Känner mig lite piggare för varje dag. Bra tecken. I måndags var jag helt sängliggande, igår orkade jag promenad men stupade därefter, idag orkade jag promenad och nu sitter jag på balkongen och pratar lite med grannen och kelar med Esther. Antar att det är bra. 

Min läkare brukar påminna om att vägen ur utmattning är låååångsam. Man gör samma sak flera, flera veckor – tex promenerar en timme om dagen och inget utöver det – och sen plötsligt känner man att det faktiskt skulle fungera att även handla på samma dag. Då lägger man till det. En gång i veckan! Och sen när man handlat en gång i veckan och promenerat de flesta dagarna därtill, då kanske man kan addera dammsuga lägenheten. Så sakta går det. Vecka för vecka. En ynka aktivitet på sju dagar läggs till. Stannar upp och känner efter. Det som fungerade förra veckan kanske inte längre fungerar? 

Oj vilket tålamod man utvecklar vill jag lova. Tålamod med kroppen alltså. Det ska ta tid. Så är det bara.