Etikett: utbränd

Återhämtning

Det är ett bra tecken att jag återhämtar mig snabbare nu än för några månader sedan. Det är nästan det bästa framgångstecknet faktiskt. Dippar och svackor kommer jag troligtvis ha under lång tid framöver, alltid i samband med överansträngning och press. Men ju snabbare jag kan återhämta mig efter en dipp desto bättre är det. 

För ett år sedan hade jag en återhämtningsperiod på 5-6 veckor efter en överansträngning. En dag med för mycket press och jag låg sängliggandes i 5-6 veckor. Sakta, sakta har den tiden kortats ned och i julas var den runt tre veckor minns jag. Nu är det kanske max en vecka eller ännu mindre. 

Detta skriver jag till mig själv. Som påminnelse för att det faktiskt ändå går framåt. Även om mina dippar duggar tätt ibland så har min kropp byggt upp förmågan att hämta upp sig igen. Det är så stort! Blir så glad av den tanken. För det är ju jag som har gjort det. Byggt upp den. Jag har närt, vilat, skyddat och vårdat min kropp med näbb och klor i 20 månader. Inget har fått komma emellan oss och jag har i alla stunder prioriterat min läkning framför allt annat. Klapp på axeln! 

Det ska jag låta sjunka in idag. Fundera över. Vara nöjd och stolt över. Det är lika bra för man vet aldrig när nästa utmaning ligger för fötterna… 

Derailed

Nä men detta gick ju inte så bra. Igår dippade det rejält. Redan natten till igår så vaknade jag med helt extrem ångest; hjärtat slog, kroppen domnade, svetten rann. Ångest har jag ju haft mycket av genom åren men det har jag nu kunnat jobba bort och styra bort själv väldigt bra. Därför var detta inte en så rolig upplevelse när jag inte ens klarade att andas mig igenom attacken. Men jag insåg att det var för att jag helt enkelt tagit på mig för mycket för många dagar i rad. Det fungerar inte. Läxan lärd. 

När jag kom hem efter lunch kopplade kroppen mer helt. Då var det bara marsch in i sängen och sen låg jag där och stirrade upp i taket hela eftermiddagen och kvällen. Orkade knappt resa mig och hämta vatten. Inte en härlig påminnelse.

Så nu är det vila på schemat. Utanför fönstret börjar hösten komma och jag älskar det. Försöker njuta av det. Och jag ska lyssna igenom några av poddarna ni tipsade mig om; tack! Perfekt nu när det är sängläge och jag varken orkar läsa eller se på TV. Allt som flimrar framför ögonen är för mycket. Att lyssna är så mycket bättre. 

Inte kul detta ju. Men såhär är det med utmattning. Den gör sig ständigt påmind när man försöker glömma den. Tackar för det. Inte en kär vän direkt. Men ingen idé att bli frustrerad; det gör mig absolut ingen tjänst alls. 

Lunch på Kungsholmen

Åkte bort till Kungholmen idag, hem till Emma för lunch med henne och Veronica. VARJE gång jag kommer till Emma och Calle så blir jag så rackarns inspirerad; dom har ett sååååå fint hem. Nästa gång ska jag ta med kameran i högsta hugg och fota loss så ni får se. Hon är ju för kreativ den där tjejen alltså. Och det får min kreativitet att gå igång på alla cylindrar såklart 🙂

Men i alla fall. En lunch alltså. Med vännerna. Så tacksamt att träffas igen för vi har alla varit borta från Stockholm hela sommaren och det är så roligt att ses igen när vi är tillbaka. Eller ja, Veronica bor i London så henne ser man inte mycket av ju annars. Hon gör trainee på Vidal Sassoon (frisörsalong) i London i tre år och är alltså iväg typ 50 veckor per år, hemma ynka två veckor </3. Emma har varit i Blekinge i sex veckor på semester/lite jobb, lyxigt det där. Hon är egenföretagare så hon kan lixom ta med sitt jobb överallt jobba vartsomhelst ifrån. Hon jobbar med välgörenhet: räddar elefanter i världen. Så spännande jobb! 

Men i alla fall (igen!)… Så härligt att se dem och tanka in nya perspektiv och ny energi. Behövde det kände jag. Jag hade fastnat lite i oro och behövde komma loss. 

Alltid när jag är iväg får jag höra: åh du ser oförskämt fräsch ut! Och det är tacksamt. Men då brukar jag förklara att det är min gå-bort klänning som ser ut såhär. För sen kommer jag hem och totaldäckar i sängen och får ont i kroppen. Andra, friska, personer tar en lunch och sen efter det går till gymmet, lagar mat, kanske träffar en till vän på kvällen mm. Det kan INTE jag göra. Jag gör EN sak per dag. Har jag varit på lunch är det bara raka vägen hem till sängen sen med ledvärk och trött-gråt. Ja. Så är det tyvärr. Och då är jag ändå pigg nu. Men någon promenad, det är inte ens att tänka på just nu. 

Det finns en bildserie som så fint (skrämmande?) visar exakt hur det känns. Att ta på sig ”den fräscha och pigga” versionen av sig själv. Och hur verkligheten är bakom ridån. Inte så glammigt. Alls. 

Poddtips mottages tacksamt

Den här dagen var en lugn version av en lördag (som om inte alla dagar var lugna då…). En i familjen kom hem klockan fem imorse efter rundan med grabbarna, poker och allt det där (detta var alltså inte jag!). En av oss var utbränd-trött (vem?!). En av oss älskar i allmänhet att sova och helst då skeda i sängen nära (Esther…). Så vi hade en lugn dag allihopa och fick våra behov tillfredsställda. 

Som jag skrev för nån dag sen så gillar jag numera att göra en sak i taget. En sån sak är att lyssna på poddar. Utan att göra massor av andra saker samtidigt. Utan lixom verkligen lyssna. Jag älskar poddar och har hängt med i vissa i flera år, men känner att jag skulle behöva ny inspiration. Lyssnar ni på poddar? Vilka isf? 

Min favoritpodd just nu är Under huden med Kakan Hermansson. Mest för att jag är helt såld på hudvård och här lär man sig massor, och såklart för att Kakan är så skön. Men annars lyssnar jag såklart på sommarpratarna, P3 dokumentär (älskar!), Kropp och Själ (om intressant tema)… Och ibland ströavsnitt av Värvet, Fredagspodden, Ångestpodden. Började på Serial som ju ska vara bra men tappade någonstans vid avsnitt tre, kanske borde fortsätta med den.

Men har ni tips? Tar gärna emot! Ska vara själv ända till onsdag så en hel del poddtid kommer det bli närmaste dagarna. 

Nu väntar popcorn, serie och kanske en sväng på balkongen för att kolla in alla luftballonger. Cheerz mes amies. 

ONT! 

Fortsatt har jag ont i kroppen. Ni vet sådär trött-ont. Ledvärk. Det enda jag kan likna det med är när man var liten och hade växtvärk, detta känns precis likadant. Fast i prick hela kroppen. Det gör jätteont och ibland vill jag bara krypa ihop i fosterställning i sängen och gråta tills värktabletterna kickar in. Vissa gånger gör jag det också… Det är faktiskt okej att vara ledsen och ynklig i det här.

Grejen är att det hjälper nästan inte alls att vila när jag har såhär ont. Inte direkt i alla fall. Det kanske hjälper på sikt såklart för kroppen blir mindre trött, men här och nu under dagen så är värken densamma. Det gör att jag har ganska lätt för att försöka ta mig an saker som gör att jag slipper tänka på hur ont det gör. Men det är ju en för jäklarns dålig strategi. Så det har jag i åtanke när jag svävar bort i uppgifter och tankar. 

Vi har med hänsyn till detta haft en lugn dag. Vaknade på hotellet, åt en urgod frukost med massor av frukt, smoothie, hemgjord bönröra, kaffe och färskpressad juice. Mmm… Sen promenerade vi ner till Nybrokajen och åt lunch och tog båten hem. Väl hemma har vi vilat, legat i varsin soffa på balkongen och läst och… Nej. Inget mer. Bara vilat helt enkelt. En kort yogastund för att stilla mitt röriga sinne idag. Yepp. Inget händer och ändå är allt en enda röra. Knasigt det där. 

Ont i kroppen

Ajajaj. Idag värker kroppens alla leder och jag har hetsknaprat alvedon för att inte skrika rakt ut. Det är nog tröttheten efter semestern som kommer och det är väl inget annat alternativ än att härda ut antar jag? Det blir alltid en smäll efter något kul. Så är det bara. Och nu har vi haft jättemegakul jättemegalänge så det är väl inte direkt förvånande att kroppen säger ifrån nu. 

Men men. Slutklagat. Det går ingen nöd på mig ändå för jag och Stoffe sätter guldkant på den här dagen genom att checka in på Nordic Light Hotel i Stockholm. Turister för ett dygn i vår egen stad. Stoffe tog ledigt imorgon så nu känns det som en minisemester igen, även om det är i Stockholm. Jag har redan checkat in och slängt av mig alla kläder, laddat med choklad och en bra bok (Kvinnan på tåget) och ska ha ett par timmar för mig själv innan min goding kommer hit efter jobbet. Sen blir det middag, en öl eller ett glad vin och en slapp kväll på hotellet. Lyx. 

Jag tappar a l l t i d bort mina kort och dessutom, om jag väl har dem i väskan, så ligger de i världens rörigaste hög. Varje gång jag ska betala så tar jag upp den där typ 5 centimeter tjocka högen och börjar bläddra efter rätt kort eller papper. Stoffe brukar titta medlidsamt på kassören och skämmas lite för jag tar så lång tid på mig. Så för några dagar sen kom han hem med ett kortfodral till mig. Det är toppen! Har mina kort där i nu och tappar knappt bort dem längre. 

Dock idag när jag skulle åka inser jag att jag tappat bort vårt gemensamma kort ändå. Hur är det möjligt? Letade överallt men det är puts väck. Jaja, får ringa banken. Igen… 

Sovit sönder sängen

När ens lakan och madrass är helt uppslitna. Då vet man att de antingen:

  1. Är för gamla, eller
  2. Tillhör en utbränd person

För mig gäller alternativ två. Hela lakanet och madrassen under (enbart på min sida av sängen såklart…) har stora hål i sig. Jag har nog legat där alldeles för många timmar. Inte ens Ikeas slitmaskiner kommer upp i så många timmar på 19 månader tror jag. Dags att köpa nya som kan slitas med hälsan (?!).

Ingarö

Idag tog vi bilen och körde ut till Ingarö för att bada. Nu ligger vi här på stranden och njuter av molnen (….). Jag smorde in mig med spf 30 men nu undrar jag snarare om vi har ett paraply i bilen. Ingen sol i sikte. Vi har i alla fall, likt en äkta småbarnsfamilj, med oss pastasallad och fika och kaffe och saft. Japp. Vågade inte lita på att detta kunde levereras på plats så kylväskorna åkte med. 

Det är skönt att komma iväg på lugna aktiviteter som passar min utmattning. Nu har vi rest tre veckor i rad och det är faktiskt rätt härligt att vara hemma ett par dagar nu. Vi tar allt väldigt slow och mest fikar, kollar vår nya serie (Marcella på Netflix), promenerar, lagar mat och sover. Om ett par dagar åker vi ut i skärgården så batterierna måste laddas inför det. Tankar om Utmattning lärde mig att vila i förebyggande syfte; något jag verkligen tagit fasta på och gör hela tiden. Även om jag inte är trött så vilar jag när jag vet att jag borde vara trött för då är jag troligtvis det, bara att min kropp har en extra energi som gör att jag kan nonchalera tröttheten ganska länge. För länge. Inte bra. Bättre att låta kropp och knopp komma i balans och landa i nuet genom vila. Det tar jag fasta på dessa dagar när jag verkligen kan. Man vet aldrig när man behöver den där reserven. 

Trött #516893

Om jag hade skrivit i rubriken alla gånger jag känner mig trött hade det varit ungefär så många gånger; 516 893. Men oftast skriver jag ju något annat. Men inte idag. För jag orkar inte tänka. 

Vi skulle åkt ut till Saxemara och ätit på Stoffes pappas restaurang ikväll, men så blev det inte. För mig i alla fall. Stoffe fick åka själv. Jag har hela dagen varit så trött att jag knappt orkar stå upp. Har bara legat i sängen hela dagen och stirrat upp i taket varvat med att läsa någon tidning. Eller klappa katten. Spännande (katten är dock rätt spännande!). Som tur är har jag världens bästa svärföräldrar som lixom inte alls dömer ut mig utan när jag kommer upp helt yrvaken klockan kvart över sju på kvällen, efter dagens 50 sovpass, utbrister de bara: ”åh vad bra att du är vaken, nu är middagen klar!” Inte mer än så. Inte tusen frågor eller oroliga blickar eller påståenden. Så skönt. Och inte heller kommenterar de att jag har samma t-shirt på mig som jag sov i natten innan, att min tofs på huvudet suttit kvar sen natten, att jag inte duschat på hela dagen, att jag skulle behövt få lite luft. Ingenting. Tack ❤ 

Så nu är Stoffe hos sin pappa en stund och kommer snart hem igen. Såna här dagar suger det att vara utbränd. Jag blir frustrerad, ledsen och får dåligt samvete över saker jag inte orkar vara med på. Saker jag verkligen vill vara med på. Som jag sett fram emot. Det gör mig ledsen. Verkligen, verkligen ledsen. Blä.

Påväg till Blekinge

Nu sitter vi i bilen påväg ner till Blekinge. Vi ska till Stoffes föräldrar några dagar för relax, bad, god mat och kanske en kajaktur eller tre. Mina mostrar bor också där nere så en sväng med dom och kusinerna blir det också. 

Det är alltid en stress att åka iväg såhär; lång körning där min hjärna går på ca stressnivå 12 (av 10 möjliga..) pga trafik, skyltar och allt som swishar förbi som mitt huvud inte kan sortera. En utbränd hjärna har ju inget filter som sorterar bort ”ointressanta” eller irrelevanta intryck. När man tar sig från punkt A till punkt B är det normala att hjärnan sorterar bort allt som inte behövs på vägen. Istället kanske man minns några specifika saker längs sträckan såsom ett extra fint hus, en söt häst, några vackra fält. Då har hjärnan optimerat sin energinivå för att orka med allt annat den faktiskt ska klara av under en dag. Men en utbränd hjärna, och en hjärntrött hjärna, har inte det filtret vilket gör att prick all information tas in och aktivt ska sorteras i hjärnan. Detta tar extremt mycket energi från kroppen (en vanligt fungerande hjärna tar 40 % av energiförbrukningen, tänk då en utbränd!) och man blir så, så trött. Helt slut. 

Jag tar alltså in allt på vägen. Varenda bil, träd, skylt, hus, ko… Allt. Det är stressande. Och tröttsamt. Men jag måste öva. Så det gör jag nu. Andas, andas, andas och försöker slappna av.