Igår jobbade jag min första dag. Eller ja, arbetstränar gör jag ju. Men ni förstår vad jag menar. Att gå till ett jobb, en faktiskt arbetsplats, är stort. Jag var inte supernervös ändå. Lite pirrig och sånt men inte lixom i negativ bemärkelse. Mer förväntansfull. 

Och jag kan verkligen inte få en bättre arbetsplats att vara på. Så fina personer. Avslappnat. Kreativt. En söt liten hund. Cykelavstånd på fem minuter. Roliga produkter. Spännande och nytänkande inom marknadsföring och kommunikation. Allt sånt som gör mig glad. Så tacksam alltså. 

Hur det gick då? Jodå. Har lite att jobba på med mina mönster ändå. Körde på i två timmar och kom på att jag glömt rast. Suck. På darriga ben gick jag utanför huset och satte mig på en bänk i solen. Andades. Gick in. Trött i huvudet. Yr. Allt gungade. Gjorde klart min uppgift och var kvar sista timmen. Kom hem. Kände mig värdelös för att jag bara hann med en enda sak på tre timmar. Slog lite på mig själv. Var jag osocial? Var jag avskärmad och tråkig? Ja antagligen. Men vad tusan kan man begära av sig själv? Har jag inga gränser? Nej uppenbarligen inte. Åt lunchen med möda. Orkade knappt lyfta gaffeln. Tung som en sten i kroppen. La mig i fosterställning i sängen och hoppades att det skulle gå över. Efter tre-fyra timmar lättade det lite. Orkade värma mat i micron. Plocka i disken. Sen vila resten av kvällen. 

Idag känns det bättre. Har dock extrem hjärntrötthet. Huvudet bankar och skriker. Men jag antar att det är en träningssak. Alltihop. Att vissa motiga reaktioner från kroppen måste komma när jag utmanar den. Bara det inte slår över. Dränker mig. Fram tills dess är det ju okej. 

Och nu längtar jag faktiskt lite tills imorgon. Det måste vara ett bra tecken? 

Visby är ju så vackert. Det var längesen jag var på Gotland och mindes knappt hur fint det faktiskt är. Strålande sol och hyfsat folktomma gator gjorde sitt. Staden visade sin vackraste sida. 

Och Gotlands bryggeri. Öltapparna. Shoutout till pappa: vi fick dricka hur mycket vi ville av alla goda sorter i deras tappar. En upplevelse som kändes som en riktig once in a lifetime. 

Kullerstensgator i hela Visby. Tur att en är uppväxt i Trosa så man lärde sig tidigt att gå i klackar på kullersten. Det är lite av en konst.

En fantastisk helg på så många sätt. Men det slår mig alltid i stora sällskap hur olika vi alla är. Och jag känner mig ofta mest olik alla på något sätt. Min natur är väldigt lugn och grundad och när det blir för mycket stim och stoj och fladdrig energi vill jag automatiskt dra mig undan. Min introverta sida blir så otroligt tydlig i stora sällskap. Att jag efter en stund tappar energi. Lust. Men jag hade preppat med att läsa lite i boken Introvert – den tysta revolutionen så att jag skulle vara beredd. Och slippa känna mig som ett ufo. Men likförbaskat är känslan konstig. Och det beror såklart inte på just detta sällskapet. För det var det bästa någonsin. Det beror på hur samhället har skapat en norm kring hur vi ska vara. Bete oss. Ett extrovert ideal. Och den avvikande introverta. 

Men verkligen fina personer alltså. Vissa nya, vissa gamla bekantskaper. Men alla så fina. Det lämnade en känsla av glädje kvar i kroppen. En sån känsla som antagligen kommer stanna hela livet vid minnet av den här helgen. 

Ungefär så. Inte så mycket mer. Det var en helt fantastisk helg och så mycket fina vänner och en hel del tårar. Hjärtat svämmade över en miljon gånger. Men nu är kroppen trött. Så trött. Och den där känslan av att behöva kämpa så mycket. Tänka så många varv extra. Skippa spontana infall för att konsekvenserna blir för stora. Klumpen i magen när man kanske gjorde en sak för mycket. Eller en sak för länge. Hoppade för högt eller stampade för hårt. Räcker jag såhär eller borde jag vara mer? Mindre? Vem orkar ens bry sig. Tydligen jag. Ändå. 

Ni som vet, vet. 

Såhär butter ser man ut när man måste shotta klockan nio på morgonen. I peruk. Och sött diadem (…). 

Nu är vi på båten till Visby. I helgen är det Emmas möhippa. Yepp. Och vi har lånat hela Wisby Bryggeri. Och bokat in oss på hotell och spa. Mysigt. Så outfiten ovan kommer vara ett minne blott snart. 

Och en tjej har nyss tagit en powervila på båten. I en hel timme. Undertecknad. Är man i behov av egentid så är man. Då får man helt enkelt ta sig tid till pauser emellanåt. 

Hoppas ni har en fin lördag! ❤️ 

Andas Therese. Andas. Allt har en mening. Vila i det. Du kommer fram. Lösningen är redan klar. Du måste bara ge den din tillit. 

Tills dess kan du bara andas. Utan oro. 

Igår hade jag en lugn förmiddag. Men som ofta om jag tillbringar alltför mycket tid med att inte göra så mycket så är det som att min energi lixom går inåt istället och blir till en brinnande, orolig känsla i kroppen. Då vet jag att det kan vara dags att ge sig ut på en promenad eller en utflykt. Just igår ringde Emma precis i den stunden och var allmänt less på att jobba så vi bestämde oss för att åka på utflykt. Och slutade på IKEA *trumvirvel för mest spännande utflykten i Stockholm*. Väl där så shoppade vi massa grejer till deras ena terass som nu är cirka 20 kvadratmeter helt tom yta. Inte kul när solen kommer lixom. Det blev en hängmatta på en ställning, solsängar, krukor och växter. En grill lär bli nästa steg för jag tänker mig att Calle kommer vilja stå där och vända runt nån majs eller nåt.

Hursomhelst såg bilen ut såhär runt klockan 15 igår:

Ändå inte helt full faktiskt. Bra för att vara två uttråkade tjejer på IKEA. Skrattar lite åt Freddes teori (för er som gillar Solsidan…) om att IKEA har ett heroinupplägg. Man ska alltid vara lite i behov av att ta en vända till. Ja, lite sant kanske.

Sen gick vi hem och vilade en stund och väntade på att grabbarna skulle komma hem och så var det nästa stopp: träning. Vi fyra tränar ofta i grupp, kommer gåendes som ett litet entourage i gymmet. Tur att det är stort och flera våningar högt. Glömde dock liiiite igår att ta det lugnt så jag kanske körde lite för hårt. På kvällen skakade kroppen och som alltid blir jag rädd för allt som kan gå in under facket <trött>. Alla olika tröttheter skrämmer mig än så länge. Men det var kul i alla fall. Att strunta i utmattningen en stund. Även om såklart läxan på det kommer efteråt.

Idag är stoffe ledig, Eller ja, han åkte ändå in till jobbet några timmar för han ville så gärna vara med på ett inköp *himlar med ögonen*. Passade dock inte så dåligt för jag vilar mig den här förmiddagen och låter kroppen hämta tillbaka energi. Lär behöva ha ätit minst frukost och lunch innan jag orkar ge mig på något överhuvudtaget idag.

Besitos amores ❤

Det känns som att jag befinner mig i en bubbla. Härinne spinner min hjärna loss och kroppen jagar upp sig av ångest och oro. Nästa minut försöker jag använda mig av mina strategier för att lugna ner mig själv. Meditation, andning och yoga. Det senare går sådär. Mest är det oron som tar plats och min kropp fullständigt sprutar ut olika substanser för den är så uppjagad. Ändå försöker jag att vara förstående mot mig själv. Det här är det största steget hittills i min utmattning och det har inte hänt såhär mycket i mitt liv på två och ett halvt år. Då måste man vara snäll mot sig själv. 

Idag hade jag det sista mötet med nya jobbet och AF och vi satte datum och tider och alla detaljer. Nu ska jag börja arbetsträna. Nu är det satt och klart. Nästa vecka börjar jag! Och jag är en blandning av helt livrädd, toknervös, orolig, pirrig, glad, förväntansfull och känslosam. Alla känslor på samma gång. En bergochdalbana. Minut för minut skiftar jag känsla. 

Det tog alltså ganska precis två månader från det att vi bestämde på ett samverkansmöte att jag ska börja arbetsträna, till det att jag ska börja. Jag trodde såklart att det skulle ta cirka en vecka. Men inget verkar gå så fort. Vad levde jag i för värld innan? Nu tar allting tid. Och det är faktiskt jätteskönt. Inget som bestäms idag verkställs imorgon utan jag måste ha tålamod. Och det har varit en väldigt bra lärdom. Dessutom sökte jag plats själv för jag var lite picky med vad jag ville ha, och då tog det en hel månad innan jag ens hörde av mig till något företag för jag var sjuk och sen var vi i Amsterdam. Men den tiden behövde jag att landa.

 

Och vet ni? Jag har hittat världens bästa företag att jobba på! Det kändes helt självklart att det var hos dom jag skulle vara. Som att universum balanserade mig med den här platsen. Och så många tecken jag fick. Så många saker som stämde. Jag tror att det är meningen. Att jag ska lära mig att struktur inte behöver vara framgång. Att rörigt också är ett sätt. Att kostym och snäva kjolar inte behöver vara ens jobbkläder. Att en arbetsplats kan innehålla både kaffekokare istället för kaffemaskin, hundar, Bose-lurar på alla anställda (!!), t-shirts och träningskläder i världens vackraste färger och mönster. Så självklart. Det är klart att man kan jobba så. Jag visste bara inte det så jag trodde att jobba innebar att vara instängd och fast i en mall. Nu känns det som att jag precis lärt mig att andas på ett sätt jag inte visste hur man gjorde. 

Förlåt för kommentarer och mail jag inte har svarat på. Jag ser alla! Jag svarar när huvudet lugnat ner sig lite och jag har landat i allt. Telefon och padda och dator ligger långt borta nu eftersom de intryck jag har dagligen räcker gott och väl för att fylla hela hjärnan och skapa kaos. 

Och all tid som jag inte tänker på nya jobbet; tänker jag på bröllopet. En möhippa ska hinnas med och sen ska det giftas och sånt. Och drickas vin. Eller inte så mycket vin för mig för TUSAN vad dåligt jag mådde efter två-tre glas vin i fredags kväll. Min nya medicin verkar inte gå ihop med alkohol. Jag hade inte haft en tanke på det men det fick jag ju snart tänka på… nåja. Hädanefter får det bli kanske ett glas. 

Men klänningen är bestämd sen i lördags. Ni ska såklart få se. Den 10 juni ❤️ Då smäller det. Och i min värld smäller det nästa onsdag också för då är en stor dag för yours truly. Första jobbdagen. Så stort. Fram tills dess ska jag krama på killen ovan och bara njuta av dagarna. 

Det har varit två hyfsat (i mina mått mätt) hektiska dagar. I torsdags var jag inne i stan för att leta tärnklänning. Jag har ju beställt ett tiotal klänningar och kjolar online men ville ändå ge NK och Biblioteksgatan en chans. För att inte missa något (hej överambitiös). 

Om det var jobbigt? Ja! Stan kan vara den värsta platsen att vara på när man är utmattad. Alla ljud, trafik, människor, saker, lampor, musik. Det gör mig totalt slut. Var nästan gråtfärdig efter tre timmar dels på grund av utmattningen, dels för att jag verkligen inte hittade något och också för att jag kände mig som en svullen kossa bland alla smala petita långklänningar. Blä. Åkte hem och hade ett mentalt samtal med min kropp om att den är prefekt precis som den är och att vi två aldrig ska ge oss in i träsket att slå på oss själva på grund av ett snedvridet kroppsideal där alla kvinnor stöps i samma (tunna) form. Vi ser olika ut och det borde kläderna i butikerna representera bättre. Hela spektrat lixom. Nåja. Nu nöjer jag mig med mina onlineklänningar så är det bra med det.

Och igår var jag över hos Emma med några fler tjejer på kvällen. Det var planering av sista detaljerna för brudföljet. Så pirrigt! Men mest var det vin och solbrillor på terrassen. Och tjejsnack. En glad fredag helt enkelt. Var så obeskrivligt glad att orka en sån kväll. Nu ska jag fortsätta en lugn förmiddag och se hur kroppen svarar på gårdagen. Istället för att rusa vidare direkt. En händelserik kväll måste alltid följas av en lugn förmiddag. Och en händelserik förmiddag måste alltid följas av en lugnare eftermiddag och kväll. Min egen lilla grundregel. 

Just nu känns det som att rädsla är lite temat i mitt liv. Snart ska jag börja arbetsträna, denna månaden i alla fall, och det gör mig helt skräckslagen. Nästintill förlamad av skäck i vissa stunder faktiskt. Jag har lixom svårt att känna glädjen över det för att jag är så rädd. Men varje dag manifesterar jag glädjen, jag affirmerar stunder påväg till jobbet i solen och jag pratar ihjäl Stoffe och mina vänner om detta. Ber dem påminna mig om och om igen vad som ger energi i vardagen (jobbet är en viktig del här) och att energi behövs puttas in utifrån också. Att det är rätt tid nu. Att jag är redo. Att jag bara provar. Inget är skrivet i sten. En stund i taget. Att inte oroa mig för något som händer om två veckor utan att vara här och nu. Påminna. Påminna. Påminna. 

Scared as shit. Bara förnamnet. Men att attrahera glädje och energi och positiva tankar har aldrig känts så viktigt som just precis nu. 

Idag orkade jag i alla fall åka in till Norra Bantorget och klippa mig. Jag har avbokat tider tre gånger sedan mars pga magsjuka, trötthet och extrem trötthet. Ja. Så blir det ibland. Därför kändes det lite extra skönt idag när topparna kapades och färgen fixades till. Resultatet? 

Den frisyren blev väl ett minne blott eftersom jag sen gick hem i SNÖSTORM. Lite anmärkningsvärt ändå. Det är något lite extra med snöstorm den 9 maj. 

Men mellan hagelskur och snöstorm hann jag ta den här bilden på Norra Bantorget. Någon har planterat massor av tulpaner i parken. Så vackert. Kändes lite Amsterdam light över det hela. 

Nu: hoppa på mattan och andas.