De senaste dagarna, veckorna, har vi ändå hunnit med en del. Vi har haft över Isabel och Marcus för augustihäng på vår balkong. Det gör vi varje år. Plockar fram goda öl och beställer hem stoooora fat med sushi. Alltid just i augusti. Och i år var det lite extra speciellt för dom kom nyss hem från Seychellerna där de gift sig; på en strand och med en storslagen resa, precis som de ville ha det. Och då vill vi såklart få fira deras kärlek på vårt alldeles egna sätt här hemma. En fin kväll. 

Vi har också haft Emma och Calle här för pizzakväll med vin från deras bröllopsresa och öl från vårt lokala bryggeri på gatan bredvid. Sammanstrålat efter en hel sommar då vi varit på olika håll. Tackat av sommaren och andats de första strimmorna av kylig luft som kom in över Stockholm. 

Sen har jag hängt med syrran och Vic och pappa ett par dagar också. Tankat på med energi från familjen. Bästa ❤️ Vad vore livet utan dom alltså. Dom betyder allt. Kanelbullar och kaffe och total avslappning. 

Och vi har fattat ett beslut för framtiden. En ny taktik för min egen del för att våga ta ett stort steg var att fatta beslutet enbart med hjärtat. Jag kopplade helt bort all logik om vad som vore rimligt och smart och konsekvenser och eventuella biverkningar. Istället fokuserade jag all min energi på hjärtat och vet ni? Det talade! Så tydligt. Lyssna inåt och svaren finns där. Utan hjärtat hade jag aldrig vågat chansa. Jag hade snurrat in mig i resonemang om än det ena, än det andra. Och tillslut lagt all energi på att bara tänka. 

Vi har också lyssnat på musik. Fyllt på kreativitet genom att lyssna på Håkan Hellström och Lars Winnerbäck och Veronica Maggio och Peter LeMarc. Och vi har druckit massor med te på balkongen och yogat varje kväll med alla dörrar öppna fastän det nästan är för kallt och gått promenader för att mota bort överskott av Kapha och dansat när ångesten blivit för svår. Och jag har gråtit till varenda film och jag har slagit på Solsidan innan jobbet för att skratta det första jag gör på morgonen och jag har tänkt på mamma varje dag. Och varje gång känns det olika. Ibland vill jag vika mig dubbel och gråta ner i min egen kropp, ihopvikt och liten och kompakt och trygg. Ibland vill jag kasta alla våra vinglas i kaklet för att det skulle kännas så mycket enklare om det var dom som gick sönder istället för mitt hjärta. Gång på gång. Och ibland ler jag vid något minne som värmer hela min kropp. En blixt av en känsla eller en förnimmelse. Precis som om hon vore här. Men mest av allt kan jag inte förstå att det har gått fem år. Det känns som om det var igår jag låg på hennes säng med min hand i hennes, den där sista dagen vi sågs, och vi grät för att vi visste att det var sista gången och vi sa allt det där vi ville säga. Det känns som igår jag pratade med henne i telefon den där sista gången. Då när jag ville berätta att jag hittat en ny yogastudio här i Stockholm men jag sa aldrig det. För det var som om något inom mig sa att jag aldrig mer skulle höra hennes levande röst. Och då slösar man inte med orden. Berättar bagateller om studios. Så något inom mig fick fram orden, bara häromdagen tror jag, att jag älskar henne så. Jag älskar henne så. Och så la vi på. Den där sista dagen. Häromdagen som var för fem år sedan. Och fem år känns också som ett helt liv. Som om allt har hänt sedan dess. 

Min kompis Emma skickade mig artikeln nedan om utmattning. Hon och jag hade ett långt samtal om att en väg ur utmattning troligen skulle vara att hitta en passion och en stark mening. Inte direkt såklart. Men efter en tid av läkning. Jag har, efter min akuta fas i utmattningen, ibland känt att en stark meningslöshet griper tag i mig. Som om ”vad spelar det för roll?!”. Men nu när jag arbetstränar har jag sakta börjat komma tillbaka till hur skönt det är att ha en uppgift att utföra på dagarna. Det ger mig en otroligt stark känsla av tillfredsställelse. Och då menar jag inte prestationsinriktad tillfredsställelse, utan snarare en mening i att utföra något varje dag. Hur rutinartat och oviktigt det än är i grunden så är det viktigt för mig just nu. Några som hälsar välkomna på jobbet, undrar hur helgen var, frågar om jag vill ha nybryggt kaffe, dela upp arbetet mellan oss för dagen, jobba, pausa, prata, lyssna på P3 ihop och skratta. Alla dom små sakerna som gör att jag ingår i ett sammanhang. En ovärderlig känsla som jag inte ens visste att jag saknat så mycket. 

Artikeln ställde allt på sin spets efter vårt samtal med meningen: hur det kan komma sig att vi är mer utbrända i Sverige än i många andra länder där människor faktiskt arbetar fler timmar, hårdare och med lägre livskvalitet? Allt sammanfattat på pricken. Vi behöver en meningsfull vardag (och tillräckligt med kvalitativ sömn och återhämtning såklart däremellan…). 

”Det är naturligtvis sant som forskningen lär oss att vi behöver lära oss att varva arbete och vila och att sömnen är oerhört viktig. Men min erfarenhet säger mig också att vi behöver titta på orsakerna till att vi arbetar så mycket men även hur det kan komma sig att vi är mer utbrända i Sverige än i många andra länder där människor faktiskt arbetar fler timmar, hårdare och med lägre livskvalitet? Jag menar att det som vi betraktar som sjukdom och ohälsa på många sätt bör ses som friska människors symptom på ett samhälle och en kultur i allvarlig obalans där livets mest grundläggande värden som skapar mål och mening gått förlorade. Detta är dock svårt att greppa, förklara och sätta ord på eftersom vi ”kastat ut barnet med badvattnet” då vi frigjorde oss från religionen och folkhemmet med tiden lämnat oss i ett existentiellt vakuum.”

Ur artiken Mindfulness och självhjälp räcker inte! av Fredrik Bengtsson 

Så det tänker jag på just nu. På det och på Miriam Bryants sommarprat. Jag grät igenom hela. Dels för att det var så sorgligt och så vackert, men mest för att texten bakom orden var fantastisk. Har ni inte lyssnat så måste ni göra det. Hennes ord och meningar dansar iväg med hjärnan. Episkt. Det är det enda ord jag tycker kan beskriva hennes sommarprat. 

Som jag skrev tidigare så har jag alltså ofrivilligt fått sluta med den antidepressiva medicinen. Allt började som vanligt, jag är ju något av en stjärnelev på det där med att inte tåla mediciner nu, med kraftig ledvärk, hjärntrötthet och allmän sjukdomskänsla. Det var kanske ett par veckor sedan. Redan då insåg jag att det här bådar inte gått men som den envisa åsna jag ibland kan vara så fortsatte jag med medicinen som vanligt och hoppades att det skulle ge med sig. 

Nu i tisdags var jag hos optikern och bad henne kolla för jag hade fått problem med skav i ögonen. Hon kikade och blev alldeles tyst och frågade hur ont det egentligen gjorde. Nja inte så farligt tyckte jag (en blir ganska tålig av utmattning då man typ har ont i kroppen eller huvudet varannan dag). Hon frågade vad för mediciner jag åt och såg mycket bekymrad ut när jag nämnde min antidepp. Hursomhelst fick jag gå hem och jag skulle linsvila ett par dagar och komma tillbaka för det kanske skulle läka ut, vad det nu var hon såg. Jag blev såklart extremt orolig och eftersom jag redan känt att jag inte tålde Voxra längre så mailade jag läkaren och berättade vad som hänt. Han sa att det troligtvis är en allergisk reaktion och att jag absolut gör rätt i att ta bort den tillsvidare. 

Väl i fredags var jag tillbaka hos optikern. Då med skavande, torra och ganska svullna ögon. Dessutom var min syn på ena ögat kraftigt nedsatt. Hon blev väldigt bekymrad och skickade mig direkt till St Eriks Ögonakut. Yepp. Då blir man ju inte alls orolig. Stoffe följde såklart med och skämtade hela vägen om ledarhund och gick med händerna framför sig genom hela Kungsholmen som om han hade fått en vit pinne. Kul skämt 🙄

Men. Det som blev svaret efter undersökningarna på St Eriks är att jag troligtvis fått en allergisk reaktion av medicinen som satt sig på ögonen. Mina hornhinnor var rejält svullna och dessutom fanns det prickar på båda hornhinnorna och under ögonlocken som tyder på allergi. Detta har alltså lett till att jag inte alls ser så bra på ena ögat men de trodde, var svårt att säga säkert, att det skulle rätta till sig efter några veckor. Däremot kommer jag nog inte kunna ha linser så mycket mer i livet, mer än i kortare stunder, för det ser ut som att jag fått kroniska skavsår under ögonlocken som inte kommer tåla linser även när de läkt. 

Jahapp. Inte så kul. Men detta är alltså inget generellt mot SSRI eller Voxra utan det är bara min kropp som alltså inte tål den typen av medicin. Bara så att inte ni blir oroliga. Det har inget med det att göra. Det är en allergi som vilken allergi som helst. 

Så ja, jag blev uppgiven. Och ledsen. Och rädd. Mest rädd tror jag. Men nu försöker jag att tänka framåt och faktiskt finns inte så mycket jag kan göra just nu åt det. Jag kommer inte kunna sätta in en ny medicin förrän ögonen har läkt och det skulle ta 5 veckor till 6 månader trodde de. Men jag är än så länge vid ganska gott mod. En stund i taget. Nu håller jag hårt i mantran för meditation och kristallerna för läkning och lugn och så tänker jag att allt väl ändå måste ordna sig till sist. 

Tystnaden beror på att jag har strul med medicinering. Jag fick en allergisk reaktion av Voxran. Joråsåatte…. All energi går åt att inte hamna i min egen bedrövelse. Försöker hålla mig flytande och tar stund för stund. Rädslan för att hamna där på botten igen kan ta kål på vem som helst. Har man då dessutom, som många av oss har, verkligen kravlat på botten under lång tid så är rädslan gastkramande. 

Ni vet känslan när man tror att man har tappat bort sig? Igen. För tusende gången det året. När man glömt vem man är och vad man vill och vad man behöver och vad man kan och vart man är påväg. Och om man överhuvudtaget vill dit. 

Då brukar jag grunda kroppen genom musik. Och det finns en låt, en som präglar hela min uppväxt och mitt liv och min familj och allt jag tänker sammanfattat i en enda text. Och det är Söndermarken. 

2001 fick vi veta att min mamma var sjuk i cancer. Det var sommar. Allt rasade och allt gjorde så ont i min då fjortonåriga kropp. Men vi hade fortfarande varandra och ännu visste jag inget om det becksvarta mörker som väntar bortom döden för jag trodde att mörkret jag upplevde då var det mörkaste som fanns. 

Den sommaren upptäckte vi Winnerbäck. Han var inte stor då. Nej inte alls. Han hade gett ut hyfsat okända album och vi var snabba på pucken. Vi lyssnade och lyssnade och grät och pratade. Och vi har sedan 2001 gått på hans konserter varenda år mamma fortfarande levde. Och några efter det också. För att minnas. Och hedra. Och känna. 

Hans musik spelades jämt hemma hos oss. Mamma och pappa hade en gammal Bang Olufsen stereo med rejäla högtalare från cirka 1981 som hade f a n t a s t i s k t ljud. Vi satt i soffan. Lagade mat. Hade gäster. Firade. Grät. Pratade. Smidde planer. Bokade resor. Levde. Allt. Till hans musik. Och jag råkar ha läst några av min mammas anteckningar efter att hon gick bort så jag vet att hon lyssnade på albumet Vatten under broarna på nätterna när han var vaken efter cytostatika och kortison. Sömnlös. Då lyssnade hon och fann tröst i att svärtan fanns i musiken. 

De senaste dagarna har jag känt ett starkt intuitivt behov av att vara nära. Minnas var allt började. Augusti är den månaden mamma gick bort 2012 och min kropp minns smärtan. Trycker fram den. Gråt kan komma från ingenstans. En våg av sorg kommer över mig i den lyckligaste stunden. För min kropp minns allt som jag ibland försöker tränga undan. Men dom här dagarna lyssnar jag på Söndermarken och tänker att den låten betyder mer för mig än någon annan. Den står för allt det jag är och det jag kommer ifrån och det jag vill och all min kreativitet och all min glädje och all min sorg. Och den får just nu visa mig vägen. 

Bilder från Amsterdam, tulpansäsogen ❤ 

Vilka kämpar vi är hörni. Krigar oss fram. Mitt status är att jag har betydligt mer ork än jag har haft innan och är supertacksam för det, men jag tampas med panikångest istället (den som kom i våras med besked…). Pest eller kolera. Den begränsar mig så mycket och jag blir rent av ledsen varenda gång den kommer, och mörkret som omger ångesten är hemskt. Jag försöker verkligen att lugna ner mig själv och tänka positivt men det är inte alltid så enkelt. 

Hursomhelst så försöker jag göra mitt bästa för att den inte ska ta över hela mitt liv. Jag försöker helt enkelt att fortsätta göra saker jag har planerat och vill göra. Ibland går det toppen och ibland blir det panik för hela slanten. Och gråt. Men när jag ser tillbaka så har jag rest till ett annat land i två veckor. Jag har packat om väskan och åkt vidare ganska kort efter att vi kom hem. Jag har kört bilen några av timmarna vi bilat fastän jag hade sån ångest att jag egentligen ville slippa. Jag har varit iväg på äventyr här i Stockholms skärgård. Jag har gått till jobbet. Jag har stått på Coop och fått panik för att de totalt gjort om hela min ”vanliga” butik där jag visste exakt vart allt stod. Då blev jag alldeles gråtfärdig och ville vända, för något av det värsta med hjärntrötthet är att intryck inte kan sållas och så mycket nya grejer och ljus som blinkar och skyltar gör att jag blir superstressad. Paniken kryper på för att hjärnan helt enkelt blir överbelastad. 

Men jag vägrar låta ångesten vinna. Så jag reste. Och jag packade. Och jag körde bilen. Och jag handlade tittandes med bara ett öga. För att jag inte vill missa att göra alla dom där sakerna som jag ju vill göra, ångesten verkar lixom inte ta hänsyn till att jag tycker att alla saker ovan är sånt som gör min sommar rolig och härlig. Dessutom får jag för mig att jag, om jag avbokar massa roliga saker jag vill göra, kommer att dra mig undan sånt som jag tror skapar ångest och på så sätt egentligen förvärra allt för mig själv. Men jag vet inte. Kanske tänker jag fel. 

Jäkla sjukdom det här. Många tankar. Väldigt lite klarhet. 

Nu har vi landat hemma i Stockholm och jobb har dragit igång igen. Igår var första dagen för oss båda. Stort ändå att jag numera går till ett jobb efter semestern. Det var ju inte igår precis. Jag kör fortfarande 25 % men ska upp några timmar i augusti är planen. Men en sak i taget, här och nu är det som gäller.

Vi har varit nere i Blekinge ett par dagar. Mysigt som tusan och vi tankade in massor av energi från familjen. På Stoffes sida är en familjemiddag ganska stor så det är rejält många runt bordet och hela fyra generationer faktiskt. Då är det till att slå igång flera grillar och lassa fram öl och dryck i baljor med is. Rörigt och mysigt och avslappnat och njutigt för oss som annars bor så långt ifrån alla. Såna kvällar minns man hela vägen fram till nästa sommar.

Och min svärmor är odlare av rang. Hennes trädgård är fantastisk! Jag tassar runt och kikar och doftar och man kan plocka sallad och grönsaker direkt ur rabatterna. Ren lyx. Ni som följt med ett tag vet att jag också odlar mycket på min balkong så detta är en inspirationsrunda för mig. Blev så peppad att vi drog förbi plantskolan på vägen hem och hela lördagen låg jag med händerna i jorden och planterade om och fixade på vår balkong.

Jag är verkligen tacksam att vi har Stoffes familj på en sån fin plats. Somrarna i Blekinge är fantastiska och jag har promenerat runt vidsträckta fält och bara njutit till max. Och att vi alla har trivs så bra ihop. Att jag känner mig precis lika mycket som ett barn i deras familj som Stoffe är. Så fint.

Vi var bara hemma ett par dagar i Stockholm och sen styrde vi nosen neråt Blekinge. Jag är lite frånvarande här på bloggen och det är helt enkelt för att jag tycker det är ganska tufft just nu. Jag försöker parera livet tillsammans med utmattningen och det är betydligt svårare än vad jag trodde. Tur att jag har så fin familj och personer runt mig som stöttar och låter mig vara precis så som jag är. Dagen vi kom mer hit satt jag gråtandes vid middagsbordet för jag hade så kraftig ångest. Reaktioner på det? Inget konstigt alls. Världens bästa familj och svärisar. 

Så ja. Allt är lite kämpigt. Och jag vet att just ni vet. Tack ❤️ 

Tack för era kommentarer och stöd. Jag läser alla direkt, har bara inte hunnit svara på ett tag. Men tack ❤️ 

Nu är vi hemma igen. Back in Hammarby Sjöstad. Resan har varit så fantastisk och vi har kunnat tanka på energi inför hösten. Välbehövligt. Sen är det alltid en utmaning att resa som utmattad, det är jag helt ärlig med, och allra tuffast har det varit inför, under och precis efter ett ”skifte” av något slag. Åka dit, vara på flygplatsen (panikattack så nära!), komma till hotellet, lära känna nya stället. Ja allt som är förändringar och mycket intryck. Efter ett tag (oftast ett par dagar) lägger sig ångesten och oron och jag kan börja ladda på ny energi. Så var det i alla fall för mig och det har varit skönt att kunna se ett mönster i det. Så mycket enklare att förstå sig själv när mönstret blir tydligt. 

Nu har vi fått nog av extrem värme för ett tag; temperaturen var inte under 32 grader en enda dag på två veckor. Vi har badat för en hel sommar och ätit glass och goda bakverk för hela 2018. Så njutigt. 

Thassos var verkligen en liten ö och ganska ruffig bitvis. Det var tydligt att Grekland inte har råd att satsa på allmänna bekvämligheter såsom trottoarer och gatubelysning på ställen där turismen inte är lika etablerad. Vi vandrade runt på ganska stora landsvägar för att ta oss mellan byar och grusvägar för att ta oss upp och ner i bergen. På kvällarna blev det bäckmörkt och iPhone ficklampa kunde komma väl till pass. Inte en gatulämpa i sikte i Pachis eller Skala Rachoni. Totalt mörker. 

Men det mysiga är att man upplever Grekland så som grekerna själva ser sin ö. I varje by fanns oftast bara någon enstaka taverna, förutom Golden Beach som hade några fler, och där var det alltid mamman som stod i köket och sönerna som serverade. Och otroligt god mat! Riktigt bra vegetariskt utbud, som alltid i Grekland, och såklart väldigt färsk fisk för den som gillar sånt. Bara några timmar tidigare fiskas fisken lokalt och hämtas upp av restaurangerna. Och många ställen hade egen vedugn för pizza och bröd vilket gjord att vi smaskade i oss pizza som aldrig förr. Så goda. 

På Pashis stand så hade de ordnat stranden väldigt australiensiskt avslappnat och bohemiskt. Där vilade man inte bara i snygga solstolar utan också stora sittpuffar ala Fatboys och hängmattor. Tyger var upphängda mellan träden och balinesiska solsängar fanns för den som ville ta en tupplur. Väldigt härligt ställe. Här hängde vi rätt mycket den sista veckan. 

Men alltid skönt att komma hem. När man sätter nyckeln i låset till som dörr, kliver in, dricker vatten som smakar som det brukar, öppnar upp alla dörrar ut på balkongen och känner den svenska sommaren fläkta med svala brisar, så är det skönt att vara hemma.