Sängliggandes

Nej men det här gick ju inte alls bra… nu ligger jag nedbäddad i sängen med en rejäl huvudvärksattack av hjärntröttheten som har hängt i sen igår, kroppen är matt och gör ont och jag är sååå slut. Finito. Orkar inte ens kliva upp. Fasen alltså. Hur ska jag ens få i mig någon middag?? 

Det lär ju vara en reaktion på den senaste veckans olika grejer. Så långt är jag med. Men varenda gång det blir såhär så blir jag så ledsen och rädd. Och minns dom där första nio månaderna i min utmattning när jag låg här dag ut och dag in. Och på något sätt kopplar hjärnan ihop en sån här dag men att det skulle blir såhär för alltid. Att jag aldrig blir frisk. Även om jag ju vet att det troligtvis är tillfälligt, några dagar eller nån vecka. Men ändå. Rädslan är så svår att styra och tala tillrätta.

Så nu ligger jag här inne i ett mörkt sovrum med en kudde över pannan, dubbla varma täcken för att få kroppen att sluta slaka av all ångest och försöker andas mig igenom paniken som blommar upp flera gånger i timmen. Jävla skit alltså. 

När utmattningen når den första vändpunkten

En fråga har kommit om jag kan beskriva mina första nio månader av min utmattning. Då när allt var svart. Och jag var helt sängliggandes. Och ja, såklart jag kan. Jag letar lite i minnet för när jag tänker tillbaka på den tiden är allt som en enda dimma, svart, mörkt och faktiskt så har jag förträngt ganska mycket tror jag. Det var för jobbigt. Hjärnan stoppade undan en stor del av allt det där. Men ibland kommer det upp skärvor av minnen och jag blir ledsen. Såklart. Men jag ska verkligen försöka sammanfatta det för er, för jag förstår att det ger hopp att man faktiskt tar sig ur skiten. För det gör man! Men jag kan börja med att berätta att det vände en dag. Utan att jag var beredd. 

Det var en kväll i september, nio månader efter min krasch som ju var i december året innan, och Stoffe hade kommit hem från jobbet. Vi kollade aldrig på TV eller så under den här tiden för jag hade sådan huvudvärk av hjärntröttheten. Så vi satt alltid vid matbordet och jag mest hängde med huvudet eller lutade hela kroppen över matbordet för jag orkade inte ens sitta upprätt. Eller prata. Det var alldeles för ansträngande. Men den här kvällen berättade Stoffe om en grej som hade hänt under dagen som var så hysteriskt rolig att vi båda låg dubbelvikta av skratt vid middagsbordet. Tårarna sprutade. Jag kippade efter andan och kissade kanske liiiite i byxorna för att det var så hysteriskt… fortfarande ler jag åt den här historien. Men ni kan ju ana min förvåning när jag skrattade hysterisk en dag. Orkade skratta. Orkade tycka att något ens var värt att skratta åt. Och detta var nog startskottet för min vändning. Som såklart gick slash går extreeeeemt sakta och ibland inte alls bara rakt fram, men ändå. Jag orkade skratta och jag orkade något mer än att bara ligga i sängen 24/7. Stort! Och energikicken efter det här skrattanfallet höll i sig stadigt i kroppen under ett helt dygn. Det var som att jag var på en drog. En uppåtdrog alltså. Så konstig känsla efter det totala mörker som omslutit mig i så många månader. Men välkommet. Här kunde jag känna igen små skärvor och det som en gång var jag. Den lyckan alltså… 

Och kanske var det någon vecka senare som jag orkade gå till affären för första gången. Jag tror jag handlade några bananer (som jag hade skrivit på en lapp för annars skulle jag stå där i butiken och undra vad fasen det var jag skulle köpa nu igen) eller nåt för det var lixom allt jag orkade bära. Men så stort för mig! Och när jag gick därifrån, sakta sakta som en gammal människa, så kände jag plötsligt små små bubblor från magen till bröstet. Det var som kolsyra inuti min kropp som strilade uppåt i en svag ström i mitt bröst. En känsla jag än idag kan le åt och tänka hur fantastiskt det var. Jag förstod knappt då vad det var, för känslan var så ovan för min kropp, men det var lycka som bubblade. Jag var ju som ett litet barn som fick känna känslan för första gången. Och den var obeskrivlig. 

Så det händer. Plötsligt. Kanske när du minst anar det. Men det händer. Jag lovar! All styrka till er som är i er akuta fas av utmattningen ❤️ Det kommer en tid efteråt, när ni kan se tillbaka, och tänka att det fanns en mening med alla de där veckorna, månaderna, åren. Att allt pekade åt rätt håll ändå. Även om hålet är mörkt och orienteringen obefintlig. Men kroppen vet riktningen. Lita på den. 

Vi är modiga!

Idag var jag och träffade en personlig tränare på SATS här i Sjöstan. Ja, men det låter så sjukt mycket satsigare än vad det var alltså… Grejen är att jag har ont i ryggen efter alla månader totalt sängliggandes och hur jag än försöker med yogan så räcker den inte till att bygga upp min core tillräckligt, jag hittar lixom inte ens musklerna? *Boooorta* Så den här tjejen hjälpte mig idag med lite maglås och vi pratade om hur jag saaaaakta kan känna in kroppen igen för att orka ha rätt teknik på yogan. Det var lixom mitt mål när hon frågade vad jag ville ha hjälp med. Att orka en chaturanga utan att tappa magen i marken. Hon såg lite förvånad ut men ändå glad. Jag menar, min rumpa är ju ganska mjuk och gosig men den får gärna fortsätta vara det, bara kroppen orkar hålla styrkan i vardagen nu när jag är lite mer up and running än jag varit på länge. Joråsåatte. 

Och i övrigt det här med träning under utmattning. Gå bara inte dit. Eller fråga dig i alla fall varför. Promenader och yinyoga eller restorative yoga alltså… kroppen säger tack! Så många åsikter om träning är bra eller inte under utmattning. Jag har hört läkare som menar att det inte finns någon forskning på träning under utmattning men då tar man det som ligger närmast – depression – och rådger om 150 minuter konditionshöjande träning per vecka. WHAT?! Alltså jag är varken forskare eller läkare men jag hör ju att det där låter helt vrickat. Depression och utmattning är inte samma sak! Nej, alla gör såklart som deras kropp säger, allt är individuellt, men jag skulle nog ganska säkert kunna säga att träning som pressar kroppen blir  bakåtsträvande i alla de första faserna av utmattning. 

Den här tjejen, Isabella, frågade mig hur det är när jag har överansträngt mig i min utmattning. Hur det känns att ge sig på det igen, det jag föll av sist? Om jag vågar? Och jag svarade ”Tänk dig att du blir matförgiftad av en maträtt och blir sådär riktigt jävla dålig så att du kräks ett helt dygn och sen ligger utslagen i ytterligare ett. Sen när du har gått igenom det så måste du ta en portion till av samma maträtt och veta att du troligtvis kommer bli lika sjuk igen. Så är det. Som att jag vet att jag kommer bli så förbaskat dålig av det här men jag måste utsätta mig för det om och om och om igen för att kunna bygga upp kroppen. Tillslut kommer den acceptera den dåliga maten bättre och jag kanske bara mår lite illa istället. Men varje gång måste jag vara supermodig och tänka positivt för annars hade ju vem som helst lagt sig ner och skjutit sig. Typ.”

Och då tänkte jag på hur modiga vi är. Alla vi utmattade. Vilken viljestyrka det krävs av oss för att varje dag och varje gång våga ge sig på det igen, det där som gjorde en så dålig sist. Heja oss alltså. Guldstjärnor borde strösslas ut mentalt för varje gång vi tar en kamp ❤️

Processed with VSCO with hb1 preset

Trött 

Nä alltså jag är så trött. Har inte skrivit så mycket om det för jag ville verkligen inte klaga i onödan… Men sedan i söndags eftermiddag känns det som om jag går på knäna. Och jag förstår inte ens riktigt varför. En sen dust efter resan? En överansträngning på söndagen som kanske utlöste tröttheten? Åh jag vet inte. 

Kroppen värker. Jag orkar varken kolla på TV, prata i telefon eller höra någon typ av ljud omkring mig. Hjärntröttheten ligger ständigt där och trycker på. Och jag känner mig gråtfärdig och nedstämd mest hela tiden. Skittråkigt ju! Så nu checkar jag ut den här veckan och ska dricka te och sätta mig på mattan en stund. Och äta pepparkakor. På yogamattan. Bästa stället. 

Hoppas ni får en fin fredagskväll! 

Utmattningen under resan

Ett tag glömde jag nästan att jag har ett utmattningssyndrom. Nästan. Men snabbt blir jag påmind igen. 

Våra två första dagar på resan kunde jag leva på precis som en frisk person. Med lite överkänsliga ögon och öron men ändå. Stort framsteg. Men sedan igår kom ett bakslag och kroppen påminde om att den behövde skötas om lite bättre. Efter lunch igår började jag känna att batteriet sinade och jag la mig för att sova i solsängen. Dock insåg jag ganska snabbt att jag behövde mer vila än så och gick ned till rummet för att sova ett par timmar. Vaknad och klar tänkte jag att detta kanske bara är en sån där ”tröskel” som jag når ibland och måste över. Så vi snörade på oss joggingskorna och gick ut för en hike bland bergen. Solen höll precis på att gå ner och svalkan la sig i luften samtidigt som himlen färgades till brinnande eld. Ett ljusspel av rött, rosa och orange framför våra ögon och precis där och då var allt så perfekt. Den stunden. Så vacker. Men därefter kom den stora dippen. Vid middagen orkade jag knappt sitta upp och sedan funderade jag på hur jag ens skulle orka hålla i tandborsten. Batteriet var vid det här laget helt slut. Bara att hoppa i säng. Sov tolv timmar och vaknade fortsatt trög och seg. 

Men! Även om detta var en sån där liten dipp som jag brukar få med jämna mellanrum vid överansträngning så tycker jag att min hjärna hanterade det annorlunda den här gången; både innan och under dippen. Jag tänker mindre och mindre på att jag är utbränd och det gör förvisso absolut ingen skillnad på hur utbränd kroppen faktiskt är eller inte är, men det ger mig andningspauser därimellan då jag faktiskt känner mig riktigt frisk. Det är den stora skillnaden.

Också är det enkelt att jämföra med när vi var i Kroatien för tre-fyra månader sedan. Då var jag fortfarande väldigt orolig hela tiden för att överanstränga mig. Mycket energi gick åt till att tänka på att jag kunde tippa över och därav blev jag relativt begränsad i mina aktiviteter. Nu är jag fortfarande begränsad i mina aktiviteter, men det först när kroppen verkligen säger ifrån. Kanske är det ett tecken på att jag börjar ställa om mot ett friskare liv? Att jag faktiskt numera är mer frisk än utmattad ändå? 

Det är nu det stora testet kommer för att klara av att balansera utan att bli överansträngd. Så svår balans. Varje gång dippen kommer blir jag ledsen och rädd och skyller på mig själv för att jag inte noterade signalerna innan. Eller i alla fall inte agerade på dem. 

Ändå vill jag tro att detta är ett gott tecken. Att jag börjar läka min kropp såpass att min hjärna kan slappna av mer och blicka framåt. Jag tror många utbrända känner igen sig i känslan av att vara så otroligt bränd och sårad av sin krasch och sjukdom att man fortsätter leva med en rädsla för att överanstränga sig. Och detta är ju sunt! Vi ska vara rädda att överanstränga oss. Det är ju hjärnans sätt att kontrollera att vi inte hamnar där igen. Jag har levt med den här enorma rädslan nu i snart två år och den har genomsyrat prick varenda aktivitet jag företagit mig. Ett evigt planerande och pusslande för att få ihop tillräckligt med vila för att orka plocka ur diskmaskinen, gå en promenad, laga middag, borsta tänderna, duscha, handla, meditera och allt det där. Eller något av det där beroende på var i min utmattning jag befunnit mig. 

Nu när vi är iväg kan jag se tillbaka på vad det senaste kvartalet faktiskt har gjort för min kropp. Att jag ändå tagit steg framåt fastän jag inte alls sett det när jag varit hemma. Allt sker så subtilt; framstegen. Men nu är allt klarare. 

Ändå står fortsatt vila på schemat. Nu skriker kroppen efter mer sömn och återhämtning eftersom jag försummade den lite väl mycket ett par dagar. Läxan för mig blir alltså; fortsätta blicka framåt och låta närvaron leda mig. Kanske är jag vissa dagar faktiskt med frisk än sjuk och andra dagar mer sjuk än frisk. Men det är egentligen bara just här och nu jag kan avgöra detta. Ingen annanstans och ingen annan tid än precis just nu. 

Låg motivation

Jag har varit tyst här en stund. I fredags vände det och hela eftermiddagen hade jag sån ångest så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag provade äta, vila, kolla film, jag låg på yogamattan och vred mig och mediterade men sinnet sköt åt alla håll och kanter. Jag städade och tvättade. Men inget kunde avleda ångesten. Mitt hjärta bankade så hårt och snabbt så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet eller ställa till något ännu värre. Been there. Tillslut satte jag mig ner i duschen och lät varmt vatten spola över mig länge, länge. Jag tvättade håret, skrubbade kroppen, gjorde en inpackning, exfilierade ansiktet, la en ansiktsmask, målade naglarna, fönade håret, använde en god bodylotion. Och efter det släppte ångesten liiite. En klassisk avledningsmanöver. Puh. Sen åt vi choklad och drack te och kollade på Idol. Och jag tyckte lite synd om mig själv en stund.

Igår återhämtade jag mig men fortsatt kände jag en gnagande känsla. Inte av att jag hade låg energi eller ångest… utan låg motivation. Att orka fortsätta. Ett par saker den senaste veckan har slagit ner mig rejält och jag har helt enkelt tvivlat på att något av det jag upplevt varit sant, verkligt eller ens viktigt. Att min resa varit onödig. Jag vet ju att så inte är fallet men i två dagar har jag funderat så mycket på vad jag upplevt och känt hur det förminskats av samhället. Och därtill tryter min motivation att orka kämpa vidare. Att slåss för det jag anser är det viktiga i livet.

Det är så frustrerande att kämpa så hårt för att man tror på och så snurrar samhället vidare i sammma snabba takt och extremt ytliga dimma. Allt som är verkligt förminskas. Ändå vet jag att så många av alla jag möter upplevt liknande saker som jag; att ångest och oro och psykisk ohälsa är så vanligt men det förminskas och skambeläggs. Att manteln är viktigare för att täcka och hålla uppe en fasad. Att folk hellre pratar om bilar och bostadspriser och tapeter än om riktiga saker. Att det handlar om vad vi presterar och inte om vilka vi är. För så många vågar inte mötas i det som faktiskt känns.

Hädanefter kommer jag att vara betydligt noggrannare med vilka människor och situationer jag delar min energi med. Det har jag bestämt mig för. Och nu ska jag försöka få tillbaka motivationen. Jag och Stoffe har redan pratat massor om detta under morgonen och tillsammans kommer vi hitta en väg som leder mig framåt och vidare. Att stanna upp och tvivla gör mig så otroligt ledsen.

Husläkaren vägrar släppa mig vidare

Imorse tog jag mod till mig och traskade bort till min husläkarmottagning för att diskutera det jag skrev om igår med sköldkörteln. Johannas fina kommentar gjorde mig extra stark och peppad och jag gick dit med en hel lista med symptom som visar att min kropp fortfarande känner att något med sköldkörteln är fel.

Men alltså. Jag blev idiotförklarad. Totalt. Och nu är jag skitförbannad. Vi diskuterade värdena och historiken som ju faktiskt ser ganska illa ut på min sköldkörtel och jag menade att jag vill gärna veta om vi kan göra något annat. Det kunde de inte. Jamen om jag inte är nöjd och inte mår bra kan vi kanske be en specialist undersöka det hela. Nej så jobbar de inte. Och hur är det med kombinationsbehandling; skulle en sån kunna vara aktuell? Nej vad är det? Läkaren visste alltså inte ens att det fanns en annan medicin än Levaxin. Jahapp. Så vad gör jag nu då? Ska jag bara gå hem och vara nöjd med att min ansikte sväller upp, jag är konstant matt och trött, jag vaknar på nätterna av att jag har tappat känseln från axeln och nedåt i båda armarna, jag fryser jämt vilket är extremt onormalt för min annars väldigt varma kropp, jag kan aldrig hålla vikten trots att jag promenerar och äter mindre… ska jag vara nöjd med det? Ja men när dina värden ser ut som dom ska så kommer du må bättre. Jo men värdena har ju varit fel cirka åtta gånger på två år; något som för mig tyder på att min kropp inte tar upp Levaxinet som den ska och jag mår dessutom dåligt under tiden. Nej men jag vet i alla fall ingen annan behandling, kom tillbaka om tre månader.

*pausar här för internt SKRIK av frustration*

Nä, jag köper inte detta. Att en läkare sitter på makten att förminska min förmåga att själv känna att något är fel. Om det är något jag lärt mig under min utmattning så är det att alltid lyssna på min intuition och på vad min kropp säger. Nu säger den att jag kan må bättre om jag ser till att få ordning på mina kaosiga sköldkörtelvärden. Så nej, jag tänker inte ge mig. Jag får försöka hitta en privat specialist i Stockholm som kan hjälpa mig att djupdyka i detta. Fortsättning lär följa.

Sköldkörteln och kombinationsbehandling

Fortfarande är jag sjuk så dagarna går, om möjligt, ut på ännu mer vila. Idag har jag tagit två korta promenader (tänkte att långsamt och kort var bättre för kroppen när jag är förkyld?!), vilat massor och… nej inget mer. Bara det.

På promenaderna har jag lyssnat igenom avsnittet i Läkarpodden som handlar om sköldkörteln. Jag har ju en underfunktion i min sköldkörtel, hypotyreos, och har ätit Levaxin i cirka åtta år (här har jag skrivit om hur mycket min underfunktion faktiskt har påverkats av min utmattning – nästan skrämmande mycket). Och hela tiden måste vi reglera medicinen, upp och ner, och trots att mina TSH värden ibland ser bra ut så kan jag känna mig svullen i ansiktet och trött och ha domningar i armarna på nätterna (typiska symptom för mig). Men nu har jag lärt mig att det finns en kombinationsbehandling man kan göra för att gå på både T3 och T4 och därmed eventuellt få bättre effekt på den totala behandlingen. Intressant! Detta görs tydligen på specialistkliniker så i så fall måste jag remitteras eller söka vård själv där.

Usch vad ointressant tänker ni. Ja jag vet. Men det är så otroligt vanligt med problem med sköldkörteln och ändå så finns det såååå få alternativ på behandlingar. Många mår dåligt i fler år och inget kan göras förutom Levaxin. Jag är inte den som googlar olika sjukdomar jag har, för det resulterar alltid i total panik, så därför var jag glad att Läkarpodden tog upp detta. Så jag kunde få den här informationen från någon som kan sin grej.

Jahapp så nu kanske jag borde kolla upp det? Tänker att det påverkar tröttheten i min utmattning väldigt negativt att dessutom ha fel värden på sköldkörteln stup i kvarten (reglerar min medicin säkert två ggr per år vilket är ganska mycket).

Men men. Ikväll hoppas jag få se Stoffe en stund. Han har varit borta i två dagar och kommer nog hem ikväll innan jag hinner somna. Oj vad man kan sakna varandra alltså. Vi är extreeeeemt vana att vara ifrån varandra eftersom han reser så mycket men man slutar ändå aldrig sakna. Vi vänjer oss båda vid mycket ensamtid och ingen av oss har problem att sova själva eller så, men ändå är det ju alltid så mycket mysigare att ses om än bara nån timme på kvällen i alla fall. Det ser jag fram emot ikväll.

Symptomen kan vara livsfarliga!

En sak skaver i mig just nu. Alltså skaver big time så där så att jag känner mig riktigt förbannad och rädd och ledsen. Jag har funderat så mycket på om jag ska skriva detta eller inte för jag gillar inte att kasta sura miner runt mig eller på något sätt trycka ned andras jobb och tankar. Men jag måste nog skriva detta. För min egen skull om inte annat. Och kanske för någon annans skull. Också. 

Det syns fler och fler ute i medier av alla dess slag som berättar om sin utbrändhet och hur de kom ur den med än det ena än det andra. Efter en månad typ. Eller två. Och efter det är de lyckliga och kan parera bra och dåliga dagar och välja att leva med mindre ångest. Grattis kan jag väl bara säga! Att just du hann bromsa i tid så att du slapp gå hela vägen rakt in i väggen till helvetet och känna kroppen brännas över öppen eld. Levande. Med öppna ögon. Med en publik som består av prick alla du älskar. Och kanske dina barn. Som skriker efter mamma eller pappa och vill bara släcka elden men det går inte. 

Jag kan inte låta bli att bli tokig. För alltså… alla vi som är riktigt jävla utbrända. Som inte kan gå ur sängen på ett helt år. Som överväger om vi kommer att ta livet av oss själva och hela vår familj under någon vidrig ångestpsykos. Som ber läkaren att spärra in oss på psykiatrisk låst avdelning för vi är så rädda för vår egen ångest. Som två, tre eller tio år efter den akuta fasen i vår utmattningsdepression fortfarande har dagar när vi inte ens orkar gå till Coop och handla. För benen bär inte ända dit. Som kanske hela livet kommer att leva med sviter av förlorad känsel i kroppsdelar. Eller hjärntrötthet som gör att vi aldrig kan se mer än trettio minuter på TV för då får vi ligga i ett mörkt rum tills nästa morgon gryr. Och hur gärna vi än vill gå på den där AWn på fredagen så måste vi avstå för den riskerar hela helgens energi. Flera år efter kraschen

Kom inte då och säg att antidepressiva inte hjälper orsaken utan bara symptomen. Symptomen är livsfarliga för vissa, my friends! Kom inte och säg att yoga och meditation är bästa vägen till balans. Eller att gurkmeja eller ingefära eller blutsaft kommer hjälpa mig att avgifta min jävla kropp för det funkar inte så. Inte om man är nästan-död-utmattad. Eller till och med tänker ibland att död skulle vara ett ganska gött alternativ faktiskt. När jag tänker efter. För det finns depressioner och ångest och utmattningssyndrom som är en riktig jävla nära-döden-upplevelse. Som inte kan avhjälpas på andra sätt än med mediciner och läkare och akuta team som tar han om en när man står på broräcket och tänker göra slut på hela skiten. Att då prata om att ashram i Indien eller KBT eller ginko skulle lösa detta är som en riktig käftsmäll. 

Nej alltså. Snälla. Kan vi inte bara enas om att det finns olika grader av utbrändhet och att vissa lider av utmattning och vissa har svåra depressioner inblandat och att allas rehabilitering därifrån ser olika ut. Vi behöver väl inte gå runt och stoltsera med att just vårt sätt minsann var det bästa för jag blev ju frisk av det men kanske gör du något fel för du blir ju inte frisk. Låt var och en ha sin resa. Berätta gärna, mer än gärna, om hur du gjorde för att komma ut klokare på andra sidan men med en viss respekt för att symptomen på depression och ångest och utmattning kan vara fullt ut livsfarliga

Har läst så många såna här historier de senaste dagarna där den ena efter den andra kastar ur sig små undertoner av att ”det finns så långa andra sätt än mediciner” (läs också att detta på något sätt då skulle vara sämre än de andra sätten?!). Och ja. Det gör det. Men inte för alla. Att säga det och hoppas på att någon ska läsa eller höra det kan döda någon i andra änden. Någon som kanske hoppar från bron.

Med det sagt – jag vill absolut inte döma någon eller trampa på någon. Men jag känner mig jävligt trampad på. Av människor som på olika sätt förminskar allvaret i svår utmattning och utmattningsdepression. Jag har en regel. Världens typ bästa regel faktiskt. Jag lyssna bara på fyra personers råd angående min utmattning; min läkares, min sambos, min pappas och min vän Johannas. Dom fyra. Ingen mer. I början tog jag in alldeles för många råd och blev förvirrad, kände mig sämre än sämst för att jag gjorde ju uppenbarligen så många fel. Jag dög inte. Jag var dålig på att vara sjuk. Jag testade typ 50 olika naturkurer för att läka. Tills jag insåg att det enda jag gör är att fortsätta lyssna på vad andra tycker. FUCK that! Nu lyssnar jag bara på personer som kan sin grej. Eller som känner mig till 100 %. Resten får gärna komma med goda råd men bara om dom låter vettiga bemödar jag mig att bry mig. 

Hej från Vasastan

Är i Vasastan med min goding eftersom vi ska på ett möte och sen äta lunch ihop. Såna dagar alltså. Älskar Stockholm just då. 

Igår innan jag skulle sova låg jag och funderade på om det är en ny fas jag gått in i? Nyorienteringsfasen i utmattningen? Känner i vilket fall att jag har mycket mer tankar i huvudet, jag funderar mindre på om jag är trött eller matt och mer på vad jag faktiskt vill fylla mina dagar med. Det borde vara ett gott tecken. Men jag har lärt mig att inte dansa jive vid flodkanten innan jag tagit mig över, mycket kan hända på kort tid. Min läkare påminde mig häromdagen i telefon om att ha fokus på rätt saker. Inte göra för mycket. För just detta är jag, och alla i min närhet, överens om att det är min största svaghet; att jag blir för entusiastisk för snabbt och använder för mycket av min energi vid dessa tillfällen. Nu gäller det alltså att hålla i tyglarna, planera in vila och återhämtning och inte göra för många saker per vecka. 

Denna veckan har jag ändå ganska mycket planerat faktiskt, även om det inte är stora saker. Men för mig är det fortfarande mycket att göra mer än två-tre grejer per vecka. Så, ett test då helt enkelt. Hur stilla och rolig jag kan ta mig an den här veckan. På schemat står Stoffes födelsedag på lördag, en middag med vänner, läkarbesök, lunch med Isabel i Gamla Stan, yoga med Therese på Yogayama (heeey ska jag våga testa igen efter senaste gången?)… För ett friskt öra låter det mest som: är det bara det??! Inget mer? *vad nojjar tjejen över, Goooosh* Men ja. Det är det. För däremellan ska jag laga mat, ta nån promenad eller tre, vila, duscha, plocka ur diskmaskinen. Sånt som också tar min energi helt enkelt. Så jag måste fördela ut rätt mängd hela tiden. Inte för mycket så jag blir trött men heller inte för lite så jag blir rastlös och uttråkad. 

Nåja. Låt oss köra igång! Först ut är möte med Stoffe och nu ser jag honom ❤

Idag sportar jag en sweater från Max Mara med härliga pärlbroderier. Love it!