Kategori: Okategoriserade

Inredningstankar och ett rörigt huvud 

Idag har det inte direkt hänt så många knop. Jag har vilat, väntat på ventilationskillar som skulle komma mellan 8-17 (!!??), promenerat med Emma, letat inspiration till lite fix vi ska göra i badrummet och även resten av vårt hem, kollat Gilmore Girls och lagat mat. Varken mer eller mindre än så. 

Någon som känner igen sig i att soffan alltid ser ut som kaos? Jag spenderar gaaaanska mycket tid här och myser till med filtar och kuddar i massor, och vem orkar städa iordning varje dag? När jag var liten var man tvungen att städa upp soffan efter sig varje kväll, och nu är jag vuxen och då får den vara hur stökig som helst! Tralallaaalaaaaa! 

Badrumsbilder: HusmanHagberg

Och inspon ovan hittade jag för badrummet. Trä och grått och växter. Vi har likadana gråa toner i badrummet så jag tänker nog addera trä och grönt till det. Och även lite linnetyg på ett ställe faktiskt. Och läder på några handtag. Mer av allt så kanske vi är hemma. Och förutsatt att han jag bor med är okej med mina tankar. Men jag får faktiskt titulera mig chef över inredningen ändå tror jag. Så jag har sista kortet att lägga. 

Den här bilden hittade jag på fåtöljer. Åhhh blev så förälskad! Måste ut och leta på auktion tror jag och sen klä om. Hur fint??! 

Nu: chaite och nedvarvning. Sov krassligt inatt så jag funderar på om jag antingen har för mycket i huvudet just nu, att kreativiteten går för fort därinne, eller om det bara var en dålig natt helt enkelt. Som alla ju har ibland. Det tåls att tänkas på. 

Ny lägenhet? 

En sak som hände i helgen, som jag inte berättade om, var att vi nästan köpte en ny lägenhet. Ja exakt; nästan. 

Vi var på visning och blev sådär störtförälskade båda två i utsikten och lägenheten och sen var allt igång. Kolla av lånen med banken. Prata med mäklaren. Prata ihop oss om hur vi tänker inreda. Kolla nya möbler. Ja, vi flyttade nästan in mentalt i den nya lyan. För den kändes som vår på något sätt. Som att den var menad för oss. 

Men sen, i sista stund (imorse) backade vi ur. Vi pratade massor igår i bilen påväg till Ekerö (vi satt fast i bilkö i två timmar så en hel del snack hinns med under den tiden) och igår kväll och imorse pratade jag med pappa och vi vägde för och emot. För att tillslut bestämma oss för att energin kanske inte finns ändå. Att det är för riskabelt att flytta när jag just kommit på benen och ska investera prick all min energi till att bli bättre och bättre och bättre. Minimera läckage. Och en flytt och försäljning av vår egen älskade lägenhet kan ju ge fantastisk energi men det kan också ta. Det vet vi inte ännu ju. Men slutsatsen var att det blev för riskabelt. 

Så nu kan jag ju bjuda er på några bilder av lägenheten vi tänkte köpa. 

Och vår inredningsstil är inte i närheten av sådär avskalad och prydlig. Men det får ni bortse från. Ni har ju sett lite bilder från vårt hem så ni vet ju att det är mycket färg och mer vilt. Det hade kunnat bli så fint det här. Men nu när vi har bestämt oss så älskar jag på något sätt vår nuvarande lägenhet ännu mer. Som en nyförälskelse. Fönstrena från golv till tak och alla dubbeldörrar ut till balkongen från olika rum och dessutom den franska balkongen i mitt yogarum. Det har verkligen en charm. 

Alla bilder tillhör Fastighetsbyrån. 

Vad gör man hela dagarna i sängen? 

Vad gör man då när man är sängliggandes? Ja alltså, när man har kommit förbi det där stadiet att man tänker att man lika gärna kan lägga sig i graven direkt. När man lixom ens orkar vända på sig i sängen. Då gör man följande: 

  • Dricker massor med vatten för att skölja ur systemet och mota bort huvudvärken (inte för att det fungerar men det känns i alla fall bra)
  • Äter orimligt mycket mat, speciellt kolhydrater, för hjärnans skull. Den behöver massor av mat för att få hjälp med läkningen. 
  • Sover 18 timmar per dygn
  • Stirrar upp i taket 5,5 timmar per dygn 
  • Äter, borstar tänderna och dricker vatten resterande 30 minuter per dygn
  • Finns ingen mat hemma så ber man någon typ pappa, syrran, grannen eller en vän handla åt en så kylen är välfylld med saker man kan äta utan att behöva laga
  • Är snabb med att boka av allt som är inplanerat de närmaste dagarna slash veckorna när en ser åt vilket håll det bär av. Inte en chans att något står kvar i planeringen för att ”det kanske går”. Nej, bort med allt så slipper man stressen att ens fundera på sånt. Nu ska kroppen bara få tas om hand och vila. 
  • Funderar på vilken bil man skulle köpa om man vann 500 000 helt rätt upp och ner. Eller en miljon. Beloppet är valbart mellan dessa två.
  • Tänker på hur livet kommer se ut efter allt detta, visualiserar, affirmerar. Och då lixom inte typ ”på onsdag kan jag ta en dusch”, nej, mer typ om fem år. Vad gör jag då? Det andra blir ju lite väl deppigt. 
  • Ser till att ha en fuktspray eller skön ansiktskräm bredvid sängen och splasha på heeeela tiden. Om en nu ska ligga såhär kan en ju passa på att få riktigt glowig hy iaf. Så när en kommer ut ur idet kan en glänsa igen. (Ni kan skicka vinflaskor som tack för tipset till min adress. Biobiljetter undanbedes pga hjärntrötthet.) 
  • Funderar över vad som hände i gårdagens Bonde söker fru
  • Smular ner sin partners sida på sängen med kaksmulor, brödsmulor, chokladspill. Sen blir det liv i luckan! 
  • Fnittrar högt (för sig själv) åt grannarna som försöker få ordning på ljusslingorna på balkongerna. Svordomar ser ut att hagla över trasslet. 

Ja typ sånt. Bara massa sånt. 

Och ni. TACK TACK TACK för att ni kommenterar och mailar och messar och peppar och skickar så mycket kärlek. Även om jag inte orkar svara på kommentarer just nu så läser jag varenda en och tar åt mig av alla tips och tankar. Jag är så jäklarns tacksam och ni får mig att le fastän det är ganska mörkt just nu. Är så otroligt tacksam 💜

Vart hade jag varit utan min utmattning? 

Ganska ofta tänker jag på vart jag hade varit utan min utmattning. Hade jag varit på samma jobb? Hade vi haft barn? Hunnit gifta oss? Vilka resor hade vi gjort? Men viktigast av allt; hade jag varit lycklig? Nej. Den sista frågan är jag helt säker på vad svaret hade varit. Jag var inte lycklig på riktigt innan min utmattning och nu vet jag att jag har fått nyckeln. Nu vet jag hur det känns och vad som behövs för att vara där: NÄRVARO. Så enkelt egentligen. 

Om jag hade velat vara utan den här upplevelsen? Aldrig. Hade ni frågat mig det första året, då när allt var så fruktansvärt och mörkt och deppigt och ont och jävligt, så hade svaret varit detsamma. Det är jag säker på. För redan där insåg jag att jag aldrig velat vara utan detta. Att jag fick det jag behövde; inte det jag ville ha för stunden. Visst, det är en sorg ibland att tänka på att vi säkert hade varit föräldrar vid det här laget eller hunnit med en bröllopsfest – men det kommer. Många av våra vänner har hunnit en del av de där grejerna medan vårt liv har stått stilla utifrån sett. Och det första året jobbade jag så hårt med att acceptera det. Att vårt måste vänta. Men det gick. Jag har accepterat det. Kanske till och med uppskattar det lite; att vi gått igenom en hel del saker tillsammans innan vi ska ta oss an nästa steg i livet. 

Vad var det som fick mig att acceptera? Insikten om att allt går i faser. Jag har haft tuffa år mellan 20-30 när jag förlorat min mamma i cancer och gått in i väggen och kämpat med en svår depression. Inte alla i så ung ålder har varit med om så stora livskriser på så kort tid. Men det är vår fas just nu. Om tio år när vi kommit igång med barn och hus och grejer så kanske någon annan i vår närhet går igenom en tuff tid av sjukdom, dödsfall eller skilsmässa. För så fungerar livet. Det måste fungera så. Andras liv knallar på och ens eget stannar upp. Andras liv stannar upp och ens eget knallar på. 

Så ibland drabbar mig sorgen i form av ett hugg i magen när jag tänker på allt jag missat dessa två åren. Men då kommer jag alltid tillbaka till detta. Att jag aldrig hade velat vara utan den här resan. Att det kanske kommer vara en av mina viktigaste resor när jag ser tillbaka på livet. Att utan det hade jag aldrig hittat genuin lycka så ung, och då hade jag ju gått och väntat på något jag inte visste vad det var. För den här känslan är så otroligt mäktig. Och sjukdomen är en fas. Så ekvationen blir ändå alltid plus hur jag än räknar. 

Påväg hem

Nu sitter vi i bilen påväg ut till flygplatsen. Helgen har verkligen, trots att vi åkte ner för begravningen, varit väldigt fin. Massor av tid med la familia och tid att koppla av. En stund då och då på yogamattan och riktigt gott chai-te på kvällarna. Och promenaden igår var magisk. Och alldeles för mycket choklad har vi ätit. Yum. 

Nu får vi se vad kroppen säger efter en sån här helg. Kvittot brukar komma ett par dagar efteråt. Stoffe är i princip bara hem och vänder för imorgon reser han till London och därifrån direkt till Milano. Nu har jag ju Emma en minut bort så det är ju lite extra underbart. Men först och främst ska jag vila, låta kroppen återkoppla. 

Besitos! 

Att känna andras sorg

Imorgon åker vi till Blekinge till Stoffes familj för en begravning. Och jag antar att det tar mer på mina krafter än vad jag vill tro, hela grejen med att resa, planera, packa… och inte minst tänka på begravning. Den senaste jag var på var min egen mammas så det är inte direkt rosaskimrande minnen som kommer upp. Och det är ju grejen tror jag, att man minns. Allt. Precis hur det känns och smärtar och mörkas och viftas bort och frågas och hur folk försöker muntra upp fast allt man vill är att bli lyssnad på och hur allt plötsligt framstår som så meningslöst. Och styrkan man får mitt i allt. Som om ens naturliga styrka gräver sig ut genom kroppen och gör att man ger fan i prick allt som inte är av betydelse. Alla ni som mist någon nära kanske känner igen er? Att andras sorg påminner en om ens egen smärta och plötsligt är det så lätt att sätta sig in i någons förlust. Så fint egentligen att kunna göra det med ett öppet hjärta, men det smärtar också desto mer eftersom man vet exakt hur ilande det känns. Det går inte att vifta bort något sådant. Det går inte att muntra upp någons sorg. Den är vacker precis som den är. 

Och på den här begravningen, och för alltid från nu, sörjer en fin människas livskamrat. Många barn och barnbarn. Bästa vänner. Gamla kollegor. Ja alla som finns runt en person, som plötsligt rycks bort, och kvar famlar vi levande i ett svart hål. Det tänker jag på just nu. Hur jag bemöter andra i sorg och hur jag samtidigt kan hantera min egen. Respektera att den kommer att blossa upp. Tårar kommer rinna både för den här personen och för alla runtomkring som kommer hamna i hålet. Och för mitt eget hål där jag ofta står och vinglar på kanten. Åh alltså… livet. Fasen det gör ont ibland. 

Vad läker utmattningssyndrom? 

Ibland funderar jag på vad som egentligen har läkt min utmattning. Alltså på riktigt. Vissa saker hjälper såklart på kort sikt och man löser lixom dag för dag och vecka för vecka på olika sätt som man lär sig fungerar för en själv. Men vad har egentligen varit helt avgörande? Jag ser att det finns två saker som läkt mitt utmattningssyndrom (depressionen läkte jag med medicin så det är en historia för sig) över tid:

Sömn 

Alltså obegränsat med sömn. När jag slutade lyssna på alla, inklusive min läkare, som menade att man inte ska sova för mycket. Då hände något. Jag började sova från det att jag var trött på kvällen (runt 21-22) tills jag vaknade av mig själv på morgonen. Inga hämningar eller pekpinnar. Ibland vaknade jag 12 timmar senare och det är helt perfekt okej. Om jag var trött mitt på dagen sov jag prick hur länge jag ville då, ibland flera gånger om dagen i flera timmar per gång. Och när jag började med detta så insåg jag hur mycket sömnen läker och jag tror nog att utan detta hade det tagit mig betydligt längre tid att bli frisk. Och tänk då att jag ändå varit sjukskriven i två år?! 

Tid 

Ja men så jobbigt va? Det tar tid. Det enda man kan göra är att vänta och under tiden läka sig själv. För det tar så lång tid. Olika för alla såklart exakt hur lång tid, men det är ju ingen quick fix kan vi nog alla skriva under på. När jag släppte all tanke på att ”jag ska börja jobba då eller då” och ”åhhhh vad lång tid det tar”, så hände också något. Jag slappnade av och då lixom blev det bättre. Nu tänker jag typ att folk kan ju vara hemma ett år eller två med barn och alla har olika många barn så vad fasen gör det om jag har ett jobbuppehåll på ett par år eller mer för att läka mig själv? Det är ju ingenting! Jag kommer ha investerat tiden för resten av mitt liv. 

Övriga stöttepelare för läkning

Och sen finns ett antal parametrar som såklart spelar in men som inte har varit av samma avgörande betydelse för min läkning när jag ser tillbaka på det. Eller jo alltså dom är superviktiga men jag tror inte att bara dom isolerat har läkt mig, dom har mer stöttat min läkning och givit mig förutsättningar att läka, orka kämpa, kunna kämpa osv. Dessa faktorer kan vara rätt typ av mat, stöd från familj och vänner, familjesituation, ekonomiska förutsättningar så man slipper stress över pengar (blir förbannad bara jag skriver detta!), ålder, lugna promenader, mediciner, övrig hälsa… ja sånt. Allt det som givit mig kraft och möjligheter att kunna investera all min energi i mig själv. För det var lixom det som krävdes tillslut. Att jag fick skala bort alla energiläckor och satsa på att lägga all den energin på mig och min läkning i sjukdomen. 

Så detta är typ min egen lilla forskningsartikel kan man säga. Empiriskt underlag är jag. Och det ska gudarna veta att forskningen har en hel del att komma ikapp vad gäller just utmattningssyndrom. Man känner sig som en försökskanin deluxe. Inget är helt säkert, helt prövat, har tillräckliga underlag, är vetenskapligt bevisat och blablabla. Så när man är utmattad måste man lixom sätta ihop sin egen lilla kompott för vad som fungerar för just mig. Och prova sig fram. Roligare än så blir det tyvärr inte… ett jävla jobb är vad det är. Viktigare än alla andra för jobbet handlar om dig ❤

När jag skriver detta är det i då-form för jag har ju lixom kommit över de absolut värsta faserna i min utmattning och ändå har jag långt kvar. Väldigt långt kvar. Så jag håller fortfarande hårt i det ovan. Jag sover massor, låter det ta tid, låter familj och vänner som ger energi bjudas in andra hänvisas bort, äter mycket (inte missa viktig energi!)… och allt det där. Än är jag inte ur skiten men en dag så! 

Allahelgona 2016

Idag är den där dagen på året då vi förr om åren gick och tände ljus för min mormor och morfar och farmor och farfar. Ljus som glittrade över hela kyrkogården i Trosa. Samma sak varje år; invänta mörkret, gravljus under armen, tar du med tändare, kom nu tjejer, jag orkar inte, jo nu går vi alla, kom igen, på med varma vantar, promenad bort till kyrkan, tända med frusna fingrar, beundra glittret, se mamma torka en tår i ögonvrån, tänker hon på sin egen mamma, sorgen som är lika stor oavsett när i livet man förlorar sin förälder, gå tillbaka, vin till dom stora, läsk till oss små, ner i källaren och hämta kalla flaskor läsk ur en back, middag tillsammans, hedra minnen. Allt det där. Det sitter i ryggraden på mig hur man ska fira allahelgona i vår familj. Men nu är allt annorlunda. 

När mamma var sjuk, jag tror det kan ha varit runt 2007, och jag och Stoffe gick förbi kyrkogården i Helsingborg. Jag såg ljusen. Mindes att jag glömt. Det är ju allahelgona. Insåg att jag inom en tid skulle behöva tända ljus för min egen mamma. Sjönk ner på knä vid minneslunden och grät hysteriskt. För min mamma. Fast hon levde. Men jag visste att det skulle ta slut snart. Stoffe som tar tag i mig, håller mig krampaktigt. Tröstar i tystnad. 

Idag tänder jag ljus för min mamma. Det känns så ofattbart och extremt sorgligt men ändå greppbart. Det är så nu. Det är både värre än jag trodde och samtidigt inte lika farligt ändå. Vår rutin är att inte ha någon rutin. Olika kyrkor beroende vad vi gör den här dagen. Oftast Östermalms kyrka Hedvig Eleonora. Det känns mest som mammas. Ljusen står redo på köksbänken och tändaren ligger bredvid. Idag tänder vi ljus tillsammans med Stoffes mamma och hennes man, så ett ljus är för min mamma och ett är för Lenas mamma. Samma sorg. Oavsett hur gammal man är när man förlorar sin ledstjärna. Och sen går vi ut och äter tillsammans. Firar att vi finns och att minnen lever kvar genom oss som vandrar vidare. 

Men idag skulle jag vilja skicka all min kärlek till min pappa. Han, min pappa, som betyder prick allt för mig. Han är den som känner mig bäst av alla i hela världen och han är den finaste, mest omtänksamma, smartaste, roligaste, mest generösa person jag vet. Och han betyder allt. Pappa jag älskar dig och tack för allt du gör för oss, mig och Bea. För allt du är. För att du tar hand om oss. Du är det finaste i hela världen ❤

Och mamma; störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så. 


Foto Bea

Nyåret 2012/2013

På Berns toaletter. Ovanför mitt huvud dunkar musiken på vad som kan vara en av Stockholms största nyårsfester. Mina vänner dansar vilt till musiken och vi är fria. Nästan. Inte jag. Jag är låst i min sorg. Jag minns hur jag några minuter tidigare sett deras vackra hår fara från sida till sida av ansiktet. Deras sminkade ögon blundar och tar in musiken. Höfter som gungar och armar i luften. Här blir allt så påtagligt. Deras livskraft. Min som inte existerar. Vi går ut för att se fyrverkerierna vid slottet den natten. Där, precis vid statyn på Skeppsbron, smäller det som mest. Klart vi ska vara där. På mig har jag en klänning i svart och beige, håret uppsatt i en knut i nacken, ögon sotade, läppar så röda, höga klackar i mocka och en väska under armen. Allt som det ska se ut. Inget som det ska vara. Klockar slår tolv och champagnen sprutar ur våra flaskor. Alla skrattar och skålar och kysser varandra. Jag ler. Och gråter. Sminket rinner bort diskret och jag torkar snabbt tårarna. Vill inte visa min sorg. Min mörka sida. Inte förstöra kvällen. Går sakta tillbaka till Berns och ser mina vänner springa uppför stentrappan på den högra sidan. Jag ursäktar mig och säger att jag ska gå på toaletten. Går ned för trappan mot damtoaletterna. Köar i en evighet. Håller emot allt vad jag har för att inte brista. Inte visa. Inte besvära. När jag väl får ett ledigt bås klickar jag i låset. Vänder mig om. Sjunker ner med ryggen mot dörren på huk och gråter. Händerna över ögonen. Hulkande. Det där ljudet från bröstkorgen. Djuret. Det tornar upp sig och kommer ut ur min kropp och jag kommer aldrig, aldrig förstå hur min kropp kan skapa ett sådant ljud. Olikt allt annat. Och där sitter jag tills mina vänner kommer och hämtar mig och jag torkar tårarna och säger att allt är bra men jag vill nog åka hem.

Det enda jag tänkte på hela det här nyåret var att min mamma aldrig skulle få uppleva 2013. Att jag aldrig skulle få ett nytt år med henne. Att jag så gärna ville stoppa tiden vid 2012 för att slippa ta emot allt som jag visste skulle komma. Att tiden för att sörja snart skulle gå ut. Alla andra glömmer. Går vidare. Klockan tickar. Men jag var kvar. Och kommer alltid att vara kvar.