En helg i februari

I helgen fick både jag och Stoffe ladda upp batterierna. Han efter en lång vecka på resande fot mellan olika länder, kontor, flygplatser, mötesrum. Jag efter en tuff vecka mentalt med jobberbjudande, tack men nej tack, nya möten, intervjuer, jobbsökning. Allt det ledde för mig upp till att huden runt bålen började brännas (som den gör för mig när jag är överansträngd, känns som att ha bältros runt hela bålen) (och ja, jag har haft bältros två gånger så jag vet hur det känns), kroppen kändes extremt sliten och trött. Det mentala tär helt enkelt på energin. Eller ja, det handlar ju också om att det tillslut kommer in extremt lite energi och att det går ut så väldigt mycket mer. Så en balanserande helg behövdes.

Vi firade alla hjärtans dag lite i efterhand genom att ta båten in till Östermalm och promenera runt och kika på gator vi gillar (flytten ligger och balanserar och jag manifesterar verkligen att orka flytta i år), lägen, hus och drömhus. Vi lunchade på Proviant och fikade en nostalgi-fika på Saturnus. Där hängde vi en del för sex år sedan när vi flyttade upp hit från Skåne, då var allt så nytt och spännande. Nu kanske kanelbullarna inte var exakt lika goda som vi mindes, och stället var rätt rörigt, men vi hade en mysig stund och kände oss som 25 igen. Oförstörda av sorg och utmattning. Ännu ej nådda av sårbarheten i att läka. Bara en sån sak. Och sen tog vi en taxi hem för ni minns väl den enkla vägen? Att göra det enkelt för sig. Den regeln hänger fortfarande kvar för mig.

Och sen har vi vilat, kollat ikapp avsnitt av Bron som vi missat, kikat på Husdrömmar på SVT och längtat ihjäl oss efter hus men förfärat oss över jobbet i renoveringar, ätit frallor, promenerat, druckit te och mest bara njutit av varandra. Stoffe spontanbokade en resa till Ajman i lördags men jag stannar hemma den här gången. Har mycket möten och grejer som händer i veckan som kommer och vill inte omboka allt det. Så blir det ibland.

Men annars är allt bra tror jag. Försöker att tänka positivt varje dag och inte låta allt som händer kring jobb, eller inte jobb, att definiera mig. Jag är så mycket mer än det. Det är vi alla. Även om samhällets strukturer ibland vill pusha en att tro något annat.

Att fokusera på tacksamheten hjälper faktiskt. Men det vet ni säkert redan ❤

Svårt att alltid vara kontrollerad 

Idag är jag trött. Inte kraschat trött men ändå trött. Föga förvånande dock. Samtidigt som jag blir irriterad på mig själv för att jag ibland spelar ut all min energi på samma gång, ni vet volymknappen som inte går att reglera, den har bara fullt ös eller tyst, så känner jag samtidigt att jag inte får bli irriterad på mig själv för det. Det är ju mänskligt också. 

Att vara hemma i två år tär på psyket och jag saknar verkligen det sociala ibland. Och då är jag ändå introvert. Tänk. Att jag skulle kunna sakna sällskap trodde jag aldrig. Så en dag med människor och liv runtomkring lockar så mycket att jag ballar ut ibland. 

Så ja, just nu pågår en kamp inom mig. Har jag inte lärt mig ett dugg eller är jag bara mänsklig? 

Hemmadag med sällskap

Idag är både Stoffe och jag hemma så vi har kikat på film, promenerat, ätit gårdagens broccolisoppa och vilat. Och kollat Hemnet efter hus. Alltid kul. Men vi ska såklart inte flytta nu. Bara kikar ifaaaallll något superfint hus i Nacka kvalar in som drömhus… Om typ fem år kanske. 

Och vad skoj att ni gillade skönhetsinlägget igår! Kanske ska göra fler såna? Vardagstips och favoriter som kan glamma upp vår vardag pyttelite. Alltid något ju. 

Nej och vet ni? Jag tror jag börjar bli förkyld. Igen. För cirka tionde gången det här året. Och förra året, mitt första som utbränd (inget att hänga i julgranen direkt), var jag sjuk typ 75 % av året. Hela tiden. Segt. För just kombinationen utbränd plus förkyld är inte en superhit. Inte för att just förkylningen blir värre men återhämtningen. My God. Tar så otroligt många veckor för kroppen har ju inte kapacitet att både fighta utmattning och förkylning samtidigt. Så nu håller jag mig på mattan och hoppas att den här tjocka, onda halsen ska ge med sig. 

Och en sak till! Lyssnade igår på Ångestpoddens senaste avsnitt om stress där en stressforskare (som jobbar på Stressmottagningen i Stockholm, har hört så mycket bra om den!) pratade om stress och såklart om utmattningssyndrom. Intressant. Och bra påminnelse. Satte mig direkt ner i lugn och ro för att lyssna istället för att lyssna och plocka undan samtidigt – ingen mer multitasking! 

Något som är lite kul (allt är ju en definitionsfråga av kul… men det här är kul om en inte har så mycket annat att fundera över på dagarna och älskar växter) är att mitt fikonträd typ har fått vårkänslor? Den fäller alltid bladen på hösten och det gjorde den även nu. Tills den började skjuta skott igen hejvilt. Vaaaa? 

Jag brukar flytta ut den i vårt trapphus på vintern för vila men nu trivs den så bra härinne så då får den stå kvar. Kanske gillar den att vi har golvvärme i hela lägenheten (vi har inga element, bara golvvärmen) så den tror att den står på en solvarm terass någonstans? 

Hoppas ni har en bra onsdag! ❤️ 

Costa Meloneras

På onsdag åker jag och Stoffe på semester. Costa Meloneras väntar. Vi har bokat in oss på ett ställe uppe i bergen där man ska kunna njuta till max av lugna, lata dagar, yoga, meditation, god mat, goda fruktjuicer, dagar i solstolen, vandra i bergen, lyssna på sus av vind, kramas varje dag och bara leva just precis nu med varandra. Det ska vi göra.

Målbilden vi ser framför oss är ungefär såhär:

Vatten. Älskar. Vatten. Kan vara för att mitt element är tydligt dominerat av eld och att vattnet ger lugn? Läker ut en del av den där brinnande energin? Överhettningen? Men, är tillsammans med en landkrabba så det blir ändå balans där. Jag sliter på poolerna och han sliter på solstolarna.

De flesta bilderna är från resan till Kroatien i somras. Kanske en av våra mest magiska semestrar. Eller ja, ihop med Grekland förra året med Stoffes pappa. Det var också helt fantastiskt faktiskt. Många skratt och minnen som skapades där och då… Och han den där killen där, han i grått, oj vad jag tycker om honom.

Såklart vill jag också påminna om att när man reser och är sjukskriven för utmattningsdepression eller utmattningssyndrom bör man alltid få resan godkänd av sin läkare. Han eller hon har så mycket mer erfarenhet av att säga hur resan kommer att påverka utmattningen. För vi vill ju inte att det ska gå bakåt av resan? Den ska ju göra gott. Här har jag skrivit en text om att resa under utmattningsdepression (inlägg från februari 2016).

Jag kommer försöka uppdatera här inne några gånger under resan. Men också såklart bara vara fullt närvarande. Det viktigaste av allt ❤️ Men jag tror inte min lust att skriva kommer kunna hållas i schack en hel vecka utan att pysa ut lite. Så håll tummarna för att wi-fi fungerar bra däruppe!

Allt jag vill minnas

Den här dagen har vi sovit sådär länge att en undrar om det är frukost eller lunch som är smartast att intaga direkt. För att sedan bestämma sig för att frukost alltid är godast. Så den vinner alltid. Vi har ätit resterna från tårtan från gårdagen och blivit ledsna när den tog slut. Och vi har gått en promenad runt sjön och vid varenda träd som skiftat nyans från grönt till rött, gult eller orange har jag tvingat Stoffe att stanna och beundra färgexplosionen. Varenda. Träd. Den promenaden tog en stund. Sen satte vi oss på en brygga och pratade. Och pratade. Och skrattade. Tills vi kom på att lunch vore gott.

Och vi har kollat en serie och älskat danska språket till max hela dagen. Och jag är fast i Jonas Hassen Khemiris bok Allt jag inte minns. Inte just för handlingen men för språket. Som är helt jävla magiskt. Och jag läser varje sida sakta så jag kan andas hans perfektion och magi. Och vill aldrig sluta överraskas av språk och texter och hoppas att jag aldrig läser mig trött på text. Och jag har spenderat alldeles för lång tid i duschen för vattnet är väl aldrig så snällt som en söndag eftermiddag. Så då måste en passa på. Och Ebba har varit trött och kelig och legat snällt i våra famnar. Tills hon inte gjorde det längre. Och då var ögonblicket förbi.

Och vi har vilat och legat nakna i sängen mitt på dagen och älskat att ingen kan säga att vi borde göra något annat. För just där och då är allt som betyder något bara vi. Och att alla vi älskar mår bra och kanske ligger de också nakna i sängen just i detta nu och känner samma frihet som vi.

I denna stund

Efter en fantastisk kväll igår njuter jag av tystnaden idag. Det är bara jag och Stoffe. Varsin yogamatta. Andetag. Vila. En promenad i skogen. En film till lunchen. Ännu mer vila. Vit lotusblomma på kroppen. Och för nu är allt precis så perfekt som det ska vara. Varken mer eller mindre.

Och vi skördar tomater. Varenda dag. I mängder. Så i ugnen just i denna stund rostas grönsaker från balkongen som ska mixas ned till en tomatsoppa. Och ätas med varma mackor såklart. En sån söndag ni vet.

Verkligheten en lördag

Idag har jag varken några kamerabilder eller spännande updates at dela med mig av. Mer några mobilbilder och en bild av verkligheten. Ikväll ska vi till Isabel och Marcus och för att jag ska orka med något sånt så måste jag tanka in cirka 10 timmars dagsvila innan (utöver 11 timmars nattsömn). Japp, tyvärr är det så. Så idag har jag vilat hela dagen. Ebba har varit här en stund också och vi har vilat ihop.

Ett tag kollade jag igen ett par missade avsnitt av Skavlan och hon låg i mitt knä och sov ↑

Sedan orkade jag knappt hålla ögonen öppna och då somnade vi båda två i soffan ↑

Apropå Skavlan så var det en av gästerna i förra veckans program som berättade att han efter en bilkrock använt sig av yoga för att få bukt med ryggen som pajade. Och inte vilken yoga som helst utan…  Yoga With Adriene ❤ och hyllade hennes avslappnade lättsmälta videos. Och ja – jag blev så glad! Jag älskar ju själv Adriene så det är så roligt att höra andra prata så varmt om henne. Men också blev jag glad att han berättade om just yogan i TV. Det är ofta ett stort missförstånd att yoga skulle vara tjejigt eller ”en tjejsport” –> OBS detta är inte ord jag någonsin själv kommit på eller skulle använda, men när jag själv berättar att just yoga är den enda träning jag utövar så får jag gaaaanska ofta kommentarer, från speciellt killar, att det inte är en riktig (?!) sport och oavsett absolut en tjejsport (?!).

……… *tystnad pga hål i huvudet*……..

I vår yogastudio är det blandat tjejer och killar men såklart mest tjejer; och jag kan verkligen önska att det vore mer jämt fördelat.

Stoffe yogar flera dagar i veckan och använder yoga för att avhjälpa hans stressiga vardag i jobbet. Han ligger ofta på mattan på kvällarna och sträcker och andas och doftar in oljor. Och kunde något vara mer fantastiskt?  Jag är i alla fall glad när det kommer in fler män i yogavärlden i Sverige och jag är så stolt att min pojkvän alltid är snabb med att berätta om sin praktik för att intressera och bjuda in andra.

Och såklart önskar jag att jag inte ens skulle behöva skriva detta här för att det vore så självklart. Men så är det inte. Och jag blev så glad att norrmannen i Skavlan berättade om yogan och spexade med en crow pose – ett steg i taget och snart är vi där.

Nu; off to Gärdet!

En kväll med min goding

Igår var en stor dag för mig och Stoffe och jag bestämde att detta skulle firas, så jag bjöd ut honom på middag på restaurang Göteborg här i Hammarby Sjöstad. Jag lyckades 1. Få hans kollega att skicka hem honom i tid 2. Fixa ett mysigt bord på verandan alldeles intill vattnet 3. Överraska honom

Och vi hade en så mysig kväll! Vi skålade, åt massor av god mat, skrattade, njöt och var närvarande. Och tyvärr har jag inte en enda bild. Vi lämnade medvetet både telefoner och kamera hemma för att bara kunna närvara i stunden och inte distraheras av något annat än varandra. Jag vet att ni vet vad jag menar ❤

Vi pratade om det vi firade. Om hur snabbt saker kan förändras. Om att min utmattning (konstigt nog) har givit vårt förhållande en stabilitet. Tryggheten jag sitter inne på efter den här resan rinner över på oss båda och ger oss ett lugn tillsammans. Vi pratade om min arbetssituation framöver. Vi pratade om och förundrades över utsikten framför oss; rosa himmel och söder i siluett och Sofia kyrktorn som sträcker sig mot himlen. Vi pratade om att mamma hade dansat stepp i himlen om hon visste vad vi firade den här kvällen. Och att vi har mina föräldrar att tacka för starten på just detta. Om att vi nu varit tillsammans i tolv år och tre månader. Och att tiden varit enbart av godo för vårt förhållande. Att vi idag är ett bättre team än någonsin. Att vi fortfarande skrattar och stojar så mycket tillsammans. Och hur självklar kärleken är. Att vi är så dåliga på att fira årsdagar och att vi säkert kommer att vara ett sånt par som glömmer vilket datum vi gifte oss men å andra sidan gärna korka upp en bra champagne en tisdag bara för att vi har lust. Att just vår stadsdel är det mest självklara vi någonsin hittat. Den är som gjord för oss och vi båda fortfarande nyper oss i armen för att vi trivs så bra. Varenda dag. Trots att vi bott här i fem år nu. Att Emma och Calle om sju veckor blir grannar med oss. Detta är sån ren och klar lycka så det finns inte. Vi är alla fyra på rosa moln. Och om livet. Om yogan. Om framtiden. Resor vi har planerade. Och sen blev vi så trötta så vi gick hem och kramades i sängen istället. Och bara njöt av den här dagen vi alltid kommer att minnas.

Och imorse vaknade jag helt pirrig av gårdagen. Det kändes som en första date. Som en start och en fortsättning på samma gång. Och så flödade ljuset in i sovrummet och det doftade sådär ljuvligt som det gör om morgnar i september. Och allt bara var så självklart.

Långsamt är också framåt 

Det är fortsatt trött och långsamt här. Men idag är värken inte lika ilande och jag kan då också slappna av på ett annat sätt. Ett skönare sätt.

Har inte massor av spännande rapporter från sovrummet mer än att jag ikväll tänkte laga Atilios Vegobullar med spagetti. Mmm! Ser så gott ut. Jag brukar göra massor av olika vegobiffar och vegobullar och mina favoritrecept innehåller alltid solroskärnor, ofta med någon typ av bönor eller kikärtor. När man steker på solroskärnorna blir biffarna sådär knaprigt goda. Detta blir nytt med bara solroskärnor och har lixom redan smaken av att jag kommer älska dem.

De sista dagarna har jag tänkt massor på mat. Hele tiden! Mat, mat, mat. Idag innan jag gick upp så längtade jag efter lunchen och fantiserade om middagen. Helt galet.

Anyway. All is well.

Vila vila vila

Om det är ett ord som sammanfattar mina dagar så är det vila. Hela tiden. Vila. Vila. Vila. Om jag gör en sak i en timme måste jag vila ungefär fyra timmar på det. Ibland är jag osäker på hur mycket av det som syns i bloggen eftersom jag ju inte kan skriva varje dag att jag vilat åtta timmar och gått en promenad på en timme. Knappast så intressant. Men så är verkligheten i alla fall.

Imorse var jag ju in till hudläkaren en sväng och cyklade hem igen (blev orimligt glad över att jag orkade det) och sen: vila. Ikväll kommer min lillasyster och hennes flickvän över på middag, valpgos och allmänt häng. Så inför det behöver jag återhämta mig efter morgonens äventyr. Igår kväll var jag till och med stressad över att jag inte skulle hinna vila tillräckligt mellan mina aktiviteter idag. Att lixom 10 timmars vila (10-18) inte skulle räcka. Det låter nog helt galet för någon som inte upplevt utmattning men jag vet vad som händer om min kropp inte är ”färdigvilad” innan nästa aktivitet; då blir det pannkaka av alltihop och krasch ovanpå det. Inte så kul. 

Hursomhelst så gick det bra hos hudläkaren och min hy fick godkänt. Äntligen! Det där med att ha kvisslor och finnar under ägglossning och mens är tydligen helt normalt (om det var fler som kände igen sig?) och går lixom inte att komma helt ifrån. Men annars såg allt fint ut och jag skulle bara fortsätta med Skinoren, krämen jag smörjer ansiktet med innan mina andra krämer, i förebyggande syfte. Och det är ju helt okej ändå. Alltså; all clear! 

Frågade dock angående ifall acnen kommer tillbaka och han sa att vuxenacne är problematiskt och kan hänga med ett bra tag upp i åren. Det tar lång tid att bli helt av med sin vuxenacne och den brukar ofta komma tillbaka förr eller senare och då sätter man in behandling då, så går det bort, kommer tillbaka lite mindre osv. Alltså ska man inte känna sig dålig eller så för att det kommer tillbaka i perioder; det är inget som man gör fel. Det är bara att acne fungerar så. Typsikt ju. Men ändå ett ganska litet bekymmer i världen tänker jag. 

Idag har jag också myst med den här donnan. Ebbas öron börjar resa sig! Bullterriers har ju stående öron som vuxna så hennes öron ska ända upp, men just nu är de i någon typ av mellanläge så hon ser ut som en sån hund som stoppar ut ansiktet genom fönsterrutan i bilen och de fladdrar i vinden. Svårt att inte skratta. Pyttelite bara. Gostrynet.