Ska cykla till studion för ett lunchpass med Luke Bache. Detta är mitt första vinyasa sedan innan sommaren. Jag hade ju en rejäl dipp innan sommaren och sedan dess har min kropp inte tolererat ens en droppe svett. Trots att jag numera känner att jag verkligen orkar mer och mer så har fysiskt påfrestande aktiviteter helt gått bort. Promenader och lugn yoga har fungerat bra men minsta ökning av puls eller hetta i kroppen och allt stängs ner och jag har blivit helt sängliggandes. 

Därför tog jag en paus från alla typer av vinyasa och flow och satsade på enbart yin, mjuk hatha, restorative och meditation. Letade också upp en uppsättning övningar som motverkar depression eftersom jag kände att den smög sig på där i maj. Nu har jag gjort dessa övningar under några månader, känt att det givit effekt och varit bra för min kropp och vill helt enkelt testa något annat. Kanske går det käpprätt åt skogen idag och jag vinglar hem helt slutkörd i kroppen, eller så känns det energigivande och roligt. Vi får se.

Min intention inför klassen är att hela tiden lyssna av minsta signal från kroppen och lägga mig i barnets position återkommande för att hämta upp balansen. Yogan finns där för mig, inte för att jag ska prestera inför den eller någon annan. 

Inför möte med nya lärare brukar jag alltid tala om att jag är utbränd och att min kropp är svag. Inte alls för att de skulle döma mig på något sätt annars eller för att få ett okej på att vara svag (det är alltid okej!) men mest för att jag ibland kan behöva en klapp på ryggen som visar att de ser och stöttar. Och för att det är stor skillnad på att vara frisk men inte så stark i kroppen och att vara utmattad och svag i kroppen; i mitt fall får jag absolut aldrig pusha för mycket för att bygga upp mig kropp snabbast möjligt, det skulle slå bakut totalt, och detta har lärarna alltid bra koll på och ger mig bra variationer att jobba med för min långsamma uppbyggningstakt. Också så viktigt att alltid minnas att jag kan ligga kvar i vila även om alla andra rör sig fritt vid sidan om mig, jag gör ju min praktik. Yogan är så bra för den anpassas ju varje dag efter dagsform så ingen alls tycker detta är konstigt, men jag brukar alltid säga till läraren innan för det ger mig mer lugn. Jag är hyfsat prestationsinriktad och måste påminnas om att släppa på det hela, hela tiden. 

Dessutom skulle jag faktiskt vilja slå ett slag för att ibland strössla ut med just det: jag är utbränd. Ofta får man en del obekväma reaktioner men ännu oftare får man så kloka ord och kramar och förståelse. Mina yogalärare har sett mig gråta under varje pass i flera månader när min depression var som värst och min kropp så slut, men de har också sett mig göra stora framsteg i mig själv. Något de gärna berättar för mig och stöttar längs vägen. Så värt måste jag säga. Så var inte rädd att säga det där obekväma och lite personliga till personer du känner förtroende för eller som du tror skulle kunna vara skönt om de visste. Du kommer få så mycket mer kärlek tillbaka än du kan ana!