Varit hos läkaren idag. Eller ja egentligen en av specialistsjuksköterskorna som jobbar där, för min läkare är så fullbokad och jag behövde ju en akuttid med nya medicinen. Men hon var så gullig. Nästan för gullig för hon var så omhändertagande så jag började såklart storgråta bara jag kom innanför dörren och såg hennes varma uppenbarelse. 

Men så är det ju. Att hålla inne allt är inte heller en bra idé. Ut med det bara så det inte sätter sig i kroppen. Så försöker jag tänka även om det är lätt att falla tillbaka in i rollen som ”sociala Therese” ute bland folk. Nåja. Allt är en övning. 

Igår ringde Isabel när jag låg helt slutkörd i sängen. Och krokodiltårarna svämmade över totalt ”Jag är ledsen Isa att jag är så tråkig att prata med just nu”. Då blev hon tyst en stund. ”Vad menar du? Jag ringde för att prata med Tess och om du är ledsen just nu så är det den versionen jag vill prata med. Tänkte du leka någon annan en stund menar du?” ”Jaaaa…” 

För precis så är det. Att jag har svårt att släppa alla spärrar och låta andra personer ta del av vad som verkligen försiggår. De får snarare se en lite polerad yta. Men jag jobbar på det. Man är ju inte bättre än att man kan försöka skapa nya banor i alla fall. Med betoning på försöka. För det är ju verkligen lättare sagt än gjort.