Det här med att vara utmattad alltså, det blir lite tokigt ibland. Om hjärnan lixom får kortslutning pga extrem trötthet så är det inte direkt så att den tar hänsyn till om jag kokar makaroner eller står mitt i en avgörande situation där hjärnan är rätt viktig. Den stänger bara av. Tjoff!

Hade en sådan situation idag: jag hade varit hos läkaren inne i Vasastan på förmiddagen och klev av tunnelbanan helt genomsvettig av stress över besöket, alla människor, ljud, tankar mm. På vägen hem var tvungen att hämta en bil hos Volvo som vi ska köra med till pappa i helgen.

Står där inne och får nyckeln, svetten rinner och jag känner att jag lixom inte är riktigt med. Hjärnan är trött vid det här laget. Upp på taket (p-husets översta våning, såklart, varför inte?) och letar, letar, letar efter rätt bil. En ny, mörkblå bil – varför sa han inte att alla bilar är nya och mörkblå??! Och när jag väl fått ut det stora, jävliga schabraket ur parkeringshuset (!!) var jag heeelt slut och sååå svettig. Tänkte att det här kommer bli en jävligt dyr bilfärd med tanke på hur många gånger jag kommer köra in i alla betongpelare… 

Så skulle jag tillslut parkera utanför oss och fick verkligen inte in den där stora nosen rätt (inte ens en bipsensor hello!) och fick panik. Hjärnan stängde av. Totalt. Kunde inte tänka en sekund till och ville sätta mig och gråta på trottoaren. Så, jag var tvungen att haffa närmaste, helt okända, man som fick sätta sig bakom ratten och parkera bilen åt mig! Alltså! Nu skrattar jag (snart… inte riktigt än) men då var det hemskt! Kände mig sämst verkligen. 

Så kan det gå. Ingen fara ju men jag kände mig så dålig där och då för att jag inte ens klarade av de enkla uppgiften att fickparkera bilen. All tacksamhet till den okända mannen som tog tag i det och körde in bilen rätt. Världens snällaste!