​

​

Igår var vi på Danny Saucedos krogshow på Hamburger Börs. Svärmor fyllde år så vi var där hela gänget. Och jag gillar ju Danny som person, han verkar så jäklarns gullig och skön, men hade egentligen mindre koll på honom som artist. Men OJ! Vaaaa… den här tjejen är imponerad! Showen var helt fantastisk och jag har definitivt en rejäl crush på Herr Danny och hans musik. Tur att min kära man är ganska lik honom *plats för fnitter och ett svårtolkat ögonkast från Stoffe*.

Det var en ganska lång middag innan konserten; tre hela timmar i DJ musik och flera hundra människor runtomkring. Det var faktiskt det mest påfrestande under kvällen måste jag säga. Oljudet som blir av allt stim runtomkring och olika låtar som pumpas ut på en direkt störigt hög nivå (tant). Men jag hade mina Bose-lurar så det räddade middagen! Använde även dem på ena örat (tänk DJ-cool) under konserten och det fungerade bra. 

När vi kom hem var jag så utomordentligt trött att kroppen värkte sönder. Jag provade somna utan alvedon men det var helt omöjligt. Tillslut kände jag hur hela kroppen blev spänd och stressad av smärtan i alla leder så det fick bli en alvedon för att avhjälpa. En ständig balans det där. Men alltid prioriterat att inte stressa kroppen med smärta, då är det bättre att ta en tablett tänker jag. 

Men imorse mådde jag bra när jag vaknade! Så nu har vi ätit frukost med svärisarna på hotell, promenerat i den strålande vårsolen och lunchat på Göteborg. Och sen blev det nap för mig och Stoffe. En nap på sisådär tre timmar. 

Men jag har filmat till alla er som ligger i sängen den här helgen. Ni som inte är redo att gå på show. Jag var själv där för några månader sedan bara så jag vet hur tråkigt och jäkla ledset det är. Men ovan (hoppas det fungerar) är låten Så som i himlen ❤ Min favorit. 

Kram på er godingar! 

Utdrag ur boken Food Pharmacy av Lina Nertby Aurell och Mia Clase (Bonnier Fakta) s. 87

Ni får väl i er ordentligt med D-vitamin? Min läkare tjatar på mig varje gång om hur viktigt det är att tugga i sig extra D-vitamin när man bor i Sverige. Att utan den blir vi trötta och energilösa och kroppen får inte en chans att läka utmattningen ordentligt. Men inte bara utmattade ska tugga vitamin D; alla borde göra det. Så in och klicka hem en burk, om ni inte har hemma eller får på recept från er läkare. Holistic ska hålla högst klass säger min läkare men det kanske är en smaksak. Jag kör på Holistics i alla fall. Knapra i er varje dag och strössla ut tabletter till er familj med kärlek. 

Enjoy lördag! Hoppas solen skiner på er ❤

Igår var Stoffe ledig, och hade dessutom namnsdag, så vi spatserade in till stan. Eller ja först måste man ju ta båten över vattnet fem minuter så man landar på Södermalm, men därifrån promenerar vi. Så skönt. Vi hade ett par ärenden att fixa och så ville vi bara ha egentid. Mysa runt och fika och hålla handen. 

Och jag var promenadklädd i en kappa som jag fick av Stoffe för ett par veckor sedan. Sååå fin! Från Max Mara. Och såklart min Ballyväska och skor (hur välanvända??) från Rodebjer. Skönt ska det vara! 

Lunch blev det på Prinsen. Alltid gott. Och alltid sköna sittplatser för promenadtrötta fötter. Tackar ropar kroppen. 

Nu har jag hunnit smälta lite mer att jag faktiskt ska arbetsträna. Och på ett bra sätt, med hjälp av era kloka ord, kommit på att jag just ska träna. Inte arbeta. Det är stor skillnad. Direkt gick jag in i en prestationsroll där jag ville hitta det perfekta stället att vara på, den perfekta platsen, roliga uppgifter, roliga kollegor, göra mitt bästa, såg mig själv komma dit varje dag… men nej. Jag ska ju inte prestera någonting. Jag ska bara träna på att jobba och det kan varken gå bra eller dåligt. För jag tänker inte ens bemöda mig att stämpla det så. Det bara är. Från dag till dag. Stund till stund. 

Så nu chillar jag mer. Tänker att jag ska hitta en helt okej plats istället för den perfekta. Jag kommer förhoppningsvis gå dit några timmar per dag men kanske inte alla dagar. Det beror på kroppen. 

Och det ska ju bli kul! Att få kollegor och någonstans att vara på dagarna. Så mest försöker jag bara att se det så. Som något kul som väntar till våren. Inte något jag ska göra perfekt. 

En av er sa en så klok grej angående ett yogaretreat som väntade i vår. Att ”jag tänkte först att jag skulle åka dit och vara (helst) bäst på yoga, trevligast på middagarna och ingen skulle ens märka att jag var utbränd”. Så klok insikt. Att se det. Att vi alla hamnar om och om igen i det där sinnesläget när vi ska prestera massa saker och vara vårt bästa jag hela tiden. Det fick mig att se att oavsett om det är ett yogaretreat eller en arbetsträning eller en middag med vänner; så behöver vi inte vara annat än närvarande i oss själva. Fråga oss vad stunden kan erbjuda och vad kroppen orkar ge. För även om vi alla utbrunna själar säkerligen är sinnessjukt ambitiösa och smarta och duktiga och trevliga och roliga, så behöver vi inte vara det alltid. Och inte just nu. För nu kräver kroppen att vår uppmärksamhet riktas inåt en stund. 

Idag har pappa, Anette och jag varit på Zetas. Vårblommor skulle inhandlas. Det är tradition för mig och pappa att åka dit varje år i mars och köpa årets penséer och kungsängsliljor. Och fika på deras eko-café såklart. Alltid fika. 

Såhär såg det ut förra året:

I år har det varit en väldigt kall marsmånad så därför ligger blommorna lite efter. Men vi fick tag på några vackra exemplar (deras penséer är volangiga i kanterna som ni ser på bilderna, så vackra). Lunch blev det också och såklart en Doktor Westerlund fick följa med. Han är alltid varmt välkommen. 

Pappa och Anette är hemma från Sydafrika för i år (som ni säkert räknade ut… daaaa). Gissa om jag är en lycklig tjej! 

Nu börjar jag bli rejält förkyld. Ni vet när hela kroppen svettas och värker av feber och halsen är så svullen att man knappt vill äta och allmäntillståndet är sovtrött (som vanligt då… ehhhh). Inatt låg jag vaken flera timmar mitt i natten i feberfrossa. När jag vaknade kändes det pyttelite bättre och vi gick ut en stund efter frukost. Men sen. Oj. Sen somnade jag som en stock i tre timmar och nu är jag rejält kasst. 

Så eftermiddagen blev sova, läsa bok, vila, dricka ingefära i kokat vatten, kolla film, kramas med Stoffe. Och nu lagar jag en gryta som vi ibland gör när det står en förkylning vid dörren; den här grytan. I med massa extra ingefära, vitlök, chili och gurkmeja. Så känns det som att man i alla fall gjort ett seriöst försök. Och jag har svalt hela vitlöksklyftor så nu lär Stoffe vilja sova i gästrummet inatt. Yepp. 

Men, inte så konstigt att jag blir sjuk. Kroppen tycker nog att jag har haft alldeles för mycket för mig de senaste två veckorna. Då brukar immunförsvaret sacka ihop och jag blir sjuk. Så bäst att bara lyssna och låta det läka ut innan jag pressar på med något aktivt. Det sätter kroppen på alldeles för stor press; med utmattningen som ju ingår i min kropps grundläggande arbetsbeskrivning just nu.  

Hoppas ni har haft en fin helg. Nu väntar middag och lite sittande framåtfällningar för min onda nacke. Sen film! 

Idag har min syster varit här och vi har pratat massor om lägenheter. Och kollat exakt alla planlösningar på olika lägenheter i Stockholm. Och då kom jag på att jag inte visat er vår första lilla pärla vi köpte i Stockholm. Den var verkligen pytteliten men jag var helt förälskad. Så söt! Nu är det lite mer än tre år sedan vi sålde denna. 

Vi köpte den på stående fot. Och hade aldrig varit i Hammarby Sjöstad, jag visste knappt vart vi var faktiskt, och detta var vår första visning (!) i Stockholm. Men jag ville bara ha en lägenhet så jag minns att jag la bud efter typ tre minuter inne i lägenheten. Stoffe smällde till mig på armen när jag sa vårt bud till mäklaren (jag bestämde även budet helt själv haha) typ ”Är du inte klok! Vi måste ju prata ihop oss!”. Men det struntade jag i. En timme senare skrev vi kontrakt och lägenheten var vår ❤ 

Vi bodde här i två år. Och den dagen den lades ut på Hemnet, för vi hade köpt en större lägenhet, så minns jag att jag fick länken av mäklaren precis när jag stod i världens snöoväder nedanför vår port. Och som jag grät när jag såg bilderna. Tårarna sprutade för jag ville verkligen behålla den. Men vi behövde större och jag ville samtidigt ha en stor balkong för odling så jag var tvungen att släppa taget. Men aj vad ont det gjorde. 

Klädkammaren tapetserade vi helt i tapet från Svenskt Tenn och satte upp Elfasystem. Supersmart förvaring och lite roligare känsla bland kläderna. Jag blev glad varje gång jag gick in här. 

Och nu tittar jag på bilderna och tänker hur unga vi var. Man ser hur vi lixom inte satt vårt liv på pränt på samma sätt som vi har idag. En naivitet i inredningen. Så mycket har hänt sedan vi bodde här. Och sedan vi köpte den. Mamma som gick bort innan vi hunnit renovera klart allt och hon fick aldrig se Hammarby Sjöstad. Hon fick aldrig uppleva bryggorna och soldäcken och vinden från havet och ljuset på våren. Och nästan varenda gång – varenda gång – jag går nere vid vattnet så tänker jag på att hon aldrig såg var vi hamnade när vi blev vuxna. 

Så mycket har hänt. Så mycket sorg och uppslitande sjukdom och mörker. Så mycket ljus. Så mycket tacksamhet. 

❤ Vår första pärla. 

Alla bilder Husman Hagberg. 

Fina ni! Hoppas ni har en bra torsdag! 

Nu går jag lite på knäna känns det som. Vi har haft full aktivitet (dvs typ två saker per dag för mig = full aktivitet) här hela veckan och middagar på kvällarna. Supermysigt! Men oj vad trött jag blir. Igår när vi hade ett par vänner över så märkte jag hur lixom humorn försvann från kroppen och jag blev tyst och tillbakadragen. Inte ett bra tecken. Så nu är det bromsen i som gäller. Avbokat allt några dagar och vila är fokus. 

Grejen med arbetsträningen som hände i tisdags tar nog också mental kraft av mig. Blev helt slut på eftermiddagen och kunde knappt stå upp efter det. Ringde över Emma och Calle som lagade middag till mig. Tacksamt. Något släppte inom mig tror jag. Och fortfarande känner jag mig spänd över hela den grejen. Varannan minut känns det kul och varannan minut superläskigt. Men det kanske lägger sig. Måste bara få smälta det på mitt introverta sätt (dvs med hjälp av tid). 

Och snö har vi en del av här i Sjöstan just nu. Drivor av snö. Vill att det ska försvinna för jag vill plantera mina chilis och tomater men jag har fått för mig att det ger dålig energi att plantera dem så länge det är snö? Även om de står inomhus menar jag. Men när de växer upp till små plantor och ser snön kanske dom blir osäkra? Bäst att vänta så de känner sig välkomnade av våren. 

Alltså kloka ni är! Världens bästa personer verkar hänga härinne lixom. Hur kunde jag ha sån tur som fick kontakt med er? ❤ 

Kloka, fina Annica och Anneli som kommenterade på förra inlägget och fick mig att lyfta blicken. Jag har ju faktiskt orkat så mycket mer de senaste månaderna än vad jag gjort tidigare. Och även om jag är tröttare än tröttast emellanåt så kan jag jämföra framförallt med hur snabbt jag återhämtar mig nu. Förut tog det runt sex veckor för mig att återhämta en dags överansträngning. Tre veckor totalt sängliggandes och tre veckor av avtrubbad trötthet och förlamande ångest. Numera är den återhämtningstiden runt ett par dagar. Max en vecka. Så jag ska nog ändå tänka på det när allt känns stillastående; vi gör jobbet hela tiden. I varenda liten uppgång och nedgång. Överansträngning och energitopp. Hela tiden. Ett steg åt vilket håll som helst är ett steg framåt ändå. För det är ett steg på vägen. 

Och nu ska jag dela med mig av lite obearbetad info som ligger inuti mig. Något som hände just precis nu. Jag var hos läkaren idag och vi pratade om nästa steg och hur vi går vidare. Jag har ändå varit så pass stabil de senaste månaderna att jag börjar bli sugen på att ha något mer att göra på dagarna. Och nu verkar det kunna bli aktuellt att arbetsträna inom kort. Alltså väldigt kort. Typ i vår. Och då fick jag istället en klump i magen för jag är livrädd. Hur ska jag våga? Så jag gick ifrån mötet med läkaren (världens bästa läkare!) med en obestämbar oro i hela kroppen. Jag vill detta så gärna men jag är rädd. Rädd för hur det ska gå. Rädd för hur jag ska klara att jobba 10 timmar per vecka. Rädd för att fastna i system och institutioner. Rädd att inte längre ha kontroll över mina egna aktiviteter. Livrädd. Totalt. 

Så det händer här och nu. Jag sitter på Fabrique vid Odenplan och dricker kaffe och äter chiapudding. Och försöker andas. Och reda upp oredan i mitt huvud. Vad som är bra och vad jag behöver överkomma. Vilka orosmoln som är på riktigt i detta. 

Några dagars tystnad. Jag har varit tvungen att försöka balansera min energi för att orka med hela rese-spektaklet de senaste dagarna. Nu är vi i alla fall hemma i Stockholm igen och jag njuter järnet.

Men att vara iväg gör mig så påmind om hur jäkla tråkigt det är med den här utmattningen. Jag blir verkligen ledsen över att inte orka med saker. Hemma i vardagen är jag så van vid mitt eget upplägg och har enklare att parera aktiviteter för att orka, men när vi är iväg känns det som att jag ständigt måste säga ”tyvärr kan jag inte följa med på det för jag är trött” och ”tyvärr stannar jag hemma för jag måste vila inför middagen ikväll”. Så himla tråkigt. 

Så just nu är jag ledsen. Och så får det vara. Tills det känns bättre igen.