Grattis på födelsedagen mamma

Idag är det din dag mamma. Den här dagen i december. Jag och Stoffe åt födelsedagsfrukost imorse för dig. Vörtbröd med god, lagrad ost. Kaffe. Stjärnorna sken vackert i fönstret. Solen gav det där magiska ljuset genom vårt burspråk. Såg du det mamma? Såg du solen?

Men allt är inte bara ljus. Inte alls. Så efter frukosten gick jag till gymmet och ställde mig på en trainer för att bli av med all ilska. Frustration. Sorg. Över att du inte längre finns här. Över så många saker jag vill dela med dig. Jag satte på det rödaste av mina Chanel på läpparna. Du vet den där klassiska halvmatta Coco som du också älskade. Den hade jag. Bara för att fucka upp allas åsikter om hur man ska se ut på gymmet. Sen satte jag på musik på högsta volym i mina öron och grät. I 20 minuter. Svettades ut all ilska och grät som ett barn. Och det hjälpte verkligen. För sen kunde jag sträcka ut kroppen på min yogamatta och öppna upp bröstet mot himlen. Och känna glädjen igen. Den fanns där bakom ridån av sorg. Och alla som undrade kan undra vidare. För har man förlorat någon nära och den fyller år. Då vet man. Hur jävla ont det gör. Att det inte passar i någon mall. Att egentligen inget passar i någon mall alls. Då har man upplevt hur sorg på riktigt sliter en i stycken. Och sen lämnar en där ensam för att plocka ihop delarna av sig själv igen.

Och mamma. Det börjar kännas lite bättre nu. Jag ser skymtar av vad som är jag och vad som finns bakom den delen av mig som varit sjuk. Deprimerad. Utmattad. Ledsen. Där bakom finns ju jag. Therese. Som älskar att umgås med mina vänner. Älskar hundar. Skrivande. Yoga. Mat. Allt det hittade jag igen. Så nu börjar pusselbitarna falla på plats. Det tog ganska lång tid. Men ändå rätt kort egentligen. Med tanke på allt jag lärt mig under de här två åren. Då kan man inte räkna tiden i timmar och dagar. För då finns bara visheten. Djupet. Sanningen. Den går inte på tid.

Mamma jag hoppas du har det bra. Tack för allt du ger mig varje dag. All kärlek. Allt ljus. Alla minnen. För din närvaro.

Grattis på födelsedagen mamma. Jag längtar efter dig och saknar dig varje dag. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

Älskade mamma

Fyra år sedan. Idag, ganska precis den här tiden faktiskt.

Jag vaknade imorse och verkligheten slog mig som en spark i magen. Allt jag ville göra då var att vända mig om i sängen och dra täcket över huvudet. Slippa gå upp idag. Men det hjälper ju ingenting. Så jag gick upp ändå.

Grät en stund med Stoffe på morgonen. La mig i hans famn och lät honom pilla i mitt hår sådär som du brukade göra. Sen torkade vi tårarna en stund och arrangerade upp ditt foto, det som vi alltid ställer fram speciella dagar, med ljus och blommor. Nu kan jag se dig hela dagen. Kanske kan du se mig?

Ärligt talat vet jag inte vad jag ska skriva. Det känns som att alla ord faller platt och inte alls kan omfamna det jag verkligen känner. Kanske lika bra att inte ens försöka. Bara säga hur ledsen jag är. När jag skriver detta rullar tårarna. Inte på ett sånt fint sätt mamma, tyvärr, utan det är snorigt och svullet i ansiktet. Så det är väl ungefär så det känns då. Mycket och tungt och jobbigt och ont och stort. Aj.

Hoppas i alla fall att du vet hur vi har det. Att vi saknar dig. Att du ser oss skratta varje dag och utvecklas till de där människorna du och pappa format. Att du ser oss glädjas över livet och varandra och all tacksamhet vi känner. Men vi saknar sig. Så mycket att du aldrig ens skulle kunna tänka dig.

Du är väl den där ängeln du sa att du skulle vara nu? Som skulle sitta på min axel? Vissa dagar känner jag det, hur du sitter där. Tyngden av din kropp och värmen av din kärlek. Och då bara vet jag.

Mamma, största av allt är kärleken. Jag älskar dig så.

Hur mycket ska vi behöva missa? 

Hela eftermiddagen igår och den här förmiddagen har jag försökt skriva något här. Men varje gång suddat ut allt. Skrivit, suddat, skrivit, suddat, skrivit, suddat. Ett tag trodde jag inspirationen var slut, men sen insåg jag att jag försökte skriva något som inte kom inifrån. För det var egentligen en helt annan sak som låg och värkte i bröstet. Så här kommer istället sanningen för nu.

Om 11 dagar är det mammas årsdag. Då är det fyra år sedan hon gick bort. Och oavsett hur lite eller mycket jag försöker förtränga det just nu så är årsdagen alltid ett rent kroppsligt minne. Det kommer till mig i form av en oro och en gnagande känsla som jag aldrig kan sätta fingret på förrän jag minns: mammas årsdag. Det är därför. 

De senaste dagarna har varit så. Jag har tänkt och förträngt och drömt och gråtit och haft ett leende på läpparna vid tanken på mamma. Sorgen ändras år för år och det blir så tydligt när jag ser tillbaka på året vi just gått igenom och jämför det med de andra åren. Sorgen efter mamma är nu mer som ett rum jag har inuti mig och som jag kan glänta på när jag orkar eller vill. Det kommer inte över mig lika panikartat längre, även om det händer det också. Sorgen har också skiftat från att vara en direkt sorg över att hon är borta till en saknad och en längtan; jag vill ha henne här. Jag har accepterat att hon inte längre finns, men jag kan inte acceptera att hon inte kommer finnas här mer. Det är skillnad. 

Sorgen över att hon inte kommer att finnas vid min sida är uthärdlig, men inte mindre. När jag ser mammor sällskapa med sina vuxna döttrar på ett café hugger det till i bröstet på mig. När jag ser en äldre kvinna dra på en barnvagn blixtrar det i maggropen. När jag läser på sociala medier om döttrar som upplevt saker med sina mammor bränner tårarna innanför ögonlocken på mig. När vänner berättar om gårdagens middag med mamma eller om det där samtalet de hade förra veckan, så får jag en klump i halsen. För jag vet att det aldrig kommer att vara vi. Mamma kommer aldrig känna mig som vuxen och det gör fruktansvärt ont. 

Det är så mycket jag vill visa henne. När jag gjorde listan med 100 mål att uppnå så ville jag ringa henne och läsa upp varenda punkt. Få hennes input och berätta om allt jag vill göra. När vi var i Kroatien grät jag hysteriskt för att jag inte kunde berätta för mamma om allt det fantastiska vi upplevde. När vi såg på en serie häromdagen och en begravningsceremoni visades hulkade jag och sjönk ihop till en pöl i Stoffes famn för hennes begravning kom över mig alldeles för tydligt. Och hon fick inte ens se sin begravning, tänkte jag då. Så orimlig tanke, men precis det tänkte jag. 

Så i samband med mammas årsdag slås jag av så mycket saker. Sådant vi upplevt och sådant vi aldrig kommer få uppleva. Minnen från den där hemska dagen då hon gick bort, som tydliga bilder som min hjärna repeterar om och om igen, och blackouten som kom veckorna efteråt. Inte ett enda minne finns i den luckan. Så mycket jag vill visa mamma. Jag vill ha henne nära när jag blir gravid. Jag vill fråga henne om saker när våra små mirakel kommer till världen. Jag vill att hon ska ringa och fråga hur det är med knatte, fnatte och tjatte och jag ska säga att allt är bra och de ska skrika i bakgrunden att de vill prata med mormor. Jag vill att hon ska hålla ett sånt där galet, roligt och pinsamt tal på mitt bröllop. Jag vill att hon ska dansa på bordet på bröllopsfesten. Jag vill att hon ska ringa mig och berätta om något av hennes alltid galna upptåg. Jag vill hålla hennes hand när jag känner mig ynklig och svag. Jag vill ringa henne och be henne säga att allt kommer bli bra när jag själv inte kan hitta ett enda tecken på att det kommer bli det. Jag vill krama henne och dofta på henne och ligga med huvudet i hennes knä så hon kan pilla i mitt hår. Jag vill ha min mamma här. Så enkelt är det. Och alla ni som har det, snälla krama henne lite extra nästa gång. För det minnet av hennes kramar kommer vara ett av dina starkaste när hon inte längre finns. 

Älskade mamma…

Ofta tänker jag på hur du har det. Vart du är. Det kan vara något av det svåraste med att mista sin mamma; att hon inte är nära mer. Och att hon är borta. Försvunnen. Förgäves har jag letat forskning och hypoteser kring vart en själ tar vägen. Tyvärr finns det bara frågor, inga svar. Så jag antar att du är här någonstans. Det finns i alla fall inget som bevisar motsatsen.

Här är vi nu mamma, 2016. Snart är det fyra år sedan jag kramade dig den där sista gången. Där ute i hallen. Och du höll mig extra hårt, för du visste ju. Att det var sista gången. Jag hade ingen aning. Tur var väl det. Annars hade mina knän vikt sig, mitt hjärta gått i tusen bitar och så hade vi aldrig kunnat slita oss från varandra den där dagen. Nu är det mer ett fint minne. Tänk när vi låg där i sängen, bara du och jag, och pratade, skrattade och grät. För vi visse att allt snart var slut. Bäst att berätta alltihop då. Och fråga. Jag ville verkligen inte ha missat något. Och det har jag aldrig gjort heller. Men jag lär väl göra kanske. Som den dagen jag själv blir mamma, då kommer hålet efter dina råd eka tomt. Och jag kommer känna mig villrådig, förskräckt och undra hur tusan man gör. Men det där är ett tag bort, så vi kan ju ta en sak i taget. Nu är vi här och blonda, rufsiga (och troligtvis väldigt lockiga) bebisar är en stund bort från idag.

Ett tag har vi varit vuxna, Stoffe och jag. Prenumererat på SvD och haft oss. Som riktiga vuxna gör. Men det var inget för oss. Bara weekendbilagan. Så då är man ju ingen direkt morgontidningsmänniska antar jag. Så vi sa upp allt det där. Fortsatte att vara unga och fokusera på saker vi gillar. 
Och Stoffe har haft så många tjänster sen jag berättade för dig, älskade mamma, om den där första chefstjänsten han fick. Då när vi låg i sängen, den sista dagen. Den han skrev på samma vecka som du försvann. Minns du det? Hur stolt du blev. Han frågar mig ofta vad jag tror att du skulle sagt. När han vill ha råd. Så jag brukar ta din röst och pröva ge några råd. Det går väl sådär med råden, men med karriären går det ju bra. För honom.
Min står på paus mamma. Min karriär alltså. Jag ramlade in i väggen. Ingen sa att den var där. Alla hejade på. Tyckte jag var duktig. Det är ju det jag är bäst på, att vara duktig. Så jag fortsatte. Och sen ramlade jag. Och så var väggen just där. Lite typiskt ju. 
Nu har jag varit här i 18 månader. I väggen. Det är svårt att komma ut när man väl ramlat in, så att säga. Det var lixom både utmattning och depression och en hel massa sorg där som gjorde att jag tillslut hade svårt att stå på benen. Och det har jag än. Men jag vet inte om jag skulle gjort annorlunda ändå. Då kanske jag hade varit den där glad-på-utsidan-men-likgiltig-inuti-tjejen fortfarande. Och det vill jag ju inte. Jag tänker att detta är vägen, den tuffa vägen, mot ett bättre liv med mer kärlek, mer glädje och mer närvaro. Dit fram tittar jag alltid när allt känns som jobbigast. Så jag är säker på varför jag gör detta. Glömmer jag för en sekund kan mattan ryckas under mina fötter och så väntar det där avgrundslösa, svarta hålet igen. Bäst att hålla näsan åt rätt håll, eller hur mamma?
Vi bor kvar i alla fall i samma område som vi gjorde den sista tiden du var med oss. Vi köpte en större lägenhet här, sålde vår första lilla Stockholms-pärla. I den här lägenheten hittade jag mina största intressen i livet; yoga och odling. Allt blomstrade ut här. Intressen fanns aldrig på samma sätt i mitt liv 1.0. Men nu finns de där, intressena, i livet. De tar plats och skänker mig glädje och ro. Varje gång jag öppnar hjärtat mot himlen, i yogan eller på vår terrass bland krukorna, så strålar glädjen in i bröstet och jag blir alldeles varm och tacksam. Ibland tänker jag på dig och pappa och att ni möjliggjort detta för oss, att jag är tacksam; men mest tacksam är jag över att ni skapade mig och min syster och gjorde oss till två individer med sunda värderingar och ärliga, öppna, kärleksfulla, generösa själar. För det är bestående. Allt annat kan försvinna, det där runtomkring. Men våra värderingar består. 
Så är livet, älskade mamma, just idag. Saker ändras snabbt och aldrig verkar man kunna veta vad som händer näst. Just nu är jag i väggen, kämpar verkligen hårt med det. Mer hårt än allt vad jobbet krävde. Det här är riktigt jobbigt. Men det ska gå. Det måste gå. Jag ser ju vad som väntar där framme och jag kan knappt bärga mig innan jag kommer dit. Storheten i det är fantastisk. Vägen dit ganska snårig. Jag sticker mig här och där på saker som gör ont, ramlar, faller, reser mig, borstar av gruset och går vidare. Testar ett leende. Testar två. Ger Stoffe, min syster, pappa och hela vårt familj all min kärlek. För att dom alltid kommer att vara viktigast. Och så dig mamma, jag sänder ofta min kärlek till dig. Kan du känna den? Jag brukar låta den strömma ut från bröstet och samtidigt påminna mig själv om att hålla hjärtat öppet. För allt förändras snabbt. Och till sist handlar det bara om hur mycket kärlek jag lyckades göra av med, skänka bort, slösa med, ösa ut. Det är det som är livet. Här innanför väggen låg nyckeln mamma. Jag hittade den! Jag måste bara ta mig ut nu. Med nyckeln i behåll.
Grattis på mors dag mamma. Störst av allt är kärleken. Jag älskar dig så.