Kategori: Okategoriserade

Adriana Rocher – Mina gyllene skor

I lördags kom Stoffe hem med lite nya kläder till mig som han köpt. Han är fin så min kille alltså… Kommer ofta hem med saker som han tycker jag ska ha. Sött. Den här gången fick jag ett par guldiga skor från Acne med en smiley på (!!). Väldigt Tess! Så fina. Fick också två sköna tröjor som blir perfekta när våren snart kommer. Är alltid så varm så gillar tunnstickade grejer. 

Är inte alls något fan av att gå i butiker utan gillar när saker bara kommer hem och passar perfekt. Älskar därför att köpa saker online *hämtar pris-bucklan för mest sociala Stockholmaren 2016*.

En söndag i mars

Skulle gått på yoga vid 11. Avbokar det. Går och lägger mig i sängen igen med Stoffe. Bokar in ett nytt pass vid 16. Kroppen värker av trötthet så avbokar det också. Vi bestämmer att en promenad nog är mer passande. Men nej, det blir inte heller av. Istället sätter vi oss på ett café och dricker kaffe och äter kanelbullar i två timmar. Sen går vi hem och kollar på en film trots att disken från gårdagens middag kallar i köket. Vissa dagar är såhär. Och det är så h i m l a okej. End of story.

I veckan kommer den här tjejen och bor hos oss. Ska pussa henne en gång i minuten! 

Löpning efter utbrändhet

Som jag har nämnt ett par gånger innan så har jag börjat löpträna för att bygga styrka och kondition tillbaka. När jag började med löpningen för några månader sedan så körde jag på Johanna Kajsons tips (ungafrukajson.se) (som eventuellt kommer från Martina Haags bok??) (slut på parenteser) att starta med 12 minuter och sedan bygga på med 1 minut per gång. Sagt och gjort; så startade jag. Reglerna är enkla: du får springa huuuur sakta som helst men du får inte stanna. Om du stannar måste du springa om ”samma minut” nästa gång igen. 

För mig har detta sätt fungerat bra och nu är jag uppe i 28 minuter, nästa gång 29. Jag tänker mig att jag ska upp i kanske 40 minuter och stanna där ett tag medan jag fortsätter bygga styrka i yogan. Dessa är perfekta komplement för mig. 
Idag sprang jag alltså 28 minuter och denna gången var det inte ett härligt pass. Det kändes ungefär som att köra bil med handbromsen i; blytunga ben. Jag vet inte varför och jag har lärt mig att inte fundera så mycket på det utan vissa dagar är dagsformen helt enkelt inte pigg och alert. Innan jag gick ut låg jag och kollade på filmen ”The Secret Life of Bees” och åt Oreos ur paketet så när jag snörade på löparskorna och gick ut tänkte nog kroppen: ”Hallå! Vad gör du??!! Är du inte riktigt klok??!” Men jag tog mig igenom. 28 minuter. Yes! 

Något är fel

I medier just nu pågår bland annat en kampanj kring stress och utmattning på arbetsplatser. I samband med det kan man läsa att sjukskrivning på grund av utmattningsdepression ökat med 70 % på fyra år. Jag upprepar: 70 % på fyra år. Är det okej? Nej. Är det samhällets fel? Ja. 

Något är fel. Väldigt, väldigt fel. Människor ska inte kollapsa av stress och höga krav. Vi är inte skapade för att klara hur mycket som helst och vi kan helt enkelt inte hantera den orimliga mängd intryck som vår hjärna dagligen utsätts för. Kroppen har inte hunnit anpassa sig efter tempot och därför kollapsar vi. Jag säger vi av två anledningar. 
1. För att med varje utmattad person följer ett helt gäng anhöriga som blir med-drabbade i sjukdomen. Och det är också en del i sjukdomen. Runt mig har det funnits ett helt gäng som varit drabbade med mig och fått anpassa sina liv på grund av min sjukdom. Dessutom ska vi inte heller glömma att det på ett sätt drabbar hela samhället varje gång någon blir sjuk för vi är alla med och betalar genom våra skatter för vård och sjukpenningar. 
2. För att detta kan drabba vem som helst. Det var inget unikt med mig som gjorde att jag blev sjuk; detta påpekar min läkare fortfarande varje gång jag träffar honom. ALLA kan hamna här. Man tror att man klarar allt, att man ”bara” ska göra detta också eller snart är det ju semester så då får jag vila. Nej. Det fungerar inte så. Alla kan drabbas. Närsomhelst. 
Något är så fruktansvärt fel. Jag både kan och kan inte sätta fingret på det. Jag ser alla delar fladdra förbi mig nu när jag är hemma och allt är tyst; hur orkade jag förut?? Jag sprang, sprang, sprang utan att stanna. Och det är fler med mig som gör samma sak. Ett stort strukturfel som hamnar på enskilda individer. Människor som i tysthet förbannar sina misslyckanden för att samhället förväntade sig mer. 

Kväll med vännerna

Igår kväll trotsade jag (igen!) ett värkande huvud och gick iväg tillsammans med gänget för att överraska Emma som fyllde år. Vi samlades alla på Sturehof och satt tills kvällen övergick i natt på deras uteservering (!) i sofforna under infra. Så. Himla. Kul. 

Jag hade vilat hela dagen för att orka och faktiskt så gick det långt över förväntan. Också för att alla var stöttande nog att alltså sitta ute där det inte var hög musik och stimmigt av folk. Så det gick hur bra som helst! Gissa om jag var glad imorse? Vaknade helt lyckopirrig av att ha orkat en kväll, att ha fått umgås med alla vänner helt normalt ute och bara skrattat, tramsat och varit den vanliga Therese för några timmar. 
Innan jag kraschade hade jag ju ett ”karriärsinriktat” jobb och levde mer livet kring utekvällar på olika ställen i stan, åt dyra middagar ute och shoppade kläder var och varannan dag på Biblioteksgatan. Nu kan jag säga att jag är typ i andra änden av snöret; lever megamegalugnt liv (såklart…) och det händer några få gånger per månad (okej vecka kanske..) att vi äter middagar i stan och dricker vin i barer. Nope. Det var ett annat liv. 
Grejen är att jag saknar inte det livet, förutom delen att kunna bara vara sig själv en stund utan en jobbig utmattningsdepression som står och småglor i dörren hela tiden. Men jag saknar inte hela ‘klä sig i kavaj och snygga skor och äta dyra luncher’-grejen. Inte ett dyft. Jag älskar att ha betydligt mer bohostil, laga massor av nyttig och god mat hemma och ibland ge mig iväg för att minnas hur det var att leva karriär-city-livet. 
Saker förändras. Jag förändras. Men det som består är det viktigaste; relationen till mina vänner och min familj. Jäklarns vad kul det var att dricka alldeles för mycket vin, skratta och dra snuskiga skämt med gänget igen. Welcome back miss T. 

TACK!

Tack alla ni som peppar och stöttar under min väg genom sjukdom, sorg, glädje, hopp och förtvivlan. Ni som kommenterar och läser betyder så oerhört mycket; personer jag aldrig träffat IRL men som jag VET är så jäklarns fina människor för jag KÄNNER er kärlek! Och jag försöker ge tillbaka pepp, stöd och förståelse. Tänker på er massor! ❤

Och mina vänner och min syster som kom med kramar och kärlek. Tack. Det finns inga ord. Jag blir helt tårögd och gråtig och bara så oändligt tacksam att just ni finns i mitt liv. 

Gårdagen

Mötet gick bra. Businesswoman kanske finns därinne någonstans. Efteråt gick jag hem och la mig i ett mörkt sovrum med täcket över pannan och vilade två timmar. När inte det hjälpte ett dugg bestämde jag mig för att gå på Shays Strong Flow. Grät en skvätt på vägen till yogan för att huvudet gjorde så ont att jag nästan fick panik. Väl där så släppte allt för en stund.

Med Shay så dansar min kropp fram på mattan. Hela passet känns som en bugning inför livets ljus och mörker, det feminina och det maskulina och allt däremellan. Vi balanserar på händer och fötter. Ibland alla samtidigt, ibland en i taget, ibland några åt gången. Svetten droppar ner på mattan, rinner i ögonen. Tröjan blir genomskinlig av all svett. Och ändå känns det som att jag kan fortsätta i all evighet. Kroppen är stark där och då. Flyter fram och böjer sig helt gränslöst åt alla håll. Är totalt närvarande i varje sekund. Det enda som finns just då är lycka och glädje. Yogan betyder så otroligt mycket. Jag önskar att hela världen kunde känna den känsla jag känner när jag sätter två nakna fötter på min matta.