Etikett: utbränd

Rastlös och orolig

Sedan vi kom hem från Kroatien har jag känt mig extremt rastlös. Jag har funderat på varför och försöker verkligen att inte fastna i den känslan och inte heller lägga för stor vikt vid den. Men jag tror att det beror på att hjärnan bearbetar alla de intryck jag tog med mig från resan, och nu när jag är hemma i min egen miljö så jobbar hjärnan febrilt med att sortera upp alla intrycken. Här hemma finns inget nytt som håller min hjärna upptagen utan nu får den tid att bearbeta vad vi upplevt. Kanske är det rimligt. Kanske inte. 

Jag känner igen känslan av rastlöshet från tidigt i min utmattningsdepression då jag fortfarande hade en hjärna som var upptagen med att sortera och reda ut all den stress jag burit på under många år. När jag jobbade var jag expert på att ockupera hjärnan med nya saker, uppgifter, uppehålla mig med aktiviteter, läsa, skrolla på bloggar, träna, träffa vänner… Allt för att slippa tystnaden. För i tystnaden kom rastlösheten och ångesten. Nu är det inte alls så. Även om rastlösheten fortfarande finns där efter mer aktiva perioder så välkomnar jag den. Jag vet att det är hjärnan som jobbar med nya upplevelser. Och jag låter den göra det. Får den inte jobba klart så övergår det till ångest i nästa stadie.

Så vad gör man då om man är rastlös? Ja, jag vet ju inte vad man gör generellt men jag promenerar, mediterar, yogar, läser, lagar mat… Eller kollar på något program jag gillar (ett i taget – inte ockupera hjärnan!). Och låter allt vara lite kaos en stund. Det är okej. Det är naturligt. 

Så nu har jag på mig en rose quartz kristall runt halsen (för lugnet och för mitt hjärta), jag har mediterat på morgonen och öppnat hjärtat mot solen och nu ska jag kramas lite med Stoffe. En sak i taget. All is well. 

Finally: Split the City

Och så tillslut fick vi tummen ur och åkte in till Split – i två timmar. Det är helt sant. Vi tog en taxi in (pga utmattad ni vet, det där med att göra livet enkelt står fast) och gick runt lite därinne, åt en supergod kebabrulle utan kött och tog en taxi hem igen. Två timmar och trettio minuter efter att vi lämnade hotellet låg vi i solstolen igen. Yepp.

Men det var en otroligt vacker stad. Väldigt värt ett besök. Det kändes lite som att gå runt i en labyrint med massor av smala gångar överallt och så plötsligt står man mitt på ett stort soligt torg utan att ha en aning om hur man hamnade där. Och tillbaka hittar man aldrig. Vi bara använde våra väl invanda havs-näsor och ställde siktet mot havssidan hela tiden så kom vi i alla fall ut ur labyrinten, och tillslut alltså även hem.
Split hade så vackra hus. Gamla, superdupergamla tror jag, hus och så fina färger på alla dörrar, fönster och fasader i knalliga färger. Häftigt!
Summa summarum: grymt mysig stad med tusen procent charm (överträffade alla förväntningar!). Dock extremt varmt att gå runt där mitt på dagen. Åk hellre in på kvällen om ni planerar ett besök. Hela stan är en som en gryta så man kokas lixom däri under dygnets varmaste soltimmar.
Dagens roligaste: Vi hittade en fiskmarknad med massor av roliga firrar. Jag gick runt och frågade alla damer som rensade fisk om jag fick fota deras fiskar. Ingen kunde engelska men alla blev glada av kameran och smilade upp sig ordentligt.

 

 

Split

Idag har vi bytt stad och hotell och befinner oss numera i Split på hotell Le Meridien Lav. Det. Är. Fantastiskt. Hotellet i alla fall. Hittills har vi inte lämnat murarna för här inne finns allt, så vi vet faktiskt inte hur Split ser ut än.

Imorse åkte vi från Makarska Rivieran hit, det tar ca en timme att köra, och hotellägaren på förra hotellet körde oss hela vägen hit. Hur snällt?! Helt själv. För han tyckte att taxi skulle bli för dyrt för oss. Så gullig.
Idag har vi installerat oss på det här komplexet, fikat, kollat in alla enorma yachter som ligger i yachthamnen på hotellet, letat upp en supermarket för vattnet här är tamejtusan dyrare än champagne, badat och legat ett par timmar under parasoll och svettas, gått in i vårt sköna rum och sovit några timmar, yogat i träningsanläggningen som har AC (<3), ätit middag vid havet och nu sitter Stoffe och febrilt knaprar ostbågar och kollar fotboll. Jag ligger i sängen och vilar och njuter.
Av någon helt oklar anledning har vi blivit uppgraderade här på hotellet till en mini-svit. Galet. Vi har fått en superstort rum med ordentlig hall, soffgrupp, enormt badrum med både dusch och badkar och en superstor säng. Känns lyxigt och helt rätt med tanke på att jag denna veckan tänker sänka ner tempot och vila mer här inne. Allt har gått lite fort och blivit lite mycket de senaste dagarna så igår var det breakdown part two. Nu blir det lugnare. Andas, vila, yoga, njuta och bara vara.

 

Tråkig flickvän

Mitt dåliga samvete nöter ner mig just nu. Till ingen nytta, jag vet. Men så är det.

Efter dagens vandring bort till Brela för bad, sol och lunch tog kraften slut. Väl hemma igen dunsade jag ner i sängen och har legat här sen dess. Ont i kroppen och trött så in i bomben. Stoffe fick gå ut själv och äta middag och såklart gör det ont i hjärtat att han ska behöva göra det. Men jag kunde inte vika mig och ignorera kroppen, för då vet jag lixom inte vad som händer sen. I nästa steg. Så mycket har jag ju lärt mig. 
Men, känner mig i alla fall typ sämst just nu. Såklart klagar inte Stoffe, inte ens en ynka liten bit. Men jag såg ändå på honom att han tyckte att det var lite tråkigt. Han kollade om det var nån match han kunde se. Men icke nej. Typiskt. 
Har i alla fall legat här och vilat, läst, duschat och gjort en skön inpackning för håret, skrubbat hela kroppen och ligger nu i sängen igen. Har inte ens ätit middag än men jag tror nog min companione därute kommer hem med något till mig. Om jag känner honom rätt. 
Ja. All tid på semester är inte perfekt. Min utmattning finns ju där. Oavsett om jag är på semester eller inte. Fy fasen vilket jobb – ständigt uppkopplad på den här skiten. 

Baska Voda

När man fotar bilder av omgivningen känns det så klyschigt. Det fastar lixom inte på bild. Ändå bjuder jag här på ett par bilder från Baska Voda. Även om de verkligen inte gör platsen rättvisa. För det är betydligt vackrare än så.

Vi har legat två dagar i solsängar på stranden för att vila upp oss (mig) efter resan. Men igår var vi lite mer äventyrslystna och fyllde ryggsäcken med vattenflaskor och badkläder och vandrade längs med kustremsan söderut. Oj vad härligt det var. Dels för att det är så underbart att röra på sig, jag är ganska lättroad när det gäller sånt, och också för att det var vackert, ganska folktomt och vattnet var som ren kristall. Man ser ner på botten långt, långt ut i vattnet. Vi hittade en strand där vi var alldeles ensamma och la oss där för att bada och vila oss. Jag fotade den här bilden och insåg när jag kom hem att det var tur att jag inte vinklade upp kameran mer för då hade det blivit en lite väl smaskig bild på Stoffe där bakom!

Vi har ätit så mycket god mat. De har verkligen fin mat här. Jag visste inte riktigt hur matkulturen var i Kroatien men de är så stolta över sina lokala råvaror och behandlar sin mat så väl. På restaurant KING i Baska Voda åt vi en riktig fuck-off-måltid. En sån där som man bara gör några gånger i livet. När allt är så jäklarns gott. Men inte alls dyrt, bara så perfekt tillagat och bra råvaror. Tips om ni åker hit.
Annars går dagarna ut på att balansera mellan att faktiskt ha semester och att inte överanstränga utmattningen. Men det är ändå ganska naturligt att vila mycket på solsemester så det är ju tur det. Jag behöver inte känna mig alls freaky. Ligga på stranden i skuggan, läsa böcker, halvsova, äta glass, dricka mängder av vatten… Gå hem och ramla ihop i sängen på hotellet, duscha av sig salt och solkräm, läsa lite till och somna. Fint.

Att resa under utmattningsdepression

I snart 15 månader har jag varit heltidssjukskriven för min utmattningsdepression. 15 månader av gråt, likgiltighet, skrik, förlorat hopp, glädje, små vinster, total fysisk utmattning, sorg, svarta hål och fina minnen. För så är det. Även om den mesta delen av min tid, ibland flera månader i sträck, tillbringats i sängen i ett mörkt sovrum, så har det såklart funnits stunder under året som har kommit med glädje och minnen. Och så viktigt det är att det får vara så! Att man får må bra ibland också.
När min mamma gick bort så kändes det nästan konstigt att jag bara dagar efteråt skrattade åt saker som vänner sa eller åt något som var ironiskt. Men jag var tvungen. När hela kroppen är så outhärdligt svart inuti av sorg så måste man ibland få glömma. Om än bara för en sekund. Så då bestämde jag mig för att de var okej oavsett vad andra tyckte. Jag behövde det för att orka ta tag i den långa sorgeprocess som låg framför mig. Och samma sak har jag hållit fast i under min depression.
Att resa eller göra saker som ger energi har varit så otroligt viktigt för mig. Även om det också (nästan varje gång) har inneburit att jag tagit så mycket av energikontot att jag varit utmattad i flera dagar/veckor så har jag kämpat och försökt att göra saker. Försökt att vara positiv och inte tappa glädjen i att uppleva.

Årets resor som utbränd

Året såg ungefär ut så som att bara ett par dagar efter min krasch hade vi en resa till Blekinge bokad till mina mostrar och svärföräldrar. Den avbokades såklart. Såklart. Såklart. Ett par veckor efter kraschen hade vi en resa till London bokat. Den avbokades också. Även resan som var bokad till Sydafrika i februari var jag tvungen att avboka. Det var alldeles för tidigt och det fanns inte på världskartan att jag skulle ens orka ta mig ut till Arlanda (vid den här tidpunkten kunde jag fortfarande inte ens åka tunnelbanan till min läkare, jag tog taxi varje gång och trodde ändå inte ens att jag skulle klara det). I april vågade jag mig ändå på att åka till mina svärföräldrar över påsken och för att det skulle fungera kom Stoffes pappa till Stockholm och hämtade oss och körde ner till Blekinge ❤ Hur det gick? Inte alls bra. Efter påsken låg jag i sängen i nästan två månader för att återhämta mig. Jag kunde inte titta på TV, läsa, gå ut, träffa en endaste vän… Ingenting. Huvudet var som en brinnande eld av hjärntröttheten och kroppen värkte så jag gick på smärtstillande i flera veckor. Så det var helt enkelt för tidigt. Lesson learned. Jag tog åt mig och försökte lära mig av detta.
Vid midsommar spenderade vi ett dygn på sommarstället i Trosa med nära familj. Hur det gick? Åt helvete på ren svenska. Jag blev så dålig att jag hela sommaren (som vi spenderade ensamma på landet) låg i den där j-vla sängen rent ut sagt. Jag bara låg där. Orkade ingenting. Helt slut och jag hade så ont i kroppen att jag grät varje dag. Jag vet att det inte är själva grejen att vi spenderade midsommar på landet som gjorde mig dålig, det bara utlöste en reaktion. Jag vet det. Det hade kunnat vara vadsomhelst egentligen som gjorde att jag tippade över kanten. Men nu var det detta och än idag minns jag känslan av att bli så extremt utmattad av en så liten sak som att att bilen till Trosa, 45 minuter hemifrån, och ungås med familj i 24 timmar.
På sensommaren hade vi besök av mina svärföräldrar på landet, eller ja den ena halvan av dem i alla fall. Och den gången gick det så bra. Jag kände att jag för en gångs skulle fick mer energi av att träffa folk. Vilken vinst! Då började det kännas som att det kanske var på väg att vända och vi höll ut några veckor till innan vi… bokade en resa till Grekland med min svärfar. Yepp, de tre musketörerna. Vi gillar att resa tillsammans och denna gången var det utmärkt för då kunde Stoffe och hans pappa göra aktiviteter som jag inte orkade med, utan att jag behövde känna minsta dåliga samvete för att jag var tråkig och låg under ett parasoll på hotellet stora delar av resan.
Innan greklandsresan var jag verkligen så extremt orolig och jag pratade flera gånger med min läkare om detta och han fortsatte hävda att det skulle vara bra med ett miljöombyte, och att sålänge jag tog det extremt lugnt så skulle det inte vara någon fara. Och det gick ju verkligen bra. Jag fick så mycket energi av solen och värmen. MEN jag tillbringade faktiskt mycket tid ensam i Grekland. Jag behövde tid på hotellet i lugn och ro med middagar och yoga.
Några veckors återhämtning och sedan bokade vi resa över jul till Blekinge som vi genomförde och det gick också så långt över förväntan. Jag blev trött, visst, det visste jag ju. Men jag blev inte helt förstörd i flera veckor.
Och nu var vi alltså på Gran Canaria. Lugnt charterresmål (man behöver knappt tänka på någonting) på lagom avstånd. Och det gick bra! Jag är så glad! Innan resan var jag ganska dålig så jag var väldigt orolig. Men det gick bra. Ojojoj vilken vinst och vilket steg framåt.
Nu får vi se vilka våra nästa resor blir. Vi har ingen bokad just nu utan tar veckorna som de kommer. Jag jobbar vidare med uppbyggnadsfasen efter utbrändheten och försöker utmana och vila i lagom avvägning. Men som sagt – semester KAN vara en god idé även under en utmattningsdepression. Det beror på vart du befinner dig och vad din läkare säger. Rådge alltid med läkaren! Gör inget som hindrar ditt tillfrisknande eller förvärrar läkningsprocessen. Tvärtom ska det hjälpa dig på traven. En kort dipp efter en resa tror jag dock är helt normalt för att man sedan ska blir starkare och orka mer. För nästa gång klarar du antagligen ytterligare litegrann. Helst ska resan ju lyfta dig i din läkningsprocess och ta dig framåt. Men som sagt – kolla med din läkare!
Processed with VSCOcam with a6 preset

Tips för resor under en utmattningsdepression:

  • Välj ett resmål efter ditt sjukläge. Vad passar dig just nu? Lata dagar i solen? Några dagar i en stad? Temperatur, tidsskillnader och tempo. Tänk igenom vad som gör dig trött och undvik att ha för mycket av det.
  • Ta extremt lugna dagar dagarna innan avresa. Ladda energi.
  • Gör det enkelt. Krångla inte till något överhuvudtaget! Ta taxi till flygplatsen, inte krångla med bussar eller tåg, och ta det lugnt efter incheckningen. Inte stirra omkring eller stirra upp sig över massor av folk runtomkring. Boka transfer till hotellet.
  • Ta en sak i taget. Jag har hela tiden försökt tänka på bara ett steg te.x: ta mig till Arlanda, inte bekymra mig för flygresan. När jag väl är på Arlanda försöker jag vara närvarande i det, inte tänka på flyget. Väl på flyget är jag där och tänker inte på hur det blir när vi kommer fram osv. Ett steg i taget. Annars blir bara resan helt övermäktig.
  • Välj ett hotell med bra restaurang och pool. Detta var viktigt för mig för jag orkade inte vara iväg varje dag och varannan kväll åt jag ensam på hotellet och gjorde yoga själv, allt för att inte läcka ut för mycket energi.
  • Ha med öronproppar. På flyget kan det vara skrikiga barn eller stimmigt och på restauranger kan det vara högljutt. Undvik i största möjliga utsträckning alla miljöer som är ljudliga, men om du hamnar där kan öronproppar verkligen hjälpa (ja, jag har suttit X antal middagar och ätit med mina skrikrosa öronproppar instoppade i öronen…).
  • Försök fördela din energi under dagarna och under veckan. Ska du med ut och äta på kvällen måste du kanske vila på hotellet hela dagen? Gör det då. Vill du med till en strand på dagen? Då kanske du bör stanna hemma ensam på kvällen och äta på hotellet och bara ta det lugnt. Jag försökte hela tiden balansera dagarna och fördela ut aktiviteterna och se till att ha en hel del ensamtid i tystnad. Det är också semester!
  • Glöm inte att kolla med din läkare att du kan åka. Viktigt! Tillsammans avgör ni vad som passar dig och att det inte försämrar din utmattningsdepression.
  • Kolla på Försäkringskassans hemsida att/vart du kan åka. De har vissa restriktioner och jag har kollat upp innan vilka länder man kan besöka och om det behövs sjukintyg.

En vecka i solen

Veckan spenderades i Puerto de Mogan, Puerto Rico och Amadores. Insamlades gjorde: minnen, energi, solbränna, badupplevelser, mat, mat, massor av mat och glass. Eller nåja, Stoffe stod väl egentligen för 96 % av solbrännan eftersom jag är extremt nojjig över solen och hade solskyddsfaktor 50 redan på planet ner. Och en vecka innan dess. Men så härligt det var att komma iväg och spendera sju hela dygn tillsammans.
Processed with VSCOcam with a6 preset
Jag var extas varje gång vi gick förbi såhär stora kaktusar för jag drömmer lixom om att de ska kunna växa på vår balkong. Tyvärr gillar de nog inte alls klimatet hemma. Men jag drömmer!
Processed with VSCOcam with acg preset
Brunbrända ben i sanden. Ett ögonblick av lycka över solvarm hud och d-vitaminchock.
Processed with VSCOcam with a6 preset
Här ser man mina ärr efter acnen jag berättade om innan. Den har verkligen blivit så mycket bättre nu men ärren finns ju kvar, även om de kanske kommer blekas med tiden. Men jag tänker inte be om ursäkt för det så här är alltså en helt osminkad bild av verkligheten.

Energikontot

En sak jag tänkte jag kunde dela med mig av som jag och min läkare pratat om mycket under det här året; energikontot. Vi har kommit överens om att jag ska tänka på min energi som en skala där jag alltid ska försöka ligga på 0 eller mer för då kommer jag sällan bli så dålig att jag ligger i sängen i flera dagar. Så om jag känner mig någorlunda pigg och ska göra en aktivitet så ska jag se till att det inte tar mer energi än att jag går ner till 0, aldrig minus.

När jag checkar av min status för dagen brukar jag tänka på det – vart ligger jag nu? Tar jag för mycket energi så bryter jag ner kroppen istället för att bygga upp den, men gör jag inte av med någon energi alls (om jag har någon) så utmanar jag mig inte tillräckligt för att det ska gå framåt.

Det har hjälp mig i alla fall. Kanske kan det hjälpa någon annan också?

Det där med balans i utmattningsdepression

Något jag har upplevt som det absolut svåraste under mitt dryga år i min utmattningsdepression har varit balans. Balans för en frisk person kanske syftar till balans mellan jobb och fritid, balans i träning, balans i mat.. men för mig blev balans att ord som har genomsyrat varenda dag av dessa 14 månader. Det har varit så OBESKRIVLIGT svårt att kunna balansera mellan vila och aktivitet.

När jag var jättedålig (de första nio månaderna) så var det inte så svårt; då fanns bara sängläget. Det var ingen aktivitet överhuvudtaget. Att ens plocka ur diskmaskinen var det inte säkert att jag orkade. Huvudet kunde sprängas av att jag förflyttade mig mellan sängen och toaletten och när det var som allra värst minns jag att jag kröp från soffan till sängen för jag var så rädd att bara kollapsa när jag var ensam hemma. Kroppen klarade verkligen inte ens att stå upp. Så där fanns balans på sitt sätt genom att enbart vila.

Desto svårare blev det när jag började känna att energin så sakta kom tillbaka. Minsta lilla uns av energi i cellerna i min kropp gjorde att jag ville hoppa högt av lycka, slå klackarna i taket, städa hela huset, gå långpromenad, fika med vänner.. Ja ni förstår ju. Det gjorde mig helt enkelt så otroligt glad att känna minsta lilla glädje och energi att jag fick svårt att tänka ”nu ska jag ta detta varsamt”. Istället gick jag hela vägen och fick sen ett rejält bakslag på det. Det var som en knyckig åktur. Ingen energi, lite energi, fullt ös, sängliggande osv… om och om igen.

Hade någon berättat detta för mig för 1,5 år sedan så hade jag sagt: ”Men du måste ju ta det lugnt!” ”Du får bestämma dig för att göra en sak kanske 30 minuter per dag”. Och ja, jag är även ödmjuk mot den tjejen som sa så. Jag visste inte bättre. Nu vet jag. Energi är något som är extremt svårt att styra.

Varför skriver jag egentligen detta nu? Ja, för att jag fortfarande egentligen har samma problem. Det går längre mellan gångerna som jag hamnar där för jag lär mig mer och mer att kontrollera min energi och balansera mellan vila och aktivitet. Men ibland hamnar man där ändå. Som häromdagen när jag trotsade kroppen, gjorde för mycket och blev helt sängliggande flera dagar.

Jag gör denna resan utifrån mina egna förutsättningar och jag är så långt ifrån perfekt i det. Men jag gör verkligen mitt bästa, håller modet uppe och är ödmjuk mot mig själv. Det är inte enkelt. Vem som helst hade nog blivit lika frustrerad som jag känner mig ibland. Kanske till och med mer.