Etikett: utmattningssyndrom

Verkligheten en lördag

Idag har jag varken några kamerabilder eller spännande updates at dela med mig av. Mer några mobilbilder och en bild av verkligheten. Ikväll ska vi till Isabel och Marcus och för att jag ska orka med något sånt så måste jag tanka in cirka 10 timmars dagsvila innan (utöver 11 timmars nattsömn). Japp, tyvärr är det så. Så idag har jag vilat hela dagen. Ebba har varit här en stund också och vi har vilat ihop.

Ett tag kollade jag igen ett par missade avsnitt av Skavlan och hon låg i mitt knä och sov ↑

Sedan orkade jag knappt hålla ögonen öppna och då somnade vi båda två i soffan ↑

Apropå Skavlan så var det en av gästerna i förra veckans program som berättade att han efter en bilkrock använt sig av yoga för att få bukt med ryggen som pajade. Och inte vilken yoga som helst utan…  Yoga With Adriene ❤ och hyllade hennes avslappnade lättsmälta videos. Och ja – jag blev så glad! Jag älskar ju själv Adriene så det är så roligt att höra andra prata så varmt om henne. Men också blev jag glad att han berättade om just yogan i TV. Det är ofta ett stort missförstånd att yoga skulle vara tjejigt eller ”en tjejsport” –> OBS detta är inte ord jag någonsin själv kommit på eller skulle använda, men när jag själv berättar att just yoga är den enda träning jag utövar så får jag gaaaanska ofta kommentarer, från speciellt killar, att det inte är en riktig (?!) sport och oavsett absolut en tjejsport (?!).

……… *tystnad pga hål i huvudet*……..

I vår yogastudio är det blandat tjejer och killar men såklart mest tjejer; och jag kan verkligen önska att det vore mer jämt fördelat.

Stoffe yogar flera dagar i veckan och använder yoga för att avhjälpa hans stressiga vardag i jobbet. Han ligger ofta på mattan på kvällarna och sträcker och andas och doftar in oljor. Och kunde något vara mer fantastiskt?  Jag är i alla fall glad när det kommer in fler män i yogavärlden i Sverige och jag är så stolt att min pojkvän alltid är snabb med att berätta om sin praktik för att intressera och bjuda in andra.

Och såklart önskar jag att jag inte ens skulle behöva skriva detta här för att det vore så självklart. Men så är det inte. Och jag blev så glad att norrmannen i Skavlan berättade om yogan och spexade med en crow pose – ett steg i taget och snart är vi där.

Nu; off to Gärdet!

En kväll med min goding

Igår var en stor dag för mig och Stoffe och jag bestämde att detta skulle firas, så jag bjöd ut honom på middag på restaurang Göteborg här i Hammarby Sjöstad. Jag lyckades 1. Få hans kollega att skicka hem honom i tid 2. Fixa ett mysigt bord på verandan alldeles intill vattnet 3. Överraska honom

Och vi hade en så mysig kväll! Vi skålade, åt massor av god mat, skrattade, njöt och var närvarande. Och tyvärr har jag inte en enda bild. Vi lämnade medvetet både telefoner och kamera hemma för att bara kunna närvara i stunden och inte distraheras av något annat än varandra. Jag vet att ni vet vad jag menar ❤

Vi pratade om det vi firade. Om hur snabbt saker kan förändras. Om att min utmattning (konstigt nog) har givit vårt förhållande en stabilitet. Tryggheten jag sitter inne på efter den här resan rinner över på oss båda och ger oss ett lugn tillsammans. Vi pratade om min arbetssituation framöver. Vi pratade om och förundrades över utsikten framför oss; rosa himmel och söder i siluett och Sofia kyrktorn som sträcker sig mot himlen. Vi pratade om att mamma hade dansat stepp i himlen om hon visste vad vi firade den här kvällen. Och att vi har mina föräldrar att tacka för starten på just detta. Om att vi nu varit tillsammans i tolv år och tre månader. Och att tiden varit enbart av godo för vårt förhållande. Att vi idag är ett bättre team än någonsin. Att vi fortfarande skrattar och stojar så mycket tillsammans. Och hur självklar kärleken är. Att vi är så dåliga på att fira årsdagar och att vi säkert kommer att vara ett sånt par som glömmer vilket datum vi gifte oss men å andra sidan gärna korka upp en bra champagne en tisdag bara för att vi har lust. Att just vår stadsdel är det mest självklara vi någonsin hittat. Den är som gjord för oss och vi båda fortfarande nyper oss i armen för att vi trivs så bra. Varenda dag. Trots att vi bott här i fem år nu. Att Emma och Calle om sju veckor blir grannar med oss. Detta är sån ren och klar lycka så det finns inte. Vi är alla fyra på rosa moln. Och om livet. Om yogan. Om framtiden. Resor vi har planerade. Och sen blev vi så trötta så vi gick hem och kramades i sängen istället. Och bara njöt av den här dagen vi alltid kommer att minnas.

Och imorse vaknade jag helt pirrig av gårdagen. Det kändes som en första date. Som en start och en fortsättning på samma gång. Och så flödade ljuset in i sovrummet och det doftade sådär ljuvligt som det gör om morgnar i september. Och allt bara var så självklart.

Sämst på att vara utbränd

Nej alltså… Orkar inte mer. Jag tror helt enkelt jag är kasst på att vara utbränd. Det fungerar inte alls bra just nu.

Försöker lägga mig i sängen för att vila. Kroppen värker av trötthet. Tar upp telefonen när jag inte kan koppla av. Scrollar runt bland bloggar jag gillar. Blir inspirerad och uppe i varv. Skriver ett inlägg till den här sidan. Får för mig att ljuset i sovrummet är perfekt så jag går och hämtar kameran. Kan man missa det lixom? Fotar. Blir glad av det och tar tag i disken från imorse. Sätter igång Netflix. Slökollar 20 minuter men tröttnar. Hör Ebba trampa omkring på balkongen bredvid. Tar upp henne och gosar. Tar med henne in till mig och busar lite och vilar i soffan med henne på min mage. Kommer på ett mail jag måste skickas ang en felaktig faktura. Tar upp telefonen. Ser några sms som jag blir glad av. Väcker Ebba med min energi så plötsligt är både hon och jag stirriga. Tar med henne ned på gården och busar lite. Kommer upp och lägger mig för att vila. Somnar. Vaknar och är pirrig för jag kommer på en bra text jag vill få ur mig. Upp med paddan och börjar skriva. Kreativiteten drar igång hjärnan. Gör klart texten och börjar sortera tvätt och sätter igång en maskin. Kanske lika bra att dammsuga? Gör det trots att jag inte orkar…. And it goes on and on and on.

Och så slutar det med att jag är helt slut. Finito. Gråtfärdig. Inte ett jota har blivit gjort och ingen ordentlig vila och jag är övertrött. Och jag tänker för mig själv att jag är dålig på det här med att vara utbränd. Energin, kreativiteten, livgnistan, glädjen… Den är så mycket. Så stark. Kroppen pirrar och bubblar och jag kan inte kontrollera det. Agerar för reaktivt. Blir alldeles matt av alltihop. Kan inte koppla av. Kan inte fokusera på vilan och avkopplingen. För allt känns så mycket. Och allt ska tänkas på så mycket. Analyseras. Och kännas på igen. Och så tar det aldrig slut.

Yoga Nidra vid utmattning

Igår kväll var jag på en, för mig, ny typ av yoga; Yoga Nidra. Om jag gillade det? Jaa! Det var Kelly Lawson som höll klassen och hennes klasser är alltid magiska. Så det var så skönt att testa detta för första gången med henne, som jag vet att jag gillar och känner mig helt bekväm med.

Kelly har alltid med sig massor av olika eteriska oljor som vi använder oss av, på kroppen och på mattan, för att hamna i olika sinnesstämningar och det är av henne jag har lärt mig att själv använda oljor i min praktik hemma. Jag tycker verkligen att det ger en extra dimension av yogan och meditationen. Och framförallt så doftar man sådär yogic-good-mood-delicious hela kvällen efteråt. <– Tips!

Vad är Yoga Nidra och vad används det för?

Yoga Nidra är en meditationsteknik som även kallas yogisk sömn. Hörde ni? Sömn! Det är så underbart med alla typer av mysyoga men den här… Här typ sover man igenom klassen. Eller ja, kroppen sover samtidigt som sinnet är fullt fokuserat och medvetet.

Vi gjorde det som en guidad meditation som utfördes liggandes i Savasana. Kroppen hamnar i en sömnlös sömn; ett tillstånd som kallas hypnogogiskt tillstånd eller alfatillstånd. Detta kan användas för många olika syften som inkluderar djupavslappning, frigörande av minnen som fastnat i vårt undermedvetna, och medvetna, samt skapa ett ökat tillstånd av medveten närvaro.

Yoga Nidra används också för att behandla posttraumatisk stress hos militärveteraner; för ångest, depression, stress och drogmissbruk. Hur häftigt ändå?

Fördelar med Yoga Nidra vid utmattning

  • Många upplever nästan omedelbara fysiska fördelar såsom minskad stress och minskade spänningar i kroppen
  • Ger bättre nattlig sömn
  • Kan även användas för att somna in om en har svårt att somna eller vaknar på natten och har svårt att komma till ro igen
  • Kan användas för att få återhämtning vid förlorad sömn. Effekten av 20-30 minuter Yoga Nidra kan jämföras med tre-fyra timmars sömn. Självklart ska inte Yoga Nidra användas istället för vår nattliga sömn men eftersom det har en så djupverkande återhämtande effekt så kan den ändå ersätta förlorad sömn.
  • Passar även dem som inte tycker om att hålla en sittande meditationsställning
  • Kan minska fysisk smärta genom att hormoner kopplade till smärtlindring frigörs

Sankalpa – vart är jag påväg och vill jag nå dit?

I början av klassen och vårt praktiserande av Yoga Nidra satte vi en typ av mål eller intention; nästan som en undermedveten önskan kan man säga. Detta kallas sankalpa. Sankalpa blir som ett frö som får växa i vårt undermedvetna, varför det inte heller direkt kan kallas för varken mål eller intention. Det är som något mittemellan dessa. Om vi sätter ett sanklapa som vi använder i vår meditation så kommer helt enkelt vårt undermedvetna att hjälpa oss att förverkliga detta. Vi satte både ett sankalpa för livet i stort och ett för de närmaste 24 timmarna och Kelly hjälpte såklart till med hur detta skulle skapas och hur vi kunde använda det (jag har redan idag börjat använda mitt sankalpa som jag skapade igår kväll).

För mig personligen var just sankalpa (och den sköna avslappningen såklart) den häftigaste grejen i meditationen. Vi arbetade med den aktivt och jag fick upp väldigt tydliga bilder i huvudet som jag var tvungen att ifrågasätta och tratta ner till: varför? Det är så enkelt att tänka: det här är mitt mål och såhär vill jag att livet ska se ut. Ja, men varför?

Det första som kom upp i mitt huvud var: Jag vill bli frisk. Men varför? Jo för jag vill slippa må såhär i min kropp. Varför? För jag vill kunna jobba igen? Varför? För jag vill känna att jag gör något på dagarna? Varför? För det gör alla mina vänner? Varför? … Ja för att det är så man gör? Varför? Samhällsnormen? Varför? Nej vet du nu ångrade jag mig – jag vill bli frisk helt för min egen skull. Och så fick jag gå tillbaka… Och gjorde om allt tills jag hittade ett sankalpa som kändes genuint och äkta för just mig. 

Innan jag stack iväg till klassen fick jag i mig en god matcha-latte. Dricker minst en om dagen nu för att få i mig massor av grymma antioxidanter som jag känner att kroppen behöver efter den senaste veckans svacka. Fortfarande är jag så sömnig att jag har svårt att hålla mig vaken under vissa delar av dagen så en kopp matcha då och då blir det.

Kuddkaoset i soffan bakom är det vardagliga kaoset eftersom jag fortfarande spenderar enormt många timmar vilandes i den soffan med kuddar och filtar för att få kroppen att slappna av så bra som möjligt. Inte konstigare än så.

Att våga möta kroppens behov

På måndagskvällar brukar jag gå på Lukes yinklass på Yogayama. Det är ett sånt där lugnt mysyoga-pass som är välgörande för hela kroppen. Även ikväll hade jag dessa planer och jag styrde upp prick hela dagen efter att jag skulle orka med den här klassen: ut på kort promenad tidigt på morgonen, vila, lunch, vila, börja med middag redan kl 16, vila, äta, vila… Och sen när väl tiden började dra ihop sig så kände jag hur hela kroppen skrek: JAG VILL VILA! För två år sedan hade jag totalt nonchalerat den känslan och tänkt ”det är bara lathet” eller ”jag har ju planerat att gå så nu bara gör jag det”. För så fungerade jag. Jag gjorde allt jag hade planerat och lite till. Alltid lika målinriktad. Att detta innebar att jag körde över min egen kropp och totalt nonchalerade dess signaler, det struntade jag i. Jag förstod helt enkelt inte hur viktigt det är att lyssna. Att dom signalerna kan vara de enda vi får.

För faktiskt, om jag ska säga något om det här med att gå in i väggen, så är det att jag trodde att jag skulle få ännu fler signaler. Tydligare. Starkare. När jag väl hade kraschat kunde jag ju se signalerna tydligare än tydligast, men innan dess nonchalerade jag det mesta kroppen sa som gnäll. Idag vet jag bättre. Signalerna är allt vi har att utgå ifrån. Så nu tar jag dem på allvar, varenda en.

Så, ikväll då; det som först i min hjärna registrerades som misslyckat (att jag aldrig gick på yogan som jag ju planerat) vände jag snabbt om: vad långt jag har kommit! Att jag hoppar över en planerad aktivitet, hur mysig och bra för kroppen den än må vara, tyder på att jag tagit många kliv framåt sedan innan min krasch.

Jag ska inte sticka under stolen med att det fortfarande tar emot för mig att helt vika mig för kroppens alla signaler; men jag gör det. Oftast i alla fall. Mest av rädsla tror jag. Att jag blivit så jäklarns bränd och är så rädd att utsätta min kropp för saker den inte orkar… Jag drömmer mardrömmar om att den ska börja göra såna konstiga utspel som den gör jag jag ignorerar den. Men, oavsett om det är av rädsla eller vilken annan anledning som helst, så lyssnade jag ikväll. Och vissa andra kvällar. Och dagar. Och morgnar. Och varenda gång är en stor, lycklig vinst.

Långsamt är också framåt 

Det är fortsatt trött och långsamt här. Men idag är värken inte lika ilande och jag kan då också slappna av på ett annat sätt. Ett skönare sätt.

Har inte massor av spännande rapporter från sovrummet mer än att jag ikväll tänkte laga Atilios Vegobullar med spagetti. Mmm! Ser så gott ut. Jag brukar göra massor av olika vegobiffar och vegobullar och mina favoritrecept innehåller alltid solroskärnor, ofta med någon typ av bönor eller kikärtor. När man steker på solroskärnorna blir biffarna sådär knaprigt goda. Detta blir nytt med bara solroskärnor och har lixom redan smaken av att jag kommer älska dem.

De sista dagarna har jag tänkt massor på mat. Hele tiden! Mat, mat, mat. Idag innan jag gick upp så längtade jag efter lunchen och fantiserade om middagen. Helt galet.

Anyway. All is well.

Fortsatt ont

Min kropp fortsätter att värka. Kan det verkligen vara det där enda vinyasa-passet i torsdags? 60 minuter varav 20 var meditation och savasana. Verkar ändå lite galet. Men mer än en gång har jag ju blivit förvånad över hur känslig kroppen är i utmattning. Så kanske får jag bara acceptera att det eventuellt ändå är rimligt.

Igår kväll hade jag så ont att jag satt helt gråtfärdig i soffan. Somnade innan nio och sen upp vid nio imorse. Åt frukost. Somnade ytterligare två timmar… Ja. Sömnen behövs väl då antar jag. Numera kämpar jag sällan emot behovet av sömn. Tänker att det läker min kropp.

Men jag hade ju kunnat tänka mig att sluta fred nu. Med dig kroppen. Jag lovar att inte utsätta dig mer för svett eller ansträngning och våra promenader och yin-pass fungerar toppen för mig också. Om du gillar det bättre?

Ledvärken sänker mig

Men aj! Idag har jag så ont i lederna och musklerna. Sån där jobbig ledvärk som jag har haft genomgående vid överansträngning under min utmattningsdepression. Så tyckte jag att det blivit bättre de senaste veckorna men tydligen fick jag en släng till nu då. Tackar och bockar.

Antagligen är det efter vinyasan igår. Det kändes bra där och då och jag blev inte alls sådär totalt slutkörd som jag var rädd att jag skulle bli. Hela eftermiddagen vilade jag för att låta kroppen sköta sitt och ge mig feedback, och sen på kvällen kände jag att det började värka lite smått i benen… Och nu hela kroppen. Bingo. 

Värken gör alltid att jag känner för att gnälla som ett barn: jag vill iiinnnnttteee! Det och hjärntröttheten är helt klart det tuffaste mentalt att stå ut med tycker jag i utbrändheten. Så, detta var ju inte så välkommet direkt. Trodde vi hade gjort upp och skilts som vänner, jag och ledvärken.

Men men. Inte värt att gnälla mer över det. Idag är Stoffe också hemma och han har jobbat 15-timmars dagar hela veckan så jag är inte den enda tröttmössan under vårt tak. Ibland njuter jag lite av att inte alltid vara den tröttaste 🙂 

Off to Yoga

Ska cykla till studion för ett lunchpass med Luke Bache. Detta är mitt första vinyasa sedan innan sommaren. Jag hade ju en rejäl dipp innan sommaren och sedan dess har min kropp inte tolererat ens en droppe svett. Trots att jag numera känner att jag verkligen orkar mer och mer så har fysiskt påfrestande aktiviteter helt gått bort. Promenader och lugn yoga har fungerat bra men minsta ökning av puls eller hetta i kroppen och allt stängs ner och jag har blivit helt sängliggandes. 

Därför tog jag en paus från alla typer av vinyasa och flow och satsade på enbart yin, mjuk hatha, restorative och meditation. Letade också upp en uppsättning övningar som motverkar depression eftersom jag kände att den smög sig på där i maj. Nu har jag gjort dessa övningar under några månader, känt att det givit effekt och varit bra för min kropp och vill helt enkelt testa något annat. Kanske går det käpprätt åt skogen idag och jag vinglar hem helt slutkörd i kroppen, eller så känns det energigivande och roligt. Vi får se.

Min intention inför klassen är att hela tiden lyssna av minsta signal från kroppen och lägga mig i barnets position återkommande för att hämta upp balansen. Yogan finns där för mig, inte för att jag ska prestera inför den eller någon annan. 

Inför möte med nya lärare brukar jag alltid tala om att jag är utbränd och att min kropp är svag. Inte alls för att de skulle döma mig på något sätt annars eller för att få ett okej på att vara svag (det är alltid okej!) men mest för att jag ibland kan behöva en klapp på ryggen som visar att de ser och stöttar. Och för att det är stor skillnad på att vara frisk men inte så stark i kroppen och att vara utmattad och svag i kroppen; i mitt fall får jag absolut aldrig pusha för mycket för att bygga upp mig kropp snabbast möjligt, det skulle slå bakut totalt, och detta har lärarna alltid bra koll på och ger mig bra variationer att jobba med för min långsamma uppbyggningstakt. Också så viktigt att alltid minnas att jag kan ligga kvar i vila även om alla andra rör sig fritt vid sidan om mig, jag gör ju min praktik. Yogan är så bra för den anpassas ju varje dag efter dagsform så ingen alls tycker detta är konstigt, men jag brukar alltid säga till läraren innan för det ger mig mer lugn. Jag är hyfsat prestationsinriktad och måste påminnas om att släppa på det hela, hela tiden. 

Dessutom skulle jag faktiskt vilja slå ett slag för att ibland strössla ut med just det: jag är utbränd. Ofta får man en del obekväma reaktioner men ännu oftare får man så kloka ord och kramar och förståelse. Mina yogalärare har sett mig gråta under varje pass i flera månader när min depression var som värst och min kropp så slut, men de har också sett mig göra stora framsteg i mig själv. Något de gärna berättar för mig och stöttar längs vägen. Så värt måste jag säga. Så var inte rädd att säga det där obekväma och lite personliga till personer du känner förtroende för eller som du tror skulle kunna vara skönt om de visste. Du kommer få så mycket mer kärlek tillbaka än du kan ana! 

Mörkret

Idag har jag pillat lite med bloggen för att få till ett arkiv. Jag vill ju att ni ska kunna navigera enkelt bland äldre inlägg men detta var lättare sagt än gjort. Nu har jag eventuellt fått till ett arkiv, men då endast på dator-versionen av bloggen (?!). Ja ni hör ju. Tyvärr tror jag inte ens det är att jag inte vet hur man gör utan att det faktiskt inte går att få ett arkiv på padda och telefon. Men, men. Hojta om ni vet. Eller om ni ser det?

Jag satte också upp en meny högst upp till höger med några kategorier och en om mig-sida. Dessa ska självklart fyllas på och fixas till men nu har jag i alla fall skalet klart. Klapp på axeln till mig själv ändå.

När jag letade igenom arkivet själv hittade jag det här inlägget. Det skrev jag för ett år sedan. Just i september. Och blev både ledsen och lite glad. Ledsen för att jag vid den tiden hade en så lång bit kvar att gå. Allt var så mörkt då. Och glad för att jag tagit mig såhär långt idag. Att dimman har lättat. Att jag ler igen. Den tacksamheten.

”Det totala mörker som omsluter mig när jag faller. Här nere är jag ensam. Ingen hör mitt skrik. Kanske skriker jag inte ens… Vet plötsligt inte. Inser att många av mina känslor surrar, maler och eploderar inombords; men på utsidan syns ingenting. Likgiltighet. Stabilitet. Lugn.

Panik, ångest och trötthet. Känner mig missförstådd idag och många andra dagar. Har börjat förstå mig själv mer men har svårt att uttrycka det. Att tala utan att veta vad ska ska säga och hur det ska uppfattas ligger inte i min natur. Tiger istället. Men då ligger också ansvaret på mig att ingen annan vet.”