Etikett: Utmattningsdepression

Fartfylld dag

Alltså jag måste nästan spänna fast säkerhetsbältet i soffan nu när jag skriver detta – för den här dagen var 100 knyck för mig!

Imorse åkte vi från Nyköping hyfsat tidigt för pappa och Anette skulle spela en golftävling på dagen. Jag och Stoffe stod över tävlingen den här gången *host host usla golfare*… och gav oss av hemåt istället. Men (!) det skulle dröja en stund innan vi landade hemma för jag kände mig pigg och äventyrlig och nästan lite galen (nåja, definitonssak). Vi började med stopp på Saltå Kvarn för fika och inhandling i deras butik av massor av goa grejer att fylla upp skafferiet med. Därifrån åkte vi mätta, sockerstinna, fattiga och med en stor kasse med massor av ljuvliga eko-produkter.

Och kosan sedan styrdes mot: Ekerö (ja här förstår ni ju hur pass galen jag verkligen kände mig!). Vi tog färjan över och körde hem till Kim och Veronica och deras lilla yrväder (alltså deras barn, inte deras katt). Hängde där lite, busade, snackade och kollade på Pippi och sen körde vi till Brostugan vid Drottningholm för lunch. Ojojoj nu snackar vi späckat schema för mig. Men det gick verkligen toppen! Åt suverän sallad och körde sedan hemåt mot Hammarby Sjöstad.

För en icke utbränd person låter detta säkert som en helt vanlig söndagsrunda med lite utflykter. Men för mig är det så stort! Allt jag orkade idag och verkligen ville göra och jag var glad och pigg hela vägen. Till och med så är det jag som har kört hela dagen och det är extreeeemt tufft för mitt huvud att köra i Stockholm med all trafik och alla intryck – men det gick verkligen toppen.

Nu ligger jag rätt utslagen i soffan efter en helt underbar helg med pappa och Anette, som vi har skrattat den här helgen, och efter dagens spontana äventyr. Men jag är så glad. Och det är det absolut viktigaste. Nu väntar enkel middag bestående av pasta med tomatsås, en serie och massor av myntate. En stund i taget så löser sig det mesta.

Ibland blir det kortslutning

Det här med att vara utmattad alltså, det blir lite tokigt ibland. Om hjärnan lixom får kortslutning pga extrem trötthet så är det inte direkt så att den tar hänsyn till om jag kokar makaroner eller står mitt i en avgörande situation där hjärnan är rätt viktig. Den stänger bara av. Tjoff!

Hade en sådan situation idag: jag hade varit hos läkaren inne i Vasastan på förmiddagen och klev av tunnelbanan helt genomsvettig av stress över besöket, alla människor, ljud, tankar mm. På vägen hem var tvungen att hämta en bil hos Volvo som vi ska köra med till pappa i helgen.

Står där inne och får nyckeln, svetten rinner och jag känner att jag lixom inte är riktigt med. Hjärnan är trött vid det här laget. Upp på taket (p-husets översta våning, såklart, varför inte?) och letar, letar, letar efter rätt bil. En ny, mörkblå bil – varför sa han inte att alla bilar är nya och mörkblå??! Och när jag väl fått ut det stora, jävliga schabraket ur parkeringshuset (!!) var jag heeelt slut och sååå svettig. Tänkte att det här kommer bli en jävligt dyr bilfärd med tanke på hur många gånger jag kommer köra in i alla betongpelare… 

Så skulle jag tillslut parkera utanför oss och fick verkligen inte in den där stora nosen rätt (inte ens en bipsensor hello!) och fick panik. Hjärnan stängde av. Totalt. Kunde inte tänka en sekund till och ville sätta mig och gråta på trottoaren. Så, jag var tvungen att haffa närmaste, helt okända, man som fick sätta sig bakom ratten och parkera bilen åt mig! Alltså! Nu skrattar jag (snart… inte riktigt än) men då var det hemskt! Kände mig sämst verkligen. 

Så kan det gå. Ingen fara ju men jag kände mig så dålig där och då för att jag inte ens klarade av de enkla uppgiften att fickparkera bilen. All tacksamhet till den okända mannen som tog tag i det och körde in bilen rätt. Världens snällaste!

16 augusti 2016

Idag är det ett år sedan jag öppnade upp den här bloggen. Då på en annan domän och en annan portal, men ändå densamma. Syftet finns kvar. Och är uppfyllt. Jag valde att skriva av mig för att det där minnet av mamma gjorde så fruktansvärt ont. Det hade då gått tre år och smärtan vägrade avta. Jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Så jag började skriva. Skriva så som det kändes. Och efter hand märkte jag att det jag skrev blev lättare att bära; som att jag satte ord på det och smärtan fick vingar och flög vidare av sig själv. Utan att jag behövde gå och släpa på allt det där tunga.

Det var det det här inlägget som var det första jag publicerade. Något fint i det. Som ett minne.

Och faktiskt så har det verkligen hjälpt, att skriva. Och mer därtill. Idag bär jag ett helt annat minne inom mig av min mamma. Stundtals gör det fruktansvärt ont men inte alltid, inte varje dag och absolut inte hela tiden. Och det känns väl nästan konstigt att skriva det? Men så är det verkligen. Det har lättat.

Men bloggen har hjälpt mig på så många andra sätt också. För ett år sedan minns jag att jag var hos min läkare och försökte pressa honom på hur jag skulle kunna komma i kontakt med andra som är utmattade. Vart kan jag vända mig, frågade jag. Vet du någon grupp? Men nej, inget sådant. Och jag berättade att jag kände mig så väldigt ensam. Ingen i min omgivning var ens i närheten av att ha förstört kroppen så som jag hade gjort, ingen jag kunde dela min tankar och innersta känslor med. Mina vänner runt mig ville så gärna hjälpa men det gick inte; jag kände mig ständigt missförstådd. Men så när jag började skriva här inne så sakta dök det upp människor runt mig som var precis i samma situation. Och vilken lättnad! Då lossande något i mig och jag vågade skriva mer öppet och ärligt och jag vågade framförallt dela mina texter, innan var jag tyst som en mus om att jag ens skrev – vem skulle vilja läsa?!

Så ett syfte formades till ytterligare ett och nu är skrivandet en del av min läkning. Tack alla ni som läser och peppar och stöttar här inne – oj vad ni ska veta att ni hjälper mig. Jag kunde inte vara mer tacksam.

Så, idag då. Det är den 16 augusti. Dagen innan min mammas årsdag. Då, 2012, när hon gick bort hade vi Emma och Calle över på middag dagen innan allt hände. Då hade jag ingen aning. En kväll som jag än idag minns som magisk, och när pappa ringde mig på tunnelbanan morgonen efter och berättade att mamma var borta så kunde jag inte alls få ihop det; vi hade ju nyss en jättetrevlig kväll och så händer detta? Blir man inte mer förvarnad än så? Jag vet inte vad jag trodde men jag trodde i alla fall inte att döden kom som en sån chock. Så snabbt. Även om det egentligen var allt annat än snabbt, det kan ju se nu, med klarare ögon. Men, i alla fall, försöker vi hålla fast i den 16 augusti. Vi fortsätter middagarna med Emma och Calle dagen innan, för att hedra, och idag ska vi in till Urban Deli på Sveavägen och dricka massor av drinkar. För imorgon är en tuff dag och då behöver jag först mina vänner. Och fira minnet av mamma. Hon hade aldrig velat ha det på något annat sätt.

IMG_4948

IMG_1366

_MG_8505

IMG_2354

_MG_8286

Känner mig lite bussig idag och bjuder på några riktigt gamla bilder. Foto Bea Karlsson

Gårdagen

Igår kväll när bestyren var fixade och vi sjönk ner i soffan med varsin kopp te och lite god choklad så började jag gråta. Och denna gången var det inte för att jag var övertrött eller hade ont i kroppen, utan för att jag var så lycklig! Jag kände pirret i kroppen, bubblorna i bröstet av glädje, jag hade orkat hela dagen och var fortfarande glad och ganska pigg. Det är så stort! Hoppas inte det är att jinxa att jag säger detta nu??! 

Dagen såg ut såhär:

Vi gick upp runt 8.00 (sovmorgon på helgen) och mellan 8.00-9.30 satt vi i soffan med varsin frukostsmoothie, massor av filtar, myskläder och kollade på vår serie som vi följer just nu. Sen gjorde vi oss iordning och klockan 10 gick vi till Coop och handlade inför lunchen. Efter handlingen vilade jag mellan ca 11-12 och under tiden fixade Stoffe här hemma, plockade undan och städade upp lite. Efter det körde vi matlagning 12-13 och sen kom Therese och Robert vid 13. Vi hade en härlig lunch och snack till runt 16 och då däckade både jag och Stoffe i sängen och sov mellan 16-18. Sen… Gick jag ut en timmes promenad. Hallå?! Det är så stort! Jag brukar aldrig orka en promenad samma dag som något sånt där jippo. Men det gjorde jag nu. Efter promenaden rullade jag ut yogamattan för lite stretch, andning och meditation. Och sen en enkel middag bestående av färdigköpt tomatsoppa (perfekt en sån dag ju). Och sen duns ner i soffan med te, sköna kläder, öppna altandörrar som ger den där sköna sommarkvällskänslan och filtar… Och det var då jag insåg att jag hade orkat så ovanligt mycket utan att ens reflektera över det. Och blev så glad. Sen däckade jag i sängen vid 21.30; men det är min vanliga tid för jag är extremt kvällstrött.

Okej, hoppas jag inte jinxat nu men var bara tvungen att berätta om min maffiga dag (för en utbränd är detta som en resa fram och tillbaka till Australien på 48 timmar typ inklusive att ens bagage kommer bort, flygen är sena och du hamnar bredvid en skrikande knoddis och en snarkande gamling). Tack tack tack kroppen ❤ 

Rastlös eller kreativ?

Alltså det knäppaste med mig och min utmattningsdepression (som numera ju är ett utmattningssyndrom för depressionen har läkt) är att jag trots diverse olika åkommor och hinder blir ganska rastlös. Alltså inte på ett dåligt sätt, som att sysselsätta sig för att fly från något, utan mer att jag ändå har mycket lust att göra massor av grejer. Huvudet är fullt av idéer och saker jag tänker att jag skulle vilja göra och även om det bara är ca 20 % av dem som blir gjorda pga extrem trötthet så finns de ändå där. Min läkare kallar det för kreativitet och kanske är det just vad det är, jag vet inte. Han menar att kreativitet inte går att stänga av (den sitter tydligen i främre delen av hjärnan vilket faktiskt nästan känns) och det är när kreativiteten går i 100 knyck som jag upplever det som rastlöshet eller orimlig energi. Känner ni igen er? 

Just nu har jag ju ont i huvudet av hjärntröttheten så då blir det till att försöka hålla sig undan alla skärmar, och annat som gör att hjärntröttheten triggas, så på schemat står grejer som ofta är baserade på att vara ute i naturen, vila, yoga, fixa saker hemma… Idag tänkte jag ta en cykeltur bortåt Nacka om jag orkar, kanske med en termos med kaffe i cykelkorgen. Och jag måste orka duscha också. Det är faktiskt en halvdagsuppgift för en utbränd person. Även om det låter knäppt. Men jag är fortfarande glad att jag orkar duscha helt själv och kanske till och med ta en promenad – på samma dag! 

Tyst en stund

Just nu är jag lite tyst. För jag har ju huvudvärk och hjärntrötthet och då måste man ha tyst runt sig. Så jag intalar mig det som läkaren säger till mig varenda gång jag är där och klagar över min trötta hjärna: Det tar tid! Hjärnan är som ett vinteräpple och vad du än gör kan du inte påskynda läkningen. Äpplet blir klart en viss vecka när… det är klart. Inte mer med det. Jahapp… 

Hjärntröttheten alltså

Den är här igen. Hjärntröttheten. Jag har ingen aning om vad det beror på faktiskt. Kanske är det en överansträngning som hänger kvar från förra veckan, kanske är det medicinen jag inte tål (igen), kanske bara ett naturligt förlopp… Jag vet inte. Men hjärnan känns svullen och det trycker i huvudet. Dessutom gör det så ont om jag inte ser till att hålla mig undan sånt som förvärrar hjärntröttheten. Så det försöker jag göra. För att i alla fall undvika den värsta smärtan. Ipren eller Alvedon hjälper lixom inte vid hjärntrötthet, inte heller de starka smärtstillande jag fick av läkaren. Hjärntrötthet är en obehaglig känsla som är svår att beskriva, men jag kan nog likna den vid ett tryck inuti huvudet. Som om hjärnan är överhettad. Obehagligt. 

I alla fall. Detta blir ett kort hej eftersom jag försöker undvika alla typer av skärmar. Igår höststädade jag balkongen lite genom att plocka bort en hel del växer som hör sommaren till, cyklade och köpte nya höstblommor och även planterade dessa. En hel massa att göra på samma dag för mig. Men härligt var det och fint blev det. Glad att jag orkade! 

Och så fotade jag de fina grejerna Emma kom med till mig häromdagen: hemgjord blåbärssylt på egenplockade blåbär och en flaska med hemgjord hälsoshot gjord på citron, ingefära och honung. För fixig alltså, den där tjejen ❤

Senaste dagarna i händelser

De senaste dagarna har jag vilat. Förra veckans överansträngning satte sina spår och det enda receptet är sömn, meditation och vila så det är väl lika bra att göra som man ska? Dessutom har jag träffat en barndomskompis från Trosa som jag inte träffat på 15 (!) år. Vi tog en promenad här i Hammarby Sjöstad och pratade om allt som hänt och inte hänt och jag ler fortfarande åt att hennes skratt är precis nu som då: rättfram och äkta. Sånt gör mig glad på riktigt. Jag har rensat avloppet jätterent i badrummet men glömde visst att skruva tillbaka rören så när Stoffe kom hem och spolade i kranen sprutade vattnet över hela badrummet och det blev kaos. Hoppsan *tralallallaaaa* *hjärntrött* Emma och Calle kom över spontant igår kväll och vi hade årets mest oförglömliga sommarkväll här hemma. Det var god mat på balkongen, ljusslingor som lyste upp augustikvällen, höstvindar i luften, champagne och öl och vin och ingefärsshots i en salig blandning, dubbeldörrar öppna överallt och ljus tända. Och musik. Och vi pratade om resor vi vill göra ihop, om minnen, om välgörenhetsgalan som kommer snart, om hur vi har varandra och hur framtiden kanske kommer se ut. Och skrattade åt alla skånska missförstånd från han som jag bor med. Det blir alltid lika tokigt. Och jag fick den mest kryptiska kommentaren av min lillasyster på det här inlägget så jag blev helt till mig och grinade av lycka för vad jag tror att det betyder och kunde inte sova en blund på hela natten. För jag var så glad. Jag ville hoppa upp ut sängen och springa en mil direkt, göra världens yogapass, dansa vilt och skratta högt. Och det är ju inte så vanligt direkt. För en utbränd menar jag. Höstvindarna har kommit till Stockholm. Och jag njuter. Jag tror faktiskt jag njuter lika mycket av kylan som andra njuter av solen på våren och sommaren. För jag älskar hösten. Men det påminner mig också om att träden snart skiftar till brinnande rött och det väcker kroppen till liv med samma skärande smärta jag kände den där tidiga hösten, 2012. Då när mamma gick bort. Det var såna här dagar då. Men den röda smärtan är nu borta och inom mig bor ett grönt lugn och en glittrande gul glädje. Och så har jag haft tre lediga dagar med Stoffe och vi har som alltid vilat, läst, promenerat, kollat på serier, fuldansat i vardagsrummet och pratat så mycket när vi ska sova att vi inte kunnat sova. Blivit för uppspelta. Och sen fnittrat halva natten. 

Återhämtning

Det är ett bra tecken att jag återhämtar mig snabbare nu än för några månader sedan. Det är nästan det bästa framgångstecknet faktiskt. Dippar och svackor kommer jag troligtvis ha under lång tid framöver, alltid i samband med överansträngning och press. Men ju snabbare jag kan återhämta mig efter en dipp desto bättre är det. 

För ett år sedan hade jag en återhämtningsperiod på 5-6 veckor efter en överansträngning. En dag med för mycket press och jag låg sängliggandes i 5-6 veckor. Sakta, sakta har den tiden kortats ned och i julas var den runt tre veckor minns jag. Nu är det kanske max en vecka eller ännu mindre. 

Detta skriver jag till mig själv. Som påminnelse för att det faktiskt ändå går framåt. Även om mina dippar duggar tätt ibland så har min kropp byggt upp förmågan att hämta upp sig igen. Det är så stort! Blir så glad av den tanken. För det är ju jag som har gjort det. Byggt upp den. Jag har närt, vilat, skyddat och vårdat min kropp med näbb och klor i 20 månader. Inget har fått komma emellan oss och jag har i alla stunder prioriterat min läkning framför allt annat. Klapp på axeln! 

Det ska jag låta sjunka in idag. Fundera över. Vara nöjd och stolt över. Det är lika bra för man vet aldrig när nästa utmaning ligger för fötterna… 

Derailed

Nä men detta gick ju inte så bra. Igår dippade det rejält. Redan natten till igår så vaknade jag med helt extrem ångest; hjärtat slog, kroppen domnade, svetten rann. Ångest har jag ju haft mycket av genom åren men det har jag nu kunnat jobba bort och styra bort själv väldigt bra. Därför var detta inte en så rolig upplevelse när jag inte ens klarade att andas mig igenom attacken. Men jag insåg att det var för att jag helt enkelt tagit på mig för mycket för många dagar i rad. Det fungerar inte. Läxan lärd. 

När jag kom hem efter lunch kopplade kroppen mer helt. Då var det bara marsch in i sängen och sen låg jag där och stirrade upp i taket hela eftermiddagen och kvällen. Orkade knappt resa mig och hämta vatten. Inte en härlig påminnelse.

Så nu är det vila på schemat. Utanför fönstret börjar hösten komma och jag älskar det. Försöker njuta av det. Och jag ska lyssna igenom några av poddarna ni tipsade mig om; tack! Perfekt nu när det är sängläge och jag varken orkar läsa eller se på TV. Allt som flimrar framför ögonen är för mycket. Att lyssna är så mycket bättre. 

Inte kul detta ju. Men såhär är det med utmattning. Den gör sig ständigt påmind när man försöker glömma den. Tackar för det. Inte en kär vän direkt. Men ingen idé att bli frustrerad; det gör mig absolut ingen tjänst alls.