Etikett: blogg

Låg motivation

Jag har varit tyst här en stund. I fredags vände det och hela eftermiddagen hade jag sån ångest så jag visste inte var jag skulle ta vägen. Jag provade äta, vila, kolla film, jag låg på yogamattan och vred mig och mediterade men sinnet sköt åt alla håll och kanter. Jag städade och tvättade. Men inget kunde avleda ångesten. Mitt hjärta bankade så hårt och snabbt så jag trodde det skulle hoppa ur bröstet eller ställa till något ännu värre. Been there. Tillslut satte jag mig ner i duschen och lät varmt vatten spola över mig länge, länge. Jag tvättade håret, skrubbade kroppen, gjorde en inpackning, exfilierade ansiktet, la en ansiktsmask, målade naglarna, fönade håret, använde en god bodylotion. Och efter det släppte ångesten liiite. En klassisk avledningsmanöver. Puh. Sen åt vi choklad och drack te och kollade på Idol. Och jag tyckte lite synd om mig själv en stund.

Igår återhämtade jag mig men fortsatt kände jag en gnagande känsla. Inte av att jag hade låg energi eller ångest… utan låg motivation. Att orka fortsätta. Ett par saker den senaste veckan har slagit ner mig rejält och jag har helt enkelt tvivlat på att något av det jag upplevt varit sant, verkligt eller ens viktigt. Att min resa varit onödig. Jag vet ju att så inte är fallet men i två dagar har jag funderat så mycket på vad jag upplevt och känt hur det förminskats av samhället. Och därtill tryter min motivation att orka kämpa vidare. Att slåss för det jag anser är det viktiga i livet.

Det är så frustrerande att kämpa så hårt för att man tror på och så snurrar samhället vidare i sammma snabba takt och extremt ytliga dimma. Allt som är verkligt förminskas. Ändå vet jag att så många av alla jag möter upplevt liknande saker som jag; att ångest och oro och psykisk ohälsa är så vanligt men det förminskas och skambeläggs. Att manteln är viktigare för att täcka och hålla uppe en fasad. Att folk hellre pratar om bilar och bostadspriser och tapeter än om riktiga saker. Att det handlar om vad vi presterar och inte om vilka vi är. För så många vågar inte mötas i det som faktiskt känns.

Hädanefter kommer jag att vara betydligt noggrannare med vilka människor och situationer jag delar min energi med. Det har jag bestämt mig för. Och nu ska jag försöka få tillbaka motivationen. Jag och Stoffe har redan pratat massor om detta under morgonen och tillsammans kommer vi hitta en väg som leder mig framåt och vidare. Att stanna upp och tvivla gör mig så otroligt ledsen.

Vid köksbordet en tisdag 

På kvällarna har jag och Stoffe ganska lugna rutiner. Nästan samma visa varje dag. Middag tillsammans eller var för sig om Stoffe kommer senare. Ett avsnitt av vår serie vi följer. Släcker ner tv och datorer i god tid så mörkret får göra sitt jobb med hjärnan. Andas några minuter på mattan. Varsin kopp kamomillte i soffan. Sätter oss vid köksbordet och Stoffe bläddrar bland några tyger eller letar inspiration till jobb. Jag sitter bredvid och pratar och vi skrattar lite. Eventuellt äter vi något litet inför att vi ska sova. Sen kryper vi ner i sängen. Helst redan strax efter nio men ibland inte förrän tio. Alla dagar. Alltid. Två kvällströtta personer på den här adressen. I sängen pratar vi lite. Jag läser. Stoffe affirmerar. Och sen skojar vi. Ibland för mycket så vi bli pigga igen och så ligger vi vakna båda två utan en gnutta trötthet i kroppen. Men ibland pratar vi tills vi somnar. Och ibland somnar vi innan vi hinner prata. Och ibland tar jag upp alldeles för viktiga samtalsämnen precis här; för det är nu mitt huvud är som klarast och tommast och känslorna kommer fram och dom måste jag alltid ventilera med Stoffe. Och det är inte så populärt. Ta det imorgon med mig så ska jag svara. Men jag måste veta nu. Men sov nu så tar vi det imorgon. Nej jag kan inte sova om jag inte får veta nu. Jag älskar dig. Jaha.

Känner ni igen er? Knäppte av en bild häromdagen när Stoffe satt och valde tyger till nya kostymer som ska sys upp. Vi har lite olika intressen kan man säga. Detta kan han hålla på med i timmar… Och bakom kameran står jag med en minibulle under armen som vilar sin nos mot min hals. Ett par kristaller runt handleden för att hålla hjärtat öppet och ett leende bara för att det är så vackra stunder. Dessa vardagsstunder. Sacred moments.

Intention: närvaro

Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva. Mycket tankar men de flesta varar bara en stund. Flyktiga. Och om de inte fastnar kanske de inte var så viktiga. Så då vill jag inte hålla fast dem i onödan.

Igår var jag inne i stan och träffade Isabel. På vägen hem kom jag på mig själv med att vissla högt. Vinden slet i håret och i mina kläder. Solen värmde upp Stockholm och den annars kyliga luften från vattnet. Och jag cyklade. För en stund var allt bara som vanligt. Och det var en fin stund.

Nu ska jag snart iväg med Therese på vinyasa. På det igen. Försöker att inte oroa mig lika mycket idag som senast utan mest bara sätta en bra intention för passet så jag backar i tid när kroppen säger ifrån. Dagens intention får vara närvaro.

Processed with VSCO with a6 preset

Bjuder på ett par bilder från när Ebba var minimini. Nu är hon 14 veckor och så mycket mer bastant, långa ben, hennes öron står rakt upp och hon har fått en väldigt stark vilja. Igår när jag gick runt med henne i famnen kändes hon så stor. Lilla grodan.

Möte med karriärcoachen #3 

Imorse var jag inne i stan för ännu ett möte med min karriärcoach. Och vi hade ett så himla bra samtal. Vi pratade mer konkret om vilka bolag som är intressanta, spånade om mina intressen kan bli till jobb, om mitt jobb kan bli ett intresse, vilka strukturer jag gillar, läge, kontakter mm. Vi pratade också om min bakgrund mer specifikt och han öste förundran över det jag faktiskt åstadkom under mitt sista år. Och sen förklarade han att jag måste fundera på hur jag vill använda de meriterna eftersom det jag gjorde då kan locka till sig företag och jobb och förväntningar som jag inte längre vill ha. Inte nu med mitt nya sätt att leva. Och nej. Mina gamla meriter representerar ju mitt gamla jag; prestationsinriktad, karriärfokuserad, effektiv, snabb, tävlingsinriktad. Och ett jobb som blir imponerad av den sidan av mig passar tyvärr inte mig idag. Nu är det mer mjuka värden och en hållbar arbetssituation som står i fokus. Men intressant var det och ändå, trots att jag vet att det är mitt ego som jublar över detta, så blev jag stolt när han blev så imponerad. Och fy känner mig dum när jag skriver det för det är så ytligt. So damn stupid. Jag ska glömma det; ska bara låta egot suga åt sig lite och sen slå ihjäl det. 

Jante eller uppblåst ego

Och så vill jag förtydliga skillnaden mellan jantelag och ett uppblåst ego. För jag har inga problem att ställa mig upp och tycka att jag är bäst på något. Jag har förvisso en väldigt stor dos ödmjukhet och framstår som väldigt mjuk om man träffar mig, men jag är också väl medveten om att jag är grym på saker och kan definitivt stå för det. Det tycker jag att man ska göra. Inte låta jante ta över och ställa sig i ledet utan att sticka ut. Nej ut med hakan gott folk om ni är duktiga på något. Det är bra för självkänslan att våga stå upp för det.

Men att, som jag gjorde idag, regera för starkt på en typ av beröm som inte gynnar mig, det är inte bra. För mig. Det var som att slänga bensin på en eld som redan har lätt att brinna i mig men om egentligen behöver hållas i schack. Styras. Inte härja fritt. För när detta ego för härja fritt inom mig är jag farligt nära att låta mig styras av yttre faktorer och tysta ner min inre röst… och därmed också nära utmattningens rand igen. Livsfarligt. För mig.

Vi har alla ett ego. Det är inte enbart av ondo, absolut inte. Det driver oss ju i viss mån och gör att vårt samhälle fungerar smidigare för att vi blir enklare att anpassa. Men ett väldigt uppblåst ego kan skada den egna individen. Speciellt på sikt. Om en inte är i kontakt med sig själv. Ofta blir vi lurade att tro att vi är så bra och vi klarar mer än vi gör och vi kan driva oss hur långt som helst och böja oss till oigenkännlighet bara för att egot säger åt oss. För att yttre faktorer driver på det. På sikt leder detta till utmattning och en osäkerhet inom oss eftersom vi tillslut enbart tror att vi är våra prestationer. 

Eftermiddagen blickar inåt

Något roligare; jag cyklade både fram och tillbaka in till stan! Visserligen blev jag omkörd av alla (osunt?!) snabba cyklister men jag njöt verkligen av turen. Och jag orkade även gå inom Sephora och köpa en Beautyblender. Heja! Kände mig så glad. Kanske får jag äta upp det imorgon men just nu är jag i alla fall glad. Alltid något ju. Njuta medan en kan lixom.

Nu står vila på schemat och så lite eftertanke för att slå ihjäl det där egot som blommade upp en kortis idag. Nåväl. Att jag uppmärksammar det är ju ett steg i rätt riktning i alla fall. Men jag bli rädd när jag reagerar så positivt på beröm över prestationer – måste hålla i hatten här! 


FLER INLÄGG OM KARRIÄRCOACHNINGEN
Möte med karriärcoachen #2
Möte med karriärcoachen #1

Happy Birthday! 

Idag fyller Stoffe år. Min fina, omtänksamma, tålmodiga, roliga, galna, underbara älskling. Grattis ❤ Detta har såklart firats på morgonen med nybakade scones på sängen, present och gos… Ja ni vet. Födelsedagsfirande helt enkelt. 

Ikväll väntar middag med lite vänner hemma hos oss, en hel del vila innan dess, fika, tårtbakande… och mest njuta av att det är en speciell dag. 

Som nästan alltid så skiner solen den här dagen. Löven börjar falla och kylan i luften bryter av mot värmen från solen. Och som jag njuter nu. Äntligen kan jag andas igen.  

Och Stoffe: Jag älskar dig! 

Det skaver i bröstet av en längtan

Det här inlägget har jag skrivit och suddat och skrivit och kastat och skrivit och sparat ned och sen kastat jag vet inte hur många gånger. Så många gånger. Jag berättade om vår kväll i detalj. La upp bilder. Berättade om dagen. Berättade om min fina svärfamilj. Och allt detta vill jag så gärna dela med er men ändå blev det aldrig rätt. Kändes inte som att det var vad jag egentligen ville berätta. Inte magkänsla nog för att hamna på publicerat. Inte kunde jag förstå varför. Förrän nu.

Jag stod och bredde mina knäckemackor till mellanmålet och så föll det ner. Det där som skavde; att jag saknar att jobba. Jag har egentligen inte tänkt så mycket på att jag verkligen saknar det, men de senaste veckorna har något växt fram inom mig som jag har haft svårt att sätta ord på. En längtan av något slag. Först trodde jag att jag skulle behöva komma bort, resa, se något annat en stund. Men nu inser jag mer och mer att det nog är känslan av att ha ett syfte, ha kollegor, ett sammanhang, få gå upp på morgonen… Allt det där. Jag saknar det verkligen. 

Igår möttes vi hyfsat tidigt på Un Poco eftersom vi har en brorson på ett par år som bättre gillar att äta och sova i tid. Så när vi kom till restaurangen så var den ganska full med människor som tog drinkar och plock som AW. Fredagsfirande kontorsarbetare. En typisk syn i Stockholms innerstad. Och jag mindes alla gånger vi själva gjort samma sak. Fredagar efter jobbet tog vi en öl eller ett glas vin och lite goda charkisar någonstans för att sedan gå vidare och äta middag med våra vänner. Fira in helgen. Och sen komma hem fulltankade med vin och glädje och bubblade fredagskänslor. Just igår mindes jag detta så tydligt. Plötsligt var jag tillbaka där. Men ändå inte såklart. För jag är ju inte där. Än.

Imorse var vi uppe i ottan och åt hotellfrukost med la familia och efter det tog jag och Stoffe en sväng förbi hans jobb för han skulle fixa ett par grejer. Väl där så skötte han sitt och jag satte mig för att prata med kollegorna i fikarummet, flanera runt och socialisera mig. Så mycket frågor, kramar, välmenande ord från dom där fina kollegorna alltså. Dom var ju med i min krasch och har sett hela resan från sidan av. Och så kände jag den där känslan igen; att jag saknar kollegor och att vara en del av något. Att vi tillsammans får utstå tufft jobb och tidiga morgnar och trötta koppar kaffe en måndagsmorgon. När jag gick hem därifrån kände jag mig konstigt nog helt fulltankad på energi och fortfarande nu, flera timmar senare, pirrar hela kroppen av glädje. 

Kanske är det något som ändå, trots min upplevelse av att jag har haft en svacka, har tagit mig framåt. Kanske lurar jag mig själv och vill så gärna vara frisk och jobb och aktivitet kopplar jag till just… att vara frisk. Kanske betyder det ingenting mer än att jag har haft tur som har orkat dessa två dagar och att jag nu tar mig vatten helt över huvudet och tror att jag ska jobba. Eller kanske inte. Jag vet inte. Jag vet bara att mina misslyckade försök att skriva om vår kväll och dag idag berodde på den här enormt starka känslan som låg framför och ville ut. Att det var så viktigt för mig. Så verkligt. 

Jag sportade för brunchen idag; jeans och kofta från Acne, blus från COS, skor från Church’s och clutch från Max Mara. Nothing more. Nothing less. Och den där känslan då. Den jag nyss berättat om. 

Feedback från människor i ens närhet

Igår när jag var på Coop mötte jag en gammal kollega från mitt (numera före detta!) jobb. Vi småpratade lite mitt i mjölkdisken och kom fram till att vi inte setts sedan januari i år. Så efter en uppdatering om det vanliga kring ”Bor ni kvar här på allén?” ”Hur går det med bolaget?” ”Tränar du fortfarande på studion?” ”Hur mår barnen?” så skulle vi precis gå. Han vänder sig om och säger, med ett helt öppet och ärligt ansikte: Dina ögon glittrar nu Therese. Åh tack. Tack. TACK!

Ibland behöver jag höra det. Att andra ser att det går framåt. Att de ser en skillnad. Sådant som jag själv inte ser när jag tittar mig själv i spegeln varje dag. Och bara känner mig miserabelt trött vecka efter vecka. Men så får jag en sån kommentar från en person som faktiskt bara kände mig innan jag gick in i väggen. Och underförstått i hans ord ligger ju också det faktum att jag nog inte såg precis jättelycklig ut innan min krasch. Men idag är jag så medveten om just det faktumet att det inte alls är förvånande. Jag var inte lycklig. Nu är jag lycklig, även om jag också är trött och fortsatt utmattad i kroppen. Men det där glittret, det finns tydligen där. Och lyckan bubblar runt varje dag trots diverse fysiska bromsar i kroppen.

Och en sak till… Jag tar åt mig nu. Av komplimanger. Suger upp dem och gläds med dem. Så viktigt. Att våga ta till sig positiva ord och låta dem bubbla runt i kroppen. Vi är så värda det.

Processed with VSCO with hb2 preset

 

Det här med sömn eller osömn

Inatt var en tuff natt. Jag hade så mycket att tänka på. Eller ja, hade jag egentligen det kom jag på när jag vaknade? Nä, kanske inte. Men där och då var det som att alla världens problem låg på mina axlar och att jag hade ett större ansvar för världen än Mr Obama himself. Jaja, tur att det bara var hjärnan som spelade mig ett spratt för sen när jag vaknade kunde jag ju kolla igen missade avsnitt av Idol på morgonen och känna att mitt största problem var att hålla koll på att inte kaffet kallnade i koppen på soffbordet.

Något jag verkligen har blivit bättre på under min tid med att läka den här utmattningen är att inte lägga så stor vikt vid just bra och dålig sömn. Innan kunde jag få panik över att jag sov dåligt och stirra upp mig själv och sen var det ju stört omöjligt att somna. Såklart. Nu tänker jag mer; jahopp, här ligger jag och är vaken och fy sjutton vad skön sängen är. Mmm.. njutit att ha så skönt täcke. Jag är noga med att inte sätta en etikett på att jag inte kan sova. Snarare tänker jag att alla sover dåligt vissa nätter och det behöver inte bero på något speciellt. Så är det bara. Men självklart är det inte bra att sova dåligt en längre tid och gör en det så är det viktigt med läkarhjälp. Ibland behöver kroppen hjälp för att komma ur dåliga mönster och man måste ”lära om” kroppen för att komma ur en cirkel. Då behövs hjälp. Inget mer med det. Inte fundera så mycket tänker jag utan mest bara att ta den hjälp som finns.

Nu sitter jag på ett café i Hornstull med Emma. Jag cyklade hit sakta, sakta eftersom kroppen fortfarande är så trött. Det känns ibland som att jag går emot min natur när jag gör saker så extremt långsamt men vet att det ju är precis det jag måste göra. Göra långsammare. Mer eftertänksamt. Inte så reaktivt. Så jag njöt till 100 % av cykelturen. Kände vinden. Doften av vattnet. Log mot människor jag mötte. Och bara tänkte att ja, jag är precis där jag ska vara.

img_5253

Tack för era fina kommentarer. Ni ska veta att jag är så glad att vi har varandra. Ingen av oss är ensam i detta. Varje dag tänker jag på mina fina ”kollegor” därute som också är utbrända och känner: Fy fasen! Världens bästa gäng! Om än lite slöa, trötta och skavda i kanten.. så ändå världens bästa team ❤

It Takes a Fool to Remain Sane

I helgen med Isabel på deras balkong. Mörkret har fallit och Stockholm visar upp alla sina glittrande ljus framför oss. Tillsammans räknar vi till 12 kyrktorn som vi kan se från deras balkong. Globen upplyst i färg. Gröna Lunds banor och torn snurrar och blinkar. Kaknästornet kan vara något av det finaste jag sett just denna kvällen. Ljuset och mörkret. Inom mig råder tvivel och en hopplöshet bankar i bröstet.

Jag: Tror du jag kommer att bli frisk Isa? Det känns inte så… Alls.

Isabel: Du är friskare än de flesta ska du veta. Alla som lever sina liv som ena jävla strutsar med huvudet i sanden. Då är man sjukare än vad man är skapt att vara.

Jag: Samhället är så sjukt Isa, allt är så fel. Och jag börjar bli riktigt frustrerad över att jag inte blir frisk. Det tar sån tid.

Isabel: Du kan ju inte gå runt och tänka ”när ska jag bli frisk?!” utan du måste ge dig den här tiden att läka. Kroppen har ingen äggklocka på timer som tickar ner. Du måste låta den läka i sin egen takt.

Jag: Jag orkar inte vänta.

Isabel: Du väntar inte. Du är ju här nu. Du gör jobbet när du ligger i sängen. Du är frisk babe för du är närvarande i dig själv. Det är hela essensen i att leva och vara människa. Att du är precis där du ska vara. Din kropp behöver bara lappas ihop lite medan du vilar och mediterar. Så är ni på samma bana sen.

Alltså ibland undrar jag var mina kloka vänner kommer ifrån? Freaking aliens hela högen. Älskar dom. Så kloka. 


I denna stund

Efter en fantastisk kväll igår njuter jag av tystnaden idag. Det är bara jag och Stoffe. Varsin yogamatta. Andetag. Vila. En promenad i skogen. En film till lunchen. Ännu mer vila. Vit lotusblomma på kroppen. Och för nu är allt precis så perfekt som det ska vara. Varken mer eller mindre.

Och vi skördar tomater. Varenda dag. I mängder. Så i ugnen just i denna stund rostas grönsaker från balkongen som ska mixas ned till en tomatsoppa. Och ätas med varma mackor såklart. En sån söndag ni vet.