Hemmadag med sällskap

Idag är både Stoffe och jag hemma så vi har kikat på film, promenerat, ätit gårdagens broccolisoppa och vilat. Och kollat Hemnet efter hus. Alltid kul. Men vi ska såklart inte flytta nu. Bara kikar ifaaaallll något superfint hus i Nacka kvalar in som drömhus… Om typ fem år kanske. 

Och vad skoj att ni gillade skönhetsinlägget igår! Kanske ska göra fler såna? Vardagstips och favoriter som kan glamma upp vår vardag pyttelite. Alltid något ju. 

Nej och vet ni? Jag tror jag börjar bli förkyld. Igen. För cirka tionde gången det här året. Och förra året, mitt första som utbränd (inget att hänga i julgranen direkt), var jag sjuk typ 75 % av året. Hela tiden. Segt. För just kombinationen utbränd plus förkyld är inte en superhit. Inte för att just förkylningen blir värre men återhämtningen. My God. Tar så otroligt många veckor för kroppen har ju inte kapacitet att både fighta utmattning och förkylning samtidigt. Så nu håller jag mig på mattan och hoppas att den här tjocka, onda halsen ska ge med sig. 

Och en sak till! Lyssnade igår på Ångestpoddens senaste avsnitt om stress där en stressforskare (som jobbar på Stressmottagningen i Stockholm, har hört så mycket bra om den!) pratade om stress och såklart om utmattningssyndrom. Intressant. Och bra påminnelse. Satte mig direkt ner i lugn och ro för att lyssna istället för att lyssna och plocka undan samtidigt – ingen mer multitasking! 

Något som är lite kul (allt är ju en definitionsfråga av kul… men det här är kul om en inte har så mycket annat att fundera över på dagarna och älskar växter) är att mitt fikonträd typ har fått vårkänslor? Den fäller alltid bladen på hösten och det gjorde den även nu. Tills den började skjuta skott igen hejvilt. Vaaaa? 

Jag brukar flytta ut den i vårt trapphus på vintern för vila men nu trivs den så bra härinne så då får den stå kvar. Kanske gillar den att vi har golvvärme i hela lägenheten (vi har inga element, bara golvvärmen) så den tror att den står på en solvarm terass någonstans? 

Hoppas ni har en bra onsdag! ❤️ 

Annonser

Att låta andras resor inspirera och ge drivkraft

Danny Saucedo. Sedan han kom hem från USA med sin svenska musik har jag följt honom (och Molly är ju lika inspirerande hon, skrev här om henne i våras). Varenda intervju han gjort i poddar har jag suttit och lyssnat. Och alltid känt mig så träffad och inspirerad av hans inre resa. Kanske för att den påminner så mycket om min egen. Att när jag väl fick allt det där jag strävat efter och kämpat för… så insåg jag att det inte var alls det jag ville ha. Att priset var för högt. Och hur jag kämpade för att hålla fasaden fastän insidan var så trasig och sorgsen och tillknycklad och nedtrampad… av ingen mindre än mig själv. Alltid min egen största fiende. Min egen största kritiker. 

Igår var det hans dag i Så mycket bättre och såklart kikade jag på programmet i förmiddags på Play. Pausade efter låtarna och hans snack och tog in det. Lät tårarna brinna under ögonlocken. Inget nytt direkt efter alla intervjuer jag hört med honom MEN hans ögon är grundade. Och det syns ju inte i poddar. Så fint att se. 

Och nu vet jag inte ens vad jag vill säga egentligen. Bara att en låga brinner i mitt bröst av något som jag tror är inspiration. Glädje. Ett syfte. Ett bevis på att vägen är rätt nu. Den jag gick fel innan och fick vända om. 

Jag har ingen aning om vart jag är påväg. Jag bara vet att jag vill dit. 

Play Hard Rest Hard 

Inte mycket förändring här inte. Fortsatt sängläge i ett mörkt sovrum. Huvudvärksattacken har gett med sig lite så nu är hjärnan alldeles varm, svullen och känns öm. Kroppen är lika öm och matt den eftersom jag säkert spände varenda liten muskel igår när jag hade så ont. Idag har jag i alla fall orkat duscha vilket är framsteg! 

Men mest ser jag till att få i mig mycket mat för att kroppen absolut inte ska behöva gå på någon sparlåga, dricker varm kokosmjölk med lucumapulver, maca, kardemumma, kanel, vanilj och kokosolja (yum för kroppen), dricker massor av vatten, äter pepparkakor i mängder (flyttade till och med in hela burken och ställde på Stoffes sida av sängen…) och tänker ljusa tankar som ni kloka påminner mig om att göra ❤️ Det gjorde att ångesten kunde försvinna och istället finns bara den där matta tröttheten kvar efter all spänning. 

Ja men vad säger man? Livet alltså. Vändningar kommer snabbt. Bara att finna sig i att vara här och nu. Även om egot emellanåt skriker: jag orkar inte!

Sängliggandes

Nej men det här gick ju inte alls bra… nu ligger jag nedbäddad i sängen med en rejäl huvudvärksattack av hjärntröttheten som har hängt i sen igår, kroppen är matt och gör ont och jag är sååå slut. Finito. Orkar inte ens kliva upp. Fasen alltså. Hur ska jag ens få i mig någon middag?? 

Det lär ju vara en reaktion på den senaste veckans olika grejer. Så långt är jag med. Men varenda gång det blir såhär så blir jag så ledsen och rädd. Och minns dom där första nio månaderna i min utmattning när jag låg här dag ut och dag in. Och på något sätt kopplar hjärnan ihop en sån här dag men att det skulle blir såhär för alltid. Att jag aldrig blir frisk. Även om jag ju vet att det troligtvis är tillfälligt, några dagar eller nån vecka. Men ändå. Rädslan är så svår att styra och tala tillrätta.

Så nu ligger jag här inne i ett mörkt sovrum med en kudde över pannan, dubbla varma täcken för att få kroppen att sluta slaka av all ångest och försöker andas mig igenom paniken som blommar upp flera gånger i timmen. Jävla skit alltså. 

När utmattningen når den första vändpunkten

En fråga har kommit om jag kan beskriva mina första nio månader av min utmattning. Då när allt var svart. Och jag var helt sängliggandes. Och ja, såklart jag kan. Jag letar lite i minnet för när jag tänker tillbaka på den tiden är allt som en enda dimma, svart, mörkt och faktiskt så har jag förträngt ganska mycket tror jag. Det var för jobbigt. Hjärnan stoppade undan en stor del av allt det där. Men ibland kommer det upp skärvor av minnen och jag blir ledsen. Såklart. Men jag ska verkligen försöka sammanfatta det för er, för jag förstår att det ger hopp att man faktiskt tar sig ur skiten. För det gör man! Men jag kan börja med att berätta att det vände en dag. Utan att jag var beredd. 

Det var en kväll i september, nio månader efter min krasch som ju var i december året innan, och Stoffe hade kommit hem från jobbet. Vi kollade aldrig på TV eller så under den här tiden för jag hade sådan huvudvärk av hjärntröttheten. Så vi satt alltid vid matbordet och jag mest hängde med huvudet eller lutade hela kroppen över matbordet för jag orkade inte ens sitta upprätt. Eller prata. Det var alldeles för ansträngande. Men den här kvällen berättade Stoffe om en grej som hade hänt under dagen som var så hysteriskt rolig att vi båda låg dubbelvikta av skratt vid middagsbordet. Tårarna sprutade. Jag kippade efter andan och kissade kanske liiiite i byxorna för att det var så hysteriskt… fortfarande ler jag åt den här historien. Men ni kan ju ana min förvåning när jag skrattade hysterisk en dag. Orkade skratta. Orkade tycka att något ens var värt att skratta åt. Och detta var nog startskottet för min vändning. Som såklart gick slash går extreeeeemt sakta och ibland inte alls bara rakt fram, men ändå. Jag orkade skratta och jag orkade något mer än att bara ligga i sängen 24/7. Stort! Och energikicken efter det här skrattanfallet höll i sig stadigt i kroppen under ett helt dygn. Det var som att jag var på en drog. En uppåtdrog alltså. Så konstig känsla efter det totala mörker som omslutit mig i så många månader. Men välkommet. Här kunde jag känna igen små skärvor och det som en gång var jag. Den lyckan alltså… 

Och kanske var det någon vecka senare som jag orkade gå till affären för första gången. Jag tror jag handlade några bananer (som jag hade skrivit på en lapp för annars skulle jag stå där i butiken och undra vad fasen det var jag skulle köpa nu igen) eller nåt för det var lixom allt jag orkade bära. Men så stort för mig! Och när jag gick därifrån, sakta sakta som en gammal människa, så kände jag plötsligt små små bubblor från magen till bröstet. Det var som kolsyra inuti min kropp som strilade uppåt i en svag ström i mitt bröst. En känsla jag än idag kan le åt och tänka hur fantastiskt det var. Jag förstod knappt då vad det var, för känslan var så ovan för min kropp, men det var lycka som bubblade. Jag var ju som ett litet barn som fick känna känslan för första gången. Och den var obeskrivlig. 

Så det händer. Plötsligt. Kanske när du minst anar det. Men det händer. Jag lovar! All styrka till er som är i er akuta fas av utmattningen ❤️ Det kommer en tid efteråt, när ni kan se tillbaka, och tänka att det fanns en mening med alla de där veckorna, månaderna, åren. Att allt pekade åt rätt håll ändå. Även om hålet är mörkt och orienteringen obefintlig. Men kroppen vet riktningen. Lita på den. 

Vi är modiga!

Idag var jag och träffade en personlig tränare på SATS här i Sjöstan. Ja, men det låter så sjukt mycket satsigare än vad det var alltså… Grejen är att jag har ont i ryggen efter alla månader totalt sängliggandes och hur jag än försöker med yogan så räcker den inte till att bygga upp min core tillräckligt, jag hittar lixom inte ens musklerna? *Boooorta* Så den här tjejen hjälpte mig idag med lite maglås och vi pratade om hur jag saaaaakta kan känna in kroppen igen för att orka ha rätt teknik på yogan. Det var lixom mitt mål när hon frågade vad jag ville ha hjälp med. Att orka en chaturanga utan att tappa magen i marken. Hon såg lite förvånad ut men ändå glad. Jag menar, min rumpa är ju ganska mjuk och gosig men den får gärna fortsätta vara det, bara kroppen orkar hålla styrkan i vardagen nu när jag är lite mer up and running än jag varit på länge. Joråsåatte. 

Och i övrigt det här med träning under utmattning. Gå bara inte dit. Eller fråga dig i alla fall varför. Promenader och yinyoga eller restorative yoga alltså… kroppen säger tack! Så många åsikter om träning är bra eller inte under utmattning. Jag har hört läkare som menar att det inte finns någon forskning på träning under utmattning men då tar man det som ligger närmast – depression – och rådger om 150 minuter konditionshöjande träning per vecka. WHAT?! Alltså jag är varken forskare eller läkare men jag hör ju att det där låter helt vrickat. Depression och utmattning är inte samma sak! Nej, alla gör såklart som deras kropp säger, allt är individuellt, men jag skulle nog ganska säkert kunna säga att träning som pressar kroppen blir  bakåtsträvande i alla de första faserna av utmattning. 

Den här tjejen, Isabella, frågade mig hur det är när jag har överansträngt mig i min utmattning. Hur det känns att ge sig på det igen, det jag föll av sist? Om jag vågar? Och jag svarade ”Tänk dig att du blir matförgiftad av en maträtt och blir sådär riktigt jävla dålig så att du kräks ett helt dygn och sen ligger utslagen i ytterligare ett. Sen när du har gått igenom det så måste du ta en portion till av samma maträtt och veta att du troligtvis kommer bli lika sjuk igen. Så är det. Som att jag vet att jag kommer bli så förbaskat dålig av det här men jag måste utsätta mig för det om och om och om igen för att kunna bygga upp kroppen. Tillslut kommer den acceptera den dåliga maten bättre och jag kanske bara mår lite illa istället. Men varje gång måste jag vara supermodig och tänka positivt för annars hade ju vem som helst lagt sig ner och skjutit sig. Typ.”

Och då tänkte jag på hur modiga vi är. Alla vi utmattade. Vilken viljestyrka det krävs av oss för att varje dag och varje gång våga ge sig på det igen, det där som gjorde en så dålig sist. Heja oss alltså. Guldstjärnor borde strösslas ut mentalt för varje gång vi tar en kamp ❤️

Processed with VSCO with hb1 preset

Trött 

Nä alltså jag är så trött. Har inte skrivit så mycket om det för jag ville verkligen inte klaga i onödan… Men sedan i söndags eftermiddag känns det som om jag går på knäna. Och jag förstår inte ens riktigt varför. En sen dust efter resan? En överansträngning på söndagen som kanske utlöste tröttheten? Åh jag vet inte. 

Kroppen värker. Jag orkar varken kolla på TV, prata i telefon eller höra någon typ av ljud omkring mig. Hjärntröttheten ligger ständigt där och trycker på. Och jag känner mig gråtfärdig och nedstämd mest hela tiden. Skittråkigt ju! Så nu checkar jag ut den här veckan och ska dricka te och sätta mig på mattan en stund. Och äta pepparkakor. På yogamattan. Bästa stället. 

Hoppas ni får en fin fredagskväll!