Lunch på Kungsholmen

Åkte bort till Kungholmen idag, hem till Emma för lunch med henne och Veronica. VARJE gång jag kommer till Emma och Calle så blir jag så rackarns inspirerad; dom har ett sååååå fint hem. Nästa gång ska jag ta med kameran i högsta hugg och fota loss så ni får se. Hon är ju för kreativ den där tjejen alltså. Och det får min kreativitet att gå igång på alla cylindrar såklart 🙂

Men i alla fall. En lunch alltså. Med vännerna. Så tacksamt att träffas igen för vi har alla varit borta från Stockholm hela sommaren och det är så roligt att ses igen när vi är tillbaka. Eller ja, Veronica bor i London så henne ser man inte mycket av ju annars. Hon gör trainee på Vidal Sassoon (frisörsalong) i London i tre år och är alltså iväg typ 50 veckor per år, hemma ynka två veckor </3. Emma har varit i Blekinge i sex veckor på semester/lite jobb, lyxigt det där. Hon är egenföretagare så hon kan lixom ta med sitt jobb överallt jobba vartsomhelst ifrån. Hon jobbar med välgörenhet: räddar elefanter i världen. Så spännande jobb!

Men i alla fall (igen!)… Så härligt att se dem och tanka in nya perspektiv och ny energi. Behövde det kände jag. Jag hade fastnat lite i oro och behövde komma loss.

Alltid när jag är iväg får jag höra: åh du ser oförskämt fräsch ut! Och det är tacksamt. Men då brukar jag förklara att det är min gå-bort klänning som ser ut såhär. För sen kommer jag hem och totaldäckar i sängen och får ont i kroppen. Andra, friska, personer tar en lunch och sen efter det går till gymmet, lagar mat, kanske träffar en till vän på kvällen mm. Det kan INTE jag göra. Jag gör EN sak per dag. Har jag varit på lunch är det bara raka vägen hem till sängen sen med ledvärk och trött-gråt. Ja. Så är det tyvärr. Och då är jag ändå pigg nu. Men någon promenad, det är inte ens att tänka på just nu.

Det finns en bildserie som så fint (skrämmande?) visar exakt hur det känns. Att ta på sig ”den fräscha och pigga” versionen av sig själv. Och hur verkligheten är bakom ridån. Inte så glammigt. Alls.

11 saker jag slutat med sen jag blev utbränd

Att promenera och prata i telefon samtidigt
Att laga mat och prata i telefon samtidigt
… Att göra något överhuvudtaget och prata i telefon samtidigt!
Att multitaska. Big NO NO!
Att ursäkta eller förminska mig själv för allt. Jag duger. Punkt.
Att boka upp så många saker samma vecka/dag/timme/minut
Att låta egot styra vad jag ska göra. Egot bara förvirrar min kropps signaler så egot får helt enkelt snällt ställa sig på sidan.
Att bita ihop och tänka ”det går nog bra”. Nej, avbryt direkt istället.
Att anpassa mig så förbannat mycket
Att avfärda vila och återhämtning som något som jag tar när jag hinner.. Eh, nej?!
Att vara effektiv. Fy alltså… Hur tänkte jag??

ONT!

Fortsatt har jag ont i kroppen. Ni vet sådär trött-ont. Ledvärk. Det enda jag kan likna det med är när man var liten och hade växtvärk, detta känns precis likadant. Fast i prick hela kroppen. Det gör jätteont och ibland vill jag bara krypa ihop i fosterställning i sängen och gråta tills värktabletterna kickar in. Vissa gånger gör jag det också… Det är faktiskt okej att vara ledsen och ynklig i det här.

Grejen är att det hjälper nästan inte alls att vila när jag har såhär ont. Inte direkt i alla fall. Det kanske hjälper på sikt såklart för kroppen blir mindre trött, men här och nu under dagen så är värken densamma. Det gör att jag har ganska lätt för att försöka ta mig an saker som gör att jag slipper tänka på hur ont det gör. Men det är ju en för jäklarns dålig strategi. Så det har jag i åtanke när jag svävar bort i uppgifter och tankar.

Vi har med hänsyn till detta haft en lugn dag. Vaknade på hotellet, åt en urgod frukost med massor av frukt, smoothie, hemgjord bönröra, kaffe och färskpressad juice. Mmm… Sen promenerade vi ner till Nybrokajen och åt lunch och tog båten hem. Väl hemma har vi vilat, legat i varsin soffa på balkongen och läst och… Nej. Inget mer. Bara vilat helt enkelt. En kort yogastund för att stilla mitt röriga sinne idag. Yepp. Inget händer och ändå är allt en enda röra. Knasigt det där.

Ont i kroppen

Ajajaj. Idag värker kroppens alla leder och jag har hetsknaprat alvedon för att inte skrika rakt ut. Det är nog tröttheten efter semestern som kommer och det är väl inget annat alternativ än att härda ut antar jag? Det blir alltid en smäll efter något kul. Så är det bara. Och nu har vi haft jättemegakul jättemegalänge så det är väl inte direkt förvånande att kroppen säger ifrån nu.

Men men. Slutklagat. Det går ingen nöd på mig ändå för jag och Stoffe sätter guldkant på den här dagen genom att checka in på Nordic Light Hotel i Stockholm. Turister för ett dygn i vår egen stad. Stoffe tog ledigt imorgon så nu känns det som en minisemester igen, även om det är i Stockholm. Jag har redan checkat in och slängt av mig alla kläder, laddat med choklad och en bra bok (Kvinnan på tåget) och ska ha ett par timmar för mig själv innan min goding kommer hit efter jobbet. Sen blir det middag, en öl eller ett glad vin och en slapp kväll på hotellet. Lyx.

Jag tappar a l l t i d bort mina kort och dessutom, om jag väl har dem i väskan, så ligger de i världens rörigaste hög. Varje gång jag ska betala så tar jag upp den där typ 5 centimeter tjocka högen och börjar bläddra efter rätt kort eller papper. Stoffe brukar titta medlidsamt på kassören och skämmas lite för jag tar så lång tid på mig. Så för några dagar sen kom han hem med ett kortfodral till mig. Det är toppen! Har mina kort där i nu och tappar knappt bort dem längre.

Dock idag när jag skulle åka inser jag att jag tappat bort vårt gemensamma kort ändå. Hur är det möjligt? Letade överallt men det är puts väck. Jaja, får ringa banken. Igen…

Sovit sönder sängen

När ens lakan och madrass är helt uppslitna. Då vet man att de antingen:

Är för gamla, eller
Tillhör en utbränd person

För mig gäller alternativ två. Hela lakanet och madrassen under (enbart på min sida av sängen såklart…) har stora hål i sig. Jag har nog legat där alldeles för många timmar. Inte ens Ikeas slitmaskiner kommer upp i så många timmar på 19 månader tror jag. Dags att köpa nya som kan slitas med hälsan (?!).

Ingarö

Idag tog vi bilen och körde ut till Ingarö för att bada. Nu ligger vi här på stranden och njuter av molnen (….). Jag smorde in mig med spf 30 men nu undrar jag snarare om vi har ett paraply i bilen. Ingen sol i sikte. Vi har i alla fall, likt en äkta småbarnsfamilj, med oss pastasallad och fika och kaffe och saft. Japp. Vågade inte lita på att detta kunde levereras på plats så kylväskorna åkte med.

Det är skönt att komma iväg på lugna aktiviteter som passar min utmattning. Nu har vi rest tre veckor i rad och det är faktiskt rätt härligt att vara hemma ett par dagar nu. Vi tar allt väldigt slow och mest fikar, kollar vår nya serie (Marcella på Netflix), promenerar, lagar mat och sover. Om ett par dagar åker vi ut i skärgården så batterierna måste laddas inför det. Tankar om Utmattning lärde mig att vila i förebyggande syfte; något jag verkligen tagit fasta på och gör hela tiden. Även om jag inte är trött så vilar jag när jag vet att jag borde vara trött för då är jag troligtvis det, bara att min kropp har en extra energi som gör att jag kan nonchalera tröttheten ganska länge. För länge. Inte bra. Bättre att låta kropp och knopp komma i balans och landa i nuet genom vila. Det tar jag fasta på dessa dagar när jag verkligen kan. Man vet aldrig när man behöver den där reserven.

Trött #516893

Om jag hade skrivit i rubriken alla gånger jag känner mig trött hade det varit ungefär så många gånger; 516 893. Men oftast skriver jag ju något annat. Men inte idag. För jag orkar inte tänka.

Vi skulle åkt ut till Saxemara och ätit på Stoffes pappas restaurang ikväll, men så blev det inte. För mig i alla fall. Stoffe fick åka själv. Jag har hela dagen varit så trött att jag knappt orkar stå upp. Har bara legat i sängen hela dagen och stirrat upp i taket varvat med att läsa någon tidning. Eller klappa katten. Spännande (katten är dock rätt spännande!). Som tur är har jag världens bästa svärföräldrar som lixom inte alls dömer ut mig utan när jag kommer upp helt yrvaken klockan kvart över sju på kvällen, efter dagens 50 sovpass, utbrister de bara: ”åh vad bra att du är vaken, nu är middagen klar!” Inte mer än så. Inte tusen frågor eller oroliga blickar eller påståenden. Så skönt. Och inte heller kommenterar de att jag har samma t-shirt på mig som jag sov i natten innan, att min tofs på huvudet suttit kvar sen natten, att jag inte duschat på hela dagen, att jag skulle behövt få lite luft. Ingenting. Tack ❤

Så nu är Stoffe hos sin pappa en stund och kommer snart hem igen. Såna här dagar suger det att vara utbränd. Jag blir frustrerad, ledsen och får dåligt samvete över saker jag inte orkar vara med på. Saker jag verkligen vill vara med på. Som jag sett fram emot. Det gör mig ledsen. Verkligen, verkligen ledsen. Blä.

Påväg till Blekinge

Nu sitter vi i bilen påväg ner till Blekinge. Vi ska till Stoffes föräldrar några dagar för relax, bad, god mat och kanske en kajaktur eller tre. Mina mostrar bor också där nere så en sväng med dom och kusinerna blir det också.

Det är alltid en stress att åka iväg såhär; lång körning där min hjärna går på ca stressnivå 12 (av 10 möjliga..) pga trafik, skyltar och allt som swishar förbi som mitt huvud inte kan sortera. En utbränd hjärna har ju inget filter som sorterar bort ”ointressanta” eller irrelevanta intryck. När man tar sig från punkt A till punkt B är det normala att hjärnan sorterar bort allt som inte behövs på vägen. Istället kanske man minns några specifika saker längs sträckan såsom ett extra fint hus, en söt häst, några vackra fält. Då har hjärnan optimerat sin energinivå för att orka med allt annat den faktiskt ska klara av under en dag. Men en utbränd hjärna, och en hjärntrött hjärna, har inte det filtret vilket gör att prick all information tas in och aktivt ska sorteras i hjärnan. Detta tar extremt mycket energi från kroppen (en vanligt fungerande hjärna tar 40 % av energiförbrukningen, tänk då en utbränd!) och man blir så, så trött. Helt slut.

Jag tar alltså in allt på vägen. Varenda bil, träd, skylt, hus, ko… Allt. Det är stressande. Och tröttsamt. Men jag måste öva. Så det gör jag nu. Andas, andas, andas och försöker slappna av.

Rastlös och orolig

Sedan vi kom hem från Kroatien har jag känt mig extremt rastlös. Jag har funderat på varför och försöker verkligen att inte fastna i den känslan och inte heller lägga för stor vikt vid den. Men jag tror att det beror på att hjärnan bearbetar alla de intryck jag tog med mig från resan, och nu när jag är hemma i min egen miljö så jobbar hjärnan febrilt med att sortera upp alla intrycken. Här hemma finns inget nytt som håller min hjärna upptagen utan nu får den tid att bearbeta vad vi upplevt. Kanske är det rimligt. Kanske inte.

Jag känner igen känslan av rastlöshet från tidigt i min utmattningsdepression då jag fortfarande hade en hjärna som var upptagen med att sortera och reda ut all den stress jag burit på under många år. När jag jobbade var jag expert på att ockupera hjärnan med nya saker, uppgifter, uppehålla mig med aktiviteter, läsa, skrolla på bloggar, träna, träffa vänner… Allt för att slippa tystnaden. För i tystnaden kom rastlösheten och ångesten. Nu är det inte alls så. Även om rastlösheten fortfarande finns där efter mer aktiva perioder så välkomnar jag den. Jag vet att det är hjärnan som jobbar med nya upplevelser. Och jag låter den göra det. Får den inte jobba klart så övergår det till ångest i nästa stadie.

Så vad gör man då om man är rastlös? Ja, jag vet ju inte vad man gör generellt men jag promenerar, mediterar, yogar, läser, lagar mat… Eller kollar på något program jag gillar (ett i taget – inte ockupera hjärnan!). Och låter allt vara lite kaos en stund. Det är okej. Det är naturligt.

Så nu har jag på mig en rose quartz kristall runt halsen (för lugnet och för mitt hjärta), jag har mediterat på morgonen och öppnat hjärtat mot solen och nu ska jag kramas lite med Stoffe. En sak i taget. All is well.

Finally: Split the City

Och så tillslut fick vi tummen ur och åkte in till Split – i två timmar. Det är helt sant. Vi tog en taxi in (pga utmattad ni vet, det där med att göra livet enkelt står fast) och gick runt lite därinne, åt en supergod kebabrulle utan kött och tog en taxi hem igen. Två timmar och trettio minuter efter att vi lämnade hotellet låg vi i solstolen igen. Yepp.

Men det var en otroligt vacker stad. Väldigt värt ett besök. Det kändes lite som att gå runt i en labyrint med massor av smala gångar överallt och så plötsligt står man mitt på ett stort soligt torg utan att ha en aning om hur man hamnade där. Och tillbaka hittar man aldrig. Vi bara använde våra väl invanda havs-näsor och ställde siktet mot havssidan hela tiden så kom vi i alla fall ut ur labyrinten, och tillslut alltså även hem.

Split hade så vackra hus. Gamla, superdupergamla tror jag, hus och så fina färger på alla dörrar, fönster och fasader i knalliga färger. Häftigt!

Summa summarum: grymt mysig stad med tusen procent charm (överträffade alla förväntningar!). Dock extremt varmt att gå runt där mitt på dagen. Åk hellre in på kvällen om ni planerar ett besök. Hela stan är en som en gryta så man kokas lixom däri under dygnets varmaste soltimmar.

Dagens roligaste: Vi hittade en fiskmarknad med massor av roliga firrar. Jag gick runt och frågade alla damer som rensade fisk om jag fick fota deras fiskar. Ingen kunde engelska men alla blev glada av kameran och smilade upp sig ordentligt.