det jag upplevt varit sant, verkligt eller ens viktigt. Att min resa varit onödig. Jag vet ju att så inte är fallet men i två dagar har jag funderat så mycket på vad jag upplevt och känt hur det förminskats av samhället. Och därtill tryter min motivation att orka kämpa vidare. Att slåss för det jag anser är det viktiga i livet.

Det är så frustrerande att kämpa så hårt för att man tror på och så snurrar samhället vidare i sammma snabba takt och extremt ytliga dimma. Allt som är verkligt förminskas. Ändå vet jag att så många av alla jag möter upplevt liknande saker som jag; att ångest och oro och psykisk ohälsa är så vanligt men det förminskas och skambeläggs. Att manteln är viktigare för att täcka och hålla uppe en fasad. Att folk hellre pratar om bilar och bostadspriser och tapeter än om riktiga saker. Att det handlar om vad vi presterar och inte om vilka vi är. För så många vågar inte mötas i det som faktiskt känns.

Hädanefter kommer jag att vara betydligt noggrannare med vilka människor och situationer jag delar min energi med. Det har jag bestämt mig för. Och nu ska jag försöka få tillbaka motivationen. Jag och Stoffe har redan pratat massor om detta under morgonen och tillsammans kommer vi hitta en väg som leder mig framåt och vidare. Att stanna upp och tvivla gör mig så otroligt ledsen.

I’ve Changed The Lock on My Front Door

Men alltså hur kloka är ni?! TACK för att ni kom med så bra råd igår ang min sköldkörtel! Sitter just nu och letar efter Aloe Vera och rådet jag fick ang antidepressiva och Levaxin står ju faktiskt i FASS – hur kommer det sig att ingen läkare har nämnt detta för mig??! Det står förvisso att det avser Sertralin (som jag ju också ätit i sex månader) och nu äter jag Citalopram (också inom kategorin SSRI) men eftersom mina värden fortsätter att hoppa hejvilt upp och ner så tänker jag att det med stor sannolikhet ändå kan bero på det. Så nu tog jag Levaxin på morgonen och så tar jag Citalopram senare för att undvika att de krockar. En test i alla fall? Blev så glad över tipsen!

Gårdagen gick bra. Jag är alltid så glad när jag klarar av saker som jag tidigare inte klarat eller som varit väldigt tuffa för mig. Det känns stolt på något sätt och jag kan lixom se mig själv utifrån och vilken resa jag har gjort. Det känns helt fantastiskt.

För min egen skull så skriver jag ner hur gårdagen såg ut. Så jag ska minnas att detta faktiskt fungerade igår. För nästa gång kanske det går åt skogen. Eller så fungerar det även nästa gång… vem vet. Men då kan jag gå tillbaka och se vad som fungerade och vad jag kan lära mig till nästa gång.

Gårdagen såg ut såhär: 

07.00 Vaknade och åt frukost
08.30 Pratade i telefon med pappa
08.45 Gjorde mig klar för dagen
09.30 Husläkaren
10.00 Snabb handling
10.20-11.00 Bloggade
11.00 – 11.30 Promenad
12.00 Lunch
13.00-15.30 Sova
16-16.30 Promenad
16.30-17.00 Dusch, sminkning mm
17.00 Åka in till stan, sitta på Stoffes jobb en stund och snacka med kollegor
17.45 Middag på Pressklubben (extremt rörigt ställe!!)
20.00-22.00 Show och sen taxi hem

Och allt det gick bra!! Igår i alla fall. Nu inväntar jag kroppens reaktion idag så får vi se. Men ändå stort att inte hjärntröttheten sänkte mig helt igår. Idag bankar den på lite men ska prova ta en nypa luft och låta dagen vara i tystnad.

Det finns i schemat ovan två nycklar till att det gick bra som jag ser det:
– Sov 2,5 h mitt på dagen – som en stock. Rejäl återhämtning.
– Tog två kortare promenader istället för en lång – bättre för min energinivå. En timme promenad är ganska långt och jag blir lättare uttröttad av det.

Är du extra känslig som kraschade?

Och en annan grej som hände igår var att en i mitt sällskap frågade kom med detta påstående, dock vänligt uttryckt; ”Jag har också känt ibland efter semestern att jag skulle behöva vila mer och att jag inte känner mig riktigt i fas ändå.. Men när du gick in i väggen, sa kroppen till mer än så? Eller alltså, jag förstår bara inte. det måste ju vara något mer eller är du bara mer känslig än vad jag är?” 

Hon menade inget illa alls utan är nog bara en av alla som lever ett rätt stressigt liv idag med krävande jobb, barn, hem, landställe.. Allt det där som tillsammans blir ganska mycket. Så hon förstod inte hur någon inte kunde klara det – hon klarar det ju? Och när jag får denna typ av påståenden så förklarar jag lugnt och stilla hur min krasch såg ut, den där dagen då jag tillslut inte kunde stå på benen och kroppen förlamades del för del. Och sen förklarar jag också att det ofta ligger flera saker i bakgrunden när en går in i väggen; både privata och i jobbet. Och ja, kanske är jag mer känslig. Men troligtvis inte. Jag tog min utmattning extremt långt och skulle nog säga att min största svaghet var att jag levde som stålmannen utan skyddsdräkt. Jag var för stark för länge. Och sånt vill jag alltid påpeka för att andra inte ska tro att man ”ska” ta det så långt att man ramlar ihop ”för annars har man inte gått in i väggen”. Nej. Idiotiskt.

Det creddiga i att stressa och att vara perfekt

Och en reflektion till från gårdagen och ämnen som berördes på middagen. Det går inte att låta det passera min högsensitiva hjärna obemärkt att det på något sätt skulle vara creddigt att leva ett stressigt liv. Att inte ha tid att äta lunch. Att stressa hem för att hämta barn. Att behöva gå upp innan fem för man har så mycket på jobbet och innan fem på morgonen är bästa tiden att jobba *här får jag faktiskt tårar i ögonen bara jag skriver meningen för hur jävla sjukt är det inte??*. Att inte ha tid att följa en serie. Att inte ens räkna veckodagarna för det är bara helgen som ger själen något i utbyte…

Ja, alltså jag lägger ingen värdering i att människor vill leva såhär. Men jag tycker det är lite synd bara. För man missar lixom hela poängen i att leva. Att vara närvarande. Att känna det fantastiska i naturens krafter varenda dag. Att verkligen känna kärleken till sina barn som är det mest magiska livet kan skapa. Att känna kärlek till sin partner och sin familj. Vill man missa det? Fem dagar av sju i veckan?

Jag är långt ifrån perfekt. Min kille är långt ifrån perfekt. Andra ser min utmattning som ett misslyckande. Ja det är sant. Jag låter inte dom energierna gå obemärkt förbi om ni trodde det. Och andra ser ner på att jag kunde utveckla en svår depression. För det gör man inte om man har ett bra liv. Det är inte fint nog. Säg inte det på middagen bara. Prata om något du gjorde innan. Va?! Jag skäms inte. Min utmattning är det bästa som hänt. Nu när jag ser tillbaka på min ”karriär” så tycker jag att detta är det största jag åstadkommit. För mig själv! Jag tänker inte hymla med det. En depression är inget fult. Även om andra vill se det som det så är det deras reflektion. Inte min.

Puh. Sagt. Var tvungen att dela saker som jag blir proppad med lite här och var i olika situationer. Subtilt såklart. Alltid väldigt subtilt. Inte trampa någon på tårna. Aldrig fråga rakt ut. Men sen, när allt är över och vi står där på trottoarkanten och ska säga hejdå så får jag ändå frågan; du vill inte äta middag nån kväll nästa vecka? Det är behagligt att umgås med dig. Jag skulle vilja veta mer om hur du tänker. Ja. Jo. Kanske. Det beror på om jag känner för det och har energi då. I’ve changed the lock on my front door. Not anyone can visit.

Processed with VSCO with s2 preset

Processed with VSCO with s2 preset

Husläkaren vägrar släppa mig vidare

Imorse tog jag mod till mig och traskade bort till min husläkarmottagning för att diskutera det jag skrev om igår med sköldkörteln. Johannas fina kommentar gjorde mig extra stark och peppad och jag gick dit med en hel lista med symptom som visar att min kropp fortfarande känner att något med sköldkörteln är fel.

Men alltså. Jag blev idiotförklarad. Totalt. Och nu är jag skitförbannad. Vi diskuterade värdena och historiken som ju faktiskt ser ganska illa ut på min sköldkörtel och jag menade att jag vill gärna veta om vi kan göra något annat. Det kunde de inte. Jamen om jag inte är nöjd och inte mår bra kan vi kanske be en specialist undersöka det hela. Nej så jobbar de inte. Och hur är det med kombinationsbehandling; skulle en sån kunna vara aktuell? Nej vad är det? Läkaren visste alltså inte ens att det fanns en annan medicin än Levaxin. Jahapp. Så vad gör jag nu då? Ska jag bara gå hem och vara nöjd med att min ansikte sväller upp, jag är konstant matt och trött, jag vaknar på nätterna av att jag har tappat känseln från axeln och nedåt i båda armarna, jag fryser jämt vilket är extremt onormalt för min annars väldigt varma kropp, jag kan aldrig hålla vikten trots att jag promenerar och äter mindre… ska jag vara nöjd med det? Ja men när dina värden ser ut som dom ska så kommer du må bättre. Jo men värdena har ju varit fel cirka åtta gånger på två år; något som för mig tyder på att min kropp inte tar upp Levaxinet som den ska och jag mår dessutom dåligt under tiden. Nej men jag vet i alla fall ingen annan behandling, kom tillbaka om tre månader.

*pausar här för internt SKRIK av frustration*

Nä, jag köper inte detta. Att en läkare sitter på makten att förminska min förmåga att själv känna att något är fel. Om det är något jag lärt mig under min utmattning så är det att alltid lyssna på min intuition och på vad min kropp säger. Nu säger den att jag kan må bättre om jag ser till att få ordning på mina kaosiga sköldkörtelvärden. Så nej, jag tänker inte ge mig. Jag får försöka hitta en privat specialist i Stockholm som kan hjälpa mig att djupdyka i detta. Fortsättning lär följa.

Mot frisören

Idag väntar besök hos frisören. Alltid en utmaning att ta sig in till stan, surr och brus och höga ljud, veta att jag måste hålla mig vaken i flera timmar osv. Men jag har alltid en målbild för detta; när jag sitter där i lugn och ro på salongen och får en kopp av deras goda kaffe och en hel hög med tidningar. Då är det för härligt alltså. 

Jag har väldigt guldiga och röda toner i mitt hår (bildbevis nedan…) och det brukar min frisör Martina ta bort med en toning och en nyansering som hon lägger i när hon sköljt av färgen. Då håller det sig i schack en stund i alla fall. Och sen jobbar jag själv en gång i veckan med silverbalsam. Perfekta lösningen! Jag använder Shu Uemuras Color Lustre med kalla, blonda toner för att hålla nere röda och guldiga pigment. Tips! Håret blir också silkesmjukt av detta treatment, som med alla deras produkter. Och för mitt hår är det stort. Jag har ju väldigt lockigt hår (men fönar det alltid rakt) som jämt är torrt och frissigt och allt annat än silkesmjukt om jag inte tar i med hårdhandskarna i form av massor av olja och inpackningar. Ja ni vet, världsliga bekymmer. Älskar såna ibland! 

Chili con Aubergine

Här händer inte många knop. Febern har gått ner men fortsatt står vila på schemat och halsen är svullen… Men vilan hela dagen igår gjorde susen måste jag ändå säga. Känner mig betydligt piggare och klarare i huvudet idag. 

Just nu lagar vi middag som blir Chili con Aubergine, alltså Chili con Carne men utan carne och med aubergine. Ja ni fattar. Grejen är att riven aubergine är väldigt bra när man är vegetarian för det är som köttfärs och behandlas som köttfärs så det är perfekt att slänga i det mesta där det skulle ha varit… köttfärs. Tänk taco, köttbullar, grytor… ja sånt. Gott är det också! Idag utgick jag från receptet här nedan som jag fotade åt er, tadaaaa! Superenkel och snabb middag ala köttbullar-och-makaroner-snabb. Typ. Råkade dock använda paprikapulvret vi köpte på en marknad i Ungern och *paus för att eldslågor slår ut öronen* hellloooo vad starkt. Deras paprikapulver är som vår Cayennepeppar har vi sedan fått förklarat för oss. Jahapp. Glömde dock det nu. Så det blir en del fraiche på detta för att vi inte ska överhettas totalt. Men kanske bra för min förkylning? Den blir nog vettskrämd och flyr för glatta livet. 

Vid köksbordet en tisdag 

På kvällarna har jag och Stoffe ganska lugna rutiner. Nästan samma visa varje dag. Middag tillsammans eller var för sig om Stoffe kommer senare. Ett avsnitt av vår serie vi följer. Släcker ner tv och datorer i god tid så mörkret får göra sitt jobb med hjärnan. Andas några minuter på mattan. Varsin kopp kamomillte i soffan. Sätter oss vid köksbordet och Stoffe bläddrar bland några tyger eller letar inspiration till jobb. Jag sitter bredvid och pratar och vi skrattar lite. Eventuellt äter vi något litet inför att vi ska sova. Sen kryper vi ner i sängen. Helst redan strax efter nio men ibland inte förrän tio. Alla dagar. Alltid. Två kvällströtta personer på den här adressen. I sängen pratar vi lite. Jag läser. Stoffe affirmerar. Och sen skojar vi. Ibland för mycket så vi bli pigga igen och så ligger vi vakna båda två utan en gnutta trötthet i kroppen. Men ibland pratar vi tills vi somnar. Och ibland somnar vi innan vi hinner prata. Och ibland tar jag upp alldeles för viktiga samtalsämnen precis här; för det är nu mitt huvud är som klarast och tommast och känslorna kommer fram och dom måste jag alltid ventilera med Stoffe. Och det är inte så populärt. Ta det imorgon med mig så ska jag svara. Men jag måste veta nu. Men sov nu så tar vi det imorgon. Nej jag kan inte sova om jag inte får veta nu. Jag älskar dig. Jaha.

Känner ni igen er? Knäppte av en bild häromdagen när Stoffe satt och valde tyger till nya kostymer som ska sys upp. Vi har lite olika intressen kan man säga. Detta kan han hålla på med i timmar… Och bakom kameran står jag med en minibulle under armen som vilar sin nos mot min hals. Ett par kristaller runt handleden för att hålla hjärtat öppet och ett leende bara för att det är så vackra stunder. Dessa vardagsstunder. Sacred moments.

Intention: närvaro

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Mycket tankar men de flesta varar bara en stund. Flyktiga. Och om de inte fastnar kanske de inte var så viktiga. Så då vill jag inte hålla fast dem i onödan.

Igår var jag inne i stan och träffade Isabel. På vägen hem kom jag på mig själv med att vissla högt. Vinden slet i håret och i mina kläder. Solen värmde upp Stockholm och den annars kyliga luften från vattnet. Och jag cyklade. För en stund var allt bara som vanligt. Och det var en fin stund.

Nu ska jag snart iväg med Therese på vinyasa. På det igen. Försöker att inte oroa mig lika mycket idag som senast utan mest bara sätta en bra intention för passet så jag backar i tid när kroppen säger ifrån. Dagens intention får vara närvaro.

Processed with VSCO with a6 preset

Bjuder på ett par bilder från när Ebba var minimini. Nu är hon 14 veckor och så mycket mer bastant, långa ben, hennes öron står rakt upp och hon har fått en väldigt stark vilja. Igår när jag gick runt med henne i famnen kändes hon så stor. Lilla grodan.