Kategori: Okategoriserade

Esther 

Uppe med tuppen idag. Stoffe skulle iväg tidigt och göra inköp och jag och Esther ville såklart hänga lite med honom på morgonen. Mysigaste stunden på dagen.

Några av er har hängt med här länge och vet att Esther inte är vår hund utan en lånehund. Men för er som inte vet har jag skrivit här om hur jag hittade Esther. Grejen är att hon verkligen börjar kännas som vår hund – också. Hon trivs hos oss precis som hemma och varje gång hon ser vår port tjuter hon av glädje. Hennes matte har filmat en gång hur det såg ut från det att hon parkerar bilen utanför tills dess att de står utanför vår dörr och det var såååå gulligt. Esther blev verkligen helt överlycklig när hon kände igen vem hon skulle till. Lilla skruttan ❤

Normalt är Esther här ett par dagar i veckan och ofta sover hon då över natten emellan så vi ska få extra mycket mystid. Hon är annars på hunddagis på dagarna men hennes matte bara kör henne hit istället de dagar jag vill ha henne här. Det fungerar verkligen så himla bra. Jag känner aldrig någon press att ha henne eftersom hon ju har någonstans att vara oavsett, men jag kan också ha henne här hur mycket som helst egentligen. 

Nu har vi känt varandra sedan januari och det känns som att jag och Esther har blivit ett riktigt team. Vi ligger ofta på golvet med massor av kuddar och filtar framför TV:n och kollar på film. Jag med armen om henne och hon sovandes i min famn. Eller så promenerar vi, kastar bollar, tränar sök och apport, vilar, sover… Ja allt som jag gör på dagarna med med extra sällskap (inte tränar apport då såklart…) Hon är helt underbar: lugn, snäll, otroligt stabil, känslig, introvert, kelig, tillgiven och inkännande. 

Skönt är också att hon är så pålitlig att jag aldrig behöver tänka på att hon ska springa fram till folk eller hundar. Det skulle stressa mig ganska mycket om hon var en vilding tror jag (är ju ganska stresskänslig just nu). Hon är alltid vid min sida, går sällan i koppel, skulle aldrig gå fram till någon utan att kolla på mig innan så jag godkänner det och hon drar absolut aldrig iväg. Puh! 

För min läkning har det varit bra att få lite djurkontakt regelbundet under det senaste året. Även om ett djur självklart inte kan läka min utmattning så har hon hjälpt mig att vara närvarande och att avhjälpa ångest i perioder. Så, för mig har det varit toppen och jag skulle verkligen rekommendera (om man gillar djur såklart) att låna ett djur ibland och se om det gör skillnad för läkningsprocessen, ångest, oro eller stress. Har man tid med eget djur är det fantastiskt men finns inte den tiden så låna – winwin för djurägare vill ofta ha hjälp med avlastning.

Esthers matte och jag har dessutom kommit varandra nära och hon har blivit som en extra vuxen som stöttar och peppar mig längs vägen mot en frisk kropp. Ibland blir jag lite rörd över sånt här; hur man lixom under hela livet utvidgar sitt nätverk med människor som stöttar och peppar och hjälper. Att det hela tiden kan komma nya människor från oväntade håll som kommer att betyda massor här och nu. Fint det där. Livet lixom. Och alla relationer det innefattar; djur och människor. 

Det SKA gå långsamt

Känner mig lite piggare för varje dag. Bra tecken. I måndags var jag helt sängliggande, igår orkade jag promenad men stupade därefter, idag orkade jag promenad och nu sitter jag på balkongen och pratar lite med grannen och kelar med Esther. Antar att det är bra. 

Min läkare brukar påminna om att vägen ur utmattning är låååångsam. Man gör samma sak flera, flera veckor – tex promenerar en timme om dagen och inget utöver det – och sen plötsligt känner man att det faktiskt skulle fungera att även handla på samma dag. Då lägger man till det. En gång i veckan! Och sen när man handlat en gång i veckan och promenerat de flesta dagarna därtill, då kanske man kan addera dammsuga lägenheten. Så sakta går det. Vecka för vecka. En ynka aktivitet på sju dagar läggs till. Stannar upp och känner efter. Det som fungerade förra veckan kanske inte längre fungerar? 

Oj vilket tålamod man utvecklar vill jag lova. Tålamod med kroppen alltså. Det ska ta tid. Så är det bara. 

Ibland blir det kortslutning

Det här med att vara utmattad alltså, det blir lite tokigt ibland. Om hjärnan lixom får kortslutning pga extrem trötthet så är det inte direkt så att den tar hänsyn till om jag kokar makaroner eller står mitt i en avgörande situation där hjärnan är rätt viktig. Den stänger bara av. Tjoff!

Hade en sådan situation idag: jag hade varit hos läkaren inne i Vasastan på förmiddagen och klev av tunnelbanan helt genomsvettig av stress över besöket, alla människor, ljud, tankar mm. På vägen hem var tvungen att hämta en bil hos Volvo som vi ska köra med till pappa i helgen.

Står där inne och får nyckeln, svetten rinner och jag känner att jag lixom inte är riktigt med. Hjärnan är trött vid det här laget. Upp på taket (p-husets översta våning, såklart, varför inte?) och letar, letar, letar efter rätt bil. En ny, mörkblå bil – varför sa han inte att alla bilar är nya och mörkblå??! Och när jag väl fått ut det stora, jävliga schabraket ur parkeringshuset (!!) var jag heeelt slut och sååå svettig. Tänkte att det här kommer bli en jävligt dyr bilfärd med tanke på hur många gånger jag kommer köra in i alla betongpelare… 

Så skulle jag tillslut parkera utanför oss och fick verkligen inte in den där stora nosen rätt (inte ens en bipsensor hello!) och fick panik. Hjärnan stängde av. Totalt. Kunde inte tänka en sekund till och ville sätta mig och gråta på trottoaren. Så, jag var tvungen att haffa närmaste, helt okända, man som fick sätta sig bakom ratten och parkera bilen åt mig! Alltså! Nu skrattar jag (snart… inte riktigt än) men då var det hemskt! Kände mig sämst verkligen. 

Så kan det gå. Ingen fara ju men jag kände mig så dålig där och då för att jag inte ens klarade av de enkla uppgiften att fickparkera bilen. All tacksamhet till den okända mannen som tog tag i det och körde in bilen rätt. Världens snällaste!

Konstiga dagar

Så mycket konstiga saker har hänt på ett par dagar. Vissa bra, andra inte så roliga. Men försöker peppa upp mig själv och alltid tänka att jag är större än det som sker runtomkring. Ljuset inom mig skiner så mycket starkare än allt det där.

Ska vila lite nu innan vi sticker hem till pappa och Anette i helgen. Bli lite ompysslade och sånt. Passar fint. Bilen är packad och klar så vi sticker när Stoffe slutat. Efterlängtad paus! 

Middag på UD

I tisdags firade vi alltså Emma och Calles förlovning på Urban Deli. Vi hade en så himla rolig kväll och jag skrattade så jag grät i flera timmar. Underbart. Lite bilder från kvällen! 

Calle hade valt en så fin ring. Väldigt nordisk i designen; strösslad med ett pärlband av diamanter som passar Emma perfekt! 

Söndagslunch

Idag var Robert och Therese här på söndagslunch. Och då bjöds det på sallad och ostar och goda kakor… Ingen söndagsstek så lång ögat når för både jag och Therese äter vego. Killarna får anpassa sig. Som det ska vara då! 🙂 

Mysigt var det hursomhelst! Jag sportade klänning från COS i sånt där skjortmaterial (finns det något skönare?), silvrigt skärp från COS samt kofta från Acne. 

Pittas energi

Kanske ska vi fortsätta lite på temat kring ayurveda? För balansens skull? 

Som jag nämnde igår så är jag dominerad av pitta med inslag av vata. Ofta har man ett fördelsedominant element (ibland flera) och sedan spelar andra faktorer in såsom ålder, årstid, tid på dygnet och eventuella obalanser. Allt detta tillsammans brukar göra att det finns ett tydligt dominant element och ett underdominant element; för mig är alltså detta pitta och vata. Under min utmattningsdepression har min kraftiga obalans i mitt födelsedominanta element, pitta, gjort att jag även fått obalanser i kapha och det är däri min depression har legat lixom tröttheten och tyngden i kroppen. Ångesten kom från obalans i vata. Kapha är tung, stabil, och lite saktare i takten är pitta och vata. 

Hursomhelst. Min pittadominans gör att jag har väldigt hög energi och då särskilt under pittas starkaste timmar mellan 10-14 på dagen. Då kan jag glömma allt; mat, vila, struktur… Plötsligt går jag helt på flow. Efter 14 dör energin ut och jag måste ta igen mig. Just dessa energirus trodde jag ett tag faktiskt var ett stort problem men jag har insett att jag kan ha det så under en begränsad tid, sen måste jag fylla på med betydligt lugnare aktiviteter för att balansera ut. För mig har lösningen blivit: vila efter lunch. Det fungerar toppen och är väldigt bra för just pittadominerade personer. Alltid vila efter maten. Låta matsmältningen göra sin grej och samla ihop tankarna igen. 

Just det! Behöver jag säga att min hy varit ett stort problem under alla år? Huden och de flesta hudåkommor tillhör pitta. För att minska min acne har jag alltså behövt (förutom vegetarisk kost) tillföra mycket kokosolja och lena, lugna smaker. Det lugnar ned huden och minskar risken för inflammation. 

Framåt kommer jag behöva tänka på det här med min energinivå. Det är okej att ha energiska timmar men om min energi blir för långvarig på ett jobb kommer det att bränna sönder kroppen. Och så kommer jag bli utbränd igen. Därför blir det så extremt viktigt att ta igen med vila och yoga, meditation och promader. Och att inte ryckas med i samhällets fart; samhället idag är ju tydligt pitta-premierat där allt ska gå fort och vara snabbt och eldigt, men för en pittadominerad person gäller det att se upp här. Bara för att det är kul på kort sikt är det inte alls bra på lång sikt. Viktigt att ha det i åtanke.

Tips om du känner igen dig i pitta och behöver balansera din energi:

  • Utnyttja din energi på morgonen; gå upp tidigt och gå till sängs tidigt så du för tillräckligt med sömn
  • Utför lugn träning såsom yoga, promenader eller simning (vatten är det bästa elementet för pitta)
  • Drick mycket vatten för att hålla elden i schack
  • Sov 20-30 minuter efter lunch 
  • Hoppa aldrig över en måltid
  • Ät lugnande och svalkande mat
  • Är gärna söta, mogna frukter
  • Kokosolja är den perfekta fettkällan

Undvik

  • Kryddig och stark mat samt sur mat
  • Hetsig, snabb träning 

100 mål att uppnå

Plötsligt blev jag lite nojjig över att publicera detta inlägget. Jag är ofta av typen ”säg inte dina mål högt så vet ingen att du har misslyckats” eller ”inte värt att jinxa”. Men så fick jag rätta till den där nedvärderande rösten i huvudet. Klart jag ska säga mina mål högt! Det är blottande och det är väldigt nervöst att lägga upp 100 saker jag vill uppnå; det definierar ju… mig. 

Får man ens lägga upp såna ytliga saker när man är mitt i en utbrändhet? Ja, det tycker jag. Det är ett sätt för mig att blicka framåt. Se att det finns en framtid. Även om det enda jag egentligen önskar såklart är att leva ett friskt och hälsosamt och lyckligt liv. Men det blir ju lite futtigt att bara skriva det? Så, döm mig om ni vill. Här kommer i alla fall mina mål i #100målattnå 

1. Vara närvarande

2. Alltid prioritera att må bra 

3. Inte stressa! Få saker är värda att stressa över. Punkt.

4. Alltid vara trygg i mig själv och stå för det jag tycker samt stå upp för mig själv

5. Förlova mig med Stoffe 

6. Gifta mig med Stoffe; i Italien med familj och vänner

7. Fortsätta ha en fantastisk relation med Stoffe där vi stöttar varandra, uppmuntrar varandra att utvecklas och skrattar och älskar varandra varenda dag 

8. Få två fina, friska barn med Stoffe när vi båda känner att tiden är inne och vi kan ge all vår tid och kärlek till de små liven

9. Ha en stor lägenhet högst upp i ett hus i Hammarby Sjöstad med enorm terass och utsikt över hela Södermalm 

10. Ha ett vackert hus vid vattnet i Nacka eller Bromma

11. Köpa en lägenhet i Stockholms innerstad som investering och som övernattningslägenhet om vi bor i hus

12. Jobba med något som är viktigt på riktigt

13. Jobba med skrivande 

14. Jobba för att uppmärksamma ämnet utbrändhet i Sverige och hjälpa näringsliv, skolor, offentlig sektor och politik att förstå allvaret i att så många unga bränns ut idag

15. Fortsätta praktisera yoga och låta den utveckla mig vidare genom livet för att alltid vara den bästa versionen av mig själv 

16. Fortsätta meditera för att det ger mig tystnad och kontroll över tankarna

17. Fortsätta nära min kreativitet i livet genom text, färg, form, yoga, musik

18. Resa till Island och bada i varma källor, rida och uppleva naturen 

19. Göra en lång resa ihop med Stoffe och båda våra familjer

20. Resa till Sydafrika med Stoffe, Pappa, Anette, Bea och Victoria

21. Göra en resa ihop med Emma och Calle

22. Utbilda mig till yogalärare

23. Åka till Indien och praktisera yoga 

24. Åka till Mexico och äta Taco från gatustånd

25. Starta ett retreatcenter med fokus kring unga i utmattning för att hjälpa andra i samma situation som mig; fokus på yoga och meditation. Ska gå att söka via landstinget. 

26. Se mina barn få en fantastisk relation med min pappa och med Stoffes föräldrar

27. Berätta för mina barn om deras tokiga, roliga, vackra, festglada och alldeles fantastiska mormor

28. Fjällvandra

29. Åka luftballong

30. Ha en labradoodle

31. Fortsätta älska att umgås med mig själv

32. Fortsätta ha en sund inställning till min kropp – den är fantastisk

33. Fortsätta med vegetarisk kosthållning för jag mår så bra av det och för att vår planet mår bra av det

34. Äta massor av god mat så ofta jag kan och oavsett dag i veckan; ost, efterrätter, goda middagar. Allt. Älskar mat så detta måste få hålla i sig. 

35. Ha balans i livet mellan jobb och fritid

36. Uppfostra våra barn till att stå upp för sig själva och för andra som behöver det. De ska våga säga ifrån till saker det tycker är fel. 

37. Låta våra barn själva välja hur de vill leva sitt liv; med vilken partner, om de vill ha barn eller inte, vart de vill bo och leva och alla hur är deras egna val

38. Se våra barn omge sig med personer de älskar

39. Inte behöva jobba så mycket efter 55

40. Driva bolag ihop med Stoffe

41. Driva eget bolag. Kunna leva på mitt eget jobb!

42. Bada massor i livet; när tillfälle ges, i ur och skur, njuta av vattnet och friheten

43. Tillbringa mycket tid i naturen 

44. Unna mig att känna mig fin varje dag, oavsett om det är lite rouge och läppstift i myskläder, rent hår som doftar gott, en god parfym, en lyxig hemmatröja i cashmere eller en hel snygg outfit

45. Äga en Rolexklocka (helst få den av min man som kärleksgåva, hint hint!)

46. Fortsätta ta hand om min hud och mitt hår och fortsätta investera i bra produkter som faktiskt kommer göra skillnad när jag blir äldre 

47. Aldrig färga mitt hår för mörkt eller för ljust, hålla det så nära naturligt som möjligt

48. Spendera tid med mina vänner och skapa minnen tillsammans

49. Alltid tillåta alla känslor att vara lika viktiga; glädje, sorg, ledsamhet, ilska, frustration, lycka

50. Skriva en bok

51. Skriva en artikel som publiceras

52. Bo en helg på ett chict Boutique Hotel med Stoffe i Paris

53. Rida kamel i öknen igen 

54. Leva med ett öppet hjärta

55. Läsa massor av böcker. Inom allt; skönlitteratur, facklitteratur, deckare. Aldrig sluta läsa och fantisera och lära mig nya saker genom litteratur. 

56. Se många bra serier

57. Besöka Berlin och fota alla fantastiska byggnader och graffiti 

58. Laga massor av mat 

59. Lära mig mer om rawfood och laga det hemma. Måste köpa en Vitamix så ska det gå bra. 

60. Vara en kärleksfull och cool mamma till våra barn 

61. Bo utomlands någon gång i livet

62. Åka till Skottland och se den fantastiska naturen

63. Vårda en växt så väl att den blir en del av vår familj i minst 15 år

64. Hitta en ny signaturdoft eftersom min Max Mara Le Parfum har slutat tillverkas

65. Sommarprata om något som är viktigt och som jag kan belysa på ett bra sätt

66. Ha ett jobb som jag verkligen älskar

67. Träna på det sätt som passar mig; ute i naturen och med kroppen som redskap i yoga, simning, promenader och löpning

68. Lära mig göra fina uppsättningar med flätor

69. Bli ännu bättre på SUP yoga

70. Vara jourhem åt hundar som vanvårdats och ska omplaceras

71. Ta över vårdnaden av en vanvårdad hund och ge den all min kärlek

72. Åka till Aruba och yoga, sola, bada, simma och cykla i bergen

73. Semestra i Montenegro

74. Volontärjobba på ett hittehundcenter

75. Inte anpassa mig så förbannat mycket

76. Alltid vara duktig på att ge komplimanger

77. Läsa en till universitetsutbildning eller forska vidare inom min masterinrikting

78. Tala flytande franska

79. Sätta tydliga gränser

80. Åka skidor i franska alperna

81. Alltid lyfta människor i min omgivning både privat och i jobbet

82. Alltid ha bra träningsskor för att undvika skador 

83. Aldrig vara rädd för att misslyckas

84. Ta dykcertifikat

85. Åka på valsafari

86. Se pingviner på Antarktis 

87. Betala för våra barn under deras utbildningstid så de slipper studielån

88. Ge våra barn varsin kontantinsats till deras första lägenhet så de kommer in på bostadsmarknaden

89. Gå en fotokurs

90. Lära mig mer om bildredigering

91. Aldrig skämmas för att jag gick in i väggen

92. Lära mig mer om rymden

93. Umgås mycket med min syster; hon ger mig så bra perspektiv i livet

94. Fortsätta min underbara relation med pappa, han står mig absolut närmast ❤️

95. Tapetsera ett helt rum själv 

96. Göra något för mig själv varje dag, stort eller litet, och varje gång tänka att jag verkligen är värd det

97. Varje gång det finns Titamisu på menyn ska jag ta det; varje tiramisu är för mamma

98. Lära mig ännu mer om odling och växter, praktisera på en handelsträdgård 

99. Lära mig vågsurfa

100. Våga vara lycklig 

Hur mycket ska vi behöva missa? 

Hela eftermiddagen igår och den här förmiddagen har jag försökt skriva något här. Men varje gång suddat ut allt. Skrivit, suddat, skrivit, suddat, skrivit, suddat. Ett tag trodde jag inspirationen var slut, men sen insåg jag att jag försökte skriva något som inte kom inifrån. För det var egentligen en helt annan sak som låg och värkte i bröstet. Så här kommer istället sanningen för nu.

Om 11 dagar är det mammas årsdag. Då är det fyra år sedan hon gick bort. Och oavsett hur lite eller mycket jag försöker förtränga det just nu så är årsdagen alltid ett rent kroppsligt minne. Det kommer till mig i form av en oro och en gnagande känsla som jag aldrig kan sätta fingret på förrän jag minns: mammas årsdag. Det är därför. 

De senaste dagarna har varit så. Jag har tänkt och förträngt och drömt och gråtit och haft ett leende på läpparna vid tanken på mamma. Sorgen ändras år för år och det blir så tydligt när jag ser tillbaka på året vi just gått igenom och jämför det med de andra åren. Sorgen efter mamma är nu mer som ett rum jag har inuti mig och som jag kan glänta på när jag orkar eller vill. Det kommer inte över mig lika panikartat längre, även om det händer det också. Sorgen har också skiftat från att vara en direkt sorg över att hon är borta till en saknad och en längtan; jag vill ha henne här. Jag har accepterat att hon inte längre finns, men jag kan inte acceptera att hon inte kommer finnas här mer. Det är skillnad. 

Sorgen över att hon inte kommer att finnas vid min sida är uthärdlig, men inte mindre. När jag ser mammor sällskapa med sina vuxna döttrar på ett café hugger det till i bröstet på mig. När jag ser en äldre kvinna dra på en barnvagn blixtrar det i maggropen. När jag läser på sociala medier om döttrar som upplevt saker med sina mammor bränner tårarna innanför ögonlocken på mig. När vänner berättar om gårdagens middag med mamma eller om det där samtalet de hade förra veckan, så får jag en klump i halsen. För jag vet att det aldrig kommer att vara vi. Mamma kommer aldrig känna mig som vuxen och det gör fruktansvärt ont. 

Det är så mycket jag vill visa henne. När jag gjorde listan med 100 mål att uppnå så ville jag ringa henne och läsa upp varenda punkt. Få hennes input och berätta om allt jag vill göra. När vi var i Kroatien grät jag hysteriskt för att jag inte kunde berätta för mamma om allt det fantastiska vi upplevde. När vi såg på en serie häromdagen och en begravningsceremoni visades hulkade jag och sjönk ihop till en pöl i Stoffes famn för hennes begravning kom över mig alldeles för tydligt. Och hon fick inte ens se sin begravning, tänkte jag då. Så orimlig tanke, men precis det tänkte jag. 

Så i samband med mammas årsdag slås jag av så mycket saker. Sådant vi upplevt och sådant vi aldrig kommer få uppleva. Minnen från den där hemska dagen då hon gick bort, som tydliga bilder som min hjärna repeterar om och om igen, och blackouten som kom veckorna efteråt. Inte ett enda minne finns i den luckan. Så mycket jag vill visa mamma. Jag vill ha henne nära när jag blir gravid. Jag vill fråga henne om saker när våra små mirakel kommer till världen. Jag vill att hon ska ringa och fråga hur det är med knatte, fnatte och tjatte och jag ska säga att allt är bra och de ska skrika i bakgrunden att de vill prata med mormor. Jag vill att hon ska hålla ett sånt där galet, roligt och pinsamt tal på mitt bröllop. Jag vill att hon ska dansa på bordet på bröllopsfesten. Jag vill att hon ska ringa mig och berätta om något av hennes alltid galna upptåg. Jag vill hålla hennes hand när jag känner mig ynklig och svag. Jag vill ringa henne och be henne säga att allt kommer bli bra när jag själv inte kan hitta ett enda tecken på att det kommer bli det. Jag vill krama henne och dofta på henne och ligga med huvudet i hennes knä så hon kan pilla i mitt hår. Jag vill ha min mamma här. Så enkelt är det. Och alla ni som har det, snälla krama henne lite extra nästa gång. För det minnet av hennes kramar kommer vara ett av dina starkaste när hon inte längre finns.