Kategori: Vardagen

Möte med karriärcoachen #3 

Imorse var jag inne i stan för ännu ett möte med min karriärcoach. Och vi hade ett så himla bra samtal. Vi pratade mer konkret om vilka bolag som är intressanta, spånade om mina intressen kan bli till jobb, om mitt jobb kan bli ett intresse, vilka strukturer jag gillar, läge, kontakter mm. Vi pratade också om min bakgrund mer specifikt och han öste förundran över det jag faktiskt åstadkom under mitt sista år. Och sen förklarade han att jag måste fundera på hur jag vill använda de meriterna eftersom det jag gjorde då kan locka till sig företag och jobb och förväntningar som jag inte längre vill ha. Inte nu med mitt nya sätt att leva. Och nej. Mina gamla meriter representerar ju mitt gamla jag; prestationsinriktad, karriärfokuserad, effektiv, snabb, tävlingsinriktad. Och ett jobb som blir imponerad av den sidan av mig passar tyvärr inte mig idag. Nu är det mer mjuka värden och en hållbar arbetssituation som står i fokus. Men intressant var det och ändå, trots att jag vet att det är mitt ego som jublar över detta, så blev jag stolt när han blev så imponerad. Och fy känner mig dum när jag skriver det för det är så ytligt. So damn stupid. Jag ska glömma det; ska bara låta egot suga åt sig lite och sen slå ihjäl det. 

Jante eller uppblåst ego

Och så vill jag förtydliga skillnaden mellan jantelag och ett uppblåst ego. För jag har inga problem att ställa mig upp och tycka att jag är bäst på något. Jag har förvisso en väldigt stor dos ödmjukhet och framstår som väldigt mjuk om man träffar mig, men jag är också väl medveten om att jag är grym på saker och kan definitivt stå för det. Det tycker jag att man ska göra. Inte låta jante ta över och ställa sig i ledet utan att sticka ut. Nej ut med hakan gott folk om ni är duktiga på något. Det är bra för självkänslan att våga stå upp för det.

Men att, som jag gjorde idag, regera för starkt på en typ av beröm som inte gynnar mig, det är inte bra. För mig. Det var som att slänga bensin på en eld som redan har lätt att brinna i mig men om egentligen behöver hållas i schack. Styras. Inte härja fritt. För när detta ego för härja fritt inom mig är jag farligt nära att låta mig styras av yttre faktorer och tysta ner min inre röst… och därmed också nära utmattningens rand igen. Livsfarligt. För mig.

Vi har alla ett ego. Det är inte enbart av ondo, absolut inte. Det driver oss ju i viss mån och gör att vårt samhälle fungerar smidigare för att vi blir enklare att anpassa. Men ett väldigt uppblåst ego kan skada den egna individen. Speciellt på sikt. Om en inte är i kontakt med sig själv. Ofta blir vi lurade att tro att vi är så bra och vi klarar mer än vi gör och vi kan driva oss hur långt som helst och böja oss till oigenkännlighet bara för att egot säger åt oss. För att yttre faktorer driver på det. På sikt leder detta till utmattning och en osäkerhet inom oss eftersom vi tillslut enbart tror att vi är våra prestationer. 

Eftermiddagen blickar inåt

Något roligare; jag cyklade både fram och tillbaka in till stan! Visserligen blev jag omkörd av alla (osunt?!) snabba cyklister men jag njöt verkligen av turen. Och jag orkade även gå inom Sephora och köpa en Beautyblender. Heja! Kände mig så glad. Kanske får jag äta upp det imorgon men just nu är jag i alla fall glad. Alltid något ju. Njuta medan en kan lixom.

Nu står vila på schemat och så lite eftertanke för att slå ihjäl det där egot som blommade upp en kortis idag. Nåväl. Att jag uppmärksammar det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall. Men jag bli rädd när jag reagerar så positivt på beröm över prestationer – måste hålla i hatten här! 


FLER INLÄGG OM KARRIÄRCOACHNINGEN
Möte med karriärcoachen #2
Möte med karriärcoachen #1

Allt jag vill minnas

Den här dagen har vi sovit sådär länge att en undrar om det är frukost eller lunch som är smartast att intaga direkt. För att sedan bestämma sig för att frukost alltid är godast. Så den vinner alltid. Vi har ätit resterna från tårtan från gårdagen och blivit ledsna när den tog slut. Och vi har gått en promenad runt sjön och vid varenda träd som skiftat nyans från grönt till rött, gult eller orange har jag tvingat Stoffe att stanna och beundra färgexplosionen. Varenda. Träd. Den promenaden tog en stund. Sen satte vi oss på en brygga och pratade. Och pratade. Och skrattade. Tills vi kom på att lunch vore gott.

Och vi har kollat en serie och älskat danska språket till max hela dagen. Och jag är fast i Jonas Hassen Khemiris bok Allt jag inte minns. Inte just för handlingen men för språket. Som är helt jävla magiskt. Och jag läser varje sida sakta så jag kan andas hans perfektion och magi. Och vill aldrig sluta överraskas av språk och texter och hoppas att jag aldrig läser mig trött på text. Och jag har spenderat alldeles för lång tid i duschen för vattnet är väl aldrig så snällt som en söndag eftermiddag. Så då måste en passa på. Och Ebba har varit trött och kelig och legat snällt i våra famnar. Tills hon inte gjorde det längre. Och då var ögonblicket förbi.

Och vi har vilat och legat nakna i sängen mitt på dagen och älskat att ingen kan säga att vi borde göra något annat. För just där och då är allt som betyder något bara vi. Och att alla vi älskar mår bra och kanske ligger de också nakna i sängen just i detta nu och känner samma frihet som vi.

Happy Birthday! 

Idag fyller Stoffe år. Min fina, omtänksamma, tålmodiga, roliga, galna, underbara älskling. Grattis ❤ Detta har såklart firats på morgonen med nybakade scones på sängen, present och gos… Ja ni vet. Födelsedagsfirande helt enkelt. 

Ikväll väntar middag med lite vänner hemma hos oss, en hel del vila innan dess, fika, tårtbakande… och mest njuta av att det är en speciell dag. 

Som nästan alltid så skiner solen den här dagen. Löven börjar falla och kylan i luften bryter av mot värmen från solen. Och som jag njuter nu. Äntligen kan jag andas igen.  

Och Stoffe: Jag älskar dig! 

Max Mara Fiorina

Lördagen bjöd på en ny höstkappa från Max Maras Weekend-kollektion. Stod och valde mellan två nyanser av beige, svart eller den här lila. Hjärtat talade och jag körde på färg denna hösten. Älskar den. Ska lägga upp armarna så de blir sådär härligt parisiskt korta… Och sen ska jag bjuda in hösten och alla krispiga kvällar i den här kappan.  

Älskling du kan stryka tomater från listan…

Med en irritation i kroppen, på grund av extrem mensvärk, så fick jag nog. Tomatplantorna måste bort. Orkar. Inte. Vattna. En. Dag. Till.

Och så blev det. Jag hämtade en stor svart plastsäck och så fick plantorna gå tomat-döden till mötes. Så skönt. Nästan som när julen är över och allt pynt åker bort och våren snart är här. Den känslan; rent. Och som en extra bonus plockade jag av alla tomater som satt kvar och de ligger nu på en plåt och ska mogna eller bli till fried green tomatoes. Eller soppa. Eller bara ett gott mellis med salt och peppar på. Yummy. 

Det här med sömn eller osömn

Inatt var en tuff natt. Jag hade så mycket att tänka på. Eller ja, hade jag egentligen det kom jag på när jag vaknade? Nä, kanske inte. Men där och då var det som att alla världens problem låg på mina axlar och att jag hade ett större ansvar för världen än Mr Obama himself. Jaja, tur att det bara var hjärnan som spelade mig ett spratt för sen när jag vaknade kunde jag ju kolla igen missade avsnitt av Idol på morgonen och känna att mitt största problem var att hålla koll på att inte kaffet kallnade i koppen på soffbordet.

Något jag verkligen har blivit bättre på under min tid med att läka den här utmattningen är att inte lägga så stor vikt vid just bra och dålig sömn. Innan kunde jag få panik över att jag sov dåligt och stirra upp mig själv och sen var det ju stört omöjligt att somna. Såklart. Nu tänker jag mer; jahopp, här ligger jag och är vaken och fy sjutton vad skön sängen är. Mmm.. njutit att ha så skönt täcke. Jag är noga med att inte sätta en etikett på att jag inte kan sova. Snarare tänker jag att alla sover dåligt vissa nätter och det behöver inte bero på något speciellt. Så är det bara. Men självklart är det inte bra att sova dåligt en längre tid och gör en det så är det viktigt med läkarhjälp. Ibland behöver kroppen hjälp för att komma ur dåliga mönster och man måste ”lära om” kroppen för att komma ur en cirkel. Då behövs hjälp. Inget mer med det. Inte fundera så mycket tänker jag utan mest bara att ta den hjälp som finns.

Nu sitter jag på ett café i Hornstull med Emma. Jag cyklade hit sakta, sakta eftersom kroppen fortfarande är så trött. Det känns ibland som att jag går emot min natur när jag gör saker så extremt långsamt men vet att det ju är precis det jag måste göra. Göra långsammare. Mer eftertänksamt. Inte så reaktivt. Så jag njöt till 100 % av cykelturen. Kände vinden. Doften av vattnet. Log mot människor jag mötte. Och bara tänkte att ja, jag är precis där jag ska vara.

img_5253

Tack för era fina kommentarer. Ni ska veta att jag är så glad att vi har varandra. Ingen av oss är ensam i detta. Varje dag tänker jag på mina fina ”kollegor” därute som också är utbrända och känner: Fy fasen! Världens bästa gäng! Om än lite slöa, trötta och skavda i kanten.. så ändå världens bästa team ❤

I denna stund

Efter en fantastisk kväll igår njuter jag av tystnaden idag. Det är bara jag och Stoffe. Varsin yogamatta. Andetag. Vila. En promenad i skogen. En film till lunchen. Ännu mer vila. Vit lotusblomma på kroppen. Och för nu är allt precis så perfekt som det ska vara. Varken mer eller mindre.

Och vi skördar tomater. Varenda dag. I mängder. Så i ugnen just i denna stund rostas grönsaker från balkongen som ska mixas ned till en tomatsoppa. Och ätas med varma mackor såklart. En sån söndag ni vet.

En kväll med min goding

Igår var en stor dag för mig och Stoffe och jag bestämde att detta skulle firas, så jag bjöd ut honom på middag på restaurang Göteborg här i Hammarby Sjöstad. Jag lyckades 1. Få hans kollega att skicka hem honom i tid 2. Fixa ett mysigt bord på verandan alldeles intill vattnet 3. Överraska honom

Och vi hade en så mysig kväll! Vi skålade, åt massor av god mat, skrattade, njöt och var närvarande. Och tyvärr har jag inte en enda bild. Vi lämnade medvetet både telefoner och kamera hemma för att bara kunna närvara i stunden och inte distraheras av något annat än varandra. Jag vet att ni vet vad jag menar ❤

Vi pratade om det vi firade. Om hur snabbt saker kan förändras. Om att min utmattning (konstigt nog) har givit vårt förhållande en stabilitet. Tryggheten jag sitter inne på efter den här resan rinner över på oss båda och ger oss ett lugn tillsammans. Vi pratade om min arbetssituation framöver. Vi pratade om och förundrades över utsikten framför oss; rosa himmel och söder i siluett och Sofia kyrktorn som sträcker sig mot himlen. Vi pratade om att mamma hade dansat stepp i himlen om hon visste vad vi firade den här kvällen. Och att vi har mina föräldrar att tacka för starten på just detta. Om att vi nu varit tillsammans i tolv år och tre månader. Och att tiden varit enbart av godo för vårt förhållande. Att vi idag är ett bättre team än någonsin. Att vi fortfarande skrattar och stojar så mycket tillsammans. Och hur självklar kärleken är. Att vi är så dåliga på att fira årsdagar och att vi säkert kommer att vara ett sånt par som glömmer vilket datum vi gifte oss men å andra sidan gärna korka upp en bra champagne en tisdag bara för att vi har lust. Att just vår stadsdel är det mest självklara vi någonsin hittat. Den är som gjord för oss och vi båda fortfarande nyper oss i armen för att vi trivs så bra. Varenda dag. Trots att vi bott här i fem år nu. Att Emma och Calle om sju veckor blir grannar med oss. Detta är sån ren och klar lycka så det finns inte. Vi är alla fyra på rosa moln. Och om livet. Om yogan. Om framtiden. Resor vi har planerade. Och sen blev vi så trötta så vi gick hem och kramades i sängen istället. Och bara njöt av den här dagen vi alltid kommer att minnas.

Och imorse vaknade jag helt pirrig av gårdagen. Det kändes som en första date. Som en start och en fortsättning på samma gång. Och så flödade ljuset in i sovrummet och det doftade sådär ljuvligt som det gör om morgnar i september. Och allt bara var så självklart.

FYI

You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are enough. You are perfect. You are so enough. You are so perfect.

Långsamt är också framåt 

Det är fortsatt trött och långsamt här. Men idag är värken inte lika ilande och jag kan då också slappna av på ett annat sätt. Ett skönare sätt.

Har inte massor av spännande rapporter från sovrummet mer än att jag ikväll tänkte laga Atilios Vegobullar med spagetti. Mmm! Ser så gott ut. Jag brukar göra massor av olika vegobiffar och vegobullar och mina favoritrecept innehåller alltid solroskärnor, ofta med någon typ av bönor eller kikärtor. När man steker på solroskärnorna blir biffarna sådär knaprigt goda. Detta blir nytt med bara solroskärnor och har lixom redan smaken av att jag kommer älska dem.

De sista dagarna har jag tänkt massor på mat. Hele tiden! Mat, mat, mat. Idag innan jag gick upp så längtade jag efter lunchen och fantiserade om middagen. Helt galet.

Anyway. All is well.