Ledvärken sänker mig

Men aj! Idag har jag så ont i lederna och musklerna. Sån där jobbig ledvärk som jag har haft genomgående vid överansträngning under min utmattningsdepression. Så tyckte jag att det blivit bättre de senaste veckorna men tydligen fick jag en släng till nu då. Tackar och bockar.

Antagligen är det efter vinyasan igår. Det kändes bra där och då och jag blev inte alls sådär totalt slutkörd som jag var rädd att jag skulle bli. Hela eftermiddagen vilade jag för att låta kroppen sköta sitt och ge mig feedback, och sen på kvällen kände jag att det började värka lite smått i benen… Och nu hela kroppen. Bingo. 

Värken gör alltid att jag känner för att gnälla som ett barn: jag vill iiinnnnttteee! Det och hjärntröttheten är helt klart det tuffaste mentalt att stå ut med tycker jag i utbrändheten. Så, detta var ju inte så välkommet direkt. Trodde vi hade gjort upp och skilts som vänner, jag och ledvärken.

Men men. Inte värt att gnälla mer över det. Idag är Stoffe också hemma och han har jobbat 15-timmars dagar hela veckan så jag är inte den enda tröttmössan under vårt tak. Ibland njuter jag lite av att inte alltid vara den tröttaste 🙂 

Off to Yoga

Ska cykla till studion för ett lunchpass med Luke Bache. Detta är mitt första vinyasa sedan innan sommaren. Jag hade ju en rejäl dipp innan sommaren och sedan dess har min kropp inte tolererat ens en droppe svett. Trots att jag numera känner att jag verkligen orkar mer och mer så har fysiskt påfrestande aktiviteter helt gått bort. Promenader och lugn yoga har fungerat bra men minsta ökning av puls eller hetta i kroppen och allt stängs ner och jag har blivit helt sängliggandes. 

Därför tog jag en paus från alla typer av vinyasa och flow och satsade på enbart yin, mjuk hatha, restorative och meditation. Letade också upp en uppsättning övningar som motverkar depression eftersom jag kände att den smög sig på där i maj. Nu har jag gjort dessa övningar under några månader, känt att det givit effekt och varit bra för min kropp och vill helt enkelt testa något annat. Kanske går det käpprätt åt skogen idag och jag vinglar hem helt slutkörd i kroppen, eller så känns det energigivande och roligt. Vi får se.

Min intention inför klassen är att hela tiden lyssna av minsta signal från kroppen och lägga mig i barnets position återkommande för att hämta upp balansen. Yogan finns där för mig, inte för att jag ska prestera inför den eller någon annan. 

Inför möte med nya lärare brukar jag alltid tala om att jag är utbränd och att min kropp är svag. Inte alls för att de skulle döma mig på något sätt annars eller för att få ett okej på att vara svag (det är alltid okej!) men mest för att jag ibland kan behöva en klapp på ryggen som visar att de ser och stöttar. Och för att det är stor skillnad på att vara frisk men inte så stark i kroppen och att vara utmattad och svag i kroppen; i mitt fall får jag absolut aldrig pusha för mycket för att bygga upp mig kropp snabbast möjligt, det skulle slå bakut totalt, och detta har lärarna alltid bra koll på och ger mig bra variationer att jobba med för min långsamma uppbyggningstakt. Också så viktigt att alltid minnas att jag kan ligga kvar i vila även om alla andra rör sig fritt vid sidan om mig, jag gör ju min praktik. Yogan är så bra för den anpassas ju varje dag efter dagsform så ingen alls tycker detta är konstigt, men jag brukar alltid säga till läraren innan för det ger mig mer lugn. Jag är hyfsat prestationsinriktad och måste påminnas om att släppa på det hela, hela tiden. 

Dessutom skulle jag faktiskt vilja slå ett slag för att ibland strössla ut med just det: jag är utbränd. Ofta får man en del obekväma reaktioner men ännu oftare får man så kloka ord och kramar och förståelse. Mina yogalärare har sett mig gråta under varje pass i flera månader när min depression var som värst och min kropp så slut, men de har också sett mig göra stora framsteg i mig själv. Något de gärna berättar för mig och stöttar längs vägen. Så värt måste jag säga. Så var inte rädd att säga det där obekväma och lite personliga till personer du känner förtroende för eller som du tror skulle kunna vara skönt om de visste. Du kommer få så mycket mer kärlek tillbaka än du kan ana! 

One Day It Will All Make Perfect Sense

”Absolutely everything is a preparation. Life is a collection of perfectly orchestrated moments, each one getting you ready for what’s yet to come. And though it’s hard for us to see in the midst of it, most of this preparation lies in the difficult experiences. It’s in death. In divorce. In sickness. In loss. In sadness. In confusion. Endless summer days are wonderful but they don’t do much for the evolution of your soul. It’s the heavy shit, the heartache and the pain, that gets you where you need to go. So know that whatever you are moving through right now, or whatever difficulties you’ve been through in your past, however painful, are the most valuable moments of them all. It’s through the cracks, through the pain, that the light gets in. Some of us are just blessed with a lot of it. 
So trust. Believe in the bigger picture. Keep moving forward and through and up, up, up. One day soon… It will all make perfect sense.”

Rachel Brathen

Mörkret

Idag har jag pillat lite med bloggen för att få till ett arkiv. Jag vill ju att ni ska kunna navigera enkelt bland äldre inlägg men detta var lättare sagt än gjort. Nu har jag eventuellt fått till ett arkiv, men då endast på dator-versionen av bloggen (?!). Ja ni hör ju. Tyvärr tror jag inte ens det är att jag inte vet hur man gör utan att det faktiskt inte går att få ett arkiv på padda och telefon. Men, men. Hojta om ni vet. Eller om ni ser det?

Jag satte också upp en meny högst upp till höger med några kategorier och en om mig-sida. Dessa ska självklart fyllas på och fixas till men nu har jag i alla fall skalet klart. Klapp på axeln till mig själv ändå.

När jag letade igenom arkivet själv hittade jag det här inlägget. Det skrev jag för ett år sedan. Just i september. Och blev både ledsen och lite glad. Ledsen för att jag vid den tiden hade en så lång bit kvar att gå. Allt var så mörkt då. Och glad för att jag tagit mig såhär långt idag. Att dimman har lättat. Att jag ler igen. Den tacksamheten.

”Det totala mörker som omsluter mig när jag faller. Här nere är jag ensam. Ingen hör mitt skrik. Kanske skriker jag inte ens… Vet plötsligt inte. Inser att många av mina känslor surrar, maler och eploderar inombords; men på utsidan syns ingenting. Likgiltighet. Stabilitet. Lugn.

Panik, ångest och trötthet. Känner mig missförstådd idag och många andra dagar. Har börjat förstå mig själv mer men har svårt att uttrycka det. Att tala utan att veta vad ska ska säga och hur det ska uppfattas ligger inte i min natur. Tiger istället. Men då ligger också ansvaret på mig att ingen annan vet.”

Vila vila vila

Om det är ett ord som sammanfattar mina dagar så är det vila. Hela tiden. Vila. Vila. Vila. Om jag gör en sak i en timme måste jag vila ungefär fyra timmar på det. Ibland är jag osäker på hur mycket av det som syns i bloggen eftersom jag ju inte kan skriva varje dag att jag vilat åtta timmar och gått en promenad på en timme. Knappast så intressant. Men så är verkligheten i alla fall.

Imorse var jag ju in till hudläkaren en sväng och cyklade hem igen (blev orimligt glad över att jag orkade det) och sen: vila. Ikväll kommer min lillasyster och hennes flickvän över på middag, valpgos och allmänt häng. Så inför det behöver jag återhämta mig efter morgonens äventyr. Igår kväll var jag till och med stressad över att jag inte skulle hinna vila tillräckligt mellan mina aktiviteter idag. Att lixom 10 timmars vila (10-18) inte skulle räcka. Det låter nog helt galet för någon som inte upplevt utmattning men jag vet vad som händer om min kropp inte är ”färdigvilad” innan nästa aktivitet; då blir det pannkaka av alltihop och krasch ovanpå det. Inte så kul. 

Hursomhelst så gick det bra hos hudläkaren och min hy fick godkänt. Äntligen! Det där med att ha kvisslor och finnar under ägglossning och mens är tydligen helt normalt (om det var fler som kände igen sig?) och går lixom inte att komma helt ifrån. Men annars såg allt fint ut och jag skulle bara fortsätta med Skinoren, krämen jag smörjer ansiktet med innan mina andra krämer, i förebyggande syfte. Och det är ju helt okej ändå. Alltså; all clear! 

Frågade dock angående ifall acnen kommer tillbaka och han sa att vuxenacne är problematiskt och kan hänga med ett bra tag upp i åren. Det tar lång tid att bli helt av med sin vuxenacne och den brukar ofta komma tillbaka förr eller senare och då sätter man in behandling då, så går det bort, kommer tillbaka lite mindre osv. Alltså ska man inte känna sig dålig eller så för att det kommer tillbaka i perioder; det är inget som man gör fel. Det är bara att acne fungerar så. Typsikt ju. Men ändå ett ganska litet bekymmer i världen tänker jag. 

Idag har jag också myst med den här donnan. Ebbas öron börjar resa sig! Bullterriers har ju stående öron som vuxna så hennes öron ska ända upp, men just nu är de i någon typ av mellanläge så hon ser ut som en sån hund som stoppar ut ansiktet genom fönsterrutan i bilen och de fladdrar i vinden. Svårt att inte skratta. Pyttelite bara. Gostrynet. 

På båten! 

Är påväg in till hudläkaren, han som håller koll på min acne. Han tyckte sist att min hy inte var tillräckligt bra och ville sätta in roaccutan och p-piller. Men… Eh.. Nej?! Min hy är superfin tycker jag! Knappt en kvissla förutom under ägglossning och kanske pyttelite innan mens; men det är väl normalt? Ska i alla fall dit idag för uppföljning så han får kolla igen, vårt senaste möte var innan sommaren. 

Tog ett par mobilbilder från bryggan innan båten gick. 07.20 och solen hade precis lyft. Har med mig min cykel så jag kan cykla hem (orkade inte cykla båda vägarna) och kände mig så.. Glad. Över äventyren jag och min cykel gör ihop varje dag. Över att kunna bo såhär precis intill vattnet. Över att jag och Stoffe hade en så rolig morgon. Över kaffet som väntade på båten. Ja allt. Så mysigt. En helt vanlig tisdag. 

Hoppas ni får en härlig start på dagen och njuter lite extra av något litet idag ❤

Vårt trapphus

Ett fint trapphus. Finns det något härligare och mer välkomnande? I vår nuvarande lägenhet bor vi visserligen nybyggt (snygga trapphus brukar ofta förknippas med sekelskifteshus) men vårt trapphus är otroligt mäktigt och väl genomtänkt. Fotade loss häromdagen när solen strålade in genom fönstrena för att visa er. Allt är i marmor; golv, väggar och tak. En mäktig känsla helt klart när en kommer hem. Glädjen i det lilla. Igen.

Djurgården 

Idag har jag och Stoffe promenerat runt Djurgården och lunchat på Flickorna Helin. Nu är vi hemma. Eller ja, har sovit också. Det var barnens dag på Djurgården…

…

…

…

Note to self: kolla sånt INNAN! Yeeeez vad många barn. Stoffe och jag satt helt knäpptysta och bara stirrade rakt fram på båten hem. Sen så fort vi kom innanför dörren så kastade vi oss i sängen och sov som stockar i två timmar innan vi ens orkade säga något till varandra. 

Ni väntar rehabilitering efter lång promenad och båtturen med dessa cirka 160 barn (ja det är sant! De räknade barnen på båten). Den består av pasta, ett avsnitt eller tre av vår serie, valpmys i soffan och myntate. 

Trevlig söndag fina ni! 

Niklas Ekdal om hjärntrötthet

Imorse såg jag Niklas Ekdal i Nyhetsmorgon berätta om sin hjärntrötthet han fick efter ett kraftigt slag mot huvudet. Och blev så berörd. Allt det där som känns i en hjärntrötthet som han satte ord på. 

För hjärntrötthet kommer ju ofta med utmattning och utmattningsdepression, och även med just kraftiga slag mot huvudet, efter operation av hjärntumörer samt stroke. Inte roliga grejer något av det, och väldigt olika. Men samma hjärntrötthet binder dem samman. 

Niklas försökte ta sitt liv 1,5 år efter hans olycka när han levt med hjärntrötthet under hela perioden. Han kunde inte ta in ljus, ljud och bild. Han låg i sängen avskärmad från livet och utvecklade en depression efter några månader. Och meningslösheten, den kan jag skriva under på. Man ligger där i mörkret och funderar på om det ens finns en väg ut ur detta. 

Under min utmattningsdepression har jag aldrig haft självmordstankar eller känt att jag inte vill leva. Läkarna har varit väldigt noga med att kontrollera detta vilket jag är tacksam över. Men jag känner igen mig i det han berättar och minns episoder när jag legat i ett mörkt sovrum med sådan panikångest att jag varit rädd att jag skulle skada mig själv eller någon annan. Att jag skulle bli galen helt enkelt. Tappa kontrollen över mina handlingar. Detta har jag då tagit upp med min läkare och fått nummer till akutmottagningar inom psykiatri om det skulle slå snett. Och på något sätt när jag hörde intervjun med Niklas så kände jag mig bara så välsignad att ha sluppit känslan av att inte vilja leva. Att inte orka. För det är inget man väljer; det är depressionen som tar över och styr. Och det slapp jag ändå. Och idag kände jag mig mitt i allt så tacksam över att min livsgnista lyst så starkt inom mig hela den här resan. 

Nu blev det här ett ganska mörkt inlägg. Det var inte riktigt tanken. Men jag ville nog förtydliga hur jäklarns jobbigt det är att leva med hjärntrötthet, precis som Niklas berättade. Hur man inte känner igen sig själv och har så svårt att acceptera att hjärnan helt enkelt inte fungerar som den ska. Hur man av rutin sätter krav på den precis som innan. Och då fungerar ju ingenting. Och hur hjärntröttheten framkallar extrem ångest och emellanåt depressiva symptom. Inget är sig längre likt. Och inte kan ljuset i tunneln heller visa sig. 

Alla vi som kämpar med en skadad hjärna; vi är grymma. All pepp till oss varenda jäkla dag!