Det behövs en mening

Min kompis Emma skickade mig artikeln nedan om utmattning. Hon och jag hade ett långt samtal om att en väg ur utmattning troligen skulle vara att hitta en passion och en stark mening. Inte direkt såklart. Men efter en tid av läkning. Jag har, efter min akuta fas i utmattningen, ibland känt att en stark meningslöshet griper tag i mig. Som om ”vad spelar det för roll?!”. Men nu när jag arbetstränar har jag sakta börjat komma tillbaka till hur skönt det är att ha en uppgift att utföra på dagarna. Det ger mig en otroligt stark känsla av tillfredsställelse. Och då menar jag inte prestationsinriktad tillfredsställelse, utan snarare en mening i att utföra något varje dag. Hur rutinartat och oviktigt det än är i grunden så är det viktigt för mig just nu. Några som hälsar välkomna på jobbet, undrar hur helgen var, frågar om jag vill ha nybryggt kaffe, dela upp arbetet mellan oss för dagen, jobba, pausa, prata, lyssna på P3 ihop och skratta. Alla dom små sakerna som gör att jag ingår i ett sammanhang. En ovärderlig känsla som jag inte ens visste att jag saknat så mycket. 

Artikeln ställde allt på sin spets efter vårt samtal med meningen: hur det kan komma sig att vi är mer utbrända i Sverige än i många andra länder där människor faktiskt arbetar fler timmar, hårdare och med lägre livskvalitet? Allt sammanfattat på pricken. Vi behöver en meningsfull vardag (och tillräckligt med kvalitativ sömn och återhämtning såklart däremellan…). 

Det är naturligtvis sant som forskningen lär oss att vi behöver lära oss att varva arbete och vila och att sömnen är oerhört viktig. Men min erfarenhet säger mig också att vi behöver titta på orsakerna till att vi arbetar så mycket men även hur det kan komma sig att vi är mer utbrända i Sverige än i många andra länder där människor faktiskt arbetar fler timmar, hårdare och med lägre livskvalitet? Jag menar att det som vi betraktar som sjukdom och ohälsa på många sätt bör ses som friska människors symptom på ett samhälle och en kultur i allvarlig obalans där livets mest grundläggande värden som skapar mål och mening gått förlorade. Detta är dock svårt att greppa, förklara och sätta ord på eftersom vi ”kastat ut barnet med badvattnet” då vi frigjorde oss från religionen och folkhemmet med tiden lämnat oss i ett existentiellt vakuum.”

Ur artiken Mindfulness och självhjälp räcker inte! av Fredrik Bengtsson 

Så det tänker jag på just nu. På det och på Miriam Bryants sommarprat. Jag grät igenom hela. Dels för att det var så sorgligt och så vackert, men mest för att texten bakom orden var fantastisk. Har ni inte lyssnat så måste ni göra det. Hennes ord och meningar dansar iväg med hjärnan. Episkt. Det är det enda ord jag tycker kan beskriva hennes sommarprat. 

Annonser

4 reaktioner på ”Det behövs en mening

  1. Du lyfter fram något så viktigt.❤❤❤
    Att få känna meningsfullhet och att få tillhöra ett sammanhang.
    När jag jobbade gav det så mycket att få tillföra något.
    Göra något som betydde något för andra. Göra skillnad.Vissa dagar på jobbet var så tuffa men små saker, händelser gjorde att jag ändå kände det meningsfulla i att fortsätta.
    När man blir sjuk i utmattning och sjukskriven länge tappar man det där.
    Just i brytpunkten mellan att inte orka och orka arbetsträna är det så tufft.
    För man längtar efter ett sammanhang att få tillhöra och tillföra men energin finns inte riktigt så att den räcker.
    Jag känner också den där meningslösheten. Den skaver och drar ner en och gör ont.
    Vi människor behöver uppleva meningsfullhet för att orka leva.Det är den som ger kraft att orka gå vidare trots att livet går upp och ner.
    Jag väntar på nästa steg i min rehabilitering innan arbetsträning då jag ska delta i grön rehab trädgårdsterapi.
    Längtar efter gemenskap och att få vara del i ett sammanhang.
    I mig känns sorgen så starkt i augusti då många vänder tillbaka till jobb efter semester och jag går fortfarande här inte frisk och stark för att orka med ett arbetsliv än.
    Känslan av meningslöshet är nog den svåraste jag upplevt i min utmattning.
    Vad glad jag blir när jag läser att det känns så bra med arbetsträningen för dig.
    Att du känner dig välkommen och är en del i ett arbetsgäng.
    Att det ger dig en känsla av meningsfullhet.
    Den känslan läker en trasig själ.
    Känslan att kunna slappna av och kunna skratta tillsammans är ovärderlig.
    Min rädsla och oro är nog att inte hitta den där balansen i livet igen med både ett liv hemma och på jobbet.
    Balansen som behövs för att inte bli sjuk igen.
    Jag hoppas att jag också kan känna mening igen då energin kommer tillbaka och man tar nästa steg mot ett friskare liv.
    Var rädd om dig.
    ❤❤❤
    Kram från
    Annica

    Gilla

    1. Ja så sant. Brytpunkten är så tuff; orka eller inte orka. För min del trodde jag aldrig att jag skulle orka men det gjorde jag. De flesta dagarna i alla fall. Andra är platt fall. Men det viktigaste var känslan av att något inom mig kände att det var dags. Så hoppas jag att alla ska få känna, slippa tvingas framåt. Pressas. Det leder ingenstans förutom rakt nedåt. Men jag var definitivt livrädd och är det fortfarande inför varje ny grej… imorgon ska jag gå upp i tid med tre timmar i veckan och sånt skrämmer skiten ur mig. Allt nytt blir ångestladdat.

      Vad spännande med grön rehab! Har hört att det ska vara superbra!! Perfekt förta steg. Känns det spännande?

      Jag kämpar hela tiden själv med balansen. Den kommer inte gratis men rädslan för att falla rakt igenom gör att jag håller tyglarna hyfsat hårt. Vågar sällan chansa. Bara ibland. Leva lite och sånt. Men man har lärt sig mer än man tror!! Jag trodde inte det men alltså systemet signalerar och då blir man rädd och backar – så då har man lärt sig lite ändå?!

      Var rädd om dig ❤️❤️❤️ KRAM

      Gilla

      1. Det känns bra att ta ett nytt steg.
        ❤❤❤
        Jag ser fram emot trädgårdsterapin.Framförallt att få träffa andra medmänniskor i samma situation. Att få delta i något som är kravlöst utan prestation.
        Vara i en vacker vilsam miljö där inga stresshormoner får något utrymme förhoppningsvis.
        Få duga för den man är utan att prestera.
        Jag vet inte hur kropp och själ kommer orka men viljan finns.
        Alla förändringar skapar också ångest hos mig.
        Även de positiva kan få kroppen att reagera.
        Jag försöker också lyssna inåt för att se åt vilket håll jag ska gå i framtiden då jag är starkare.Mitt hjärta säger starkt att jag ska välja en annan väg men jag vet inte riktigt vart det bär.
        Försöker känna tillit till att allt kommer lösa sig på något sätt.
        Man blir aldrig densamma igen. Aldrig den man har varit innan man blev sjuk.
        Till stora delar är det bra tror jag.
        Det gäller bara att hitta den där nya platsen i livet hemma och på en arbetsplats där man kan få vara den man är som man är med de förutsättningar man har.
        Hålla fast vid nya rutiner som ger återhämtning.
        Känner rädsla för att hamna i mina krascher då man tar nästa steg ut i arbetsträning.
        Hur gör man när man fortfarande hamnar i större och mindre krascher varje vecka?
        När är man redo för arbetsträning?
        Jag längtar efter att orka men tror inte det funkar än.
        När jag inser det känns det så tungt.Då kommer tvivlen och tankarna om att jag aldrig kommer fixa det här.Tvivlen om att man inte kommer att klara av saker igen. Tvivlen om att man inte duger och är kapabel.
        Rädslan för att tappa greppet om sig själv och falla djupt igen.
        Man vill så gärna känna sig hel igen.
        Är rädd för att falla tillbaka i det gamla prestationstänkandet och att det ska skapa mer stress och ångest när man återvänder till ett arbetsliv.
        Hoppas det går bra för dig när du nu trappar upp din arbetsträning med fler timmar.
        Jag håller tummarna för dig.
        Det kommer gå bra.
        ❤❤❤
        Kram från
        Annica

        Gilla

      2. Ja alla förändringar får min kropp också att gå upp i varv. Minsta grej och kroppen är snabbare på att reagera ön vad jag hinner tänka.

        Allt kommer att lösa sig! Lyssna inåt och fråga dig om du vill fortsätta på samma bana eller inte. För mig var kroppen tydlig och jag fick ångest när jag tänkte på min gamla arbetssituation. Så då valde jag bort den. Nu är det 1,5 år sen och jag kan mer och mer tänka mig att gå tillbaka mot det jag är utbildad i, men i ett företag som passar mitt nya (lugna) tempo bättre. Och nu känns det mer lustfyllt än ångestfullt. Så tänker att magen talar och så agerar man därefter och så visar den nya vägar. Bara att försöka ge kroppen vad den efterfrågar.

        Och att hamna i gamla spår; ja det är så enkelt! Hamnade snett ett par gånger direkt i början när jag arb tränade men nu har jag bättre distans. Man måste lixom öva ”in action” för att lära sig. Ut och pröva vingarna. Du vet när det är dags ❤️❤️❤️ KRAM

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s