Månad: november 2016

Vi är modiga!

Idag var jag och träffade en personlig tränare på SATS här i Sjöstan. Ja, men det låter så sjukt mycket satsigare än vad det var alltså… Grejen är att jag har ont i ryggen efter alla månader totalt sängliggandes och hur jag än försöker med yogan så räcker den inte till att bygga upp min core tillräckligt, jag hittar lixom inte ens musklerna? *Boooorta* Så den här tjejen hjälpte mig idag med lite maglås och vi pratade om hur jag saaaaakta kan känna in kroppen igen för att orka ha rätt teknik på yogan. Det var lixom mitt mål när hon frågade vad jag ville ha hjälp med. Att orka en chaturanga utan att tappa magen i marken. Hon såg lite förvånad ut men ändå glad. Jag menar, min rumpa är ju ganska mjuk och gosig men den får gärna fortsätta vara det, bara kroppen orkar hålla styrkan i vardagen nu när jag är lite mer up and running än jag varit på länge. Joråsåatte. 

Och i övrigt det här med träning under utmattning. Gå bara inte dit. Eller fråga dig i alla fall varför. Promenader och yinyoga eller restorative yoga alltså… kroppen säger tack! Så många åsikter om träning är bra eller inte under utmattning. Jag har hört läkare som menar att det inte finns någon forskning på träning under utmattning men då tar man det som ligger närmast – depression – och rådger om 150 minuter konditionshöjande träning per vecka. WHAT?! Alltså jag är varken forskare eller läkare men jag hör ju att det där låter helt vrickat. Depression och utmattning är inte samma sak! Nej, alla gör såklart som deras kropp säger, allt är individuellt, men jag skulle nog ganska säkert kunna säga att träning som pressar kroppen blir  bakåtsträvande i alla de första faserna av utmattning. 

Den här tjejen, Isabella, frågade mig hur det är när jag har överansträngt mig i min utmattning. Hur det känns att ge sig på det igen, det jag föll av sist? Om jag vågar? Och jag svarade ”Tänk dig att du blir matförgiftad av en maträtt och blir sådär riktigt jävla dålig så att du kräks ett helt dygn och sen ligger utslagen i ytterligare ett. Sen när du har gått igenom det så måste du ta en portion till av samma maträtt och veta att du troligtvis kommer bli lika sjuk igen. Så är det. Som att jag vet att jag kommer bli så förbaskat dålig av det här men jag måste utsätta mig för det om och om och om igen för att kunna bygga upp kroppen. Tillslut kommer den acceptera den dåliga maten bättre och jag kanske bara mår lite illa istället. Men varje gång måste jag vara supermodig och tänka positivt för annars hade ju vem som helst lagt sig ner och skjutit sig. Typ.”

Och då tänkte jag på hur modiga vi är. Alla vi utmattade. Vilken viljestyrka det krävs av oss för att varje dag och varje gång våga ge sig på det igen, det där som gjorde en så dålig sist. Heja oss alltså. Guldstjärnor borde strösslas ut mentalt för varje gång vi tar en kamp ❤️

Processed with VSCO with hb1 preset

En stund på jorden 

Utanför vårt fönster har snön fallit i snart tre dygn. Konstant. När vi idag gick ut så vadade vi genom snö som räckte oss upp till knäna. Ingen plogbil hinner med att ploga undan för det bara kommer mer och mer och mer. Och kanske vill naturen visa oss att hur mycket vi än skriker kommer den att döva våra skrik. Världen är större än såhär. Världen är större än oss. 

Om att engagera sig för mycket

För någon vecka sedan fick jag den här frågan i en kommentar av S:

”/…/ man blir så investerad i vad man gör att det är otroligt svårt att släppa. Och att man identifierar sig med jobbet så att om det går dåligt där känner jag mig dålig, vilket gör att det blir otroligt viktigt att prestera bra. Om du har några lärdomar du tagit med dig kring detta som du vill dela med dig av någon gång framöver vore det så intressant att höra!!”

Och såklart kan jag dela lite tankar om detta med er. Jag är ju ingen expert, utan gör snarare säkert en miljon misstag inom detta varenda dag, men jag kan ändå utveckla lite hur jag försöker tänka.

Det S beskriver ovan tolkar jag som ett av mina största bekymmer; att jag engagerar mig så förbannat mycket i allt. Alltså inte att jag är någon upplyst människa som åker runt och räddar världen, utan snarare att jag engagerar mig så mycket känslomässigt i det mesta och de flesta som är i mitt liv, det jag gör och det som händer runtomkring. Och finns det inget just nu att engagera mig i så skapar jag något. Själv. Helst något helt obetydligt som att lusläsa prick alla recensioner på hela www för en ny mascara jag ska köpa eller läsa på om hur en viss superfood kan läka tarmen. Typ. Allt lixom.

Detta har jag och min läkare tillsammans med min pojkvän identifierat som min absolut största svaghet. Alltså det är inget dåligt att engagera sig, det är en bra sak egentligen, men om det gör att du urholkar dig själv på kuppen; då är det inte sunt. Det är där stoppet måste vara. Det var där jag var… Detta identifierade vi tidigt i processen eftersom jag startade det hela med att gå hem efter mitt första besök hos läkaren, när jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression, och läste igenom alla forskningsartiklar jag kunde hitta inom ämnet. Jag ville veta ALLT. När jag kom tillbaka till läkaren efter 14 dagar (med rejäl huvudvärk) så berättade jag stolt hur mycket jag lärt mig och då fick jag… internetförbud! Inte beröm. Han menade att vi redan här kunde se hur osunt mitt beteende var att jag ville göra ”alla rätt”. Precis så som jag lärt mig att man skulle göra när jag pluggade; söka information, utvärdera, vara lösningsorienterad. Men för mig blev det alltså ett osunt beteende och istället nästan som ett skyddsnät för att slippa misslyckas. Vad hände om jag skulle misslyckas med att bli frisk? Då är jag ju dålig. Sämst. Så då tog jag till en extra livlina och läste på forskningen ifall läkaren av någon anledning skulle ha missat något. Rimligt…

När jag jobbade hade jag exakt samma beteende; det var ju också bland annat det som drev mig upp i toppen och sen in i väggen. Jag minns särskilt den sista hösten när vi hade ett stort förändringsprojekt i en ledningsgrupp och det var min kund så jag satt med den där ledningsgruppen timme efter timme och försökte hjälpa dem med deras bekymmer. Reda ut. Skapa ordning. Hjälpa dem framåt. Jag gav så mycket av mig själv i den här situationen att de kände sig så sedda och tillgivna mig att de började ringa mig på helgerna. Fråga om råd. Gråtfärdiga över saker som den ena hade sagt, gjort, varit dum.. och jag skulle lösa deras bekymmer. Om jag gjorde det? Såklart jag gjorde! Jag satt lördagar och söndagar och pratade med dem, kallade till möten, skaffade avtal för att vissa av dem skulle kunna kliva av, roddade med fackförbund. Och vet ni vad? Samma vecka som vissa av dem klev av deras karusell – och gick vidare till nya jobb i andra bolag – då gick jag in i väggen. Krasch bam BOOM! Jag hade glömt bort mig själv! Detta är bara ett exempel på när min duktig-flicka-göra-allt-rätt-och-riktigt-sida tagit över och varit till min stora, feta nackdel. Jag vägrade misslyckas. Jag skulle ha en nöjd kund och nöjd chef och nöjda individer. Men min kropp var så långt ifrån nöjd. Den gav så mycket av sig själv att den brände all energi och brann ut. 


Jag har kvar tendenser av att ge för mycket av mig själv i många situationer, men jag har under dessa två åren jobbat stenhårt med att ta bort det. I början upplade jag det ändå som ganska enkelt för mitt första år var jag så fruktansvärt dålig att jag inte ens orkade bry mig om vad andra tyckte, eller för den delen engagera mig i något överhuvudtaget. Jag hade 1 % energi av min kapacitet och den ynka procenten fick jag lägga på att ens orka andas. Men i takt med att jag blivit bättre har detta sakta gjort sig påmint. Och om jag inte är uppmärksam kommer jag säkerligen falla tillbaka i samma hjulspår. Så för min del har jag försökt lära mig att lyssna inåt och på så sätt kunna uppmärksamma när jag nallar för mycket på min energi. I förhållande till vad det är värt såklart. Vissa saker tar mer energi av en själv men är så värt; som ifall jag och Stoffe bråkar och jag investerar massor av energi i att vända och vrida på vad jag gjorde för fel – då är det ju rätt energi. Han betyder ju allt för mig och det är viktigt för mig att jag ger så pass mycket av mig själv i vårt förhållande att vi fortsätter att vara ett team. Men om jag gör ett fel mot mitt gamla jobb (här vill jag gärna vara ”duktig” och göra rätt, dom är ändå väldigt viktiga för mig) så tänker jag mer; dom är inte SÅ viktiga att jag ska bränna mer energi än det är värt. Då gäller det att stoppa i tid.

Min läkare har myntat ett begrepp oss emellan som han alltid tar upp för att påminna mig: Den enkla vägen, Therese. Alltid den enkla vägen. Så numera tänker jag alltid på det så fort jag gör något. Ska jag avboka en middag med mina vänner eller familj för att jag inte mår bra så får jag lätt oro och ångest över att jag gör någon besviken. Men så tänker jag alltid på hans begrepp och bara avbokar direkt, skickar snabbt ett sms, och sen tänker inte mer på det. Jag måste värna om mig själv. Jag tänker på hans begrepp i typ allt jag gör; vilken färg ska jag välja på cykeln? Bara ta en. Hur ska jag orka ta mig till Arlanda? Ta en taxi. Hur ska jag någonsin få ett jobb? Skit i det, allt löser sig. Vad ska min chef tycka om mig nu? Ja, vad spelar det för roll egentligen bara jag mår bra? Nej tänk om jag gjorde fel med det här? Jahopp, en är ju mänsklig.

Och sen har jag lite enkla regler för att komma ifrån att vara så förbannat duktig hela tiden, såsom att aldrig svara på sms, mail och telefonsamtal direkt. Det kan vänta. En vecka eller en dag spelar ingen roll men var inte så förbannat effektiv hela tiden. Effektiviteten kan vara helt förödande för du kan du inte känna din egenliga energinivå när du är effektiv, då går kroppen på autopilot. Jag tackar aldrig ja till saker direkt utan ber om att få tänka och återkomma. Jag bokar bara in en sak per dag. Tränar inga tre dagar i veckan utan snarare en dag i veckan och sen promenerar 20-30 min per dag. Jag låter min energi helt enkelt styra. Jag skriver aldrig att-göra listor för det är ju som upplagt för att investera mer energi än man har? Det som blir gjort är bra, resten glöms bort utan dåligt samvete. 

En annan sak att komma ihåg är att känslor har en tendens att uppfattas som sanning av vår kropp fastän de inte alls behöver vara det. Känslor skapas ju när hjärnan skapar en tanke, som sedan bli till en känsla i kroppen, och genom att försöka ta ett steg tillbaka och titta på sig själv lite utifrån kan det vara enklare att se om känslan som styr kroppen för stunden är rimlig eller inte. Till exempel är det inte rimligt att jobba hur mycket som helst för att man har en känsla av att man inte duger om man inte presterar si eller så bra (som ju hjärnan säger till en att göra…). Nej då är det läge att ta ett kliv tillbaka, se på sig själv med andra ögon, och fundera på om detta är en rimlig känsla som styr mig just nu. Jag gör ofta detta sedan jag insett att jag är extrem känslomänniska, vilket ju är så fint att vara men (stort men!) det får inte leda till att jag låter mina känslor styra över mitt rationella jag. Jag har haft lätt att få ångest i situationer som min hjärna uppfattar som farliga slash negativa slash att jag är dålig ända tills jag insåg: men vänta, det är ju bara känslorna som drar iväg med mig för att hjärnan spelar mig ett spratt och plötsligt har jag tappat min smarta, logiska sida under en stubbe någonstans. Aj då. Bäst att vara observant här så jag kan skilja på vad som faktiskt är sant och inte i min egen kropp. 

Så, lösningen då? Ja men kanske finns det ingen… Bara massa små saker som man kan tänka på lite hela tiden istället och tillsammans skapar dessa tillslut ett mer hållbart mönster över tid. Jag investerar helt enkelt nuförtiden så lite energi som möjligt i att tänka på grejer som inte betyder så värst mycket i det stora hela. När jag i framtiden kommer börja jobba måste jag påminna mig om att det bara är det jobb. Ett jäkla jobb. Vad gör det om hundra år lixom? Jag kanske inte är bäst på företaget men jag lär nog inte heller vara sämst. Och så länge jag själv mår bra och är lycklig och tar hand om mig själv och behandlar andra med respekt så duger det. Annars får jag ta ett annat jobb som inte kräver att jag ska ge av mig själv personligen i allt. Det är för mycket. Jag orkar inte brinna ut igen.

Vad läker utmattningssyndrom? 

Ibland funderar jag på vad som egentligen har läkt min utmattning. Alltså på riktigt. Vissa saker hjälper såklart på kort sikt och man löser lixom dag för dag och vecka för vecka på olika sätt som man lär sig fungerar för en själv. Men vad har egentligen varit helt avgörande? Jag ser att det finns två saker som läkt mitt utmattningssyndrom (depressionen läkte jag med medicin så det är en historia för sig) över tid:

Sömn 

Alltså obegränsat med sömn. När jag slutade lyssna på alla, inklusive min läkare, som menade att man inte ska sova för mycket. Då hände något. Jag började sova från det att jag var trött på kvällen (runt 21-22) tills jag vaknade av mig själv på morgonen. Inga hämningar eller pekpinnar. Ibland vaknade jag 12 timmar senare och det är helt perfekt okej. Om jag var trött mitt på dagen sov jag prick hur länge jag ville då, ibland flera gånger om dagen i flera timmar per gång. Och när jag började med detta så insåg jag hur mycket sömnen läker och jag tror nog att utan detta hade det tagit mig betydligt längre tid att bli frisk. Och tänk då att jag ändå varit sjukskriven i två år?! 

Tid 

Ja men så jobbigt va? Det tar tid. Det enda man kan göra är att vänta och under tiden läka sig själv. För det tar så lång tid. Olika för alla såklart exakt hur lång tid, men det är ju ingen quick fix kan vi nog alla skriva under på. När jag släppte all tanke på att ”jag ska börja jobba då eller då” och ”åhhhh vad lång tid det tar”, så hände också något. Jag slappnade av och då lixom blev det bättre. Nu tänker jag typ att folk kan ju vara hemma ett år eller två med barn och alla har olika många barn så vad fasen gör det om jag har ett jobbuppehåll på ett par år eller mer för att läka mig själv? Det är ju ingenting! Jag kommer ha investerat tiden för resten av mitt liv. 

Övriga stöttepelare för läkning

Och sen finns ett antal parametrar som såklart spelar in men som inte har varit av samma avgörande betydelse för min läkning när jag ser tillbaka på det. Eller jo alltså dom är superviktiga men jag tror inte att bara dom isolerat har läkt mig, dom har mer stöttat min läkning och givit mig förutsättningar att läka, orka kämpa, kunna kämpa osv. Dessa faktorer kan vara rätt typ av mat, stöd från familj och vänner, familjesituation, ekonomiska förutsättningar så man slipper stress över pengar (blir förbannad bara jag skriver detta!), ålder, lugna promenader, mediciner, övrig hälsa… ja sånt. Allt det som givit mig kraft och möjligheter att kunna investera all min energi i mig själv. För det var lixom det som krävdes tillslut. Att jag fick skala bort alla energiläckor och satsa på att lägga all den energin på mig och min läkning i sjukdomen. 

Så detta är typ min egen lilla forskningsartikel kan man säga. Empiriskt underlag är jag. Och det ska gudarna veta att forskningen har en hel del att komma ikapp vad gäller just utmattningssyndrom. Man känner sig som en försökskanin deluxe. Inget är helt säkert, helt prövat, har tillräckliga underlag, är vetenskapligt bevisat och blablabla. Så när man är utmattad måste man lixom sätta ihop sin egen lilla kompott för vad som fungerar för just mig. Och prova sig fram. Roligare än så blir det tyvärr inte… ett jävla jobb är vad det är. Viktigare än alla andra för jobbet handlar om dig ❤

När jag skriver detta är det i då-form för jag har ju lixom kommit över de absolut värsta faserna i min utmattning och ändå har jag långt kvar. Väldigt långt kvar. Så jag håller fortfarande hårt i det ovan. Jag sover massor, låter det ta tid, låter familj och vänner som ger energi bjudas in andra hänvisas bort, äter mycket (inte missa viktig energi!)… och allt det där. Än är jag inte ur skiten men en dag så! 

Söndag

Helgen har varit fullt ös. Trots min trötthet tycker jag att allt har gått bra och det kaaaaanske är så att jag kom över den där platån igår. Den som måste bestigas för att komma framåt. Det lär väl visa sig om det var den i veckan tänker jag. 

Här hemma har det idag gosats med hunden, ätits frukost på hotell, ätits pepparkakor hela dagen lång, sovits länge mitt på dagen, handlats och promenerats i snön. En hyfsat vanlig söndag ändå. Nu har vi precis ätit belugabolognese (som bolognese men utan köttfärs och med belugalinser – yum!) och vi kollar på senaste säsongen av The Fall. Nu blir det te och gos i soffan med min älskling. Besitos. 

Allahelgona 2016

Idag är den där dagen på året då vi förr om åren gick och tände ljus för min mormor och morfar och farmor och farfar. Ljus som glittrade över hela kyrkogården i Trosa. Samma sak varje år; invänta mörkret, gravljus under armen, tar du med tändare, kom nu tjejer, jag orkar inte, jo nu går vi alla, kom igen, på med varma vantar, promenad bort till kyrkan, tända med frusna fingrar, beundra glittret, se mamma torka en tår i ögonvrån, tänker hon på sin egen mamma, sorgen som är lika stor oavsett när i livet man förlorar sin förälder, gå tillbaka, vin till dom stora, läsk till oss små, ner i källaren och hämta kalla flaskor läsk ur en back, middag tillsammans, hedra minnen. Allt det där. Det sitter i ryggraden på mig hur man ska fira allahelgona i vår familj. Men nu är allt annorlunda. 

När mamma var sjuk, jag tror det kan ha varit runt 2007, och jag och Stoffe gick förbi kyrkogården i Helsingborg. Jag såg ljusen. Mindes att jag glömt. Det är ju allahelgona. Insåg att jag inom en tid skulle behöva tända ljus för min egen mamma. Sjönk ner på knä vid minneslunden och grät hysteriskt. För min mamma. Fast hon levde. Men jag visste att det skulle ta slut snart. Stoffe som tar tag i mig, håller mig krampaktigt. Tröstar i tystnad. 

Idag tänder jag ljus för min mamma. Det känns så ofattbart och extremt sorgligt men ändå greppbart. Det är så nu. Det är både värre än jag trodde och samtidigt inte lika farligt ändå. Vår rutin är att inte ha någon rutin. Olika kyrkor beroende vad vi gör den här dagen. Oftast Östermalms kyrka Hedvig Eleonora. Det känns mest som mammas. Ljusen står redo på köksbänken och tändaren ligger bredvid. Idag tänder vi ljus tillsammans med Stoffes mamma och hennes man, så ett ljus är för min mamma och ett är för Lenas mamma. Samma sorg. Oavsett hur gammal man är när man förlorar sin ledstjärna. Och sen går vi ut och äter tillsammans. Firar att vi finns och att minnen lever kvar genom oss som vandrar vidare. 

Men idag skulle jag vilja skicka all min kärlek till min pappa. Han, min pappa, som betyder prick allt för mig. Han är den som känner mig bäst av alla i hela världen och han är den finaste, mest omtänksamma, smartaste, roligaste, mest generösa person jag vet. Och han betyder allt. Pappa jag älskar dig och tack för allt du gör för oss, mig och Bea. För allt du är. För att du tar hand om oss. Du är det finaste i hela världen ❤

Och mamma; störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så. 


Foto Bea

Trött 

Nä alltså jag är så trött. Har inte skrivit så mycket om det för jag ville verkligen inte klaga i onödan… Men sedan i söndags eftermiddag känns det som om jag går på knäna. Och jag förstår inte ens riktigt varför. En sen dust efter resan? En överansträngning på söndagen som kanske utlöste tröttheten? Åh jag vet inte. 

Kroppen värker. Jag orkar varken kolla på TV, prata i telefon eller höra någon typ av ljud omkring mig. Hjärntröttheten ligger ständigt där och trycker på. Och jag känner mig gråtfärdig och nedstämd mest hela tiden. Skittråkigt ju! Så nu checkar jag ut den här veckan och ska dricka te och sätta mig på mattan en stund. Och äta pepparkakor. På yogamattan. Bästa stället. 

Hoppas ni får en fin fredagskväll! 

Nyåret 2012/2013

På Berns toaletter. Ovanför mitt huvud dunkar musiken på vad som kan vara en av Stockholms största nyårsfester. Mina vänner dansar vilt till musiken och vi är fria. Nästan. Inte jag. Jag är låst i min sorg. Jag minns hur jag några minuter tidigare sett deras vackra hår fara från sida till sida av ansiktet. Deras sminkade ögon blundar och tar in musiken. Höfter som gungar och armar i luften. Här blir allt så påtagligt. Deras livskraft. Min som inte existerar. Vi går ut för att se fyrverkerierna vid slottet den natten. Där, precis vid statyn på Skeppsbron, smäller det som mest. Klart vi ska vara där. På mig har jag en klänning i svart och beige, håret uppsatt i en knut i nacken, ögon sotade, läppar så röda, höga klackar i mocka och en väska under armen. Allt som det ska se ut. Inget som det ska vara. Klockar slår tolv och champagnen sprutar ur våra flaskor. Alla skrattar och skålar och kysser varandra. Jag ler. Och gråter. Sminket rinner bort diskret och jag torkar snabbt tårarna. Vill inte visa min sorg. Min mörka sida. Inte förstöra kvällen. Går sakta tillbaka till Berns och ser mina vänner springa uppför stentrappan på den högra sidan. Jag ursäktar mig och säger att jag ska gå på toaletten. Går ned för trappan mot damtoaletterna. Köar i en evighet. Håller emot allt vad jag har för att inte brista. Inte visa. Inte besvära. När jag väl får ett ledigt bås klickar jag i låset. Vänder mig om. Sjunker ner med ryggen mot dörren på huk och gråter. Händerna över ögonen. Hulkande. Det där ljudet från bröstkorgen. Djuret. Det tornar upp sig och kommer ut ur min kropp och jag kommer aldrig, aldrig förstå hur min kropp kan skapa ett sådant ljud. Olikt allt annat. Och där sitter jag tills mina vänner kommer och hämtar mig och jag torkar tårarna och säger att allt är bra men jag vill nog åka hem.

Det enda jag tänkte på hela det här nyåret var att min mamma aldrig skulle få uppleva 2013. Att jag aldrig skulle få ett nytt år med henne. Att jag så gärna ville stoppa tiden vid 2012 för att slippa ta emot allt som jag visste skulle komma. Att tiden för att sörja snart skulle gå ut. Alla andra glömmer. Går vidare. Klockan tickar. Men jag var kvar. Och kommer alltid att vara kvar. 

Aloe Vera och Sköldkörteln 

Tack ni som tipsade mig om massa bra grejer angående min krånglande sköldkörtel. Som att ta medicinerna åtskilda och att dricka Aloe Vera. Jag testar båda nu! Och sitter as we speak och väntar på att få ta nya prover på sköldkörteln. Yepp. Som en start börjar vi här.

Aloe Vera hittade jag via Forever Living som verkade ha den renaste produkten på marknaden, alltså den med mest procentuell del Aloe Vera. Så den dricker jag nu. En shot morgon och en kväll. Ännu har jag bara testat i någon vecka så det är ju alldeles för tidigt att säga vad det ger, snarare måste jag nog ge det ett par månader i alla fall. Det känns nyttigt i alla fall för det smakar sådär 🙂

En tjej dom heter Clarissa Krabbe (info@clarissakrabbe.se) hjälpte mig och gav mig massor av information om hur Aloe Vera kan hjälpa kroppen på olika sätt. Så tacksam för att jag hittade en tjej som är så engagerad och hjälpsam. Och nej det är inte sponsrat, jag bara gillar att puffa för så jäklarns duktiga tjejer som bidrar med så mycket utöver att bara leverera en produkt och sen tack och hej. Hon hjälpte så mycket!

Aloe Vera är ju en riktigt oldie som har funnits i över 5000 år. Det är en växt som växer på torra marker och det där nyttiga, geggiga sitter inuti bladen. Nu när vi var i Spanien och bodde i bergen så växte det Aloe Vera överallt! Stora rackare var det också, vissa lika höga som en människa. Och vad vackra dom är. Lixom kaxiga och tuffa på utsidan, tar plats, och inuti finns den ödmjukaste geggan som fyller våra kroppar med massa näring. Häftigt. 

Den här grönsaken är ju verkligen fullmatad med vitaminer och mineraler, och alltihop hjälper tarmen att renas och att ta upp näring på rätt sätt. Det är lixom det som den gör. Tar bort plack och slagg i tarmen. Och näringsboostar. Bra för oss som har så lite energi att vi behöver behålla absolut all av den lilla vi har; vi vill ju att all energi ska gå åt till att göra det goda direkt och inte först behöva städa upp lixom.

Som ni vet är jag alltid hyfsat skeptisk till olika typer av superkurer eller att en grej skulle kunna läka utmattning. Nej det tror jag inte heller. Och inte heller har någon påstått detta. Jag tänker bara att nu har så många i min närhet nämnt den här grönsaken att det är värt att testa. När jag hade problem med acne (och har ju fortfarande i perioder av obalans) så fick jag flera gånger Aloe Vera rekommenderat (alltså den man dricker) men testade aldrig då. Men nu kör vi! Värt en test ändå? Jag har ju märkt hur gott det gjorde för min kropp att enbart äta vegetarisk kost och efter det är jag väl liiiiite mer ödmjuk inför att naturen har fantastiska krafter för läkande. Många bäckar små heter det väl.

Tydligen balanserar Aloe Vera PH-värdet i tarmen vilket låter perfekt för en pitta-dominerad suris. Min kropp är ju i princip alltid surare än den ska vara pga all eld och hetta som finns i systemet.

Well. Ni lär få en uppdatering om några veckor. Nu håller vi tummarna!

Låt inte hjärnan skapa drama

Det känns som att de senaste två dagarna har haft ett tema. Helt omedvetet såklart men det kom till mig. 

Igår efter att jag suttit och skrivit på ett par grejer på caféet så blev jag sååå trött. Jag satt där kanske en timme totalt men jobbade snarare runt 30 minuter. Sen kände jag hur koncentrationen dalade ner i botten. Jag kunde inte alls samla upp fokuset och hitta tillbaka till tråden. Istället satt jag och stirrade på skärmen en stund för att sedan börja leta lite inspiration på sidor ett tag. Och sen slog jag ihop skiten och gick hem. Jag kunde ha tänkt ”fyyy vad dålig jag är som bara kunde koncentrera mig en halvtimme. Fasen alltså. Hur ska detta gå?? Sämre än sämst.” MEN valde att tänka ”Oj 30 minuter är ju verkligen mycket bättre än ingenting alls. Jag som inte gjort ett jota på två år. Klart hjärnan är otränad och ovan. Nu bums hem och vila hjärnan”. För det är ju så viktigt. Det där med hur vi tänker. Hur vi väljer att tänka. Hjärnan skapar så lätt sina egna historier av saker och ting och om vi inte är uppmärksamma så har vi plötsligt säkerligen nedvärderat både oss själva och andra i ett nafs. Utan att ens reflektera. 

Efter min lilla cafésession så gick jag hem, vilade, somnade bums helt slut. Såklart. Huvudet fick testa något helt nytt ju. Sedan vaknade jag och fick för mig att jag behövde en promenad innan mörkret hann falla så på med varma kläder, mössa, vantar och ut. Utanför porten. Väl där så känner jag hur kroppen säger; nej. Jag orkar inte. Nähäpp. Bara att vända på klacken och gå in igen. Och – viktigt! – inte låta hjärnan skapa något drama kring det. Det är helt okej. Jag behöver inte göra någon stor grej av det, utan bara lyssna på kroppen och gå in. Sen somnade jag två timmar till så kroppen behövde verkligen återhämta sig efter förmiddagens ansträngning. 

Och idag vaknade jag och regnet öser ner utanför fönstret. Återgigen missunnade jag hjärnan att skapa några stories eller drama kring det och gick istället till yogastudion och njöt. Och välkomnade regnet där bland tända ljus, golvvärme, min matta, ljusbollar i taket, mysiga gardiner och smatter mot rutan. Och andades. Och kroppen sa nej vid flera tillfällen i asanas och jag var tvungen att stanna upp och fundera på om det var hjärnan som skapade historier kring att jag inte orkar mer, att jag ska ge upp, eller om det faktiskt var kroppen som sa nej och att vila vore bättre. Jag försökte hitta balansen mellan dessa och tillslut vilade jag i savasana och lät allting bara vara. Inga mer stories. Inget motstånd. Allt är precis som det ska vara. All is well.