För någon vecka sedan fick jag den här frågan i en kommentar av S:

”/…/ man blir så investerad i vad man gör att det är otroligt svårt att släppa. Och att man identifierar sig med jobbet så att om det går dåligt där känner jag mig dålig, vilket gör att det blir otroligt viktigt att prestera bra. Om du har några lärdomar du tagit med dig kring detta som du vill dela med dig av någon gång framöver vore det så intressant att höra!!”

Och såklart kan jag dela lite tankar om detta med er. Jag är ju ingen expert, utan gör snarare säkert en miljon misstag inom detta varenda dag, men jag kan ändå utveckla lite hur jag försöker tänka.

Det S beskriver ovan tolkar jag som ett av mina största bekymmer; att jag engagerar mig så förbannat mycket i allt. Alltså inte att jag är någon upplyst människa som åker runt och räddar världen, utan snarare att jag engagerar mig så mycket känslomässigt i det mesta och de flesta som är i mitt liv, det jag gör och det som händer runtomkring. Och finns det inget just nu att engagera mig i så skapar jag något. Själv. Helst något helt obetydligt som att lusläsa prick alla recensioner på hela www för en ny mascara jag ska köpa eller läsa på om hur en viss superfood kan läka tarmen. Typ. Allt lixom.

Detta har jag och min läkare tillsammans med min pojkvän identifierat som min absolut största svaghet. Alltså det är inget dåligt att engagera sig, det är en bra sak egentligen, men om det gör att du urholkar dig själv på kuppen; då är det inte sunt. Det är där stoppet måste vara. Det var där jag var… Detta identifierade vi tidigt i processen eftersom jag startade det hela med att gå hem efter mitt första besök hos läkaren, när jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression, och läste igenom alla forskningsartiklar jag kunde hitta inom ämnet. Jag ville veta ALLT. När jag kom tillbaka till läkaren efter 14 dagar (med rejäl huvudvärk) så berättade jag stolt hur mycket jag lärt mig och då fick jag… internetförbud! Inte beröm. Han menade att vi redan här kunde se hur osunt mitt beteende var att jag ville göra ”alla rätt”. Precis så som jag lärt mig att man skulle göra när jag pluggade; söka information, utvärdera, vara lösningsorienterad. Men för mig blev det alltså ett osunt beteende och istället nästan som ett skyddsnät för att slippa misslyckas. Vad hände om jag skulle misslyckas med att bli frisk? Då är jag ju dålig. Sämst. Så då tog jag till en extra livlina och läste på forskningen ifall läkaren av någon anledning skulle ha missat något. Rimligt…

När jag jobbade hade jag exakt samma beteende; det var ju också bland annat det som drev mig upp i toppen och sen in i väggen. Jag minns särskilt den sista hösten när vi hade ett stort förändringsprojekt i en ledningsgrupp och det var min kund så jag satt med den där ledningsgruppen timme efter timme och försökte hjälpa dem med deras bekymmer. Reda ut. Skapa ordning. Hjälpa dem framåt. Jag gav så mycket av mig själv i den här situationen att de kände sig så sedda och tillgivna mig att de började ringa mig på helgerna. Fråga om råd. Gråtfärdiga över saker som den ena hade sagt, gjort, varit dum.. och jag skulle lösa deras bekymmer. Om jag gjorde det? Såklart jag gjorde! Jag satt lördagar och söndagar och pratade med dem, kallade till möten, skaffade avtal för att vissa av dem skulle kunna kliva av, roddade med fackförbund. Och vet ni vad? Samma vecka som vissa av dem klev av deras karusell – och gick vidare till nya jobb i andra bolag – då gick jag in i väggen. Krasch bam BOOM! Jag hade glömt bort mig själv! Detta är bara ett exempel på när min duktig-flicka-göra-allt-rätt-och-riktigt-sida tagit över och varit till min stora, feta nackdel. Jag vägrade misslyckas. Jag skulle ha en nöjd kund och nöjd chef och nöjda individer. Men min kropp var så långt ifrån nöjd. Den gav så mycket av sig själv att den brände all energi och brann ut. 

Jag har kvar tendenser av att ge för mycket av mig själv i många situationer, men jag har under dessa två åren jobbat stenhårt med att ta bort det. I början upplade jag det ändå som ganska enkelt för mitt första år var jag så fruktansvärt dålig att jag inte ens orkade bry mig om vad andra tyckte, eller för den delen engagera mig i något överhuvudtaget. Jag hade 1 % energi av min kapacitet och den ynka procenten fick jag lägga på att ens orka andas. Men i takt med att jag blivit bättre har detta sakta gjort sig påmint. Och om jag inte är uppmärksam kommer jag säkerligen falla tillbaka i samma hjulspår. Så för min del har jag försökt lära mig att lyssna inåt och på så sätt kunna uppmärksamma när jag nallar för mycket på min energi. I förhållande till vad det är värt såklart. Vissa saker tar mer energi av en själv men är så värt; som ifall jag och Stoffe bråkar och jag investerar massor av energi i att vända och vrida på vad jag gjorde för fel – då är det ju rätt energi. Han betyder ju allt för mig och det är viktigt för mig att jag ger så pass mycket av mig själv i vårt förhållande att vi fortsätter att vara ett team. Men om jag gör ett fel mot mitt gamla jobb (här vill jag gärna vara ”duktig” och göra rätt, dom är ändå väldigt viktiga för mig) så tänker jag mer; dom är inte SÅ viktiga att jag ska bränna mer energi än det är värt. Då gäller det att stoppa i tid.

Min läkare har myntat ett begrepp oss emellan som han alltid tar upp för att påminna mig: Den enkla vägen, Therese. Alltid den enkla vägen. Så numera tänker jag alltid på det så fort jag gör något. Ska jag avboka en middag med mina vänner eller familj för att jag inte mår bra så får jag lätt oro och ångest över att jag gör någon besviken. Men så tänker jag alltid på hans begrepp och bara avbokar direkt, skickar snabbt ett sms, och sen tänker inte mer på det. Jag måste värna om mig själv. Jag tänker på hans begrepp i typ allt jag gör; vilken färg ska jag välja på cykeln? Bara ta en. Hur ska jag orka ta mig till Arlanda? Ta en taxi. Hur ska jag någonsin få ett jobb? Skit i det, allt löser sig. Vad ska min chef tycka om mig nu? Ja, vad spelar det för roll egentligen bara jag mår bra? Nej tänk om jag gjorde fel med det här? Jahopp, en är ju mänsklig.

Och sen har jag lite enkla regler för att komma ifrån att vara så förbannat duktig hela tiden, såsom att aldrig svara på sms, mail och telefonsamtal direkt. Det kan vänta. En vecka eller en dag spelar ingen roll men var inte så förbannat effektiv hela tiden. Effektiviteten kan vara helt förödande för du kan du inte känna din egenliga energinivå när du är effektiv, då går kroppen på autopilot. Jag tackar aldrig ja till saker direkt utan ber om att få tänka och återkomma. Jag bokar bara in en sak per dag. Tränar inga tre dagar i veckan utan snarare en dag i veckan och sen promenerar 20-30 min per dag. Jag låter min energi helt enkelt styra. Jag skriver aldrig att-göra listor för det är ju som upplagt för att investera mer energi än man har? Det som blir gjort är bra, resten glöms bort utan dåligt samvete. 

En annan sak att komma ihåg är att känslor har en tendens att uppfattas som sanning av vår kropp fastän de inte alls behöver vara det. Känslor skapas ju när hjärnan skapar en tanke, som sedan bli till en känsla i kroppen, och genom att försöka ta ett steg tillbaka och titta på sig själv lite utifrån kan det vara enklare att se om känslan som styr kroppen för stunden är rimlig eller inte. Till exempel är det inte rimligt att jobba hur mycket som helst för att man har en känsla av att man inte duger om man inte presterar si eller så bra (som ju hjärnan säger till en att göra…). Nej då är det läge att ta ett kliv tillbaka, se på sig själv med andra ögon, och fundera på om detta är en rimlig känsla som styr mig just nu. Jag gör ofta detta sedan jag insett att jag är extrem känslomänniska, vilket ju är så fint att vara men (stort men!) det får inte leda till att jag låter mina känslor styra över mitt rationella jag. Jag har haft lätt att få ångest i situationer som min hjärna uppfattar som farliga slash negativa slash att jag är dålig ända tills jag insåg: men vänta, det är ju bara känslorna som drar iväg med mig för att hjärnan spelar mig ett spratt och plötsligt har jag tappat min smarta, logiska sida under en stubbe någonstans. Aj då. Bäst att vara observant här så jag kan skilja på vad som faktiskt är sant och inte i min egen kropp. 

Så, lösningen då? Ja men kanske finns det ingen… Bara massa små saker som man kan tänka på lite hela tiden istället och tillsammans skapar dessa tillslut ett mer hållbart mönster över tid. Jag investerar helt enkelt nuförtiden så lite energi som möjligt i att tänka på grejer som inte betyder så värst mycket i det stora hela. När jag i framtiden kommer börja jobba måste jag påminna mig om att det bara är det jobb. Ett jäkla jobb. Vad gör det om hundra år lixom? Jag kanske inte är bäst på företaget men jag lär nog inte heller vara sämst. Och så länge jag själv mår bra och är lycklig och tar hand om mig själv och behandlar andra med respekt så duger det. Annars får jag ta ett annat jobb som inte kräver att jag ska ge av mig själv personligen i allt. Det är för mycket. Jag orkar inte brinna ut igen.