Kategori: Okategoriserade

Tankar om utmattning

Efter att ha läst hennes inlägg imorse om hur det är att leva med utmattningsdepression måste jag bara tipsa er om det inlägget. För det var SÅ BRA. Så på pricken beskrivet hur man tar på sig skorna och ställer sig utanför ytterdörren och faktiskt på riktigt tycker att det är en liten promenad. Sen vänder man och går in igen. Hur många gånger har jag gjort det? Cirka varje dag förra året.

”Man övar på att orka duscha. Om man har ork att tvåla in sig är det bonus. För att inte tala om ifall man orkar tvätta håret. Då är man verkligen på g. Man övar på att orka ta sig upp ur sängen och ligga på soffan istället. Man övar på att orka värma lagad mat i micron. Har man riktig ork kan man lägga upp maten på en tallrik också!” Så bra beskrivet. Det tog nio månader för mig innan jag kunde duscha och tvätta håret själv. I nio hela månader satt jag i duschen med slangen tryckt not bröstet och min kille fick tvätta mitt hår. Jag orkade inte ens hålla upp händerna. 

Bloggen Tankar om utmattning drivs av en tjej som jag lärt känna här, i cyberspace. Hon beskriver rakt och ärligt om hur det är att leva med utmattningsdepression. Jag har haft så stor hjälp av henne för det var genom hennes blogg jag för första gången insåg att jag inte är ensam. Det finns fler därute.

Tack tjejen för ditt stöd och för din helt fantastiska blogg. Läs inlägget här.

Plats för nya äventyr

Mamma, idag gjorde vi det. Tog bort en bit av den plats som formade oss men som inte lägre är vi. Vi är klara nu. Alla minnen finns kvar men vi är klara där. 

Det gjorde ont ska du veta. Så ont. Men jag kände att du var där. Redan imorse när snöflingor stora som bollar blandades med regn kände jag hur du grät med oss. Och sen släppte du fram solen. Den svepte över rummet och pappas blick mötte min. Vi hamnade alla igen på samma frekvens. Du gav oss styrka och ljus. Tack. 
Och jag vill också berätta att de är så fina personer; dom som ska förvalta platsen vidare. Alla bitar föll på plats direkt när jag såg dem. Deras lugn, glädje och kärlek. Du skulle älskat dem. Så fina. 
Älskade mamma. Sen firade vi. För du skulle ha velat det. Vi tog den där tunga stenen i magen och skapade en fantastisk dag på Zetas. Pratade om den där långa resan vi vill göra. Saker vi nu ska uppleva tillsammans medan det finns tid. Tack för att du bar oss hela vägen mamma. Nu skapar vi plats för nya äventyr och minnena värnar vi med kärlek. 
En sak till mamma innan jag går. Vi mår bra nu. Vi är lyckliga. Även om saknaden är stor, och smärtan stundtals väldigt tung att bära, så är vi lyckliga. Vi har skapat oss ett liv som inte alls påminner om hur det var när du fanns här. Det klarade vi inte. Vi har nya platser. Allihop. Men oj vad vi älskar varandra. Och pappa mår bra. Och han tar hand om oss så bra. Vi står väldigt nära varandra allihop, det blev så när den värsta smärtan hade lagt sig. När vi orkade prata igen. 
Och just det mamma: jag gör så gott jag kan. Jag tror du hade varit stolt. Det blev inte riktigt som jag tänkt mig men när blir det så? Det vet ju du om någon. Jag är en bättre människa nu. Mer närvarande och så mycket lyckligare. Och jag har din röst, mamma. När jag pratar kan jag ibland höra hur det är du som talar inifrån mig. Du är så levande. Så ofattbart levande.
Vår nya plats är inom oss. Varje gång jag stannar upp känner jag det. Du finns inom mig. Och i allt det vackra i hela världen. 
Störst av allt är kärleken. Vi älskar dig så. 

Dipp

De senaste dagarna (veckorna?) har jag, som ni säkert förstått, haft en dipp. Något hände och hjärntröttheten är tillbaka och jag känner mig inte alls stark längre. Huvudvärken är konstant och efter några veckor av sån smärta så blir man känslig, det hade nog vem som helst blivit. Ändå klandrar jag mig själv för att jag känner mig vek och svag. 

Det känns som att mina känslor har hamnat utanpå, jag känner mig hudlös och mottaglig för prick allt. På morgonen har jag gråtit över småsaker och det är inte jag. Då vet jag att något är ur balans. 

Eftesom min älskade man jobbar ungefär 16 timmar om dagen så åker jag idag till pappa och A. Ibland behöver man bli omhändertagen. Nu behöver jag det. 
Tack igen ni som peppar. Grät (igen) igår kväll när jag läste era fina ord. All kärlek till er ❤

Huvudvärk och tårar

Ledsen mates men idag kommer inget peppigt, informativt eller spännande inlägg. För idag har jag så ont i huvudet. Så ont. Fy alltså. 

Igår jobbade jag med en layout till en grej på datorn och tyckte det gick så bra. Med huvudet alltså (layouten håller vi härifrån). Men tji fick jag. Jag tror jag fick för mycket luft under vingarna och blev lite för exalterad över att jag kunde hålla ögonen på en skärm i två hela timmar. Idiotiskt, för sen kom smällen. Med besked. Låg i sängen i panik, gick till yogan, grät. Tårarna bara strömmade ner för mina kinder för det gjorde så ont. 
När min yogalärare Shay dessutom berättade för gruppen att han under en period av sitt liv led av svår depression och att den enda gången han kände att allt ändå var okej var i Mountain Pose. Då kände han sig stark som ett berg och att allt skulle bli bra till sist. Om jag grät? Blev så berörd att jag stod där med händerna framför bröstet i prayer i Mountain och grät. Och hela Savasana rann tårarna. Jag vet inte ens om jag var glad eller ledsen eller bara hade ont. Allt var en enda röra. Alla känslor kom samtidigt. Och lite grät jag för att han sa att det kommer bli bra. För det kommer bli bra. 
Det tar bara lite tid. 

Plantering med ytterst lite jord

Förmiddagen har jag och Stoffe spenderat på balkongen. Solen strålar och det är så otroligt varmt och skönt. Grannen briljerade med att ha varit på Zetas på morgonen och kom hem med helt makalösa blommor. Och jag blev såklart avundsjuk big time. Hittade pyttelite jord i en påse så jag planerade ut rosmarinen i en kruka. I alla fall. Lite jord på händerna. Som ett tiominuters yogapass ungefär. 

Så nu ska jag fråga pappa om vi kan åka till Zetas ihop när de kommer hem från sin golfresa. Vi har det som lite tradition att åka dit bara vi två och handla blommor och jord och äta god ekologisk mat i deras café. Alltid mysiga stunder med pappa. 
Tänkte också på hur härligt det är att faktiskt uppskatta saker igen. Ingen depression som trycker på och gör allt totalt likgiltigt. Att se fram emot saker är en lyx jag inte tänker ta för givet i livet. 

Trött på hela skiten

Har inte så mycket energi eller kreativitet just nu. Hjärntröttheten släpper inte alls som jag vill (vem bryr sig lixom??!) så dagarna går mest ut på att försöka balansera den. Så jobbigt om det slår över. Idag har vi yogat här hemma och sett en film. Inte så man trillar av stolen direkt men precis vad vi behöver. Har känt mig så låg de senaste dagarna, antagligen för att jag känner att jag backat i utmattningen och att just hjärntröttheten är så fruktansvärt jobbig. I måndags kväll gick jag en promenad längs med bryggorna här utanför och grät. Allt kändes så hopplöst, just då var jag trött på att ha ont och kände mig frustrerad och allmänt trött på hela skiten. 
Ber kristallerna om hjälp med läkningen. Vi får väl se hur det går. Peace out. 

Saker vi aldrig kommer göra igen

Imorse såg jag på Parneviks och just när Peg, Mia och Phoenix sitter i bilen påväg till en match och skrattar ihop, så som en familj gör, så slår kraften in i mig. Vi kommer aldrig göra det igen med vår mamma. Alla dom där helt magiskt fina stunderna när vi skrattat och gråtit och bråkat och blivit sams finns inte mer. Att ha haft en familj som jag faktiskt har haft i 25 år av mitt liv är fantastiskt. Ibland känns det nästan som mer än man kan begära att bli så älskad av människor. Men vi hade den turen. Och även om jag är så j ä v l a tacksam för det så gör det såklart också ont att det aldrig mer kommer vara vi. Det är som ett stort hål där det tidigare var en stark familjekärlek. Oftast tänker jag inte på det i vardagen men ibland dyker tillfällen upp när jag verkligen inser hur stort hålet är. Ett sånt tillfälle var idag.

Alla ni därute som har föräldrar som betyder allt det där för er. Krama om dem medan ni har chansen. Allt varar inte för evigt och plötligt står vi alla där med ett hål som värker. 

Skogspromenad med funderingar

Jag och min vitlockiga groda var idag ute på skogspromenad. Aldrig någonsin har jag egentligen brytt mig om vädret (mer än om det är varmt för det avskyr jag!), och egentligen gjorde jag inte det idag heller, men idag blev jag i alla fall fascinerad. Under våra två timmar ute hann vädret växla mellan sol, ösregn, snö och hagel säkert 20 gånger. Imponerade tyckte nog vi båda även om hunden mest verkade vilja äta upp fåglarna längs hela vattnet… Så kanske brydde hon sig inte så mycket om vädret. Ändå.