Etikett: utmattningssyndrom

Play Hard Rest Hard 

Inte mycket förändring här inte. Fortsatt sängläge i ett mörkt sovrum. Huvudvärksattacken har gett med sig lite så nu är hjärnan alldeles varm, svullen och känns öm. Kroppen är lika öm och matt den eftersom jag säkert spände varenda liten muskel igår när jag hade så ont. Idag har jag i alla fall orkat duscha vilket är framsteg! 

Men mest ser jag till att få i mig mycket mat för att kroppen absolut inte ska behöva gå på någon sparlåga, dricker varm kokosmjölk med lucumapulver, maca, kardemumma, kanel, vanilj och kokosolja (yum för kroppen), dricker massor av vatten, äter pepparkakor i mängder (flyttade till och med in hela burken och ställde på Stoffes sida av sängen…) och tänker ljusa tankar som ni kloka påminner mig om att göra ❤️ Det gjorde att ångesten kunde försvinna och istället finns bara den där matta tröttheten kvar efter all spänning. 

Ja men vad säger man? Livet alltså. Vändningar kommer snabbt. Bara att finna sig i att vara här och nu. Även om egot emellanåt skriker: jag orkar inte!

Sängliggandes

Nej men det här gick ju inte alls bra… nu ligger jag nedbäddad i sängen med en rejäl huvudvärksattack av hjärntröttheten som har hängt i sen igår, kroppen är matt och gör ont och jag är sååå slut. Finito. Orkar inte ens kliva upp. Fasen alltså. Hur ska jag ens få i mig någon middag?? 

Det lär ju vara en reaktion på den senaste veckans olika grejer. Så långt är jag med. Men varenda gång det blir såhär så blir jag så ledsen och rädd. Och minns dom där första nio månaderna i min utmattning när jag låg här dag ut och dag in. Och på något sätt kopplar hjärnan ihop en sån här dag men att det skulle blir såhär för alltid. Att jag aldrig blir frisk. Även om jag ju vet att det troligtvis är tillfälligt, några dagar eller nån vecka. Men ändå. Rädslan är så svår att styra och tala tillrätta.

Så nu ligger jag här inne i ett mörkt sovrum med en kudde över pannan, dubbla varma täcken för att få kroppen att sluta slaka av all ångest och försöker andas mig igenom paniken som blommar upp flera gånger i timmen. Jävla skit alltså. 

Vart hade jag varit utan min utmattning? 

Ganska ofta tänker jag på vart jag hade varit utan min utmattning. Hade jag varit på samma jobb? Hade vi haft barn? Hunnit gifta oss? Vilka resor hade vi gjort? Men viktigast av allt; hade jag varit lycklig? Nej. Den sista frågan är jag helt säker på vad svaret hade varit. Jag var inte lycklig på riktigt innan min utmattning och nu vet jag att jag har fått nyckeln. Nu vet jag hur det känns och vad som behövs för att vara där: NÄRVARO. Så enkelt egentligen. 

Om jag hade velat vara utan den här upplevelsen? Aldrig. Hade ni frågat mig det första året, då när allt var så fruktansvärt och mörkt och deppigt och ont och jävligt, så hade svaret varit detsamma. Det är jag säker på. För redan där insåg jag att jag aldrig velat vara utan detta. Att jag fick det jag behövde; inte det jag ville ha för stunden. Visst, det är en sorg ibland att tänka på att vi säkert hade varit föräldrar vid det här laget eller hunnit med en bröllopsfest – men det kommer. Många av våra vänner har hunnit en del av de där grejerna medan vårt liv har stått stilla utifrån sett. Och det första året jobbade jag så hårt med att acceptera det. Att vårt måste vänta. Men det gick. Jag har accepterat det. Kanske till och med uppskattar det lite; att vi gått igenom en hel del saker tillsammans innan vi ska ta oss an nästa steg i livet. 

Vad var det som fick mig att acceptera? Insikten om att allt går i faser. Jag har haft tuffa år mellan 20-30 när jag förlorat min mamma i cancer och gått in i väggen och kämpat med en svår depression. Inte alla i så ung ålder har varit med om så stora livskriser på så kort tid. Men det är vår fas just nu. Om tio år när vi kommit igång med barn och hus och grejer så kanske någon annan i vår närhet går igenom en tuff tid av sjukdom, dödsfall eller skilsmässa. För så fungerar livet. Det måste fungera så. Andras liv knallar på och ens eget stannar upp. Andras liv stannar upp och ens eget knallar på. 

Så ibland drabbar mig sorgen i form av ett hugg i magen när jag tänker på allt jag missat dessa två åren. Men då kommer jag alltid tillbaka till detta. Att jag aldrig hade velat vara utan den här resan. Att det kanske kommer vara en av mina viktigaste resor när jag ser tillbaka på livet. Att utan det hade jag aldrig hittat genuin lycka så ung, och då hade jag ju gått och väntat på något jag inte visste vad det var. För den här känslan är så otroligt mäktig. Och sjukdomen är en fas. Så ekvationen blir ändå alltid plus hur jag än räknar. 

Dagen i sex bilder

Ohhojjj alltså. Idag är jag trött! Riktigt rackarns trött. Kroppen värker och svettas och jag känner hur huvudet lixom inte alls är med. Och varför? Jo nattsömnen. Jag gick upp vid fyra imorse och kunde knappt sova alls inatt så kanske ett par ynka timmar skrapades ihop lite osammanhängande. Varför är oklart. Jag låg igår kväll och tänkte ”åh imorgon ska jag gå upp lika tidigt som en äkta yogi; långt innan soluppgången” men ju längre natten fortskred och ju närmare klockan kom fyra så blev det mer *fuck yogis alltså, skulle aldrig utsätta mig för detta, vem kom ens på en så dum idé?* 

Jaja. Störd och orolig nattsömn är som ni vet något av det tuffaste under utmattning för mig och många andra. Så är det bara. Så idag fick jag ta en siesta på två timmar direkt när jag kom fram till Stoffes pappa och sen lunch och nu mer vila. Så är det bara. Ingen idé att älta huruvida man är tråkig eller osocial för det finns lixom inget val. Eller ja valet blir i så fall an kraschlandning senare idag eller imorgon och det blir ännu värre för alla inblandade. 

Bjuder på ett par mobilbilder från dagen. Glömde min kamera hemma. Eller om jag förträngde den i trötthetsyran kanske. Nåja, bilder blir det ju ändå. 

Såhär små propellerplan flyger man med till Blekinge. Vi var typ tio personer på planet och jag mest njöt av en timmes vila. Och av solen som gick upp som ett stort eldklot precis när vi startade. 

Fick den här parfymen i present av Stoffe för ett par veckor sedan. Och jag älskar den! Nog den enda parfymen jag haft på flera år förutom typ yogaoljor och sånt… varm och gosig. 

Och jag sportar idag Olivia Palermos nagellack för Ciaté i färgen Napa Valley. Så fint. Lite burgundy i färgen tror jag det kallas. Kör den på fossingarna också som såklart måste få sitt för att viftas runt med på yogamattan. 

Och den här blomman har jag pillat på så många gånger idag hemma hos Stoffes pappa. Så fin! Den växer så barnsligt glatt på något sätt. 

Och gatan där vi bor just nu. Den är ju underbar. En gränd med massor av små gamla, sneda hus. Inte ett vattenpass så långt ögat nådde när detta byggdes. 

Stoffe och jag har ett rum på övervåningen med snedtak och vindsfönster. Solen skiner in så vi bugar oss en extra gång för den idag. 

Nu: vila! 

När utmattningen når den första vändpunkten

En fråga har kommit om jag kan beskriva mina första nio månader av min utmattning. Då när allt var svart. Och jag var helt sängliggandes. Och ja, såklart jag kan. Jag letar lite i minnet för när jag tänker tillbaka på den tiden är allt som en enda dimma, svart, mörkt och faktiskt så har jag förträngt ganska mycket tror jag. Det var för jobbigt. Hjärnan stoppade undan en stor del av allt det där. Men ibland kommer det upp skärvor av minnen och jag blir ledsen. Såklart. Men jag ska verkligen försöka sammanfatta det för er, för jag förstår att det ger hopp att man faktiskt tar sig ur skiten. För det gör man! Men jag kan börja med att berätta att det vände en dag. Utan att jag var beredd. 

Det var en kväll i september, nio månader efter min krasch som ju var i december året innan, och Stoffe hade kommit hem från jobbet. Vi kollade aldrig på TV eller så under den här tiden för jag hade sådan huvudvärk av hjärntröttheten. Så vi satt alltid vid matbordet och jag mest hängde med huvudet eller lutade hela kroppen över matbordet för jag orkade inte ens sitta upprätt. Eller prata. Det var alldeles för ansträngande. Men den här kvällen berättade Stoffe om en grej som hade hänt under dagen som var så hysteriskt rolig att vi båda låg dubbelvikta av skratt vid middagsbordet. Tårarna sprutade. Jag kippade efter andan och kissade kanske liiiite i byxorna för att det var så hysteriskt… fortfarande ler jag åt den här historien. Men ni kan ju ana min förvåning när jag skrattade hysterisk en dag. Orkade skratta. Orkade tycka att något ens var värt att skratta åt. Och detta var nog startskottet för min vändning. Som såklart gick slash går extreeeeemt sakta och ibland inte alls bara rakt fram, men ändå. Jag orkade skratta och jag orkade något mer än att bara ligga i sängen 24/7. Stort! Och energikicken efter det här skrattanfallet höll i sig stadigt i kroppen under ett helt dygn. Det var som att jag var på en drog. En uppåtdrog alltså. Så konstig känsla efter det totala mörker som omslutit mig i så många månader. Men välkommet. Här kunde jag känna igen små skärvor och det som en gång var jag. Den lyckan alltså… 

Och kanske var det någon vecka senare som jag orkade gå till affären för första gången. Jag tror jag handlade några bananer (som jag hade skrivit på en lapp för annars skulle jag stå där i butiken och undra vad fasen det var jag skulle köpa nu igen) eller nåt för det var lixom allt jag orkade bära. Men så stort för mig! Och när jag gick därifrån, sakta sakta som en gammal människa, så kände jag plötsligt små små bubblor från magen till bröstet. Det var som kolsyra inuti min kropp som strilade uppåt i en svag ström i mitt bröst. En känsla jag än idag kan le åt och tänka hur fantastiskt det var. Jag förstod knappt då vad det var, för känslan var så ovan för min kropp, men det var lycka som bubblade. Jag var ju som ett litet barn som fick känna känslan för första gången. Och den var obeskrivlig. 

Så det händer. Plötsligt. Kanske när du minst anar det. Men det händer. Jag lovar! All styrka till er som är i er akuta fas av utmattningen ❤️ Det kommer en tid efteråt, när ni kan se tillbaka, och tänka att det fanns en mening med alla de där veckorna, månaderna, åren. Att allt pekade åt rätt håll ändå. Även om hålet är mörkt och orienteringen obefintlig. Men kroppen vet riktningen. Lita på den. 

Tystnad

Idag har varit en tuff dag. Eller inte direkt tuff utifrån men jag har lixom brottats med mig själv på så många plan. 

Esther är här i en vecka för hennes matte är på semester, och det är verkligen så himla mysigt. Men inatt fick hon för sig att vi hade någon typ av gemensam vaka: hon, jag och Stoffe. Så hon var uppe och vandrade och såg till att det inte blev mycket sömn. Fem imorse gav jag upp och vi gick ut på promenad. Sen fick hon frukost och jag la mig i sängen igen vid sex och var helt slut. Alltså missad nattsömn är verkligen inte bra för min kropp! Den klarar inte att ta igen det. Vi somnade i alla fall om (Stoffe gick till jobbet haha) till tio, jag och Esther, helt slut båda två och när jag vaknade hade hon hoppat upp i min säng och lagt sig vid mina fötter. Gostrollet. 

Men efter den starten blev allt uppochner och jag kände mig förvirrad inombords och ville därför gå på yogan med Chung-Mei men det var Free Flow och jag bara orkar inte ett sånt pass… kunde hon inte haft meditation istället. Och mina tankar har varit överallt och jag kunde verkligen inte få styr på en enda. Tillslut funderade jag på vad jag egentligen tänkte och tyckte och kunde inte komma fram till något alls. En stund på mattan kanske kunde gjort susen men jag orkade verkligen inte ens sätta mig där. Så jag gick bara här i mitt eget silent retreat. Tyst hela dagen. Och med lite perspektiv ser jag hur lätt min sinnesstämning rubbas om något hamnar utanför mina rutiner. Uppenbarligen är jag superkänslig för det och det blir någon typ av stressreaktion av det hela. Stresskänsligheten är ju superhög för mig fortfarande. Ja ni ser, helt oregelbundet och bara rörigt idag…. 

Men nu är Stoffe hemma och vi har dukat fram Marabou och te och Esther ligger vid våra fötter och snarkar. Så nu blir det paus i tänkandet och hoppas att morgondagen blir lite klarare. 

Vi är modiga!

Idag var jag och träffade en personlig tränare på SATS här i Sjöstan. Ja, men det låter så sjukt mycket satsigare än vad det var alltså… Grejen är att jag har ont i ryggen efter alla månader totalt sängliggandes och hur jag än försöker med yogan så räcker den inte till att bygga upp min core tillräckligt, jag hittar lixom inte ens musklerna? *Boooorta* Så den här tjejen hjälpte mig idag med lite maglås och vi pratade om hur jag saaaaakta kan känna in kroppen igen för att orka ha rätt teknik på yogan. Det var lixom mitt mål när hon frågade vad jag ville ha hjälp med. Att orka en chaturanga utan att tappa magen i marken. Hon såg lite förvånad ut men ändå glad. Jag menar, min rumpa är ju ganska mjuk och gosig men den får gärna fortsätta vara det, bara kroppen orkar hålla styrkan i vardagen nu när jag är lite mer up and running än jag varit på länge. Joråsåatte. 

Och i övrigt det här med träning under utmattning. Gå bara inte dit. Eller fråga dig i alla fall varför. Promenader och yinyoga eller restorative yoga alltså… kroppen säger tack! Så många åsikter om träning är bra eller inte under utmattning. Jag har hört läkare som menar att det inte finns någon forskning på träning under utmattning men då tar man det som ligger närmast – depression – och rådger om 150 minuter konditionshöjande träning per vecka. WHAT?! Alltså jag är varken forskare eller läkare men jag hör ju att det där låter helt vrickat. Depression och utmattning är inte samma sak! Nej, alla gör såklart som deras kropp säger, allt är individuellt, men jag skulle nog ganska säkert kunna säga att träning som pressar kroppen blir  bakåtsträvande i alla de första faserna av utmattning. 

Den här tjejen, Isabella, frågade mig hur det är när jag har överansträngt mig i min utmattning. Hur det känns att ge sig på det igen, det jag föll av sist? Om jag vågar? Och jag svarade ”Tänk dig att du blir matförgiftad av en maträtt och blir sådär riktigt jävla dålig så att du kräks ett helt dygn och sen ligger utslagen i ytterligare ett. Sen när du har gått igenom det så måste du ta en portion till av samma maträtt och veta att du troligtvis kommer bli lika sjuk igen. Så är det. Som att jag vet att jag kommer bli så förbaskat dålig av det här men jag måste utsätta mig för det om och om och om igen för att kunna bygga upp kroppen. Tillslut kommer den acceptera den dåliga maten bättre och jag kanske bara mår lite illa istället. Men varje gång måste jag vara supermodig och tänka positivt för annars hade ju vem som helst lagt sig ner och skjutit sig. Typ.”

Och då tänkte jag på hur modiga vi är. Alla vi utmattade. Vilken viljestyrka det krävs av oss för att varje dag och varje gång våga ge sig på det igen, det där som gjorde en så dålig sist. Heja oss alltså. Guldstjärnor borde strösslas ut mentalt för varje gång vi tar en kamp ❤️

Processed with VSCO with hb1 preset

Om att engagera sig för mycket

För någon vecka sedan fick jag den här frågan i en kommentar av S:

”/…/ man blir så investerad i vad man gör att det är otroligt svårt att släppa. Och att man identifierar sig med jobbet så att om det går dåligt där känner jag mig dålig, vilket gör att det blir otroligt viktigt att prestera bra. Om du har några lärdomar du tagit med dig kring detta som du vill dela med dig av någon gång framöver vore det så intressant att höra!!”

Och såklart kan jag dela lite tankar om detta med er. Jag är ju ingen expert, utan gör snarare säkert en miljon misstag inom detta varenda dag, men jag kan ändå utveckla lite hur jag försöker tänka.

Det S beskriver ovan tolkar jag som ett av mina största bekymmer; att jag engagerar mig så förbannat mycket i allt. Alltså inte att jag är någon upplyst människa som åker runt och räddar världen, utan snarare att jag engagerar mig så mycket känslomässigt i det mesta och de flesta som är i mitt liv, det jag gör och det som händer runtomkring. Och finns det inget just nu att engagera mig i så skapar jag något. Själv. Helst något helt obetydligt som att lusläsa prick alla recensioner på hela www för en ny mascara jag ska köpa eller läsa på om hur en viss superfood kan läka tarmen. Typ. Allt lixom.

Detta har jag och min läkare tillsammans med min pojkvän identifierat som min absolut största svaghet. Alltså det är inget dåligt att engagera sig, det är en bra sak egentligen, men om det gör att du urholkar dig själv på kuppen; då är det inte sunt. Det är där stoppet måste vara. Det var där jag var… Detta identifierade vi tidigt i processen eftersom jag startade det hela med att gå hem efter mitt första besök hos läkaren, när jag blev diagnostiserad med utmattningsdepression, och läste igenom alla forskningsartiklar jag kunde hitta inom ämnet. Jag ville veta ALLT. När jag kom tillbaka till läkaren efter 14 dagar (med rejäl huvudvärk) så berättade jag stolt hur mycket jag lärt mig och då fick jag… internetförbud! Inte beröm. Han menade att vi redan här kunde se hur osunt mitt beteende var att jag ville göra ”alla rätt”. Precis så som jag lärt mig att man skulle göra när jag pluggade; söka information, utvärdera, vara lösningsorienterad. Men för mig blev det alltså ett osunt beteende och istället nästan som ett skyddsnät för att slippa misslyckas. Vad hände om jag skulle misslyckas med att bli frisk? Då är jag ju dålig. Sämst. Så då tog jag till en extra livlina och läste på forskningen ifall läkaren av någon anledning skulle ha missat något. Rimligt…

När jag jobbade hade jag exakt samma beteende; det var ju också bland annat det som drev mig upp i toppen och sen in i väggen. Jag minns särskilt den sista hösten när vi hade ett stort förändringsprojekt i en ledningsgrupp och det var min kund så jag satt med den där ledningsgruppen timme efter timme och försökte hjälpa dem med deras bekymmer. Reda ut. Skapa ordning. Hjälpa dem framåt. Jag gav så mycket av mig själv i den här situationen att de kände sig så sedda och tillgivna mig att de började ringa mig på helgerna. Fråga om råd. Gråtfärdiga över saker som den ena hade sagt, gjort, varit dum.. och jag skulle lösa deras bekymmer. Om jag gjorde det? Såklart jag gjorde! Jag satt lördagar och söndagar och pratade med dem, kallade till möten, skaffade avtal för att vissa av dem skulle kunna kliva av, roddade med fackförbund. Och vet ni vad? Samma vecka som vissa av dem klev av deras karusell – och gick vidare till nya jobb i andra bolag – då gick jag in i väggen. Krasch bam BOOM! Jag hade glömt bort mig själv! Detta är bara ett exempel på när min duktig-flicka-göra-allt-rätt-och-riktigt-sida tagit över och varit till min stora, feta nackdel. Jag vägrade misslyckas. Jag skulle ha en nöjd kund och nöjd chef och nöjda individer. Men min kropp var så långt ifrån nöjd. Den gav så mycket av sig själv att den brände all energi och brann ut. 


Jag har kvar tendenser av att ge för mycket av mig själv i många situationer, men jag har under dessa två åren jobbat stenhårt med att ta bort det. I början upplade jag det ändå som ganska enkelt för mitt första år var jag så fruktansvärt dålig att jag inte ens orkade bry mig om vad andra tyckte, eller för den delen engagera mig i något överhuvudtaget. Jag hade 1 % energi av min kapacitet och den ynka procenten fick jag lägga på att ens orka andas. Men i takt med att jag blivit bättre har detta sakta gjort sig påmint. Och om jag inte är uppmärksam kommer jag säkerligen falla tillbaka i samma hjulspår. Så för min del har jag försökt lära mig att lyssna inåt och på så sätt kunna uppmärksamma när jag nallar för mycket på min energi. I förhållande till vad det är värt såklart. Vissa saker tar mer energi av en själv men är så värt; som ifall jag och Stoffe bråkar och jag investerar massor av energi i att vända och vrida på vad jag gjorde för fel – då är det ju rätt energi. Han betyder ju allt för mig och det är viktigt för mig att jag ger så pass mycket av mig själv i vårt förhållande att vi fortsätter att vara ett team. Men om jag gör ett fel mot mitt gamla jobb (här vill jag gärna vara ”duktig” och göra rätt, dom är ändå väldigt viktiga för mig) så tänker jag mer; dom är inte SÅ viktiga att jag ska bränna mer energi än det är värt. Då gäller det att stoppa i tid.

Min läkare har myntat ett begrepp oss emellan som han alltid tar upp för att påminna mig: Den enkla vägen, Therese. Alltid den enkla vägen. Så numera tänker jag alltid på det så fort jag gör något. Ska jag avboka en middag med mina vänner eller familj för att jag inte mår bra så får jag lätt oro och ångest över att jag gör någon besviken. Men så tänker jag alltid på hans begrepp och bara avbokar direkt, skickar snabbt ett sms, och sen tänker inte mer på det. Jag måste värna om mig själv. Jag tänker på hans begrepp i typ allt jag gör; vilken färg ska jag välja på cykeln? Bara ta en. Hur ska jag orka ta mig till Arlanda? Ta en taxi. Hur ska jag någonsin få ett jobb? Skit i det, allt löser sig. Vad ska min chef tycka om mig nu? Ja, vad spelar det för roll egentligen bara jag mår bra? Nej tänk om jag gjorde fel med det här? Jahopp, en är ju mänsklig.

Och sen har jag lite enkla regler för att komma ifrån att vara så förbannat duktig hela tiden, såsom att aldrig svara på sms, mail och telefonsamtal direkt. Det kan vänta. En vecka eller en dag spelar ingen roll men var inte så förbannat effektiv hela tiden. Effektiviteten kan vara helt förödande för du kan du inte känna din egenliga energinivå när du är effektiv, då går kroppen på autopilot. Jag tackar aldrig ja till saker direkt utan ber om att få tänka och återkomma. Jag bokar bara in en sak per dag. Tränar inga tre dagar i veckan utan snarare en dag i veckan och sen promenerar 20-30 min per dag. Jag låter min energi helt enkelt styra. Jag skriver aldrig att-göra listor för det är ju som upplagt för att investera mer energi än man har? Det som blir gjort är bra, resten glöms bort utan dåligt samvete. 

En annan sak att komma ihåg är att känslor har en tendens att uppfattas som sanning av vår kropp fastän de inte alls behöver vara det. Känslor skapas ju när hjärnan skapar en tanke, som sedan bli till en känsla i kroppen, och genom att försöka ta ett steg tillbaka och titta på sig själv lite utifrån kan det vara enklare att se om känslan som styr kroppen för stunden är rimlig eller inte. Till exempel är det inte rimligt att jobba hur mycket som helst för att man har en känsla av att man inte duger om man inte presterar si eller så bra (som ju hjärnan säger till en att göra…). Nej då är det läge att ta ett kliv tillbaka, se på sig själv med andra ögon, och fundera på om detta är en rimlig känsla som styr mig just nu. Jag gör ofta detta sedan jag insett att jag är extrem känslomänniska, vilket ju är så fint att vara men (stort men!) det får inte leda till att jag låter mina känslor styra över mitt rationella jag. Jag har haft lätt att få ångest i situationer som min hjärna uppfattar som farliga slash negativa slash att jag är dålig ända tills jag insåg: men vänta, det är ju bara känslorna som drar iväg med mig för att hjärnan spelar mig ett spratt och plötsligt har jag tappat min smarta, logiska sida under en stubbe någonstans. Aj då. Bäst att vara observant här så jag kan skilja på vad som faktiskt är sant och inte i min egen kropp. 

Så, lösningen då? Ja men kanske finns det ingen… Bara massa små saker som man kan tänka på lite hela tiden istället och tillsammans skapar dessa tillslut ett mer hållbart mönster över tid. Jag investerar helt enkelt nuförtiden så lite energi som möjligt i att tänka på grejer som inte betyder så värst mycket i det stora hela. När jag i framtiden kommer börja jobba måste jag påminna mig om att det bara är det jobb. Ett jäkla jobb. Vad gör det om hundra år lixom? Jag kanske inte är bäst på företaget men jag lär nog inte heller vara sämst. Och så länge jag själv mår bra och är lycklig och tar hand om mig själv och behandlar andra med respekt så duger det. Annars får jag ta ett annat jobb som inte kräver att jag ska ge av mig själv personligen i allt. Det är för mycket. Jag orkar inte brinna ut igen.

Söndag

Helgen har varit fullt ös. Trots min trötthet tycker jag att allt har gått bra och det kaaaaanske är så att jag kom över den där platån igår. Den som måste bestigas för att komma framåt. Det lär väl visa sig om det var den i veckan tänker jag. 

Här hemma har det idag gosats med hunden, ätits frukost på hotell, ätits pepparkakor hela dagen lång, sovits länge mitt på dagen, handlats och promenerats i snön. En hyfsat vanlig söndag ändå. Nu har vi precis ätit belugabolognese (som bolognese men utan köttfärs och med belugalinser – yum!) och vi kollar på senaste säsongen av The Fall. Nu blir det te och gos i soffan med min älskling. Besitos. 

Trött 

Nä alltså jag är så trött. Har inte skrivit så mycket om det för jag ville verkligen inte klaga i onödan… Men sedan i söndags eftermiddag känns det som om jag går på knäna. Och jag förstår inte ens riktigt varför. En sen dust efter resan? En överansträngning på söndagen som kanske utlöste tröttheten? Åh jag vet inte. 

Kroppen värker. Jag orkar varken kolla på TV, prata i telefon eller höra någon typ av ljud omkring mig. Hjärntröttheten ligger ständigt där och trycker på. Och jag känner mig gråtfärdig och nedstämd mest hela tiden. Skittråkigt ju! Så nu checkar jag ut den här veckan och ska dricka te och sätta mig på mattan en stund. Och äta pepparkakor. På yogamattan. Bästa stället. 

Hoppas ni får en fin fredagskväll!