En kväll med min goding

Igår var en stor dag för mig och Stoffe och jag bestämde att detta skulle firas, så jag bjöd ut honom på middag på restaurang Göteborg här i Hammarby Sjöstad. Jag lyckades 1. Få hans kollega att skicka hem honom i tid 2. Fixa ett mysigt bord på verandan alldeles intill vattnet 3. Överraska honom

Och vi hade en så mysig kväll! Vi skålade, åt massor av god mat, skrattade, njöt och var närvarande. Och tyvärr har jag inte en enda bild. Vi lämnade medvetet både telefoner och kamera hemma för att bara kunna närvara i stunden och inte distraheras av något annat än varandra. Jag vet att ni vet vad jag menar ❤

Vi pratade om det vi firade. Om hur snabbt saker kan förändras. Om att min utmattning (konstigt nog) har givit vårt förhållande en stabilitet. Tryggheten jag sitter inne på efter den här resan rinner över på oss båda och ger oss ett lugn tillsammans. Vi pratade om min arbetssituation framöver. Vi pratade om och förundrades över utsikten framför oss; rosa himmel och söder i siluett och Sofia kyrktorn som sträcker sig mot himlen. Vi pratade om att mamma hade dansat stepp i himlen om hon visste vad vi firade den här kvällen. Och att vi har mina föräldrar att tacka för starten på just detta. Om att vi nu varit tillsammans i tolv år och tre månader. Och att tiden varit enbart av godo för vårt förhållande. Att vi idag är ett bättre team än någonsin. Att vi fortfarande skrattar och stojar så mycket tillsammans. Och hur självklar kärleken är. Att vi är så dåliga på att fira årsdagar och att vi säkert kommer att vara ett sånt par som glömmer vilket datum vi gifte oss men å andra sidan gärna korka upp en bra champagne en tisdag bara för att vi har lust. Att just vår stadsdel är det mest självklara vi någonsin hittat. Den är som gjord för oss och vi båda fortfarande nyper oss i armen för att vi trivs så bra. Varenda dag. Trots att vi bott här i fem år nu. Att Emma och Calle om sju veckor blir grannar med oss. Detta är sån ren och klar lycka så det finns inte. Vi är alla fyra på rosa moln. Och om livet. Om yogan. Om framtiden. Resor vi har planerade. Och sen blev vi så trötta så vi gick hem och kramades i sängen istället. Och bara njöt av den här dagen vi alltid kommer att minnas.

Och imorse vaknade jag helt pirrig av gårdagen. Det kändes som en första date. Som en start och en fortsättning på samma gång. Och så flödade ljuset in i sovrummet och det doftade sådär ljuvligt som det gör om morgnar i september. Och allt bara var så självklart.

Sämst på att vara utbränd

Nej alltså… Orkar inte mer. Jag tror helt enkelt jag är kasst på att vara utbränd. Det fungerar inte alls bra just nu.

Försöker lägga mig i sängen för att vila. Kroppen värker av trötthet. Tar upp telefonen när jag inte kan koppla av. Scrollar runt bland bloggar jag gillar. Blir inspirerad och uppe i varv. Skriver ett inlägg till den här sidan. Får för mig att ljuset i sovrummet är perfekt så jag går och hämtar kameran. Kan man missa det lixom? Fotar. Blir glad av det och tar tag i disken från imorse. Sätter igång Netflix. Slökollar 20 minuter men tröttnar. Hör Ebba trampa omkring på balkongen bredvid. Tar upp henne och gosar. Tar med henne in till mig och busar lite och vilar i soffan med henne på min mage. Kommer på ett mail jag måste skickas ang en felaktig faktura. Tar upp telefonen. Ser några sms som jag blir glad av. Väcker Ebba med min energi så plötsligt är både hon och jag stirriga. Tar med henne ned på gården och busar lite. Kommer upp och lägger mig för att vila. Somnar. Vaknar och är pirrig för jag kommer på en bra text jag vill få ur mig. Upp med paddan och börjar skriva. Kreativiteten drar igång hjärnan. Gör klart texten och börjar sortera tvätt och sätter igång en maskin. Kanske lika bra att dammsuga? Gör det trots att jag inte orkar…. And it goes on and on and on.

Och så slutar det med att jag är helt slut. Finito. Gråtfärdig. Inte ett jota har blivit gjort och ingen ordentlig vila och jag är övertrött. Och jag tänker för mig själv att jag är dålig på det här med att vara utbränd. Energin, kreativiteten, livgnistan, glädjen… Den är så mycket. Så stark. Kroppen pirrar och bubblar och jag kan inte kontrollera det. Agerar för reaktivt. Blir alldeles matt av alltihop. Kan inte koppla av. Kan inte fokusera på vilan och avkopplingen. För allt känns så mycket. Och allt ska tänkas på så mycket. Analyseras. Och kännas på igen. Och så tar det aldrig slut.

Yoga Nidra vid utmattning

Igår kväll var jag på en, för mig, ny typ av yoga; Yoga Nidra. Om jag gillade det? Jaa! Det var Kelly Lawson som höll klassen och hennes klasser är alltid magiska. Så det var så skönt att testa detta för första gången med henne, som jag vet att jag gillar och känner mig helt bekväm med.

Kelly har alltid med sig massor av olika eteriska oljor som vi använder oss av, på kroppen och på mattan, för att hamna i olika sinnesstämningar och det är av henne jag har lärt mig att själv använda oljor i min praktik hemma. Jag tycker verkligen att det ger en extra dimension av yogan och meditationen. Och framförallt så doftar man sådär yogic-good-mood-delicious hela kvällen efteråt. <– Tips!

Vad är Yoga Nidra och vad används det för?

Yoga Nidra är en meditationsteknik som även kallas yogisk sömn. Hörde ni? Sömn! Det är så underbart med alla typer av mysyoga men den här… Här typ sover man igenom klassen. Eller ja, kroppen sover samtidigt som sinnet är fullt fokuserat och medvetet.

Vi gjorde det som en guidad meditation som utfördes liggandes i Savasana. Kroppen hamnar i en sömnlös sömn; ett tillstånd som kallas hypnogogiskt tillstånd eller alfatillstånd. Detta kan användas för många olika syften som inkluderar djupavslappning, frigörande av minnen som fastnat i vårt undermedvetna, och medvetna, samt skapa ett ökat tillstånd av medveten närvaro.

Yoga Nidra används också för att behandla posttraumatisk stress hos militärveteraner; för ångest, depression, stress och drogmissbruk. Hur häftigt ändå?

Fördelar med Yoga Nidra vid utmattning

  • Många upplever nästan omedelbara fysiska fördelar såsom minskad stress och minskade spänningar i kroppen
  • Ger bättre nattlig sömn
  • Kan även användas för att somna in om en har svårt att somna eller vaknar på natten och har svårt att komma till ro igen
  • Kan användas för att få återhämtning vid förlorad sömn. Effekten av 20-30 minuter Yoga Nidra kan jämföras med tre-fyra timmars sömn. Självklart ska inte Yoga Nidra användas istället för vår nattliga sömn men eftersom det har en så djupverkande återhämtande effekt så kan den ändå ersätta förlorad sömn.
  • Passar även dem som inte tycker om att hålla en sittande meditationsställning
  • Kan minska fysisk smärta genom att hormoner kopplade till smärtlindring frigörs

Sankalpa – vart är jag påväg och vill jag nå dit?

I början av klassen och vårt praktiserande av Yoga Nidra satte vi en typ av mål eller intention; nästan som en undermedveten önskan kan man säga. Detta kallas sankalpa. Sankalpa blir som ett frö som får växa i vårt undermedvetna, varför det inte heller direkt kan kallas för varken mål eller intention. Det är som något mittemellan dessa. Om vi sätter ett sanklapa som vi använder i vår meditation så kommer helt enkelt vårt undermedvetna att hjälpa oss att förverkliga detta. Vi satte både ett sankalpa för livet i stort och ett för de närmaste 24 timmarna och Kelly hjälpte såklart till med hur detta skulle skapas och hur vi kunde använda det (jag har redan idag börjat använda mitt sankalpa som jag skapade igår kväll).

För mig personligen var just sankalpa (och den sköna avslappningen såklart) den häftigaste grejen i meditationen. Vi arbetade med den aktivt och jag fick upp väldigt tydliga bilder i huvudet som jag var tvungen att ifrågasätta och tratta ner till: varför? Det är så enkelt att tänka: det här är mitt mål och såhär vill jag att livet ska se ut. Ja, men varför?

Det första som kom upp i mitt huvud var: Jag vill bli frisk. Men varför? Jo för jag vill slippa må såhär i min kropp. Varför? För jag vill kunna jobba igen? Varför? För jag vill känna att jag gör något på dagarna? Varför? För det gör alla mina vänner? Varför? … Ja för att det är så man gör? Varför? Samhällsnormen? Varför? Nej vet du nu ångrade jag mig – jag vill bli frisk helt för min egen skull. Och så fick jag gå tillbaka… Och gjorde om allt tills jag hittade ett sankalpa som kändes genuint och äkta för just mig. 

Innan jag stack iväg till klassen fick jag i mig en god matcha-latte. Dricker minst en om dagen nu för att få i mig massor av grymma antioxidanter som jag känner att kroppen behöver efter den senaste veckans svacka. Fortfarande är jag så sömnig att jag har svårt att hålla mig vaken under vissa delar av dagen så en kopp matcha då och då blir det.

Kuddkaoset i soffan bakom är det vardagliga kaoset eftersom jag fortfarande spenderar enormt många timmar vilandes i den soffan med kuddar och filtar för att få kroppen att slappna av så bra som möjligt. Inte konstigare än så.

Att våga möta kroppens behov

På måndagskvällar brukar jag gå på Lukes yinklass på Yogayama. Det är ett sånt där lugnt mysyoga-pass som är välgörande för hela kroppen. Även ikväll hade jag dessa planer och jag styrde upp prick hela dagen efter att jag skulle orka med den här klassen: ut på kort promenad tidigt på morgonen, vila, lunch, vila, börja med middag redan kl 16, vila, äta, vila… Och sen när väl tiden började dra ihop sig så kände jag hur hela kroppen skrek: JAG VILL VILA! För två år sedan hade jag totalt nonchalerat den känslan och tänkt ”det är bara lathet” eller ”jag har ju planerat att gå så nu bara gör jag det”. För så fungerade jag. Jag gjorde allt jag hade planerat och lite till. Alltid lika målinriktad. Att detta innebar att jag körde över min egen kropp och totalt nonchalerade dess signaler, det struntade jag i. Jag förstod helt enkelt inte hur viktigt det är att lyssna. Att dom signalerna kan vara de enda vi får.

För faktiskt, om jag ska säga något om det här med att gå in i väggen, så är det att jag trodde att jag skulle få ännu fler signaler. Tydligare. Starkare. När jag väl hade kraschat kunde jag ju se signalerna tydligare än tydligast, men innan dess nonchalerade jag det mesta kroppen sa som gnäll. Idag vet jag bättre. Signalerna är allt vi har att utgå ifrån. Så nu tar jag dem på allvar, varenda en.

Så, ikväll då; det som först i min hjärna registrerades som misslyckat (att jag aldrig gick på yogan som jag ju planerat) vände jag snabbt om: vad långt jag har kommit! Att jag hoppar över en planerad aktivitet, hur mysig och bra för kroppen den än må vara, tyder på att jag tagit många kliv framåt sedan innan min krasch.

Jag ska inte sticka under stolen med att det fortfarande tar emot för mig att helt vika mig för kroppens alla signaler; men jag gör det. Oftast i alla fall. Mest av rädsla tror jag. Att jag blivit så jäklarns bränd och är så rädd att utsätta min kropp för saker den inte orkar… Jag drömmer mardrömmar om att den ska börja göra såna konstiga utspel som den gör jag jag ignorerar den. Men, oavsett om det är av rädsla eller vilken annan anledning som helst, så lyssnade jag ikväll. Och vissa andra kvällar. Och dagar. Och morgnar. Och varenda gång är en stor, lycklig vinst.

Långsamt är också framåt 

Det är fortsatt trött och långsamt här. Men idag är värken inte lika ilande och jag kan då också slappna av på ett annat sätt. Ett skönare sätt.

Har inte massor av spännande rapporter från sovrummet mer än att jag ikväll tänkte laga Atilios Vegobullar med spagetti. Mmm! Ser så gott ut. Jag brukar göra massor av olika vegobiffar och vegobullar och mina favoritrecept innehåller alltid solroskärnor, ofta med någon typ av bönor eller kikärtor. När man steker på solroskärnorna blir biffarna sådär knaprigt goda. Detta blir nytt med bara solroskärnor och har lixom redan smaken av att jag kommer älska dem.

De sista dagarna har jag tänkt massor på mat. Hele tiden! Mat, mat, mat. Idag innan jag gick upp så längtade jag efter lunchen och fantiserade om middagen. Helt galet.

Anyway. All is well.

Mörkret

Idag har jag pillat lite med bloggen för att få till ett arkiv. Jag vill ju att ni ska kunna navigera enkelt bland äldre inlägg men detta var lättare sagt än gjort. Nu har jag eventuellt fått till ett arkiv, men då endast på dator-versionen av bloggen (?!). Ja ni hör ju. Tyvärr tror jag inte ens det är att jag inte vet hur man gör utan att det faktiskt inte går att få ett arkiv på padda och telefon. Men, men. Hojta om ni vet. Eller om ni ser det?

Jag satte också upp en meny högst upp till höger med några kategorier och en om mig-sida. Dessa ska självklart fyllas på och fixas till men nu har jag i alla fall skalet klart. Klapp på axeln till mig själv ändå.

När jag letade igenom arkivet själv hittade jag det här inlägget. Det skrev jag för ett år sedan. Just i september. Och blev både ledsen och lite glad. Ledsen för att jag vid den tiden hade en så lång bit kvar att gå. Allt var så mörkt då. Och glad för att jag tagit mig såhär långt idag. Att dimman har lättat. Att jag ler igen. Den tacksamheten.

”Det totala mörker som omsluter mig när jag faller. Här nere är jag ensam. Ingen hör mitt skrik. Kanske skriker jag inte ens… Vet plötsligt inte. Inser att många av mina känslor surrar, maler och eploderar inombords; men på utsidan syns ingenting. Likgiltighet. Stabilitet. Lugn.

Panik, ångest och trötthet. Känner mig missförstådd idag och många andra dagar. Har börjat förstå mig själv mer men har svårt att uttrycka det. Att tala utan att veta vad ska ska säga och hur det ska uppfattas ligger inte i min natur. Tiger istället. Men då ligger också ansvaret på mig att ingen annan vet.”

Niklas Ekdal om hjärntrötthet

Imorse såg jag Niklas Ekdal i Nyhetsmorgon berätta om sin hjärntrötthet han fick efter ett kraftigt slag mot huvudet. Och blev så berörd. Allt det där som känns i en hjärntrötthet som han satte ord på. 

För hjärntrötthet kommer ju ofta med utmattning och utmattningsdepression, och även med just kraftiga slag mot huvudet, efter operation av hjärntumörer samt stroke. Inte roliga grejer något av det, och väldigt olika. Men samma hjärntrötthet binder dem samman. 

Niklas försökte ta sitt liv 1,5 år efter hans olycka när han levt med hjärntrötthet under hela perioden. Han kunde inte ta in ljus, ljud och bild. Han låg i sängen avskärmad från livet och utvecklade en depression efter några månader. Och meningslösheten, den kan jag skriva under på. Man ligger där i mörkret och funderar på om det ens finns en väg ut ur detta. 

Under min utmattningsdepression har jag aldrig haft självmordstankar eller känt att jag inte vill leva. Läkarna har varit väldigt noga med att kontrollera detta vilket jag är tacksam över. Men jag känner igen mig i det han berättar och minns episoder när jag legat i ett mörkt sovrum med sådan panikångest att jag varit rädd att jag skulle skada mig själv eller någon annan. Att jag skulle bli galen helt enkelt. Tappa kontrollen över mina handlingar. Detta har jag då tagit upp med min läkare och fått nummer till akutmottagningar inom psykiatri om det skulle slå snett. Och på något sätt när jag hörde intervjun med Niklas så kände jag mig bara så välsignad att ha sluppit känslan av att inte vilja leva. Att inte orka. För det är inget man väljer; det är depressionen som tar över och styr. Och det slapp jag ändå. Och idag kände jag mig mitt i allt så tacksam över att min livsgnista lyst så starkt inom mig hela den här resan. 

Nu blev det här ett ganska mörkt inlägg. Det var inte riktigt tanken. Men jag ville nog förtydliga hur jäklarns jobbigt det är att leva med hjärntrötthet, precis som Niklas berättade. Hur man inte känner igen sig själv och har så svårt att acceptera att hjärnan helt enkelt inte fungerar som den ska. Hur man av rutin sätter krav på den precis som innan. Och då fungerar ju ingenting. Och hur hjärntröttheten framkallar extrem ångest och emellanåt depressiva symptom. Inget är sig längre likt. Och inte kan ljuset i tunneln heller visa sig. 

Alla vi som kämpar med en skadad hjärna; vi är grymma. All pepp till oss varenda jäkla dag! 

Mest bara trött

Idag är en riktigt trött dag. Vaknade, åt halva frukosten (orkade inte ens tugga ner hela…), gick och la mig, somnade, vaknade, åt lunch, somnade, borstade tänderna, duschade, ut en kort sväng, hem, sova, vila, läsa, pussa på hundvalp, kolla film, sova med hundvalpen… Och här är vi nu. Lika trött fortfarande. Vad tusan hände? 

5 saker jag ser fram emot den här veckan 

Att få ha den här lediga tisdagen med Stoffe. Vi ska njuta, vila, promenera, fika, kolla film och laga mat. Älskar lediga dagar mitt i veckan!

Att Esther kommer onsdag-torsdag. Då ska jag ligga och skeda med henne i sängen och bara dofta in hennes mjuka, varma, lockiga päls. Och så några promenader och allmänt bus på gården. Kanske får vi chans att busa med grannens kungspudel Nero (världens roligaste och knäppaste hund – visste inte det och pudlar!)

På fredag kommer en stor (liten??) överraskning! Kan knappt vänta att få visa! Har längtar efter detta i flera månader och nu äntligen…

Gå på yinyoga på Yogayama en kväll i veckan. Ligga där med kuddar och filtar och band och block och bara vila kroppen i sköna stretchpositioner. Mmm.

Att få bli lite piggare än vad jag var igår. Jag vilade, skötte mig och allt det där. Kroppen vi kan väl bli vänner igen? Pls?

16 augusti 2016

Idag är det ett år sedan jag öppnade upp den här bloggen. Då på en annan domän och en annan portal, men ändå densamma. Syftet finns kvar. Och är uppfyllt. Jag valde att skriva av mig för att det där minnet av mamma gjorde så fruktansvärt ont. Det hade då gått tre år och smärtan vägrade avta. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag började skriva. Skriva så som det kändes. Och efter hand märkte jag att det jag skrev blev lättare att bära; som att jag satte ord på det och smärtan fick vingar och flög vidare av sig själv. Utan att jag behövde gå och släpa på allt det där tunga.

Det var det det här inlägget som var det första jag publicerade. Något fint i det. Som ett minne.

Och faktiskt så har det verkligen hjälpt, att skriva. Och mer därtill. Idag bär jag ett helt annat minne inom mig av min mamma. Stundtals gör det fruktansvärt ont men inte alltid, inte varje dag och absolut inte hela tiden. Och det känns väl nästan konstigt att skriva det? Men så är det verkligen. Det har lättat.

Men bloggen har hjälpt mig på så många andra sätt också. För ett år sedan minns jag att jag var hos min läkare och försökte pressa honom på hur jag skulle kunna komma i kontakt med andra som är utmattade. Vart kan jag vända mig, frågade jag. Vet du någon grupp? Men nej, inget sådant. Och jag berättade att jag kände mig så väldigt ensam. Ingen i min omgivning var ens i närheten av att ha förstört kroppen så som jag hade gjort, ingen jag kunde dela min tankar och innersta känslor med. Mina vänner runt mig ville så gärna hjälpa men det gick inte; jag kände mig ständigt missförstådd. Men så när jag började skriva här inne så sakta dök det upp människor runt mig som var precis i samma situation. Och vilken lättnad! Då lossande något i mig och jag vågade skriva mer öppet och ärligt och jag vågade framförallt dela mina texter, innan var jag tyst som en mus om att jag ens skrev – vem skulle vilja läsa?!

Så ett syfte formades till ytterligare ett och nu är skrivandet en del av min läkning. Tack alla ni som läser och peppar och stöttar här inne – oj vad ni ska veta att ni hjälper mig. Jag kunde inte vara mer tacksam.

Så, idag då. Det är den 16 augusti. Dagen innan min mammas årsdag. Då, 2012, när hon gick bort hade vi Emma och Calle över på middag dagen innan allt hände. Då hade jag ingen aning. En kväll som jag än idag minns som magisk, och när pappa ringde mig på tunnelbanan morgonen efter och berättade att mamma var borta så kunde jag inte alls få ihop det; vi hade ju nyss en jättetrevlig kväll och så händer detta? Blir man inte mer förvarnad än så? Jag vet inte vad jag trodde men jag trodde i alla fall inte att döden kom som en sån chock. Så snabbt. Även om det egentligen var allt annat än snabbt, det kan ju se nu, med klarare ögon. Men, i alla fall, försöker vi hålla fast i den 16 augusti. Vi fortsätter middagarna med Emma och Calle dagen innan, för att hedra, och idag ska vi in till Urban Deli på Sveavägen och dricka massor av drinkar. För imorgon är en tuff dag och då behöver jag först mina vänner. Och fira minnet av mamma. Hon hade aldrig velat ha det på något annat sätt.

IMG_4948

IMG_1366

_MG_8505

IMG_2354

_MG_8286

Känner mig lite bussig idag och bjuder på några riktigt gamla bilder. Foto Bea Karlsson