När jag sätter mina nakna fötter på mattan, lutar huvudet bakåt och vilar kroppen innan passet; då sätter jag min intention för klassen. Ibland brukar jag ge bort min praktik till någon eller något utanför mig själv: min pojkvän, min pappa, min syster, till alla djur som far illa, till alla barn som lever utan mat. Ja vad som helst som jag känner behöver det ljus som skapas inom mig under praktiken. Men oftast sätter jag helt enkelt en intention (ett syfte) som jag kommer tilbaka till under hela klassen; som en meditativ mening eller känsla som blir mitt ankare och som gör att jag minns varför jag tog mig till yogan idag.

Vissa lärare jobbar tydligare med intentioner än andra. I vissa typer av yoga ger man ofta bort sin praktik. Jag sätter själv intentioner för att jag tycker det är så lätt att tappa bort mig. Plötsligt står jag i en svår asana och bannar min kropp för att den inte klarar av att göra det som egot så gärna vill att jag ska göra. Då är intentionen där. Den håller balansen i sinnet. Den tar dig tillbaka till ditt eget syfte med din praktik.

Min vanligaste intention är ”Njut och känn ljuset fylla kroppen” eller ”Varje steg med glädje”. Det är så bra att ha en intention med sig innan man börjar för då när man står där och svetten droppar och man känner att man pressar sig utanför sin gräns, då kan man komma tillbaka till varför man tog sig till mattan idag. Det blir så mycket enklare att backa utan att egot tar för illa upp. Och såklart hjälper intentionen när grannen står på huvudet under hela meditationen och jag själv (egot?) känner mig sämre för att jag inte klarar eller vill utsätta mig för det. Då är intentionen där. Jag kom dit för glädjen. För att inte prestera. Inte göra. Bara vara och andas.