Idag är en riktigt trött dag. Vaknade, åt halva frukosten (orkade inte ens tugga ner hela…), gick och la mig, somnade, vaknade, åt lunch, somnade, borstade tänderna, duschade, ut en kort sväng, hem, sova, vila, läsa, pussa på hundvalp, kolla film, sova med hundvalpen… Och här är vi nu. Lika trött fortfarande. Vad tusan hände?
De senaste dagarna har jag känt mig lite låg. Antagligen för att jag förra veckan var väldigt trött, jag hade ju haft en riktigt bra vecka innan dess, och då blir jag lite ledsen. Jag menar, jag vet att livet är upp och ner och båda sidor är precis lika viktiga, just den delen har jag inga större problem med. Det är nog mer själva utmattningen jag börjar bli ganska trött på; trött på att inte orka saker, trött på att vilja så mycket men inte kunna genomföra, trött på att ha ont i kroppen och vara trött i huvudet. Trött på att känna mig utanför hela karusellen och inte bidra med någonting. Bara vandra omkring.
Kanske märker ni lågmäldheten i mina inlägg. De saknar entuasiasm och energi. Jag försöker verkligen att inte klaga eller gnälla men jag måste samtidigt få säga att detta är min sanning just nu. För att ha utbrändhet är inte en dans på rosor minsann. Och jag säger ha utbrändhet för att förtydliga för mig själv att utbänd inte är vem jag är, det är något min kropp har just nu och det definierar inte mig som person.
I alla fall så i fredags var jag helt förstörd efter en två timmar lång (kort?) utflykt med mig själv vid Nytorget. Jag hade fikat, fotat, ätit lunch och sen låg jag gråtfärdig i sängen hela resten av dagen och kvällen. När Stoffe kom hem runt sex så grät jag och gnydde: ”Jag orkaaaar inte meeeeheeer”. För så kändes det. Jag ville dra täcket över huvudet och hoppas på att någon vuxen skulle lösa situationen åt mig. Eller nåt. Men det händer ju inte. Så bäst att bara krypa ner under täcket, sova för natten och sen vakna upp med förhoppningsvis lite ny energi. I lördags blev det lugnt och igår var jag ju på det igen: en kort utflykt till Il Caffe – skam den som ger sig! Och den gången gick det faktiskt liiiite bättre. Stupade inte hemma i alla fall.
Så vi fortsätter då. En dag taget. Testa. Falla. Testa igen. Falla igen. Testa igen. Inte falla så djupt. Dag för dag. Stund för stund.
Så man ska alltså sova på dagen om man behöver när man är i en utmattning? Det var ju tur att jag lärde mig det! Inte för att jag inte sover, det gör jag, utan snarare för att jag alltid känner mig skyldig över att jag inte ens orkar vara vaken.
På dagarna behöver jag fortfarande sova runt en timme och vila i totalt 2-3 timmar. Detta inträffar nästan alltid (undantag finns beroende av vad jag gjort dagen innan) på eftermiddagen, strax eget lunch. Det här är inte någon skön nap känsla typ ”åh ska nog ta en siesta”… Nej det är som en glödlampa som är påväg att ta slut *blink blink blink* och sen bzzzzzzt. Svart. Over and out. Helt slut. Totale. Orkar inte hålla ögonen öppna mer så jag stupar i säng.
Hade jag inte vilat den här tiden så hade jag aldrig orkat vara vaken efter 18 på kvällen. Nu, med all vila och sömn på dagen, orkar jag vara vaken ända till 21 (yey!).
Men! Nu kan jag alltså vila med gott samvete för att tydligen då så ska man vila om man känner att man behöver när man är i en utmattning, utmattningssyndrom eller utmattningsdepression. Så nu ska jag med gott samvete tänka att sömnen läker mig. Ingen mer skuld över det.
Att få ha den här lediga tisdagen med Stoffe. Vi ska njuta, vila, promenera, fika, kolla film och laga mat. Älskar lediga dagar mitt i veckan!
Att Esther kommer onsdag-torsdag. Då ska jag ligga och skeda med henne i sängen och bara dofta in hennes mjuka, varma, lockiga päls. Och så några promenader och allmänt bus på gården. Kanske får vi chans att busa med grannens kungspudel Nero (världens roligaste och knäppaste hund – visste inte det och pudlar!)
På fredag kommer en stor (liten??) överraskning! Kan knappt vänta att få visa! Har längtar efter detta i flera månader och nu äntligen…
Gå på yinyoga på Yogayama en kväll i veckan. Ligga där med kuddar och filtar och band och block och bara vila kroppen i sköna stretchpositioner. Mmm.
Att få bli lite piggare än vad jag var igår. Jag vilade, skötte mig och allt det där. Kroppen vi kan väl bli vänner igen? Pls?
Eller hur säger man? Idag har jag varit såååå trött. Såklart. Gjorde ju alldeles för mycket igår så kroppen strejkar nu. Noterat.
Men jag tänker att jag också hade en helt fantastiskt vecka förra veckan och verkligen kände mig otroligt pigg och orkade göra mycket mer än vad jag brukar. Och då blir det nog såhär – att det kommer ett litet bakslag. Så är det ju i utmattningssyndrom. Man blir inte bara bättre och bättre hela tiden utan man blir bättre och bättre får bakslag – det är lixom vägen framåt.
Så idag har jag legat i sängen prick hela dagen. Har som max gått ca två steg för att sätta igång en maskin tvätt i badrummet då och då eller för att hämta en fruktjuice från Saltå som står i kylen. Och det är helt okej ändå. Poddar, sova, vila, lyssna på fåglar, läsa… Så går dagen lixom ändå. Och jag är vid gott mod och glad ändå trots tröttheten. Det är absolut viktigast.
Ikväll har jag egentid (som om inte all tid typ är egentid för mig…) för Stoffe och Calle är och fightas MMA. De har gått med i en sån klubb och ska dit för sin första träning idag. Jag kan knappt föreställa mig detta alltså! Hela helgen har jag gått runt och retat Stoffe och sagt att han borde skaffa typ en tribal-tatuering eller nåt för att passa in; att han inte kommer bli insläppt i slips och skräddarsydd kostym *emoji som skrattar så tårarna rinner* Men hoppas jag får hem honom utan invärtes skador, då får man väl anse sig nöjd ändå?
Alltså jag måste nästan spänna fast säkerhetsbältet i soffan nu när jag skriver detta – för den här dagen var 100 knyck för mig!
Imorse åkte vi från Nyköping hyfsat tidigt för pappa och Anette skulle spela en golftävling på dagen. Jag och Stoffe stod över tävlingen den här gången *host host usla golfare*… och gav oss av hemåt istället. Men (!) det skulle dröja en stund innan vi landade hemma för jag kände mig pigg och äventyrlig och nästan lite galen (nåja, definitonssak). Vi började med stopp på Saltå Kvarn för fika och inhandling i deras butik av massor av goa grejer att fylla upp skafferiet med. Därifrån åkte vi mätta, sockerstinna, fattiga och med en stor kasse med massor av ljuvliga eko-produkter.
Och kosan sedan styrdes mot: Ekerö (ja här förstår ni ju hur pass galen jag verkligen kände mig!). Vi tog färjan över och körde hem till Kim och Veronica och deras lilla yrväder (alltså deras barn, inte deras katt). Hängde där lite, busade, snackade och kollade på Pippi och sen körde vi till Brostugan vid Drottningholm för lunch. Ojojoj nu snackar vi späckat schema för mig. Men det gick verkligen toppen! Åt suverän sallad och körde sedan hemåt mot Hammarby Sjöstad.
För en icke utbränd person låter detta säkert som en helt vanlig söndagsrunda med lite utflykter. Men för mig är det så stort! Allt jag orkade idag och verkligen ville göra och jag var glad och pigg hela vägen. Till och med så är det jag som har kört hela dagen och det är extreeeemt tufft för mitt huvud att köra i Stockholm med all trafik och alla intryck – men det gick verkligen toppen.
Nu ligger jag rätt utslagen i soffan efter en helt underbar helg med pappa och Anette, som vi har skrattat den här helgen, och efter dagens spontana äventyr. Men jag är så glad. Och det är det absolut viktigaste. Nu väntar enkel middag bestående av pasta med tomatsås, en serie och massor av myntate. En stund i taget så löser sig det mesta.
Det här med att vara utmattad alltså, det blir lite tokigt ibland. Om hjärnan lixom får kortslutning pga extrem trötthet så är det inte direkt så att den tar hänsyn till om jag kokar makaroner eller står mitt i en avgörande situation där hjärnan är rätt viktig. Den stänger bara av. Tjoff!
Hade en sådan situation idag: jag hade varit hos läkaren inne i Vasastan på förmiddagen och klev av tunnelbanan helt genomsvettig av stress över besöket, alla människor, ljud, tankar mm. På vägen hem var tvungen att hämta en bil hos Volvo som vi ska köra med till pappa i helgen.
Står där inne och får nyckeln, svetten rinner och jag känner att jag lixom inte är riktigt med. Hjärnan är trött vid det här laget. Upp på taket (p-husets översta våning, såklart, varför inte?) och letar, letar, letar efter rätt bil. En ny, mörkblå bil – varför sa han inte att alla bilar är nya och mörkblå??! Och när jag väl fått ut det stora, jävliga schabraket ur parkeringshuset (!!) var jag heeelt slut och sååå svettig. Tänkte att det här kommer bli en jävligt dyr bilfärd med tanke på hur många gånger jag kommer köra in i alla betongpelare…
Så skulle jag tillslut parkera utanför oss och fick verkligen inte in den där stora nosen rätt (inte ens en bipsensor hello!) och fick panik. Hjärnan stängde av. Totalt. Kunde inte tänka en sekund till och ville sätta mig och gråta på trottoaren. Så, jag var tvungen att haffa närmaste, helt okända, man som fick sätta sig bakom ratten och parkera bilen åt mig! Alltså! Nu skrattar jag (snart… inte riktigt än) men då var det hemskt! Kände mig sämst verkligen.
Så kan det gå. Ingen fara ju men jag kände mig så dålig där och då för att jag inte ens klarade av de enkla uppgiften att fickparkera bilen. All tacksamhet till den okända mannen som tog tag i det och körde in bilen rätt. Världens snällaste!
Idag är det ett år sedan jag öppnade upp den här bloggen. Då på en annan domän och en annan portal, men ändå densamma. Syftet finns kvar. Och är uppfyllt. Jag valde att skriva av mig för att det där minnet av mamma gjorde så fruktansvärt ont. Det hade då gått tre år och smärtan vägrade avta. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag började skriva. Skriva så som det kändes. Och efter hand märkte jag att det jag skrev blev lättare att bära; som att jag satte ord på det och smärtan fick vingar och flög vidare av sig själv. Utan att jag behövde gå och släpa på allt det där tunga.
Det var det det här inlägget som var det första jag publicerade. Något fint i det. Som ett minne.
Och faktiskt så har det verkligen hjälpt, att skriva. Och mer därtill. Idag bär jag ett helt annat minne inom mig av min mamma. Stundtals gör det fruktansvärt ont men inte alltid, inte varje dag och absolut inte hela tiden. Och det känns väl nästan konstigt att skriva det? Men så är det verkligen. Det har lättat.
Men bloggen har hjälpt mig på så många andra sätt också. För ett år sedan minns jag att jag var hos min läkare och försökte pressa honom på hur jag skulle kunna komma i kontakt med andra som är utmattade. Vart kan jag vända mig, frågade jag. Vet du någon grupp? Men nej, inget sådant. Och jag berättade att jag kände mig så väldigt ensam. Ingen i min omgivning var ens i närheten av att ha förstört kroppen så som jag hade gjort, ingen jag kunde dela min tankar och innersta känslor med. Mina vänner runt mig ville så gärna hjälpa men det gick inte; jag kände mig ständigt missförstådd. Men så när jag började skriva här inne så sakta dök det upp människor runt mig som var precis i samma situation. Och vilken lättnad! Då lossande något i mig och jag vågade skriva mer öppet och ärligt och jag vågade framförallt dela mina texter, innan var jag tyst som en mus om att jag ens skrev – vem skulle vilja läsa?!
Så ett syfte formades till ytterligare ett och nu är skrivandet en del av min läkning. Tack alla ni som läser och peppar och stöttar här inne – oj vad ni ska veta att ni hjälper mig. Jag kunde inte vara mer tacksam.
Så, idag då. Det är den 16 augusti. Dagen innan min mammas årsdag. Då, 2012, när hon gick bort hade vi Emma och Calle över på middag dagen innan allt hände. Då hade jag ingen aning. En kväll som jag än idag minns som magisk, och när pappa ringde mig på tunnelbanan morgonen efter och berättade att mamma var borta så kunde jag inte alls få ihop det; vi hade ju nyss en jättetrevlig kväll och så händer detta? Blir man inte mer förvarnad än så? Jag vet inte vad jag trodde men jag trodde i alla fall inte att döden kom som en sån chock. Så snabbt. Även om det egentligen var allt annat än snabbt, det kan ju se nu, med klarare ögon. Men, i alla fall, försöker vi hålla fast i den 16 augusti. Vi fortsätter middagarna med Emma och Calle dagen innan, för att hedra, och idag ska vi in till Urban Deli på Sveavägen och dricka massor av drinkar. För imorgon är en tuff dag och då behöver jag först mina vänner. Och fira minnet av mamma. Hon hade aldrig velat ha det på något annat sätt.
Känner mig lite bussig idag och bjuder på några riktigt gamla bilder. Foto Bea Karlsson
Igår kväll när bestyren var fixade och vi sjönk ner i soffan med varsin kopp te och lite god choklad så började jag gråta. Och denna gången var det inte för att jag var övertrött eller hade ont i kroppen, utan för att jag var så lycklig! Jag kände pirret i kroppen, bubblorna i bröstet av glädje, jag hade orkat hela dagen och var fortfarande glad och ganska pigg. Det är så stort! Hoppas inte det är att jinxa att jag säger detta nu??!
Dagen såg ut såhär:
Vi gick upp runt 8.00 (sovmorgon på helgen) och mellan 8.00-9.30 satt vi i soffan med varsin frukostsmoothie, massor av filtar, myskläder och kollade på vår serie som vi följer just nu. Sen gjorde vi oss iordning och klockan 10 gick vi till Coop och handlade inför lunchen. Efter handlingen vilade jag mellan ca 11-12 och under tiden fixade Stoffe här hemma, plockade undan och städade upp lite. Efter det körde vi matlagning 12-13 och sen kom Therese och Robert vid 13. Vi hade en härlig lunch och snack till runt 16 och då däckade både jag och Stoffe i sängen och sov mellan 16-18. Sen… Gick jag ut en timmes promenad. Hallå?! Det är så stort! Jag brukar aldrig orka en promenad samma dag som något sånt där jippo. Men det gjorde jag nu. Efter promenaden rullade jag ut yogamattan för lite stretch, andning och meditation. Och sen en enkel middag bestående av färdigköpt tomatsoppa (perfekt en sån dag ju). Och sen duns ner i soffan med te, sköna kläder, öppna altandörrar som ger den där sköna sommarkvällskänslan och filtar… Och det var då jag insåg att jag hade orkat så ovanligt mycket utan att ens reflektera över det. Och blev så glad. Sen däckade jag i sängen vid 21.30; men det är min vanliga tid för jag är extremt kvällstrött.
Okej, hoppas jag inte jinxat nu men var bara tvungen att berätta om min maffiga dag (för en utbränd är detta som en resa fram och tillbaka till Australien på 48 timmar typ inklusive att ens bagage kommer bort, flygen är sena och du hamnar bredvid en skrikande knoddis och en snarkande gamling). Tack tack tack kroppen ❤
Alltså det knäppaste med mig och min utmattningsdepression (som numera ju är ett utmattningssyndrom för depressionen har läkt) är att jag trots diverse olika åkommor och hinder blir ganska rastlös. Alltså inte på ett dåligt sätt, som att sysselsätta sig för att fly från något, utan mer att jag ändå har mycket lust att göra massor av grejer. Huvudet är fullt av idéer och saker jag tänker att jag skulle vilja göra och även om det bara är ca 20 % av dem som blir gjorda pga extrem trötthet så finns de ändå där. Min läkare kallar det för kreativitet och kanske är det just vad det är, jag vet inte. Han menar att kreativitet inte går att stänga av (den sitter tydligen i främre delen av hjärnan vilket faktiskt nästan känns) och det är när kreativiteten går i 100 knyck som jag upplever det som rastlöshet eller orimlig energi. Känner ni igen er?
Just nu har jag ju ont i huvudet av hjärntröttheten så då blir det till att försöka hålla sig undan alla skärmar, och annat som gör att hjärntröttheten triggas, så på schemat står grejer som ofta är baserade på att vara ute i naturen, vila, yoga, fixa saker hemma… Idag tänkte jag ta en cykeltur bortåt Nacka om jag orkar, kanske med en termos med kaffe i cykelkorgen. Och jag måste orka duscha också. Det är faktiskt en halvdagsuppgift för en utbränd person. Även om det låter knäppt. Men jag är fortfarande glad att jag orkar duscha helt själv och kanske till och med ta en promenad – på samma dag!
alldamnstories 