Uppe med tuppen idag. Stoffe skulle iväg tidigt och göra inköp och jag och Esther ville såklart hänga lite med honom på morgonen. Mysigaste stunden på dagen.

Några av er har hängt med här länge och vet att Esther inte är vår hund utan en lånehund. Men för er som inte vet har jag skrivit här om hur jag hittade Esther. Grejen är att hon verkligen börjar kännas som vår hund – också. Hon trivs hos oss precis som hemma och varje gång hon ser vår port tjuter hon av glädje. Hennes matte har filmat en gång hur det såg ut från det att hon parkerar bilen utanför tills dess att de står utanför vår dörr och det var såååå gulligt. Esther blev verkligen helt överlycklig när hon kände igen vem hon skulle till. Lilla skruttan ❤

Normalt är Esther här ett par dagar i veckan och ofta sover hon då över natten emellan så vi ska få extra mycket mystid. Hon är annars på hunddagis på dagarna men hennes matte bara kör henne hit istället de dagar jag vill ha henne här. Det fungerar verkligen så himla bra. Jag känner aldrig någon press att ha henne eftersom hon ju har någonstans att vara oavsett, men jag kan också ha henne här hur mycket som helst egentligen. 

Nu har vi känt varandra sedan januari och det känns som att jag och Esther har blivit ett riktigt team. Vi ligger ofta på golvet med massor av kuddar och filtar framför TV:n och kollar på film. Jag med armen om henne och hon sovandes i min famn. Eller så promenerar vi, kastar bollar, tränar sök och apport, vilar, sover… Ja allt som jag gör på dagarna med med extra sällskap (inte tränar apport då såklart…) Hon är helt underbar: lugn, snäll, otroligt stabil, känslig, introvert, kelig, tillgiven och inkännande. 

Skönt är också att hon är så pålitlig att jag aldrig behöver tänka på att hon ska springa fram till folk eller hundar. Det skulle stressa mig ganska mycket om hon var en vilding tror jag (är ju ganska stresskänslig just nu). Hon är alltid vid min sida, går sällan i koppel, skulle aldrig gå fram till någon utan att kolla på mig innan så jag godkänner det och hon drar absolut aldrig iväg. Puh! 

För min läkning har det varit bra att få lite djurkontakt regelbundet under det senaste året. Även om ett djur självklart inte kan läka min utmattning så har hon hjälpt mig att vara närvarande och att avhjälpa ångest i perioder. Så, för mig har det varit toppen och jag skulle verkligen rekommendera (om man gillar djur såklart) att låna ett djur ibland och se om det gör skillnad för läkningsprocessen, ångest, oro eller stress. Har man tid med eget djur är det fantastiskt men finns inte den tiden så låna – winwin för djurägare vill ofta ha hjälp med avlastning.

Esthers matte och jag har dessutom kommit varandra nära och hon har blivit som en extra vuxen som stöttar och peppar mig längs vägen mot en frisk kropp. Ibland blir jag lite rörd över sånt här; hur man lixom under hela livet utvidgar sitt nätverk med människor som stöttar och peppar och hjälper. Att det hela tiden kan komma nya människor från oväntade håll som kommer att betyda massor här och nu. Fint det där. Livet lixom. Och alla relationer det innefattar; djur och människor.