Överansträngd 

Jahopp. Ligger i sängen igen. Snuddar vid överansträngningen. Brytet. Kraschen. Magen kollapsar och jag tappar aptiten helt. Mår illa. Kräks. Hjärntröttheten hoppar fram vid minsta ansträngning. Kroppen värker. Jag vilar och sover men orkar aldrig riktigt vakna. Så trött. Slut på så många plan.

Ja och varför? Jag vet inte exakt. Många saker antagligen. Min två-årsdag som utmattad var i måndags. Den gör ont. Min mammas födelsedag i söndags. Den gör ont. Julen ligger framför mig. Den gör helt galet ont av alla dåliga minnen från min utmattning. Jag var rejält sjuk i influensan och den reparationen tar tid. Längre tid än jag vill tro.

Många faktorer. Orsaker. Störningar. En och en ingen större fara. Tillsammans rinner glaset över och energin tar slut. Så nu vilar jag. Läser Eckhart Tolle i små portioner. Fyren mellan haven däremellan.

Och håller tummarna för att det ändå blir en helt okej jul.

Annonser

Fyra bröst och två lampor

Idag blev det ett sent inlägg. Ohoj. Har gjort så mycket så jag har inte ens hunnit blogga. Håll i hatten! Imorse var jag så uttråkad att jag bestämde mig för att åka in en sväng till stan och fixa ett par ärenden som stått på listan ett tag. Bland annat har både vår lampa i badrummet gått sönder så jag ser ju ingenting (nåja vi har ju spottar också men ni fattar, inte tillräckligt bra ljus…) och dessutom har vår hallampa gått så.. Clas Ohlson stod på listan. En har ju flådiga ärenden så att säga. 

Åkte in till stan och köpte lampor. Alltså bara detta är en historia för jag har då imorse, som en riktigt tjejig tjej eller killig kille som inte kan någonting om lampor, tagit en bild på lampan som ska ersättas och tagit med mig till Clas Ohlson. Väl där ställer jag mig i kön till informationsdisken och visar upp min bild och killen ser ut att vilja lyfta på ögonbrynen. Men han lyckas hålla sig. Känner mig svindum sen när han tar med mig bort till glödlamporna och plockar fram typ den vanligaste vanliga glödlampan man kan tänka sig. Jahapp. Ställer mig med fåntratten i kassan. MEN, stort men, lampan var fel! Ha! Så nu funkar ändå inte belysningen i badrummet. Damn it. 

Nåja. Det var det ena. Det andra var att eftersom kroppen lagt på sig några kilosar sen jag gick in i väggen så har brösten typ vuxit fyra storlekar. Låter angenämt med det är sådär faktiskt. Nu behövde jag hursomhelst nya BHs, inte mycket att fundera kring det, eller värdera alls, utan bara att knata in på Twilfit och köpa sig lite nya. Jag blev måttad och tagen på och hon grävde runt ordentligt nere i kupan, hon skämdes inte men jag blev nog ganska blossig efter några vändor därnere, och sen fick jag med mig riktiga fina varianter faktiskt! En minimizer från Triumph och en superfin bred balconette från Freya. Älskar båda. Skönt att slippa ha fyra bröst istället för två lixom. 

Och SEN – hör ni hur galet?! – kom Emma över med två micromatlådor från Goooh i ena handen och en Marabou i den andra. Så vi korkade upp en flaska rödvin och har pratat nonstop i fyra timmar. Fem timmar på stan och fyra timmar med min bestie. Galet! 

Imorgon lär jag vara helt död men så värt för den här dagen kände jag mig faktiskt som en vanlig tjej igen. Och det var underbart. Den energin är sååå värt kraschen som kommer efteråt. 

NKs traditionella julgran upphissad i taket. Den är ju så fin. 

Fyllde på magen med lunch på Koloni på Biblioteksgatan. Det blev en raw vegan tacowrap som var baserad på valnötsfärs och guacamole. Och till det en juice för att boosta immunförsvaret för min förkylning som ligger i bakgrunden. Yum! 

Och hittade den här drömmiga väskan på & Other Stories. Köpte den dock inte men kontot kommer fundera på saken. 

Sängliggandes

Nej men det här gick ju inte alls bra… nu ligger jag nedbäddad i sängen med en rejäl huvudvärksattack av hjärntröttheten som har hängt i sen igår, kroppen är matt och gör ont och jag är sååå slut. Finito. Orkar inte ens kliva upp. Fasen alltså. Hur ska jag ens få i mig någon middag?? 

Det lär ju vara en reaktion på den senaste veckans olika grejer. Så långt är jag med. Men varenda gång det blir såhär så blir jag så ledsen och rädd. Och minns dom där första nio månaderna i min utmattning när jag låg här dag ut och dag in. Och på något sätt kopplar hjärnan ihop en sån här dag men att det skulle blir såhär för alltid. Att jag aldrig blir frisk. Även om jag ju vet att det troligtvis är tillfälligt, några dagar eller nån vecka. Men ändå. Rädslan är så svår att styra och tala tillrätta.

Så nu ligger jag här inne i ett mörkt sovrum med en kudde över pannan, dubbla varma täcken för att få kroppen att sluta slaka av all ångest och försöker andas mig igenom paniken som blommar upp flera gånger i timmen. Jävla skit alltså. 

Låt inte hjärnan skapa drama

Det känns som att de senaste två dagarna har haft ett tema. Helt omedvetet såklart men det kom till mig. 

Igår efter att jag suttit och skrivit på ett par grejer på caféet så blev jag sååå trött. Jag satt där kanske en timme totalt men jobbade snarare runt 30 minuter. Sen kände jag hur koncentrationen dalade ner i botten. Jag kunde inte alls samla upp fokuset och hitta tillbaka till tråden. Istället satt jag och stirrade på skärmen en stund för att sedan börja leta lite inspiration på sidor ett tag. Och sen slog jag ihop skiten och gick hem. Jag kunde ha tänkt ”fyyy vad dålig jag är som bara kunde koncentrera mig en halvtimme. Fasen alltså. Hur ska detta gå?? Sämre än sämst.” MEN valde att tänka ”Oj 30 minuter är ju verkligen mycket bättre än ingenting alls. Jag som inte gjort ett jota på två år. Klart hjärnan är otränad och ovan. Nu bums hem och vila hjärnan”. För det är ju så viktigt. Det där med hur vi tänker. Hur vi väljer att tänka. Hjärnan skapar så lätt sina egna historier av saker och ting och om vi inte är uppmärksamma så har vi plötsligt säkerligen nedvärderat både oss själva och andra i ett nafs. Utan att ens reflektera. 

Efter min lilla cafésession så gick jag hem, vilade, somnade bums helt slut. Såklart. Huvudet fick testa något helt nytt ju. Sedan vaknade jag och fick för mig att jag behövde en promenad innan mörkret hann falla så på med varma kläder, mössa, vantar och ut. Utanför porten. Väl där så känner jag hur kroppen säger; nej. Jag orkar inte. Nähäpp. Bara att vända på klacken och gå in igen. Och – viktigt! – inte låta hjärnan skapa något drama kring det. Det är helt okej. Jag behöver inte göra någon stor grej av det, utan bara lyssna på kroppen och gå in. Sen somnade jag två timmar till så kroppen behövde verkligen återhämta sig efter förmiddagens ansträngning. 

Och idag vaknade jag och regnet öser ner utanför fönstret. Återgigen missunnade jag hjärnan att skapa några stories eller drama kring det och gick istället till yogastudion och njöt. Och välkomnade regnet där bland tända ljus, golvvärme, min matta, ljusbollar i taket, mysiga gardiner och smatter mot rutan. Och andades. Och kroppen sa nej vid flera tillfällen i asanas och jag var tvungen att stanna upp och fundera på om det var hjärnan som skapade historier kring att jag inte orkar mer, att jag ska ge upp, eller om det faktiskt var kroppen som sa nej och att vila vore bättre. Jag försökte hitta balansen mellan dessa och tillslut vilade jag i savasana och lät allting bara vara. Inga mer stories. Inget motstånd. Allt är precis som det ska vara. All is well. 



Niklas Ekdal om hjärntrötthet

Imorse såg jag Niklas Ekdal i Nyhetsmorgon berätta om sin hjärntrötthet han fick efter ett kraftigt slag mot huvudet. Och blev så berörd. Allt det där som känns i en hjärntrötthet som han satte ord på. 

För hjärntrötthet kommer ju ofta med utmattning och utmattningsdepression, och även med just kraftiga slag mot huvudet, efter operation av hjärntumörer samt stroke. Inte roliga grejer något av det, och väldigt olika. Men samma hjärntrötthet binder dem samman. 

Niklas försökte ta sitt liv 1,5 år efter hans olycka när han levt med hjärntrötthet under hela perioden. Han kunde inte ta in ljus, ljud och bild. Han låg i sängen avskärmad från livet och utvecklade en depression efter några månader. Och meningslösheten, den kan jag skriva under på. Man ligger där i mörkret och funderar på om det ens finns en väg ut ur detta. 

Under min utmattningsdepression har jag aldrig haft självmordstankar eller känt att jag inte vill leva. Läkarna har varit väldigt noga med att kontrollera detta vilket jag är tacksam över. Men jag känner igen mig i det han berättar och minns episoder när jag legat i ett mörkt sovrum med sådan panikångest att jag varit rädd att jag skulle skada mig själv eller någon annan. Att jag skulle bli galen helt enkelt. Tappa kontrollen över mina handlingar. Detta har jag då tagit upp med min läkare och fått nummer till akutmottagningar inom psykiatri om det skulle slå snett. Och på något sätt när jag hörde intervjun med Niklas så kände jag mig bara så välsignad att ha sluppit känslan av att inte vilja leva. Att inte orka. För det är inget man väljer; det är depressionen som tar över och styr. Och det slapp jag ändå. Och idag kände jag mig mitt i allt så tacksam över att min livsgnista lyst så starkt inom mig hela den här resan. 

Nu blev det här ett ganska mörkt inlägg. Det var inte riktigt tanken. Men jag ville nog förtydliga hur jäklarns jobbigt det är att leva med hjärntrötthet, precis som Niklas berättade. Hur man inte känner igen sig själv och har så svårt att acceptera att hjärnan helt enkelt inte fungerar som den ska. Hur man av rutin sätter krav på den precis som innan. Och då fungerar ju ingenting. Och hur hjärntröttheten framkallar extrem ångest och emellanåt depressiva symptom. Inget är sig längre likt. Och inte kan ljuset i tunneln heller visa sig. 

Alla vi som kämpar med en skadad hjärna; vi är grymma. All pepp till oss varenda jäkla dag! 

Jag har utbränd

De senaste dagarna har jag känt mig lite låg. Antagligen för att jag förra veckan var väldigt trött, jag hade ju haft en riktigt bra vecka innan dess, och då blir jag lite ledsen. Jag menar, jag vet att livet är upp och ner och båda sidor är precis lika viktiga, just den delen har jag inga större problem med. Det är nog mer själva utmattningen jag börjar bli ganska trött på; trött på att inte orka saker, trött på att vilja så mycket men inte kunna genomföra, trött på att ha ont i kroppen och vara trött i huvudet. Trött på att känna mig utanför hela karusellen och inte bidra med någonting. Bara vandra omkring.

Kanske märker ni lågmäldheten i mina inlägg. De saknar entuasiasm och energi. Jag försöker verkligen att inte klaga eller gnälla men jag måste samtidigt få säga att detta är min sanning  just nu. För att ha utbrändhet är inte en dans på rosor minsann. Och jag säger ha utbrändhet för att förtydliga för mig själv att utbänd inte är vem jag är, det är något min kropp har just nu och det definierar inte mig som person.

I alla fall så i fredags var jag helt förstörd efter en två timmar lång (kort?) utflykt med mig själv vid Nytorget. Jag hade fikat, fotat, ätit lunch och sen låg jag gråtfärdig i sängen hela resten av dagen och kvällen. När Stoffe kom hem runt sex så grät jag och gnydde: ”Jag orkaaaar inte meeeeheeer”. För så kändes det. Jag ville dra täcket över huvudet och hoppas på att någon vuxen skulle lösa situationen åt mig. Eller nåt. Men det händer ju inte. Så bäst att bara krypa ner under täcket, sova för natten och sen vakna upp med förhoppningsvis lite ny energi. I lördags blev det lugnt och igår var jag ju på det igen: en kort utflykt till Il Caffe – skam den som ger sig! Och den gången gick det faktiskt liiiite bättre. Stupade inte hemma i alla fall.

Så vi fortsätter då. En dag  taget. Testa. Falla. Testa igen. Falla igen. Testa igen. Inte falla så djupt. Dag för dag. Stund för stund.

Processed with VSCO with hb1 preset

Ibland blir det kortslutning

Det här med att vara utmattad alltså, det blir lite tokigt ibland. Om hjärnan lixom får kortslutning pga extrem trötthet så är det inte direkt så att den tar hänsyn till om jag kokar makaroner eller står mitt i en avgörande situation där hjärnan är rätt viktig. Den stänger bara av. Tjoff!

Hade en sådan situation idag: jag hade varit hos läkaren inne i Vasastan på förmiddagen och klev av tunnelbanan helt genomsvettig av stress över besöket, alla människor, ljud, tankar mm. På vägen hem var tvungen att hämta en bil hos Volvo som vi ska köra med till pappa i helgen.

Står där inne och får nyckeln, svetten rinner och jag känner att jag lixom inte är riktigt med. Hjärnan är trött vid det här laget. Upp på taket (p-husets översta våning, såklart, varför inte?) och letar, letar, letar efter rätt bil. En ny, mörkblå bil – varför sa han inte att alla bilar är nya och mörkblå??! Och när jag väl fått ut det stora, jävliga schabraket ur parkeringshuset (!!) var jag heeelt slut och sååå svettig. Tänkte att det här kommer bli en jävligt dyr bilfärd med tanke på hur många gånger jag kommer köra in i alla betongpelare… 

Så skulle jag tillslut parkera utanför oss och fick verkligen inte in den där stora nosen rätt (inte ens en bipsensor hello!) och fick panik. Hjärnan stängde av. Totalt. Kunde inte tänka en sekund till och ville sätta mig och gråta på trottoaren. Så, jag var tvungen att haffa närmaste, helt okända, man som fick sätta sig bakom ratten och parkera bilen åt mig! Alltså! Nu skrattar jag (snart… inte riktigt än) men då var det hemskt! Kände mig sämst verkligen. 

Så kan det gå. Ingen fara ju men jag kände mig så dålig där och då för att jag inte ens klarade av de enkla uppgiften att fickparkera bilen. All tacksamhet till den okända mannen som tog tag i det och körde in bilen rätt. Världens snällaste!