Imorgon åker vi till Blekinge till Stoffes familj för en begravning. Och jag antar att det tar mer på mina krafter än vad jag vill tro, hela grejen med att resa, planera, packa… och inte minst tänka på begravning. Den senaste jag var på var min egen mammas så det är inte direkt rosaskimrande minnen som kommer upp. Och det är ju grejen tror jag, att man minns. Allt. Precis hur det känns och smärtar och mörkas och viftas bort och frågas och hur folk försöker muntra upp fast allt man vill är att bli lyssnad på och hur allt plötsligt framstår som så meningslöst. Och styrkan man får mitt i allt. Som om ens naturliga styrka gräver sig ut genom kroppen och gör att man ger fan i prick allt som inte är av betydelse. Alla ni som mist någon nära kanske känner igen er? Att andras sorg påminner en om ens egen smärta och plötsligt är det så lätt att sätta sig in i någons förlust. Så fint egentligen att kunna göra det med ett öppet hjärta, men det smärtar också desto mer eftersom man vet exakt hur ilande det känns. Det går inte att vifta bort något sådant. Det går inte att muntra upp någons sorg. Den är vacker precis som den är. 

Och på den här begravningen, och för alltid från nu, sörjer en fin människas livskamrat. Många barn och barnbarn. Bästa vänner. Gamla kollegor. Ja alla som finns runt en person, som plötsligt rycks bort, och kvar famlar vi levande i ett svart hål. Det tänker jag på just nu. Hur jag bemöter andra i sorg och hur jag samtidigt kan hantera min egen. Respektera att den kommer att blossa upp. Tårar kommer rinna både för den här personen och för alla runtomkring som kommer hamna i hålet. Och för mitt eget hål där jag ofta står och vinglar på kanten. Åh alltså… livet. Fasen det gör ont ibland.